Efteråt skulle Wallander alltid tänka att han begått ett av sitt livs största misstag den där eftermiddagen när han satt och lyssnade på vad Ann-Britt hade att säga. När hon berättade om sin upptäckt, att Sonja Hökberg trots allt hade haft en pojkvän, borde han genast ha begripit att det var något egendomligt med historien. Det var ingen hel sanning Ann-Britt lyckats gräva fram. Utan bara en halv. Och halva sanningar har som han naturligtvis visste en tendens att förvandla sig till hela lögner. Han såg alltså inte det han borde ha sett. Han såg något annat. Som bara delvis förde honom in på rätt spår.
Misstaget blev dyrköpt. I mörka stunder tänkte Wallander att det varit en bidragande orsak till att en människa mist livet. Och det kunde också ha lett till att en annan katastrof verkligen hade inträffat.
Ann-Britt hade på morgonen måndagen den 13 oktober gripit sig an uppgiften att spåra den pojkvän som sannolikt fanns i Sonja Hökbergs bakgrund. Hon hade börjat med att ytterligare en gång ta upp saken med Eva Persson. Förvirringen om hur Eva Persson borde förvaras under förundersökningen hade fortsatt. Nu hade dock åklagaren och de sociala myndigheterna kunnat enas om att flickan tills vidare borde vara i sitt hem under bevakning. En bidragande orsak hade varit händelsen i förhörsrummet, då fotografen tagit den olycksaliga bilden. Det hade åtminstone i vissa kretsar kunnat bli ett ramaskri om Eva Persson skulle ha hållits i förvar på polishuset eller annan arrestlokal. Det var alltså i hennes hem Ann-Britt hade talat med henne. Hon hade klargjort för Eva Persson, som nu tycktes något mindre kall och avvisande, att hon inte själv hade något att frukta genom att tala om hur det var. Men Eva hade envist fortsatt att hävda att hon inte kände till någon pojkvän. Den ende var Kalle Ryss som Sonja varit tillsammans med tidigare. Ann-Britt var fortfarande inte säker på om Eva Persson talade sanning. Men hon hade inte kommit någonvart och hon hade till sist gett upp. Innan hon gick hade hon också talat en stund i enrum med Eva Perssons mor. De hade stått i köket med dörren stängd. Eftersom mamman envisades med att tala med en röst som knappt var hörbar hade Ann-Britt antagit att Eva stått utanför dörren och lyssnat. Men inte heller hon hade kännedom om någon pojkvän. Och allting hade varit Sonja Hökbergs fel. Det var hon som hade dödat den stackars taxichauffören. Hennes dotter Eva var oskyldig. Och hon hade dessutom utsatts för brutalt övervåld av den där förfärlige polismannen som hette Wallander.
Ann-Britt hade klippt av samtalet ganska obehärskat och sedan lämnat huset. Hon hade sett framför sig det korsförhör dottern förmodligen omgående inledde med sin mor. Vad hade egentligen blivit sagt i köket?
Ann-Britt hade farit raka vägen till den järnaffär där Kalle Ryss arbetade. De hade gått ut på lagret och stått där bland spikpaket och motorsågar och talat om det som hänt. I motsats till Eva Persson som tycktes ljuga nästan hela tiden svarade Kalle Ryss enkelt och rättframt på hennes frågor. Hon hade fått en känsla av att han fortfarande hade tyckt mycket om Sonja, även om deras förhållande tagit slut för mer än ett år sedan. Han saknade henne, sörjde över hennes död och var också skrämd av det som hade hänt. Men han hade inte vetat mycket om hennes liv efter det att de gått skilda vägar. Även om Ystad var en liten stad sprang man inte ofta på sina bekanta. Dessutom brukade Kalle Ryss åka in till Malmö på helgerna. Det var där han nu hade en ny flickvän.
– Men jag tror att det finns en, hade han plötsligt sagt. En kille som Sonja var ihop med.
Kalle Ryss hade inte vetat mycket om sin rival, egentligen ingenting alls. Annat än att han hette Jonas och bodde för sig själv i en villa på Snapphanegatan. Något husnummer kunde han heller inte uppge. Men det skulle vara i hörnet av Friskyttegatan, på vänster sida, räknat nerifrån centrum. Vad Jonas Landahl levde av eller sysslade med visste han inte.
