På torsdagsmorgonen stannade Wallander hemma ända tills klockan blivit närmare tio. Han hade vaknat tidigt och känt sig utsövd. Glädjen över att ha sovit ostört en hel natt var så stor att den genast gav honom en rekyl av dåligt samvete. Han borde ha arbetat istället. Helst stigit upp klockan fem och använt morgontimmarna till något nyttigt. Ofta hade han undrat över var denna hållning till arbete kom ifrån. Hans mor hade varit hemmafru och aldrig klagat över att inte få arbeta utanför husets fyra väggar. Åtminstone aldrig så att Wallander kunde påminna sig ha hört henne.
Hans far hade sannerligen heller aldrig förtagit sig om han inte själv velat. Vid de enstaka tillfällen då det inkommit beställningar på ett större parti tavlor hade han oftast visat irritation över att han inte kunde arbeta i sin egen takt. Efteråt, sedan någon av männen i sidenkostym kommit och hämtat partiet, hade allting omedelbart återgått till den vanliga lunken igen. Förvisso hade han alltid gått ut till sina olika ateljéer tidigt på morgonen och befunnit sig där till sent på kvällen. Han hade bara visat sig vid måltiderna. Men Wallander som flera gånger tjuvtittat in genom ett fönster hade då upptäckt att hans far inte alltid suttit framför staffliet. Ibland hade han legat på en smutsig madrass i ett hörn och sovit eller läst. Eller så hade han suttit vid det rangliga bordet och lagt patiens. Wallander hade svårt att identifiera något omedelbart släktskap med någon av sina föräldrar vad inställningen till arbete beträffade. Utseendemässigt blev han däremot alltmer lik sin far. Men hans egna inre drivkrafter var ett antal onda och ständigt lika otillfredsställda furier.
Vid åttatiden hade han ringt till polishuset. Den ende han hade fått tag på var Hansson. Wallander hade genast fått klart för sig att alla i spaningsgruppen var upptagna av olika arbetsuppgifter. Han hade då bestämt sig för att deras möte fick anstå till eftermiddagen. Sedan hade han gått ner i tvättstugan och till sin förvåning upptäckt att den stod tom och att ingen hade antecknat sig för de närmaste timmarna. Han hade genast skrivit dit sitt namn och återvänt till lägenheten för att hämta den första omgången tvätt.
När han hade satt igång tvättmaskinen och återvänt upp till lägenheten för andra gången hade brevet legat där på golvet i tamburen. Det hade inte funnits någon avsändare. Hans namn och adress var skrivna för hand. Han hade lagt det på köksbordet och tänkt att det var en inbjudan eller någon skolungdom som var intresserad av att brevväxla med en polis. Alldeles ovanligt var det inte med brev som lämnades för hand. Sedan hade han hängt ut sängkläderna på balkongen. Det hade blivit kallare igen. Men ännu ingen frost. Vinden var svag. Ett tunt molntäcke hängde över himlen. Först efteråt, vid dagens andra kopp kaffe, hade han öppnat brevet. Då upptäckte han att det låg ett annat brev inne i kuvertet. Utan namn. Han sprättade upp och läste. Först begrep han ingenting. Sedan insåg han att han faktiskt hade fått ett svar på den annons han skickat till Datamötet. Han la ifrån sig brevet, gick ett varv kring bordet och läste det igen.
Kvinnan som skrev hette Elvira Lindfeldt. I sitt huvud bestämde han sig genast för att tänka på henne som Elvira Madigan. Hon hade inte skickat med något fotografi. Men Wallander bestämde sig också genast för att hon var mycket vacker. Hennes handstil var rak och bestämd. Inga snirklar och krokar. Datamötet hade skickat över hans annons till henne. Hon hade läst den, blivit intresserad och svarat samma dag. Själv var hon 39 år gammal, även hon frånskild och bodde i Malmö. Hon arbetade vid ett speditionsbolag som hette Heinemann & Nagel. Hon avslutade brevet med att ge sitt telefonnummer och hoppades att det inte skulle dröja alltför länge innan de kunde träffas. Wallander kände sig som en hungrig varg som äntligen lyckats fälla ett byte. Han ville ringa genast. Men han besinnade sig och bestämde sig sedan för att kasta brevet. Det skulle bli ett misslyckat möte. Hon skulle säkert bli besviken och ha tänkt sig honom annorlunda.
