Tidigt i gryningen tisdagen den 14 oktober tvingades Carter fatta ett viktigt beslut i Luanda. Han hade slagit upp ögonen i mörkret och lyssnat på vinandet från luftkonditioneringen. Hans hörsel hade genast sagt honom att det snart var dags att rengöra fläkten inne i maskinen. Ett svagt missljud blandades med bruset från den kalla luften som blåste runt i sovrummet. Han hade stigit upp, skakat ur tofflorna eftersom där kunde ha gömt sig någon insekt, satt på sig morgonrocken och gått ner i köket. Genom de gallerförsedda fönstren hade han sett en av nattvakterna, sannolikt var det José, sova tungt hopsjunken i den gamla trasiga fällstolen. Men Roberto hade stått orörlig intill grinden och spanat ut i natten, frusen i någon okänd tanke. Snart skulle han ta en av de stora sopborstarna och börja göra rent på framsidan av huset. Det var ett ljud som alltid ingav Carter stor trygghet. Det fanns något tidlöst och betryggande över någon som upprepade samma sak dag efter dag. Roberto och hans kvast var en sinnebild för livet när det var som bäst. Utan överraskningar eller påfrestningar. Bara ett antal upprepade, rytmiska rörelser när kvasten sopade bort sand och grus och nerfallna kvistar. Carter tog fram en flaska av det kokta vatten som under natten hade stått i kylskåpet. Han drack två stora glas i långsamma klunkar. Sedan gick han uppför trappan igen och satte sig vid sin dator. Den stod alltid på. Till den fanns kopplat ett kraftigt reservbatteri. Den hade också en stabilisator som balanserade den ständigt svajande spänningen från elnätet.
Genast kunde han se att det hade kommit elektronisk post ifrån Fu Cheng. Han hämtade hem meddelandet och läste det noga.
Efteråt blev han sittande i stolen.
Det var inte bra. Inte bra alls, det som Cheng hade skrivit. Han hade utfört allt det som Carter hade beordrat honom att göra. Men tydligen var det så att polismännen fortfarande höll på att försöka ta sig in i Falks dator. Carter hyste ingen oro för att de verkligen skulle ta sig in i programmen. Skulle de mot all förmodan lyckas skulle de ändå inte förstå vad det var de hade framför sig. Och ännu mindre klara av att sätta in några motåtgärder. Men i det meddelandet som kommit nu under natten berättade Cheng om en annan observation som var oroande. Tydligen hade polisen kallat in en ung man som hjälpte dem.
Carter var orolig för unga män i glasögon som satt framför datorer. Vid flera tillfällen hade han samtalat med Falk om dessa den nya tidens genier. De som kunde ta sig in i hemliga nätverk, avläsa och tolka de mest komplicerade elektroniska protokoll.
Nu meddelade Cheng att han misstänkte att den unge mannen som tydligen hette Modin var ett sådant geni. Cheng påpekade i sitt meddelande att svenska hackers vid flera tillfällen brutit sig in i utländska nationers försvarssystem.
Han kunde alltså vara en av de farliga kättarna, tänkte Carter. Vår tids kättare. Som vägrar att lämna elektroniken och dess hemligheter ifred. Förr i tiden hade en sådan som Modin blivit bränd på bål.
Carter tyckte inte om det, lika lite som om mycket annat som inträffat på sista tiden. Falk hade dött för tidigt och lämnat honom ensam med alla överväganden och beslut. Carter hade omedelbart blivit tvungen att städa upp runt honom. Det hade inte funnits mycket tid för eftertanke. Trots att han inte hade fattat ett enda beslut utan att först gå in i det logikprogram han stulit från Harvarduniversitetet och bett programmet göra en värdering av de åtgärder han bestämt sig för, hade det tydligen inte varit nog. Det hade varit ett misstag att föra bort Falks kropp. Kanske de heller inte hade behövt döda den unga kvinnan? Men hon hade kunnat börja tala. Ingen visste. Och poliserna tycktes inte ge sig.