Ann-Britt for genast dit. Det första huset på vänster sida var en vacker modern villa. Hon gick in genom grinden och ringde på dörren. Huset hade genast gett intryck av att vara övergivet. Varför hon hade fått den känslan visste hon inte. Ingen hade öppnat. Hon hade ringt flera gånger och sedan gått runt huset. Hon hade bultat på bakdörren och sedan försökt kika in genom olika fönster. När hon kom tillbaka till framsidan stod det en man i morgonrock och höga stövlar utanför grinden. Det var en märklig syn, en man på gatan i morgonrock denna kyliga höstmorgon. Han hade förklarat att han bodde i huset mittemot och att han sett henne komma. Sedan hade han presenterat sig som Yngve. Inget efternamn, bara Yngve.
– Här finns ingen hemma, sa han bestämt. Inte ens pojken är här.
Samtalet utanför grinden hade varit kort men givande. Yngve var en man som uppenbart höll sina grannar under kontinuerlig uppsikt. Och han hade genast informerat henne om att han varit säkerhetsansvarig inom sjukvården i Malmö innan han gått i pension några år tidigare. Familjen Landahl var ett främmande fågelpar som slagit sig ner med sin son i kvarteret ett tiotal år tidigare. De hade köpt huset av en kommuningenjör som flyttat till Karlstad. Vad herr Landahl egentligen sysslade med kunde Yngve inte svara på. När de kommit flyttande hade de inte ens brytt sig om att presentera sig för sina grannar. De hade stoppat in sina möbler och sin son och sedan stängt dörrarna omkring sig. Sällan hade de visat sig överhuvudtaget. Pojken som inte varit mer än 12, 13 år när de kom till kvarteret hade ofta lämnats ensam. Föräldrarna hade gett sig ut på långa resor gud vet vart. Då och då kom de plötsligt tillbaka för att sedan lika plötsligt försvinna igen. Och pojken var ensam. Han hälsade vänligt. Men höll sig för sig själv. Handlade den mat han behövde, hämtade in posten och gick och la sig alldeles för sent på kvällarna. I ett av grannhusen bodde en lärarinna i den skola där han gick. Och hon kunde berätta att han klarade sig bra. Så hade det fortsatt. Pojken växte och föräldrarna fortsatte att ge sig iväg till sina okända resmål. Det hade under en period gått ett rykte om en stor tipsvinst eller kanske var det lotto. Men något arbete tycktes ingen av dem ha haft. Och pengarna verkade ju finnas där. Senast någon sett till dem var i mitten av september. Sedan hade pojken som vid det här laget blivit vuxen varit ensam igen. Men för några dagar sedan hade en taxi kommit och hämtat även honom.
– Huset står alltså tomt? hade hon frågat.
– Det är ingen där.
– När var det taxin kom och hämtade honom?
– Förra onsdagen. På eftermiddagen.
Ann-Britt såg framför sig hur den pensionär som hette Yngve satt i sitt kök och noterade sina grannars förehavanden. Finns det inga tåg att glo på får man antingen stirra in i väggen eller spionera på sina grannar, tänkte hon.
– Minns du vilket taxibolag det var?
– Nej.
Fel, tänkte hon. Du minns. Kanske till och med bilmärket och registreringsnumret. Men du vill inte att jag ska förstå det jag redan begripit. Att du spionerar på dina grannar.
Sedan hade hon bara en fråga till.
– Jag vore tacksam om du kunde meddela oss när han dyker upp igen.
– Vad har han gjort?
– Absolut ingenting. Vi behöver bara tala med honom.
Hans nyfikenhet hade tydligen inga gränser. Hon skakade på huvudet. Han frågade inte igen. Men hon kunde se att han var irriterad. Som om hon på något sätt hade brutit en kollegialitet.
Tillbaka på polishuset hade hon tur. Det tog henne mindre än femton minuter att lokalisera det taxibolag och den chaufför som haft en hämtning på Snapphanegatan. Han körde upp till polishuset och hon satte sig i framsätet och talade med honom. Han hette Östensson och var i 30-årsåldern. Kring ena armen hade han ett sorgband. Efteråt hade hon insett att det naturligtvis var på grund av det som hänt med Lundberg.
Hon hade frågat om körningen. Han hade gott minne.
– Körningen kom strax före två. Namnet var Jonas.
– Inget efternamn?
– Jag trodde nog det var ett efternamn. Nuförtiden kan ju folk heta vad som helst.
– Och det var bara en passagerare?
– En ung man. Vänlig.
– Hade han mycket bagage?