Dessutom hade han inte tid. Han befann sig mitt inne i en mordutredning som tillhörde de mest komplicerade han någonsin haft ansvaret för. Han gick ytterligare några varv kring bordet. Sedan insåg han det meningslösa i att han skrivit till Datamötet. Han tog brevet, rev det bitar och kastade det i soppåsen. Därefter fortsatte han att bearbeta alla de tankar han tänkt kvällen innan, efter det att Ann-Britt hade ringt. Innan han for upp till polishuset plockade han ut tvätten och la in en ny omgång. Det första han gjorde när han kommit till polishuset var att skriva en påminnelse till sig själv, att han måste tömma tvättmaskinen och torkskåpen senast klockan tolv. I korridoren mötte han Nyberg som var på väg någonstans med en plastpåse i handen.
– Det kommer att dyka upp en del resultat idag, sa han. Bland annat har vi kört en massa fingeravtryck kors och tvärs för att se om dom finns på mer än ett ställe.
– Vad var det egentligen som hade hänt nere i färjans maskinrum?
– Jag avundas knappast rättsläkaren. Kroppen var ju så sönderpressad att där inte kan ha funnits ett enda helt ben. Du såg själv.
– Sonja Hökberg var död eller medvetslös när hon hamnade i transformatorstationen, sa Wallander. Frågan är om det var samma sak med Jonas Landahl. Om det nu var han.
– Det var han, sa Nyberg snabbt.
– Det är alltså bekräftat?
– Tydligen har det varit möjligt att identifiera ett ovanligt födelsemärke på hans ena ankel.
– Vem såg till att det blev gjort?
– Jag tror det var Ann-Britt. Det var i vilket fall som helst henne jag talade med.
– Det råder alltså ingen tvekan om att det är han?
– Inte som jag förstod det. Dom hade visst lyckats spåra föräldrarna också.
– Då vet vi det, sa Wallander. Först Sonja Hökberg. Och sen hennes pojkvän.
Nyberg såg förvånad ut.
– Jag trodde ni tänkte att det var han som dödat henne? Det borde väl i så fall tyda på självmord. Även om det naturligtvis är ett vansinnigt sätt att ta livet av sig.
– Det kan finnas andra möjligheter, sa Wallander. Men det viktigaste just nu är att vi vet att det faktiskt var han.
Wallander gick till sitt rum. Han hade just tagit av sig jackan och hunnit ångra att han kastat brevet från Elvira Lindfeldt när telefonen ringde. Det var Lisa Holgersson. Hon ville träffa honom genast. Fylld av onda aningar gick han till hennes rum. I vanliga fall tyckte Wallander om att tala med henne. Men sedan hon visat honom sin öppna misstro en vecka tidigare hade han försökt undvika henne. Den vanliga stämningen dem emellan ville heller inte infinna sig. Lisa satt bakom sitt skrivbord. Hennes normalt så öppna leende var knappt synligt och dessutom ansträngt. Wallander satte sig ner. Genom att bli arg beredde han sig för att anlägga moteld, vad som nu än skulle komma.
– Jag ska gå rakt på sak, började hon. Den interna utredningen om vad som egentligen skedde mellan dig, Eva Persson och hennes mamma har nu börjat.
– Vem håller i den?
– Det har kommit en man från Hässleholm.
– En man från Hässleholm? Det låter som en titel på en tv-serie?
– Han är kriminalpolis. Dessutom har du blivit anmäld till jo. Och inte bara du. Även jag.
– Du gav henne väl aldrig nån örfil?
– Jag är ansvarig för vad som händer här.
– Vem har gjort anmälan?
– Eva Perssons advokat. Han heter Klas Harrysson.
– Då vet jag det, sa Wallander och reste sig. Han var ordentligt arg nu. Dessutom höll energin från morgonen på att försvinna. Det ville han inte.
– Jag är inte riktigt färdig än.
– Vi har en komplicerad mordutredning att ta ansvar för.