Carter hade sett det tidigare. Hur en människa envist följde ett spår. Efter ett sårat rovdjur som gömde sig någonstans i bushen.
Redan flera dagar tidigare hade han insett att det var den polisman som hette Wallander som ledde det hela. Chengs analyser var mycket klara. Därför hade de också bestämt sig för att han skulle raderas ut. Men de hade misslyckats. Och mannen tycktes lika envist fortsätta att spåra.
Carter reste sig och gick fram till fönstret. Ännu hade staden inte börjat vakna. Den afrikanska natten var fylld med dofter. Cheng var pålitlig, tänkte han. Han hade den österländska typ av hängiven fanatism som Carter och Falk en gång hade bestämt sig för att de kunde behöva. Men frågan var ändå om det var tillräckligt.
Han satte sig vid datorn och började skriva. Logikprogrammet skulle få ge honom ett råd. Det tog honom en knapp timme att skriva in alla uppgifter, definiera det som han tyckte var hans alternativ, och sedan be datorn att göra en prognos. Programmet var i bästa bemärkelse omänskligt. Där fanns varken tveksamhet eller andra känslor som kunde göra sikten och riktningen oklar.
Svaret kom efter några få sekunder.
Det rådde ingen tvekan. Carter hade skrivit in den svaghet de hade upptäckt hos Wallander. En svaghet som samtidigt innebar att en möjlighet hade uppenbarat sig. En möjlighet att på allvar komma åt honom.
Alla människor har hemligheter, tänkte Carter. Så även denne man som heter Wallander. Hemligheter och svagheter.
Han började skriva igen. Gryningen hade kommit och Celina hade redan länge slamrat nere i köket när han var klar. Han läste igenom det han skrivit tre gånger innan han var nöjd. Sedan tryckte han på »sänd« och hans budskap försvann ut i den elektroniska rymden.
Vem det var som först hade använt liknelsen kunde Carter inte påminna sig. Men förmodligen var det Falk. Som sagt att de var som en ny typ av astronauter. Som svävade omkring i de nya rymder som börjat omge dem. »Vännerna i rymden«, hade han sagt. »Det är vi.«
Carter gick ner i köket och åt frukost. Varje morgon brukade han i smyg granska Celina för att se om hon möjligen kunde vara gravid igen. Han hade bestämt sig för att avskeda henne nästa gång det inträffade. Sedan gav han henne den lista han skrivit kvällen innan. Hon skulle gå till marknaden och handla. För att vara säker på att hon verkligen förstod fick hon högt stava sig igenom det han skrivit. Han gav henne pengar och gick sedan ut och låste upp de två dörrarna på framsidan. Han hade räknat ut att det var sammanlagt sexton olika lås som varje morgon skulle öppnas.
Celina lämnade huset. Staden hade vaknat. Men huset som en gång hade byggts av en portugisisk läkare hade tjocka väggar. Carter återvände till övervåningen med en känsla av att vara omgiven av tystnad. Den tystnad som alltid fanns, mitt inne i det afrikanska larmet. Det blinkade på skärmen. Han hade fått hälsningar från rymden. Han satte sig ner och läste det som kommit.
Det var det svar han hoppats på. Inom ett dygn skulle de börja använda sig av den svaghet de upptäckt hos den polisman som hette Wallander.
Han satt länge och såg på skärmen. När den slocknade reste han sig och gick för att klä sig.
Det var nu knappt en vecka tills den elektroniska vågen skulle börja rulla över världen.
*
Strax efter sju på måndagskvällen var det som om luften hade gått ur Wallander och Martinson samtidigt. De hade då lämnat huset vid Snapphanegatan och återvänt till polishuset. Nyberg hade hållit på ute i garaget tillsammans med en annan tekniker. Han hade arbetat i sin vanliga takt, noggrant, men också med en sorts tyst vrede, som mycket sällan kom till uttryck. Wallander hade ibland tänkt på Nyberg som en vandrande explosion, som av olika skäl blivit avbruten.
