När Wallander klättrade nerför lejdaren till maskinrummet hade han en känsla av att ett inferno väntade honom. Även om fartyget nu låg stilla vid kajen och allt som kunde höras var ett vinande fanns helvetet där nere i djupet och väntade på honom. De hade tagits emot av en upprörd förstestyrman och två likbleka maskinister. Wallander hade förstått att kroppen som låg där nere i det oljeblandade vattnet var massakrerad nästan intill oigenkännlighet. Någon, kanske Martinson, hade talat om för honom att en rättsläkare var på väg. En brandbil med räddningspersonal hade också kommit till färjeterminalen.
Men det var ändå Wallander som måste gå ner först. Martinson ville helst slippa och Hansson hade ännu inte kommit. Wallander bad Martinson försöka skapa sig en bild av vad som egentligen hade inträffat. Så fort Hansson anlänt skulle han hjälpa till.
Sedan gav sig Wallander iväg, tätt följd av Nyberg. De klättrade nerför lejdaren. Maskinisten som upptäckt liket fick order att följa med. På den nedersta avsatsen ledde han dem till aktern av fartyget. Wallander förundrades över att maskinrummet var så stort. Maskinisten stannade intill den sista lejdaren och pekade mot djupet. Wallander klättrade ner. När de befann sig på stegen trampade Nyberg på hans hand. Wallander svor till över smärtan och höll på att förlora greppet. Men han lyckades hålla sig fast. Så kom de ner, och där, under den ena av de två stora oljeglänsande propelleraxlarna låg kroppen.
Maskinisten hade inte överdrivit. Wallander fick en känsla av att det han stod och såg på egentligen inte var någon människa. Det var som om någon hade slängt ner en nyslaktad djurkropp på bottnen av fartyget. Nyberg stönade någonstans bakom honom. Wallander tyckte sig uppfatta att han väste något om att han ville gå i pension omedelbart. Själv förvånades Wallander över att han inte ens började må illa. Han hade tvingats uthärda många syner under sitt liv som polis. De mänskliga rester som återstått efter våldsamma bilkollisioner. Eller människor som legat döda i sina lägenheter under månader och år. Men det här var något av de värsta han varit med om. Det hade suttit en bild av Jonas Landahl på väggen i rummet med den lutande bokhyllan. En ung man med alldagligt utseende. Nu försökte Wallander avgöra om det var som han hade trott från det ögonblick telefonen hade börjat ringa. Var det resterna av Landahl som låg där nere i oljan? Ansiktet var nästan helt utplånat. Kvar fanns bara en blodig klump utan egentliga anletsdrag.
Pojken på bilden hade haft ljust hår. Och huvudet som låg där nere under honom, nästan avskuret från resten av kroppen, hade några hårtestar som inte slitits av och inte heller blivit indränkta av olja. De var ljusa. Wallander var säker utan att därmed kunna bevisa någonting. Han makade sig åt sidan för att Nyberg skulle kunna se. Samtidigt kom läkaren, Susann Bexell, nerför lejdaren i sällskap med två brandmän.
– Hur i helvete har han hamnat här? sa Nyberg.
Trots att maskinerna bara gick på tomgång måste han ropa för att göra sig hörd. Wallander skakade på huvudet utan att säga någonting. Sedan kände han att han ville upp igen, ut ur det här helvetet så fort som möjligt. För att kunna tänka klart. Han lämnade Nyberg, läkaren och brandmännen och klättrade uppför lejdarna. Han gick ut på däck och tog några djupa andetag. Någonstans ifrån dök Martinson upp vid hans sida.
– Hur var det?
– Värre än du kan föreställa dig.
– Var det Landahl?
De hade inte sagt något till varandra om den möjligheten. Men Martinson hade alltså genast tänkt samma tanke som han själv. Sonja Hökberg i transformatorstationen hade lett till ett strömavbrott. Landahl hade dött nere i djupet av en Polenfärjas maskinrum.
– Det gick inte att se, sa Wallander. Men vi kan utgå från att det är Jonas Landahl.
Sedan försökte han samla sig till organiserat polisarbete igen. Martinson hade tagit reda på att färjan inte skulle avgå igen förrän morgonen därpå. Till dess skulle de ha avslutat den tekniska undersökningen och fört bort kroppen.