– Jag talade med Hansson i morse. Jag vet vad som händer.
Det sa han ingenting om när jag talade med honom, tänkte Wallander. Känslan av att hans kollegor gick bakom hans rygg, eller inte sa som det var, kom återigen över honom.
Wallander satte sig tungt.
– Situationen är svår, sa hon.
– Egentligen inte, avbröt Wallander. Det som hände i det där rummet, mellan Eva Persson, hennes mamma och mig, gick till på exakt det sätt som jag sagt redan från början. Jag har inte ändrat ett ord av min berättelse. Det borde också kunna synas på mig att jag inte börjar svettas, blir orolig eller ens upprörd. Det som gör mig arg är att du inte tror mig.
– Vad vill du jag ska göra?
– Jag vill att du ska tro mig.
– Men flickan och hennes mamma hävdar en annan sak. Och dom är två.
– Dom kunde ha varit tusen. Du borde ha trott mig i alla fall. Dom har dessutom skäl att ljuga.
– Det har du också.
– Har jag?
– Om du slog till henne utan anledning.
För andra gången reste sig Wallander. Häftigare den här gången.
– Det sista du sa tänker jag inte kommentera. Jag tar det som en ren förolämpning.
Hon försökte protestera. Men han avbröt henne.
– Var det nåt mer du ville?
– Jag är fortfarande inte klar.
Wallander förblev stående. Det var spänt och hårt nu. Han tänkte inte ge sig. Men han ville ut ur rummet så fort som möjligt.
– Situationen är så pass allvarlig att jag måste vidta en åtgärd, sa hon. Under tiden internutredningen pågår kommer du att bli avstängd från arbetet.
Wallander hörde vad hon sa. Och han förstod. Både den nu döde Svedberg och även Hansson hade vid varsitt tillfälle stängts av från sitt arbete under kortare tid medan interna utredningar om påstådda övergrepp hade pågått. Wallander hade i Hanssons fall varit övertygad om att anklagelserna var falska. I Svedbergs fall hade han varit mer tveksam. Det visade sig senare att anklagelsen hade varit motiverad. Men han hade i inget av fallen varit överens med Björk, som då varit deras chef, om det riktiga i att hindra de två kollegorna att arbeta. Det tillkom inte honom att förklara dem skyldiga innan utredningen ens var färdig.
Ilskan rann plötsligt av honom. Han var alldeles lugn nu.
– Du gör som du vill, sa han. Men om du stänger av mig så säger jag omedelbart upp mig.
– Det uppfattar jag som ett hot.
– Du får uppfatta det precis hur fan du vill. Men så blir det. Och jag kommer inte att dra tillbaka den uppsägningen när ni kommer fram till att dom ljög och att jag talade sanning.
– Fotografiet är en försvårande omständighet.
– Istället för att lyssna på Eva Persson och hennes morsa borde du och mannen från Hässleholm undersöka om inte han som tog bilden gjorde något olagligt när han strök omkring i våra korridorer.
– Jag skulle önska att du kunde vara lite samarbetsvillig. Istället för att hota med att avgå.
– Jag har varit polis i många år, sa Wallander. Och så mycket vet jag om den här yrkeskåren att det du nu säger till mig inte är nödvändigt. Det är nån högre upp som blivit nervös av ett fotografi i en kvällstidning och nu ska det statueras ett tydligt exempel. Du väljer att inte säga emot.
– Så är det inte alls, svarade hon.
– Du vet lika väl som jag att det är precis som jag säger. När hade du tänkt stänga av mig? Nu? I det ögonblick jag lämnar rummet?
– Han som kommer från Hässleholm ska arbeta fort. Eftersom vi befinner oss mitt inne i en svår mordutredning hade jag tänkt skjuta på det.
– Varför det? Lämna ansvaret till Martinson. Han klarar det utmärkt.
– Jag tänkte vi skulle låta det gå som vanligt den här veckan.
– Nej, sa Wallander. Ingenting är som vanligt. Antingen stänger du av mig nu. Eller så gör du det inte alls.
– Jag förstår inte varför du hotar mig. Jag trodde vi hade ett bra förhållande.
– Det trodde jag också. Men jag tog tydligen fel.