De hade försökt förstå vad som hade hänt. Var det Jonas Landahl som själv hade återvänt för att tömma sin dator? Varför hade han då låtit sin diskett vara kvar, om han av olika skäl ville dölja det som funnits i datorn? Eller hade han trott att allt på disketten också varit utraderat? Men varför hade han då gjort sig mödan att stoppa tillbaka den i lönnfacket under den lutande bokhyllan? Frågorna var många, delvis enkla, men det fanns inga riktigt bra svar. Martinson lanserade försiktigt teorin att det obegripliga meddelandet– minkarna ska släppas– egentligen var medvetet planterat. För att de skulle hitta det och kanske börja se åt fel håll. Men vad var egentligen fel håll? tänkte Wallander uppgivet. När det inte fanns något som var rätt? De hade också ingående diskuterat om de inte egentligen redan samma kväll borde efterlysa Landahl. Men Wallander tvekade. De hade inget riktigt skäl. Åtminstone inte förrän Nyberg hade finkammat bilen. Martinson var inte överens, och det var ungefär i det ögonblicket, när de inte kunde komma fram till en gemensam hållning, som de båda samtidigt kände en våldsam trötthet. Eller kanske det egentligen var leda? Wallander våndades över att han inte lyckades styra utredningen åt något vettigt håll. Han misstänkte att Martinson i tysthet höll med. På vägen till polishuset hade de passerat Runnerströms Torg. Wallander hade väntat i bilen medan Martinson gick upp och sa till Robert Modin att det fick räcka för dagen. De hade kommit ner tillsammans och bilen som skulle köra Modin hem hade snart anlänt. Martinson berättade att Modin inte alls hade velat åka hem. Han hade gärna stannat kvar framför sina elektroniska mysterier hela natten. Fortfarande satt han fast, berättade Martinson. Men lika ihärdigt fortsatte han att påstå att talet 20 var viktigt.
Väl uppe i polishuset hade Martinson börjat leta i sin dator efter Jonas Landahl. Han hade ställt frågor om de olika grupper som fanns i registren. Grupper som bland annat ägnade sig åt att bekämpa handeln med djurpälsar och gärna släppte lös minkar från olika farmer. Men datorn hade svarat »åtkomst nekas«. Då hade han slagit av datorn och sedan hade han mött Wallander i korridoren där han stod och hängde med håglös min och kallt kaffe i en plastmugg.
De hade bestämt sig för att sluta för dagen och gå hem var och en till sitt. Wallander hade blivit sittande i matrummet ytterligare en stund, för trött för att tänka, för trött för att gå hem. Det sista han gjorde var att försöka ta reda på vad Hansson höll på med. Någon kunde till slut berätta att denne förmodligen hade rest upp till Växjö under eftermiddagen. Sedan hade han ringt till Nyberg som inte haft något nytt att komma med. Teknikerna höll fortfarande på med bilen.
Wallander hade på hemvägen stannat vid en mataffär och handlat. När han skulle betala hade han upptäckt att han glömt sin plånbok på skrivbordet. Men expediten hade känt igenom honom och låtit honom få kredit. Det första Wallander gjorde när han kommit hem var att med stora bokstäver skriva upp på en lapp att han skulle betala dagen efter, och att lägga lappen på dörrmattan innanför ytterdörren. Sedan hade han tillrett en spagettimiddag som han ätit framför teven. För en gångs skull hade han lyckats riktigt bra. Maten var god. Han bläddrade mellan kanalerna och bestämde sig till sist för en film. Men han kom in mitt i handlingen och orkade aldrig engagera sig. Samtidigt påminde han sig att det var en annan film som han borde se. En film med Al Pacino. Klockan elva hade han gått och lagt sig och dragit ur telefonjacket. Gatlyktan hängde orörlig utanför fönstret. Snart hade han somnat.