– Jag bad om en passagerarlista, sa Martinson. Någon Jonas Landahl fanns inte med idag i alla fall.
– Det är han, sa Wallander bestämt. Vare sig han finns med på listan eller inte.
– Efter »Estonia« trodde jag det var stränga krav på att man i varje ögonblick skulle veta antal passagerare och namnen på dom?
– Han kan ju ha gått ombord under ett annat namn, sa Wallander. Men vi behöver en utskrift av den där passagerarlistan. Och namnen på alla i besättningen. Sen får vi se om det dyker upp nåt namn som vi kanske känner igen. Eller som på nåt sätt går att kombinera med Landahl.
– Du utesluter alltså helt att det var en olycka?
– Ja, sa Wallander. Det var lika lite en olycka som det som hände med Sonja Hökberg. Och det är samma personer inblandade.
Sedan frågade han om Hansson hade kommit. Martinson sa att han höll på att tala med maskinpersonalen.
De lämnade däcket och gick in. Färjan verkade övergiven. Några ensamma städare höll på att rengöra den stora trappan som band samman de olika våningarna. Wallander lotsade in Martinson i den tomma cafeterian. Där fanns inte en enda människa. Men Wallander kunde höra hur det slamrade från köket. Genom fönstren såg de ljusen inne i Ystad.
– Se om du kan få tag på ett par koppar kaffe, sa han. Vi måste prata.
Martinson försvann i riktning mot köket. Wallander satte sig ner vid ett bord. Vad betydde det att Jonas Landahl var död? Långsamt började han bygga upp de två provisoriska teorier som han ville presentera för Martinson.
En man i uniformsjacka dök plötsligt upp vid hans sida.
– Varför har ni inte lämnat fartyget?
Wallander såg på mannen som hade stort helskägg och rödbrusigt ansikte. På axelklaffarna hade han några gula streck. En Polenfärja är stor, tänkte han. Alla behöver inte ha fått reda på vad som skett nere i maskinrummet.
– Jag är polis, sa Wallander. Vem är du?
– Jag är tredjestyrman här på fartyget.
– Det är bra, sa Wallander. Gå och tala med din kapten eller din förstestyrman så får du veta varför jag är här.
Mannen tycktes tveka. Men sedan bestämde han sig för att Wallander nog talade sanning och inte var en passagerare som dröjt sig kvar. Han försvann. Martinson kom ut genom svängdörrarna och hade en bricka med sig.
– Dom åt, sa han när han satt sig vid bordet. Dom hade inte hört nånting om det som hänt. Men att färjan gått för halv maskin under en del av resan hade dom förstås lagt märke till.
– Det kom en styrman förbi, sa Wallander. Han visste heller ingenting.
– Har vi inte begått ett misstag? frågade Martinson.
– På vilket sätt?
– Borde vi inte ha hindrat alla från att lämna fartyget? Tills vi kunnat kontrollera namnen och undersöka bilarna?
Wallander insåg att Martinson hade rätt. Samtidigt skulle det ha varit en stor operation som krävt många personers insatser. Wallander tvivlade på att den skulle ha gett något verkligt resultat.
– Kanske, sa han bara. Men nu är det som det är.
– Jag drömde om sjön när jag var ung, sa Martinson.
– Det gjorde jag med, svarade Wallander. Gör inte alla det?
Sedan gick han rakt på sak.
– Vi måste göra en tolkning, började han. Vi hade börjat tro att Landahl var den som körde Sonja Hökberg till transformatorstationen och sen dödade henne. Och att det var därför han gav sig av. Flydde från Snapphanegatan. Nu blir han själv dödad. Frågan är hur det förändrar bilden.
– Du utesluter alltså att det var en olycka?
– Gör inte du?
Martinson rörde om i koppen.
– Som jag ser det finns det två tänkbara huvudteorier man kan ställa upp, fortsatte Wallander. Den ena är att Jonas Landahl verkligen dödade Sonja Hökberg. Av skäl som vi inte känner till. Men som vi anar har med frågan om tystnad att göra. Hon vet nånting som Landahl inte vill att hon ska säga. Sen ger sig Landahl iväg. Om han har drabbats av panik eller om han agerar målmedvetet kan vi inte avgöra. Och så blir han själv dödad. Som hämnd. Eller för att Landahl i sin tur plötsligt blivit farlig för nån som vill sopa igen spåren.