– En liten väska med hjul. Inget annat.
– Vart skulle han?
– Till färjan.
– Skulle han till Polen?
– Går det några andra färjor?
– Vad fick du för intryck av honom?
– Inget alls, men han var som sagt vänlig.
– Nej.
– Sa han nånting?
– Han satt bak och var tyst och tittade ut genom fönstret. Han gav dricks minns jag.
Något mer kunde Östensson inte påminna sig. Ann-Britt tackade honom för besväret. Sedan bestämde hon sig för att begära tillstånd att gå in i huset på Snapphanegatan. Hon hade talat med åklagaren som lyssnat och gett henne det nödvändiga tillståndet.
Hon hade just varit på väg dit igen när det ringde från daghemmet där hennes yngsta barn befann sig. Hon hade åkt dit, barnet kräktes och sedan hade hon tillbringat de följande timmarna hemma. Men plötsligt hade illamåendet varit över. Hennes gudasända grannfru som nästan alltid när det var möjligt ryckte in och hjälpte henne att passa barnen hade funnits tillgänglig. Och nu när hon återvände till polishuset hade också Wallander kommit tillbaka.
– Har vi några nycklar? frågade han.
– Jag tänkte vi skulle ta med en låssmed.
– I helvete heller. Var det säkerhetsdörrar?
– Vanliga patentlås.
– Dom klarar jag nog av själv.
– Du bör vara klar över att en man i morgonrock och gröna stövlar bevakar allt vi gör från sitt köksfönster.
– Du får gå över och tala med honom. Bygg upp en liten vacker konspiration. Att vi tack vare hans uppmärksamhet har fått den hjälp vi behövde. Men att han samtidigt bör fortsätta att hjälpa oss genom att övervaka att vi har ryggen fri. Och naturligtvis inte säga ett enda ord till nån som frågar vad vi håller på med. Finns det en nyfiken granne kan det finnas fler.
Ann-Britt brast i skratt.
– Han kommer att köpa det, sa hon. Precis sån var han.
De for upp till Snapphanegatan i hennes bil. Som vanligt tyckte han att hon körde ryckigt och illa. Han hade tänkt berätta om det fotoalbum han ägnat morgonen åt. Men han kunde inte koncentrera sig på annat än hoppet att de inte skulle krocka med någon.
Medan Wallander angrep ytterdörren försvann Ann-Britt för att tala med grannen. Liksom hon fick han genast en känsla av att det vilade något ödsligt över huset. Han hade just fått upp låset till ytterdörren när hon kom tillbaka.
– Mannen i morgonrocken ingår numera i spaningsstyrkan, sa hon.
– Du sa väl ingenting om att vi letar efter pojken i samband med mordet på Sonja Hökberg?
– Vad tror du om mig egentligen?
– Bara det bästa.
Wallander öppnade dörren. De steg in och stängde bakom sig.
– Är det nån här? ropade Wallander.
Orden slocknade i tystnaden. Det kom inget svar.
De gick långsamt men målmedvetet igenom huset. Noterade att allt var städat och på sin plats. Även om pojken hade gett sig av hastigt syntes inga spår av någon brådska. Ordningen var exemplarisk. Det vilade något opersonligt över möbler och tavlor. Som om allt hade köpts på en och samma gång och sedan bara ställts in för att fylla ett antal tomma rum. På en hylla stod några fotografier av två unga människor med ett nyfött barn. Därutöver fanns inga personliga minnen. På ett bord stod en telefon med en blinkande telefonsvarare. Wallander tryckte på knappen. Ett dataföretag i Lund meddelade att det beställda modemet hade kommit. Sedan var det en felringning. Och någon som inte sa sitt namn.
Sedan kom det Wallander innerst inne hade hoppats på.
Sonja Hökbergs röst.
Wallander kände genast igen den. För Ann-Britt tog det några sekunder innan hon förstod vem det var.
– Jag ringer igen. Det är viktigt. Jag ringer igen.
Sedan la hon på.
Wallander lyckades hitta knappen som bevarade alla meddelanden. De lyssnade igen.
– Då vet vi det, sa Wallander. Sonja hade verkligen kontakt med pojken som bodde här. Och hon sa inte ens sitt namn.
– Kan det vara det här samtalet vi har frågat efter? När hon hade rymt?
– Förmodligen.
Wallander gick ut i köket, genom tvättstugan och öppnade dörren till garaget. Där stod en bil. En mörkblå Golf.