På tisdagsmorgonen vaknade han utsövd strax före sex. Han hade drömt om sin far under natten. Och om Sten Widén. De hade befunnit sig i ett egendomligt stenlandskap. I drömmen hade Wallander hela tiden varit orolig för att förlora dem ur sikte. Till och med jag klarar att tolka den drömmen, tänkte han. Fortfarande är jag rädd som ett litet barn för att bli övergiven.
Telefonen ringde. Det var Nyberg. Som vanligt gick han rakt på sak. Vid vilken tidpunkt han än hörde av sig förutsatte han att den han ville tala med redan var vaken. Medan han själv lika naturligt kunde beklaga att han ständigt blev väckt av människor som ville fråga om det ena och det andra på de mest omöjliga klockslag.
– Jag kom just tillbaka till garaget på Snapphanegatan, började han. Och jag hittade nånting inkilat i baksätet som jag inte hittade igår.
– Vad var det?
– Ett tuggummi. »Spearmint«. Med citronsmak.
– Sitter det fastkletat i sätet?
– Det har inte ens tagits ut ur sin förpackning. Hade det varit fastkletat hade jag upptäckt det redan igår.
Wallander hade stigit upp ur sängen och stod barfota på det kyliga golvet.
– Bra, sa han. Vi hörs senare.
En halvtimme senare hade han tagit en dusch och klätt sig. Morgonkaffet fick vänta till polishuset. När han kom ner på gatan var det vindstilla. Han hade bestämt sig för att promenera denna morgon. Men han ändrade sig och tog bilen. Han struntade i sitt dåliga samvete. Den första han tittade efter på polishuset var Irene. Men hon hade ännu inte kommit. Hade det varit Ebba hade hon redan varit här, tänkte Wallander. Även om hon inte heller började förrän klockan sju. Men hon hade intuitivt känt på sig att jag omedelbart behövde tala med henne. Sedan tänkte han att det var orättvist mot Irene. Ingen kunde jämföras med Ebba. Han hämtade en kopp kaffe i matrummet. Det skulle vara en stor trafikkontroll samma dag. Wallander växlade några ord med en av trafikpoliserna som klagade över att allt fler människor körde för fort och dessutom hade alkohol i kroppen. Utan att ens ha körkort. Wallander lyssnade förstrött. Han tänkte att poliskåren alltid hade varit ett klagande och gnällande släkte och återvände till receptionen. Irene höll just på att hänga av sig sin kappa.
– Kommer du ihåg att jag lånade ett tuggummi av dig häromdagen?
– Man lånar knappast ett tuggummi. Du fick det. Eller den där flickan.
– Vad var det för sort?
– Vanlig »Spearmint«.
Wallander nickade.
– Var det allt? sa Irene förvånat.
– Räcker inte det?
Han gick till kontoret med kaffet skvimpande i muggen. Han hade bråttom nu att följa sitt tankespår. Han slog numret hem till Ann-Britt. När hon svarade hörde han barnskrik i bakgrunden.
– Jag vill att du gör mig en tjänst, sa han. Jag vill att du talar med Eva Persson och frågar om hon föredrar nån särskild smak på sina tuggummin. Dessutom vill jag att du tar reda på om hon brukade ge Sonja tuggummin.
– Varför är det viktigt?
– Jag förklarar när du kommer hit.
Hon ringde upp igen tio minuter senare. Fortfarande var det oroligt i bakgrunden.
– Jag talade med hennes mamma. Hon påstod att dottern brukar variera smaken på sina tuggummin, sa hon. Jag föreställer mig att hon knappast ljuger om en sån sak.
– Höll hon alltså reda på vad Eva använde för tuggummin?
– Mödrar kan veta det mesta om sina döttrar, svarade hon.
– Eller ingenting alls?
– Just det.
– Och Sonja?