Det blev tyst.
– Jag väntar, sa Wallander. Är jag avstängd eller inte?
– Du är inte avstängd, sa hon. I alla fall inte just nu.
Wallander lämnade hennes rum. I korridoren utanför märkte han att han var genomsvettig. Han gick tillbaka sitt rum, stängde dörren och låste. Nu kom upprördheten. Han kunde lika gärna skriva sin avskedsansökan med en gång, städa ur rummet och lämna polishuset för gott. Spaningsmötet på eftermiddagen skulle få äga rum utan hans medverkan. Han skulle aldrig mer vara närvarande.
Samtidigt var det något inom honom som spjärnade emot. Om han gick nu skulle det tolkas som att han ändå var skyldig. Sedan skulle det vara mindre viktigt vad den interna utredningen eventuellt kom fram till. Han skulle fortsätta att betraktas som skyldig.
Långsamt mognade ett beslut. Han skulle stanna tills vidare. Men han skulle informera sina kollegor när de träffades på eftermiddagen. Det viktigaste var ändå att han hade sagt ifrån till Lisa Holgersson. Han tänkte inte böja sig. Inte huka, inte be om nåd.
Ett inre lugn återvände sakta. Han öppnade dörren, ställde den demonstrativt på vid gavel och fortsatte att arbeta. När klockan blivit tolv for han hem, tömde tvättmaskinen och hängde in sina skjortor i torkskåpet. I lägenheten plockade han upp bitarna av det sönderrivna brevet ur soppåsen. Varför visste han inte riktigt. Men Elvira Lindfeldt var i alla fall inte polis.
Han åt lunch hos István på hans restaurang och talade en stund med en av faderns få vänner som ännu levde, en pensionerad färghandlare som varit den som skaffat fram de dukar, penslar och färger hans far hade behövt. Strax efter ett lämnade han restaurangen och återvände till polishuset.
Det var med viss spänning han gick in genom glasdörrarna. Lisa Holgersson kunde ha ändrat sitt beslut. Kanske hade hon blivit uppretad och nu bestämt att han skulle bli avstängd med omedelbar verkan. Frågan var då hur han själv skulle reagera. Innerst inne visste han att tanken på att begära avsked var förfärande. Hur hans liv skulle gestalta sig efter det vågade han inte ens försöka föreställa sig. Men när han kom in på sitt rum låg där bara några telefonbesked som kunde vänta. Lisa Holgersson hade inte sökt honom. Wallander andades ut, åtminstone tillfälligt, och ringde sedan upp Martinson. Han svarade från Runnerströms Torg.
– Det går sakta men säkert, sa Martinson. Han har lyckats knäcka ytterligare två koder.
Wallander kunde höra hur det prasslade av papper. Sedan återkom Martinson.
– Den ena har lett oss till nåt som verkar vara en aktiemäklare i Seoul och den andra till ett engelskt bolag som heter Lonrho. Jag ringde upp en person på ekoroteln i Stockholm. En man som vet det mesta om utländska företag. Han kunde berätta att Lonrho har sina rötter i Afrika. De sysslade tydligen med mycket som var illegalt i Syd-Rhodesia den gången där rådde sanktioner.
– Men hur ska vi tolka det här? avbröt Wallander hans utläggning. Aktiemäklare i Korea? Och det här andra företaget, vad det nu hette? Vad betyder det?
– Det undrar jag också. Men Robert Modin har sagt att här finns minst ett åttiotal olika förgreningar i nätet. Vi kanske måste vänta lite till innan vi upptäcker nåt som binder ihop det hela.
– Men om du tänker högt redan nu? Vad ser du då?
Martinson fnittrade till.
– Pengar. Det är vad jag ser.
– Och mer?
– Räcker inte det? Världsbanken, koreanska aktiemäklare och företag med rötter i Afrika har i alla fall den gemensamma nämnaren. Pengar.
Wallander höll med.
– Vem vet, sa han. Kanske den egentliga huvudrollen i det här spelas av bankomaten där Falk dog.
Martinson skrattade. Wallander föreslog att de skulle träffas klockan tre.