– Ring till Nyberg, sa Wallander. Jag vill att den här bilen blir grundligt genomsökt.
– Var det i den här bilen hon for till sin egen död?
– Det kan i varje fall inte uteslutas.
Ann-Britt började leta efter Nyberg via sin telefon. Wallander fortsatte under tiden upp till övervåningen. Där fanns fyra sovrum. Men bara två hade använts. Föräldrarnas rum och sonens. Wallander öppnade garderoben i föräldrarnas sovrum. Kläder hängde i välordnade rader. Han hörde Ann-Britts steg i trappan.
– Nyberg är på väg.
Sedan började också hon att syna de olika plaggen.
– Dom har god smak, sa hon. Och gott om pengar.
Wallander hade hittat ett hundkoppel och en liten läderpiska längst in i garderoben.
– Dom kanske också har smak för det som är en smula avvikande, sa han tankfullt.
– Det lär vara inne nuförtiden, sa Ann-Britt glatt. Man knullar visst bättre om man drar plastpåsar över huvudet och dansar lite med döden.
Wallander hajade till inför hennes ordval. Det gjorde honom generad. Men han sa naturligtvis ingenting.
De fortsatte in till pojkens rum. Det var oväntat spartanskt. Kala väggar, en säng. Och ett stort bord med en dator.
– Den här ska vi be Martinson titta på, sa Wallander.
– Om du vill kan jag starta upp den?
– Vi väntar med det.
De återvände till bottenvåningen. Wallander bläddrade bland pappren i en kökslåda tills han hittade vad han sökte.
– Jag vet inte om du la märke till det, sa han. Men det stod inget namn på ytterdörren. Vilket är ganska ovanligt. Men här är i alla fall några reklamerbjudanden som är ställda till Harald Landahl, Jonas pappa.
– Ska vi efterlysa honom? Pojken, alltså.
– Inte riktigt än. Vi måste veta lite mer först.
– Var det han som dödade henne?
– Det är inte säkert. Men nog kan hans avresa tyda på att det gick brådstörtat? Att han har försökt komma undan.
De väntade på att Nyberg skulle dyka upp. Under tiden gick de igenom lådor och skåp. Ann-Britt hittade ett antal fotografier som visade ett nybyggt hus på Korsika.
– Kan det vara dit föräldrarna åker?
– Det är inte omöjligt.
– Man kan undra var dom får sina pengar ifrån?
– Tills vidare är det sonen som intresserar oss.
Det ringde på dörren. Där stod Nyberg och hans tekniker. Wallander följde dem ut till garaget.
– Fingeravtryck, sa han. Som eventuellt också har hittats nån annanstans. Till exempel på Sonja Hökbergs handväska. Men också i Tynnes Falks lägenhet. Eller vid Runnerströms Torg. Men framförallt ska du se om du kan hitta spår som tyder på att den har varit vid transformatorstationen. Och att Sonja Hökberg har åkt i den.
– Då börjar vi med däcken, sa Nyberg. Det går fortast. Som du minns fanns där ett spår vi inte kunde identifiera.
Wallander väntade. Det tog Nyberg mindre än tio minuter att ge honom det svar han hoppades på.
– Nog stämmer dom här avtrycken, sa Nyberg efter att ha jämfört med fotografier tagna ute vid transformatorstationen.
– Är du helt säker?
– Naturligtvis inte. Det finns tusentals däck som är nästan exakt likadana. Men som du ser här på vänster bakdäck har det för lite luft. Det har dessutom slitits på insidan, eftersom hjulen inte är ordentligt balanserade. Det ökar möjligheten ganska så dramatiskt att det är just den här bilen.
– Du är med andra ord säker?
– Så säker man kan bli.
Wallander lämnade garaget. Ann-Britt höll på inne i vardagsrummet. Han stannade till i köket. Gör jag rätt? tänkte han. Eller borde jag skicka ut en efterlysning nu genast? Driven av en plötslig oro återvände han till övervåningen. Han satte sig på skrivbordsstolen i pojkens rum och såg sig om. Sedan reste han sig och öppnade garderoben. Ingenting anmärkningsvärt fångade hans blick. Han sträckte sig på tå och kände på de översta hyllorna. Ingenting. Han återvände till skrivbordsstolen igen. Där fanns datorn. Driven av en impuls lyfte han på tangentbordet. Där var tomt. Han tänkte efter innan han gick ut i trappan och ropade på Ann-Britt. De återvände tillsammans in i rummet. Wallander pekade på datorn.