– Vi kan nog utgå ifrån att Eva Persson brukade ge henne tuggummin.
Wallander smackade med läpparna.
– Varför i herrans namn är det viktigt med dom här tuggummina? frågade Ann-Britt.
– Det får du får veta när du kommer.
– Här är en jävla röra, sa hon. Av nån underlig anledning är tisdagsmorgnar alltid värst.
Wallander la på. Alla morgnar är värst, tänkte han. Utan undantag. I alla fall alla de gånger man vaknar klockan fem utan att kunna somna om. Sedan gick han över till Martinsons rum. Det var tomt. Han befann sig sannolikt redan på Runnerströms Torg tillsammans med Modin. Inte heller Hansson hade återkommit från den förmodligen helt onödiga resan till Växjö.
Wallander satte sig i sitt rum och försökte göra en avstämning på egen hand. Det rådde knappast något tvivel om att det var i den blå bilen som stod i garaget på Snapphanevägen som Sonja Hökberg gjort sin sista färd. Jonas Landahl hade kört henne till transformatorstationen där hon blivit dödad, varpå han hade gett sig av med Polenfärjan.
Det fanns luckor och brister. Jonas Landahl behövde inte nödvändigtvis ha kört bilen. Inte heller måste det absolut vara han som dödat Sonja. Men han var allvarligt misstänkt. Framförallt måste de få tag på honom för att kunna hålla förhör.
Datorn var ett betydligt större problem. Om inte Jonas Landahl själv hade raderat innehållet måste någon annan ha gjort det. Dessutom spökade säkerhetsdisketten som varit gömd under den lutande bokhyllan.
Wallander försökte åstadkomma en rimlig tolkning. Efter några minuter insåg han att det faktiskt fanns en annan möjlighet. Att Jonas Landahl själv hade raderat ut innehållet. Men att det kommit ytterligare en person vid ett senare tillfälle för att kontrollera att det verkligen hade blivit gjort.
Wallander slog upp ett kollegieblock och letade reda på en penna. Sedan skrev han upp en rad med namn. I den provisoriska kronologin satte han upp dem i den ordning de hade uppträtt för första gången.
Lundberg, Sonja och Eva.
Tynnes Falk.
Jonas Landahl.
Ett samband var etablerat mellan allihop. Men det fanns fortfarande inget begripligt motiv till de olika brotten. Vi letar fortfarande efter en botten, tänkte Wallander. Den har vi inte hittat.
Han blev avbruten i sina tankar av Martinson som dök upp i dörren.
– Robert Modin är redan igång, sa han. Han begärde att bli hämtad klockan sex. Idag hade han också med sig egen mat. Konstiga teer. Och ännu underligare skorpor. Biodynamiskt odlade på Bornholm. Dessutom hade han med sig en freestyle. Han sa att han arbetade bäst till musik. Jag tittade på hans kassetter. Jag skrev upp det han hade med sig.
Martinson tog fram en lapp ur fickan.
– »Messias« av Händel och »Requiem« av Verdi. Säger det dig nånting?
– Det säger mig att Robert Modin har mycket god musiksmak.
Wallander berättade om Nybergs och Ann-Britts telefonsamtal. Att de nu kunde vara ganska säkra på att Sonja hade åkt i bilen.
– Det behöver inte ha varit hennes sista färd, sa Martinson.
– Tills vidare utgår vi ifrån det. Och laddar med motivet att Landahl efteråt faktiskt gav sig iväg nästan hals över huvud.
– Vi efterlyser alltså?
– Ja. Du måste tala med åklagaren.
Martinson grimaserade.
– Kan inte Hansson göra det?
– Han har inte kommit än.
– Var fan är han?
– Det var nån som påstod att han hade farit till Växjö.
– Eva Perssons far lär framleva sitt liv som alkoholist i dom trakterna.
– Är det verkligen viktigt? Att tala med honom?