Wallander gjorde en paus. Men Martinson sa ingenting. Wallander gick vidare.
– Den andra möjligheten är att det gått till på ett helt annat vis. Att det är en okänd person som dödat både Sonja Hökberg och nu också Landahl.
– Hur förklarar det att Landahl så hastigt ger sig iväg?
– Han inser vad som har hänt med Sonja och blir rädd. Han ger sig av. Men nån hinner ikapp honom.
Martinson nickade. Wallander tänkte att de spårade tillsammans nu.
– Sabotage och död, sa Martinson. Man skickar starkström genom Hökberg och mörklägger Skåne. Sen slänger man ner Landahl bland propelleraxlarna.
– Du minns vad vi talade om tidigare, sa Wallander. Först var det minkar som släpptes ut ur sina burar. Sen kom strömavbrottet. Nu en Polenfärja. Vad kommer sen?
Martinson skakade uppgivet på huvudet.
– Ändå är det inte vettigt, sa han. Jag kan förstå det där med minkarna. Ett gäng pälsmotståndare som går till attack. Jag kan också förstå det där med strömavbrottet. Att man vill visa hur sårbart ett samhälle kan vara. Men vad vill man visa med att ställa till kaos i ett maskinrum på en färja?
– Det är som med ett dominospel. Faller en bricka börjar det rasa överallt. Du får en kedjereaktion. Den bricka som fallit är Falk.
– Var får du in mordet på Lundberg i den här bilden?
– Problemet är just att jag inte får in det. Och då börjar jag undra över en annan möjlighet.
– Att Lundberg faktiskt inte hör ihop med det övriga?
Wallander nickade. Martinson tänkte fort när han ville.
– Vi har varit med om det tidigare, sa Wallander. Hur två händelser av en tillfällighet råkat haka i varandra. Sen har vi inte kunnat urskilja den kollisionen. Vi har trott att det hängt ihop när det faktiskt bara varit en ren tillfällighet.
– Du menar alltså att vi borde separera utredningarna? Men Sonja Hökberg spelar ju en huvudroll i båda föreställningarna?
– Det är just det som är frågan, sa Wallander. Tänk om det inte är så. Utan tvärtom. Att hennes roll kanske är betydligt mindre än vi hittills trott.
I samma ögonblick steg Hansson in i cafeterian. Han såg avundsjukt på deras kaffekoppar. I sitt sällskap hade han en gråhårig man med vänliga ögon och många ränder på sina axelklaffar. Wallander reste sig och blev presenterad för kapten Sund. Till Wallanders förvåning talade Sund en dialekt som Wallander kände igen som dalmål.
– Förfärliga saker, sa Sund.
– Ingen har sett nånting, sa Hansson. På nåt sätt måste ju Landahl ha kommit ner i maskinrummet.
– Det finns alltså inga vittnen?
– Jag har pratat med dom två maskinister som var i tjänst under resan från Polen. Men dom märkte aldrig nånting.
– Hålls dörrarna till maskinrummet låsta? frågade Wallander.
– Det tillåter inte säkerhetsföreskrifterna. Men det sitter naturligtvis skyltar med »Tillträde förbjudet« på dem. Alla som arbetar i maskinrummet ska reagera omedelbart om nån obehörig tar sig in. Det inträffar naturligtvis att en och annan överförfriskad passagerare drumlar in. Men nåt sånt här trodde jag aldrig skulle kunna hända.
– Jag antar att färjan är tom nu, sa Wallander. Det är inte så att nån bil har blivit övergiven?
Sund hade en radiotelefon i handen. Han kontaktade bildäck. Det skrapade och knastrade när han fick svar.
– Alla fordon är borta, sa han. Bildäcket är tomt.
– Hur är det med hytterna? Man har inte händelsevis hittat nån övergiven väska?
Sund gick för att söka ett svar på Wallanders fråga. Hansson satte sig ner. Wallander noterade att denne varit ovanligt noggrann när han samlat in sina uppgifter om vad som egentligen hade hänt.