– Vill du att jag ska slå på den?
Han nickade.
– Vi ska alltså inte vänta på Martinson?
Det fanns ett omisskännligt stråk av ironi i hennes röst. Kanske hade hon blivit sårad förut. Men just nu brydde han sig inte om det. Hur många gånger hade han inte själv känt sig kränkt under alla de år han varit polis? Av andra poliser, av brottslingar, av åklagare och journalister, och inte minst av det som brukade kallas för »allmänheten«.
Hon hade satt sig på skrivbordsstolen och tryckt igång datorn. Det klingade till. Sedan började skärmen lysa. Hon öppnade hårddisken. Olika ikoner framträdde.
– Vad vill du jag ska leta efter?
– Jag vet inte.
På måfå klickade hon på en ikon. I motsats till Falks dator gjorde den här inget motstånd. Problemet var bara att filen som öppnades var tom.
Wallander hade satt på sig glasögonen och lutat sig över hennes axel.
– Pröva att öppna det som kallas »korrespondens«, sa han.
Hon klickade på ikonen. Samma sak hände igen. Där fanns ingenting.
– Vad betyder det? frågade han.
– Att det är tomt.
– Eller tömt. Fortsätt.
Hon klickade på ikon efter ikon. Men hela tiden med samma resultat.
– Det är lite konstigt, sa hon. Här finns faktiskt ingenting alls.
Wallander såg sig om efter några disketter eller en extra hårddisk. Men han hittade inget.
Ann-Britt gick upp till den ikon som angav att där fanns information om datorns innehåll.
– Här har det senast hänt nånting den 9 oktober, sa hon.
– Det var i torsdags.
De såg undrande på varandra.
– Dagen efter det att han reste till Polen?
– Om nu vår privatspanande granne har rätt. Vilket jag faktiskt tror han har.
Wallander satte sig på sängen.
– Förklara för mig.
– Såvitt jag förstår kan det bara betyda två saker. Antingen har han återvänt. Eller så är det nån annan som varit här.
– Den som har varit här kan alltså ha tömt datorn på dess innehåll?
– Utan svårigheter. Eftersom här inte fanns nån spärr.
Wallander försökte använda sig av de fattiga datakunskaper och termer han själv snappat upp.
– Kan det betyda att den passerkod som eventuellt fanns också togs bort?
– Den som öppnade datorn kunde naturligtvis också radera koden.
– Och länsa datorn?
– Det kan förstås finnas avtryck, sa hon.
– Vad menas med det?
– Nånting som Martinson har förklarat för mig.
– Förklara då för mig!
– Om man tänker sig datorn som ett hus som töms på sina möbler så kan det ofta finnas spår kvar. Stolsben kan ha rispat upp parketten. Eller så har träet ljusnat eller mörknat där solen inte kommit åt.
– Om man tar bort en tavla som hängt länge på en vägg kan man se det, sa Wallander. Är det så du menar?
– Martinson talade om datorernas källarvalv. Nånstans lever nånting kvar av det som en gång fanns. Ingenting försvinner egentligen helt. Innan hårddisken är totalförstörd. Det går att rekonstruera sånt som egentligen inte ska finnas kvar. Som är utraderat men ändå finns där.
Wallander skakade på huvudet.
– Jag förstår utan att förstå, sa han. Just nu intresserar jag mig dock mest för att nån varit inne i datorn så sent som den nionde.
Hon hade vänt sig mot datorn igen.
– Låt mig bara för säkerhets skull kontrollera spelen, sa hon.
Hon klickade på de ikoner hon hittills inte hade rört.
– Här är ett spel jag aldrig har hört talas om, mumlade hon. »Jakobs Kärr.«
Hon klickade på ikonen och skakade sedan på huvudet.
– Här finns absolut ingenting. Man kan undra varför ikonen finns kvar.
De började leta igenom rummet efter disketter. Men det fanns inga. Wallander var intuitivt övertygad om att tillträdet till datorn den 9 oktober kunde vara avgörande för utredningen. Någon hade tömt datorn på dess innehåll. Om det var Jonas Landahl själv eller någon annan visste han inte.
Till slut gav de upp. Wallander gick ner till garaget och bad Nyberg finkamma huset efter disketter. Det var hans viktigaste uppgift när undersökningen av bilen var avslutad.
När han kom upp i köket samtalade Ann-Britt med Martinson i telefon. Hon gav honom luren.