Wallander ryckte på axlarna.
– Jag kan inte sitta och göra alla prioriteringar.
Martinson hade rest sig.
– Jag ska tala med Viktorsson. Och jag ska se vad jag kan få fram om Landahl. Om datorerna bara fungerar.
Wallander höll tillbaka honom.
– Vad vet vi egentligen om dom här grupperna? Bland annat dom som kallar sig »veganer«. Det finns andra grupper också.
– Hansson påstår att det är en sorts förfinade motorcykelgäng. Eftersom dom brukar bryta sig in på laboratorier där det bedrivs djurförsök.
– Det är knappast särskilt rättvist.
– Vem har nånsin kunnat beskylla Hansson för att vara rättvis?
– Jag trodde trots allt det var ganska oblodiga grupper. Civil olydnad utan våld.
– Det är det oftast också.
– Men Falk var inblandad.
– Ingenting säger att han blivit mördad. Glöm inte det.
– Men Sonja Hökberg blev det. Och Lundberg.
– Det säger väl egentligen bara att vi inte har en aning om vad som ligger bakom alltsammans.
– Kommer Robert Modin att lyckas?
– Det är svårt att svara på. Men jag hoppas förstås.
– Och han håller alltså fast vid att talet 20 är viktigt?
– Ja. Han är säker. Jag förstår bara hälften av vad han säger när han förklarar. Men han är mycket övertygande.
Wallander kastade en blick på sin kalender.
– Idag är det den 14 oktober. Om ungefär en vecka är det den 20.
– Om det är just det talet 20 det gäller. Det vet vi inte.
En fråga gjorde sig påmind hos Wallander.
– Har vi hört nånting mer från Sydkraft? Dom måste ha gjort en utredning. Hur kunde inbrottet hända? Varför var grinden trasig men inte den inre dörren?
– Det är Hansson som har hand om det där. Men Sydkraft tar det tydligen väldigt allvarligt. Hansson misstänkte att många huvuden skulle rulla.
– Frågan är om vi har tagit det tillräckligt allvarligt, sa Wallander tankfullt. Hur kunde Falk få tag på ritningen? Och varför?
– Allting är så dunkelt, klagade Martinson. Naturligtvis kan man inte bortse ifrån möjligheten att det var sabotage. Steget från att släppa ut minkar till att mörklägga hela landsändar kanske inte är så stort. Åtminstone inte om man är tillräckligt fanatisk.
Wallander kände hur oron högg till igen.
– Det är en sak jag är rädd för, sa han. Det där talet 20. Om det trots allt syftar på den 20 oktober. Vad är det som kommer att hända då?
– Jag delar den rädslan, svarade Martinson. Men jag har lika lite som du några svar.
– Frågan är om vi inte borde ha ett möte med Sydkraft. Om inte annat borde dom kanske kontrollera sin egen beredskap.
Martinson nickade tveksamt.
– Samtidigt kan man se det på ett annat sätt. Först var det minkar. Därpå en transformator. Vad kommer sen?
Ingen av dem hade något svar.
Martinson lämnade rummet. Wallander ägnade de närmaste timmarna åt att gå igenom alla pappershögar som samlats på hans bord. Hela tiden letade han efter något han tidigare hade förbisett. Men han hittade ingenting annat än en bekräftelse på att de fortfarande irrade omkring i ett tomrum.