När färjan lämnat Swinoujscie hade den en beräknad gångtid på cirka 7 timmar till Ystad. Wallander frågade om maskinisterna hade kunnat bedöma när kroppen hamnat nere vid propelleraxlarna. Kunde det ha skett redan medan färjan legat i Polen? Eller hade det skett just innan de fått den första indikationen? Hansson hade redan ställt just den frågan till maskinisterna. Svaren han fått hade stämt överens. Kroppen kunde ha hamnat där redan medan färjan låg i Polen.
Utöver det fanns inte mycket mer att säga. Ingen hade sett någonting. Ingen tycktes ha lagt märke till Landahl. Det hade varit ett hundratal passagerare ombord, mest polska lastbilschaufförer. Dessutom hade det funnits en delegation från den svenska cementindustrin som varit i Polen för att diskutera investeringar.
– Vi behöver veta om Landahl var i sällskap med nån, sa Wallander när Hansson tystnat. Det är det viktigaste. Vad vi behöver är alltså ett fotografi på Landahl. Nån får åka med färjan fram och tillbaka till Polen i morgon. Gå runt bland dom som arbetar här, visa fotografiet och se om nån känner igen Landahl.
– Jag hoppas det inte blir jag, sa Hansson. Jag tål inte sjön.
– Hitta nån annan, sa Wallander. Ta med dig en låssmed och åk upp till Snapphanegatan. Hämta det där fotografiet på pojken. Kontrollera sen med den där personen som arbetar i järnhandeln att det är någorlunda välliknande.
– Han som heter Ryss?
– Just han. Nån gång måste han väl ha sett sin rival.
– Färjan avgår klockan sex i morgon bitti.
– Du får ordna det nu i kväll, sa Wallander bestämt.
Hansson skulle just gå när en annan fråga dök upp i Wallanders huvud.
– Fanns det nån asiat med på färjan ikväll?
De letade på Martinsons passagerarlista. Men de fann inget asiatiskt namn.
– Den som åker över till Polen imorgon ska fråga om det, sa Wallander. Om det fanns nån passagerare med asiatiskt utseende.
Hansson försvann. Wallander och Martinson satt kvar. Susann Bexell kom efter en stund och satte sig bredvid dem. Hon var mycket blek.
– Jag har aldrig sett nåt liknande, sa hon. Först har vi en flicka som blir ihjälbränd i en högspänningsanläggning. Och nu det här.
– Kan man anta att det rör sig om en yngre man? frågade Wallander.
– Det kan man.
– Men nån dödsorsak kan du förstås inte ge oss? Eller nån tidpunkt?
– Du såg ju själv hur det såg ut där nere. Pojken var ju fullständigt krossad. En av brandmännen kräktes. Jag förstår honom.
– Är Nyberg kvar?
– Jag tror det.
Susann Bexell avlägsnade sig. Kapten Sund hade ännu inte återvänt. Det började surra i Martinsons mobiltelefon. Det var Lisa Holgersson som ringde från Köpenhamn. Martinson sträckte telefonen mot Wallander. Men han skakade avvärjande på huvudet.
– Tala med henne du.
– Vad ska jag säga?
– Som det är. Vad annars?
Wallander reste sig och började gå runt i den ödsliga cafeterian. Landahls död hade stängt en väg som verkat framkomlig. Men det som oroade honom mest var att det hela kanske kunde ha undvikits. Om Landahl inte hade flytt för att han begått ett mord utan för att någon annan begått ett mord. Och för att han var rädd.
Wallander klandrade sig själv. Han hade tänkt slarvigt. Stannat upp inför det mest näraliggande motivet. När han egentligen borde ha ställt upp alternativa teorier. Nu var Landahl död. Kanske det inte hade gått att undvika? Men Wallander var inte säker.
Martinson hade avslutat samtalet. Wallander återvände till bordet.
– Hon verkade faktiskt inte alldeles nykter, sa Martinson.
– Hon är på polismästarfest, sa Wallander. Men nu är hon i alla fall informerad om vad vi ägnar kvällen åt.
Kapten Sund kom in i cafeterian.
– Det visar sig att en väska har blivit kvarlämnad i en hytt.