– Hur går det?
– Robert Modin är en mycket energisk herre, sa Martinson. Han lassade i sig av nån egendomlig paj till lunch. Men innan jag ens hunnit till kaffet ville han börja igen.
– Ger det nåt resultat?
– Han envisas med att talet 20 är viktigt. Det kommer igen på olika sätt. Men han har fortfarande inte kommit över muren.
– Vad menas med det?
– Det är hans eget uttryck. Han har inte klarat av att komma igenom spärrarna. Men han påstår sig vara säker på att det är två ord. Eller en kombination av ett tal och ett ord. Hur han nu kan veta det.
Wallander berättade helt kort om var han själv befann sig och vad som hade hänt. När samtalet var slut bad han Ann-Britt gå och tala med grannen igen. Var han helt säker på datum? Hade han sett någon annan röra sig i närheten av huset torsdagen den nionde?
Hon gav sig iväg. Wallander satte sig i soffan och funderade. Men när hon kom tillbaka tjugo minuter senare hade han inte kommit någonvart med sina tankar.
– Han för anteckningar, sa hon. Egentligen är det otroligt. Är det vad man har att se fram emot när man blir pensionerad? Hur som helst är han helt säker på sin sak. Pojken gav sig iväg på onsdagen.
– Och den nionde?
– Ingen närmade sig huset. Men han erkänner förstås att han inte tillbringar varenda stund vid köksfönstret.
– Då vet vi i alla fall det, sa Wallander. Det kan ha varit pojken. Men det kan också ha varit nån annan. Det enda vi har lyckats bekräfta är att det hela fortfarande är svävande och oklart.
Klockan hade blivit fem. Ann-Britt gav sig iväg för att hämta sina barn. Hon erbjöd sig att komma tillbaka under kvällen. Men Wallander bad henne att avvakta. Om det inträffade något akut skulle han ringa henne.
Han återvände för tredje gången till pojkens rum, där han gick ner på knä och tittade under sängen. Ann-Britt hade redan gjort samma sak. Men han ville förvissa sig med egna ögon om att där ingenting fanns.
Antag att han gömmer något viktigt i rummet, tänkte Wallander. Något som han vill ska vara det första han ser när han vaknar på morgonen. Wallander lät blicken vandra längs väggarna. Ingenting. Han skulle just sätta sig upp igen när han upptäckte att en bokhylla som stod intill garderobsdörrarna lutade. Det syntes mycket tydligt när han låg på sängen. Han satte sig upp. Lutningen försvann. Han gick fram till hyllan och satte sig på huk. Hyllfundamenten hade lyfts upp på två knappt synliga kilar. Han trevade med ena handen under hyllan. Utrymmet var knappast mer än tre centimeter. Men han kände genast att det satt något under den nedersta hyllan. Han petade loss föremålet. När han drog fram det i ljuset visste han redan vad det var. En diskett. Innan han ens var framme vid skrivbordet hade han slagit ett nummer på sin telefon. Martinson svarade genast. Wallander förklarade var han befann sig. Martinson skrev upp adressen. Robert Modin skulle lämnas ensam för en stund vid Falks dator.
Martinson kom efter en kvart. Han startade datorn och tryckte in disketten. När den dök upp på skärmen lutade Wallander sig fram för att läsa titeln. »Jakobs Kärr.« Han påminde sig vagt att Ann-Britt sagt att det var något spel. Besvikelsen var ögonblicklig. Martinson öppnade disketten. Där fanns en enda fil. Den hade senast blivit ändrad den 29 september. Martinson klickade vidare.
Med undran läste de den text som dök upp på skärmen.
– Vad betyder det? frågade Martinson.
– Jag vet inte, svarade Wallander. Men ändå etableras just nu ännu ett samband. Den här gången mellan Jonas Landahl och Tynnes Falk.
Martinson betraktade honom oförstående.
– Du har visst glömt, fortsatte Wallander, att Falk för en del år sen blev bötfälld för att ha deltagit i en aktion mot en minkfarm.
Martinson kom ihåg.
– Jag undrar om inte Jonas Landahl var en av dom personer som försvann i mörkret den gången. Som polisen aldrig fick tag på.
Martinson var fortfarande undrande.
– Handlar alltså allt det här om minkar?
– Nej, sa Wallander. Säkert inte. Men jag tror vi gör klokast i att få tag på Jonas Landahl så fort det överhuvudtaget är möjligt.