Sent på eftermiddagen möttes spaningsgruppen. Martinson hade talat med Viktorsson. Jonas Landahl var nu efterlyst både inom och utom rikets gränser. Den polska polisen hade dessutom mycket snabbt gett svar på en telex. Landahl hade verkligen rest in i landet den dag som grannen såg honom på Snapphanegatan för sista gången. Men någon utresa hade den polska polisen inte kunnat upptäcka. Wallander var ändå osäker på om Landahl verkligen fanns i Polen. Något sa honom att så inte var fallet. Ann-Britt hade innan mötet haft ett samtal om tuggummin med Eva Persson. Hon hade bekräftat att Sonja ibland åt sådana som hade citronsmak. Men hon kunde inte påminna sig när det senast hade skett. Nyberg hade finkammat bilen och skickat ett otal plastpåsar med fibrer och hårstrån för vidare analys. Först när den var klar skulle de kunna vara absolut säkra på att Sonja Hökberg verkligen hade åkt i Landahls bil. Just den punkten vållade en stundtals hetsig diskussion mellan Martinson och Ann-Britt. Om Sonja Hökberg och Jonas Landahl verkligen hängt ihop var det naturligt om hon också åkte i hans bil. Även om man kunde fastslå att så varit fallet fanns det ingenting som bevisade att hon åkt i bilen den sista dagen hon var i livet.
Wallander förhöll sig avvaktande medan de grälade. Ingen hade rätt. Men båda var trötta. Meningsutbytet ebbade till slut ut av sig självt. Hansson hade mycket riktigt gjort en alldeles meningslös bilresa upp till Växjö. Dessutom hade han kört fel och upptäckt det alldeles för sent. Eva Perssons pappa hade bott i ett osannolikt ruckel utanför Vislanda. Han hade varit kraftigt berusad när Hansson till slut lyckats leta sig fram till rätt adress. Han hade inte kunnat ge några som helst upplysningar av värde. Dessutom hade han brustit i gråt varje gång han nämnde sin dotters namn och den framtid som väntade henne. Hansson hade rest därifrån så fort han kunnat.
Någon Mercedesbuss som kunde vara den de sökte hade heller inte dykt upp. Dessutom hade Wallander mottagit ett fax via American Express från Hongkong där en polischef vid namn Wang hade meddelat att någon Fu Cheng inte fanns på den angivna adressen. Under tiden de satt i möte höll Robert Modin fortfarande på att kämpa med Falks dator. Efter en lång och enligt Wallander alldeles onödig diskussion beslöt de att avvakta ännu någon dag med att ta kontakt med Rikskriminalens it-rotel.
När klockan blivit sex var det ingen som orkade mer. Wallander såg ett antal trötta och glåmiga ansikten runt sig. Han visste att det enda de nu kunde göra var att sätta punkt. Men de bestämde att mötas klockan åtta dagen efter. Wallander fortsatte sedan att arbeta. Men när klockan blev halv nio åkte han också hem. Han åt upp resterna av spagettimiddagen och la sig sedan ovanpå sängen med en bok. Den handlade om Napoleonkrigen och var mördande tråkig. Han somnade snart med boken över ansiktet.
Telefonen surrade. Först visste han inte var han befann sig eller vad klockan var. Han svarade. Samtalet kom från polishuset.
– Det har kommit larm från en av färjorna som är på väg in mot Ystad, sa den vakthavande polismannen.
– Vad har hänt?
– Tydligen har dom fått störningar kring en av propelleraxlarna. Det var när dom försökte lokalisera skadan som dom kom på orsaken.
– Vad?
– Dom har hittat ett lik där nere i maskinrummet.
Wallander drog häftigt efter andan.
– Var ligger färjan?
– Den har bara några distansminuter in till hamn.
– Jag kommer.
– Ska jag ringa nån mer?
Wallander tänkte efter.
– Martinson och Hansson. Och Nyberg. Vi möts nere vid terminalen.
– Nån mer?
– Jag vill att du informerar Lisa Holgersson.
– Hon är på poliskonferens i Köpenhamn.
– Det struntar jag i. Ring henne.
– Vad ska jag säga?
– Att en misstänkt mördare är på väg hem från Polen. Men att han tyvärr är död.
Samtalet tog slut. Wallander visste att han nu inte längre behövde grubbla över vart Jonas Landahl hade tagit vägen.
Tjugo minuter senare hade de samlats vid terminalen och väntade på att den stora färjan skulle lägga till vid kajen.