Wallander och Martinson reste sig samtidigt. De följde kaptenen längs vindlande korridorer till en hytt där en kvinna i rederiets uniform väntade. Hon var polska och talade dålig svenska.
– Enligt passagerarlistan hade den här hytten bokats av nån som hette Jonasson.
Wallander och Martinson såg på varandra.
– Finns det nån som kan beskriva hans utseende?
Kaptenen visade sig behärska det polska språket nästan lika bra som sitt eget dalmål. Kvinnan lyssnade och skakade sedan på huvudet.
– Hyrde han hytten ensam?
– Ja.
Wallander steg in. Hytten var trång och saknade fönster. Wallander rös till vid tanken på att behöva tillbringa en blåsig natt instängd i en sådan här hytt. På den väggfasta kojen stod en väska med hjul. Wallander fick ett par plasthandskar av Martinson. Sedan öppnade han väskan. Den var tom. Under tio minuter letade de förgäves igenom hytten.
– Nyberg får kasta en blick på det här, sa Wallander när de hade gett upp hoppet om att hitta någonting. Och den taxichaufför som körde Landahl till färjan. Han kanske känner igen den.
Wallander gick ut i korridoren. Martinson gjorde upp med kaptenen om att hytten inte fick städas. Wallander betraktade dörrarna till de hytter som låg intill. Utanför båda dörrarna låg bylten med handdukar och lakan. Dörrarna hade nummer 309 och 311.
– Försök ta reda på vilka som hade dom här hytterna, sa han. Det kan hända att dom hört nåt. Eller kanske sett nån gå ut eller in i hytten. Martinson noterade i sitt anteckningsblock och började sedan tala med den polska kvinnan. Wallander hade ofta avundats Martinson hans goda engelska. Själv tyckte han att han talade mycket illa. Under gemensamma resor hade Linda ofta retat honom för hans dåliga uttal. Kapten Sund följde Wallander uppför trapporna.
– Det är inte så att jag får bjuda på en nattgrogg efter den här pärsen? frågade Sund.
– Tyvärr inte, sa Wallander.
Det raspade i Sunds radiotelefon. Han lyssnade och ursäktade sig sedan. Wallander var bara glad att bli lämnad ensam. Samvetet gnagde. Hade Landahl fortfarande kunnat vara i livet om Wallander hade resonerat annorlunda? Han visste att det inte fanns något svar. Bara den ödsliga anklagelsen som han riktade mot sig själv och inte kunde värja sig emot.
Tjugo minuter senare kom Martinson.
– Hytt 309 hade hyrts av en norrman som hette Larsen. Han sitter förmodligen i en bil på väg mot Norge just nu. Men jag har hans telefonnummer. I en stad som heter Moss. Rum 311 hade däremot hyrts av ett par i Ystad. Herr och fru Tomander.
– Tala med dom i morgon, sa Wallander. Det kan ge nånting.
– Jag mötte Nyberg i trappan. Han hade olja ända upp till magen. Men han skulle se på hytten när han bytt overall.
– Frågan är om vi kommer så mycket längre, sa Wallander.
De gjorde sällskap genom den ödsliga terminalen. Några yngre män låg och sov på ett par bänkar. Biljettkassorna var stängda. De skildes när de kommit fram till Wallanders bil.
– Vi måste gå igenom allting från början i morgon, sa Wallander. Klockan åtta.
Martinson betraktade hans ansikte.
– Det är jag också. Det är jag alltid när jag inte förstår vad det är som händer.
– Hur går det med internutredningen?
– Jag har inte hört nåt mer. Det ringer inte heller några journalister. Men det kanske beror på att jag för det mesta har jacket urdraget.
– Det är olyckligt när det sker, sa Martinson.
Wallander anade något dubbeltydigt i Martinsons ord. Genast blev han på sin vakt. Och han blev arg.
– Vad menar du med det?
– Är det inte det vi alltid är rädda för? Att vi ska tappa besinningen? Och börja slå folk?
– Jag gav henne en örfil. För att skydda mamman.
– Ja, sa Martinson. Men i alla fall.
Han tror mig inte, tänkte Wallander när han hade satt sig i bilen. Kanske är det så att ingen gör det.
Insikten kom som en chock. Det hade aldrig hänt honom tidigare. Att han upplevt sig förrådd eller åtminstone övergiven av sina närmaste kollegor. Han blev sittande i bilen utan att slå på motorn. Plötsligt dominerade den känslan över allt annat. Den trängde till och med undan bilden av den unge man som blivit massakrerad under en propelleraxel.
För andra gången under den senaste veckan kände han sig sårad och bitter. Jag slutar, tänkte han. Jag lämnar in en avskedsansökan imorgon. Sedan kan de klara av den här förbannade utredningen själva.
När han kom hem var han fortfarande upprörd. I tankarna förde han ett hetsigt samtal med Martinson.
Det dröjde länge innan han somnade.
Klockan åtta på onsdagsmorgonen var de samlade. Viktorsson satt med. Och Nyberg, som fortfarande hade olja på fingrarna. Wallander hade vaknat i en något mildare sinnesstämning än när han somnade. Han skulle inte sluta nu. Inte heller skulle han ta en konfrontation med Martinson. Först fick den interna utredningen visa vad som egentligen hade inträffat i förhörsrummet. Sedan skulle han välja ett lämpligt tillfälle att tala om för sina kollegor vad han ansåg om deras misstro mot honom.
De gick grundligt igenom föregående kvälls händelser. Martinson hade redan talat med den man som hette Tomander. Varken han själv eller hans fru hade sett eller hört någonting från hytten intill. Den man som hette Larsen och bodde i Moss hade fortfarande inte kommit hem. En kvinna som måste vara fru Larsen hade dock sagt att hon väntade hem sin man under förmiddagen.
Sedan utvecklade Wallander de två olika teorier som han kommit fram till under samtalet med Martinson. Ingen hade egentligen någonting att invända. Mötet i spaningsgruppen genomfördes långsamt och metodiskt. Men under ytan kände Wallander att alla hade bråttom att återvända till sina enskilda arbetsuppgifter.
När de bröt upp hade Wallander bestämt sig för att koncentrera alla sina krafter på Tynnes Falk. Han var nu mer övertygad än någonsin att det var med honom allting började. På vilket sätt mordet på taxichauffören hängde samman med de övriga händelserna fick tills vidare anstå att reda ut. Den fråga Wallander hade ställt sig var mycket enkel. Vad var det för dunkla krafter som sattes i rörelse när Falk hade avlidit under sin kvällspromenad? Just när han mottagit ett kontrollbesked från en bankomat? Var det överhuvudtaget ett dödsfall med naturliga orsaker? Han ringde Patologen i Lund och gav sig inte förrän han fått tala med den läkare som utfört obduktionen. Kunde det trots allt ha varit någon form av våld som dödat Falk? Hade man verkligen undersökt alla möjligheter? Han ringde också Enander, läkaren som besökt honom på polishuset. Åsikterna om vad som kunde ha hänt och vad som inte ens var en tänkbar dödsorsak stod emot varandra. Men när det blivit eftermiddag och Wallander var så hungrig att magen skrek tyckte han sig ändå vara på det klara med att Falk dött av naturliga orsaker. Inget brott var begånget. Men denna naturliga död framför en bankomat hade satt igång olika processer.
Han drog till sig ett kollegieblock och skrev.
Falk.
Minkar.
Angola.
Han såg på det han skrivit. Och tillförde ytterligare en rad:
20.
Sedan stirrade han på orden som tycktes sluta sig om sig själva. Vad var det han inte förmådde upptäcka? För att bota sin irritation och otålighet lämnade han polishuset och tog en promenad för att lufta huvudet. Han stannade vid en pizzeria och åt. Sedan återvände han till sitt rum igen. Klockan fem var han nära att ge upp. Han klarade inte på något sätt att se bakom det som hade hänt, att urskilja det motiv och den vägvisare de så väl behövde. Han nådde inte fram.
Han hade just hämtat kaffe när telefonen ringde. Det var Martinson.
– Jag är vid Runnerströms Torg, sa han. Nu har det hänt.
– Vad?
– Robert Modin har kommit igenom. Han är inne i Falks dator. Och här händer underliga saker på skärmen.
Wallander slängde på luren.
Äntligen, tänkte han. Nu är vi igenom.