Efter samtalet blev Wallander sittande. Han tänkte på Elvira Lindfeldt. Försökte föreställa sig hur hon såg ut. Men det var Baiba som dök upp i hans tankar. Och Mona. Han tyckte också han skymtade en annan kvinna där, som han träffat som hastigast året innan. På ett café utanför Västervik.
Han blev avbruten av Hansson som plötsligt visade sig i den öppna dörren. Wallander hajade till, som om hans tankar hade varit synliga.
– Nycklarna, sa Hansson. Dom finns.
Wallander betraktade honom oförstående. Men han sa ingenting. Han insåg att han borde veta vad Hansson talade om.
– Jag har fått ett papper från Sydkraft, fortsatte Hansson. Dom som hade tillgång till nycklar till transformatorstationen har också kunnat redovisa dom.
– Bra, sa Wallander. Allt vi kan stryka från våra listor gör saken enklare.
– Men nån Mercedesbuss har jag inte kunnat spåra.
Wallander gungade på stolen.
– Jag tror du kan lägga den åt sidan så länge. Även om vi förr eller senare måste identifiera den där bilen så är annat viktigare just nu.
Hansson nickade och drog ett streck i sitt anteckningsblock. Wallander sa att de skulle ha ett möte klockan tre. Hansson gick.
Tankarna på Elvira Lindfeldt försvann. Han lutade sig över sina papper och funderade samtidigt på det Martinson hade berättat. Telefonen ringde. Det var Viktorsson som frågade hur det gick.
– Jag trodde Hansson gav dig fortlöpande föredragningar?
– Trots allt är det du som är ledare för spaningarna.
Viktorssons kommentar förvånade Wallander. Han hade varit säker på att det Lisa Holgersson sagt hade varit ett resultat av ett samråd med just Viktorsson. Wallander hade en bestämd känsla av att åklagaren inte gjorde sig till. Han betraktade verkligen Wallander som den som ledde spaningsgruppens arbete. Det gjorde honom omedelbart vänligt stämd mot Viktorsson.
– Jag kommer över till dig i morgon förmiddag.
– Halv nio har jag tid.
Wallander gjorde en anteckning.
– Men hur går det just nu?
– Det går långsamt, sa Wallander.
– Vad vet vi om det som skedde i går på färjan?
– Vi vet att den döde var Jonas Landahl. Och vi har kunnat etablera ett samband mellan honom och Sonja Hökberg.
– Hansson menade att det var sannolikt att Landahl dödat Hökberg. Men han kunde inte ge några särskilt vettiga skäl till det.
– Dom kommer i morgon, svarade Wallander undvikande.
– Jag hoppas det. Mitt intryck är att ni står och stampar.
– Vill du ändra våra riktlinjer?
– Nej. Men jag vill ha en ordentlig föredragning.
Efter telefonsamtalet ägnade Wallander ytterligare en halvtimme åt att förbereda mötet. Tjugo minuter i tre gick han för att hämta kaffe. Automaten hade på nytt gått sönder. Wallander tänkte på det Erik Hökberg hade sagt om det sårbara samhälle de levde i. Det ledde honom till en ny tanke. Han bestämde sig för att ringa Hökberg innan mötet började. Med den tomma kaffekoppen i handen återvände han till sitt rum. Hökberg svarade genast. Wallander gav honom en försiktig redovisning av vad som hade skett sedan de sist talats vid. Han frågade också om Erik Hökberg hade hört namnet Jonas Landahl tidigare. Hökberg svarade ett bestämt nej. Det förvånade Wallander.
– Är du alldeles säker på det?
– Namnet är så pass ovanligt att jag skulle ha lagt det på minnet. Var det han som dödade Sonja?
– Det vet vi inte. Men dom kände varandra. Vi tror oss veta att dom faktiskt hade haft ett förhållande.
Wallander övervägde om han skulle tala om våldtäkten. Men tillfället var felaktigt. Det var något han inte kunde ta upp på telefon. Istället övergick han till den fråga som var orsaken till att han ringt upp.
– När jag var hemma hos dig berättade du om alla affärer du kan göra vid din dator. Jag fick ett intryck av att det egentligen inte existerar några begränsningar.
– Om man kan koppla upp sig till de stora databaserna runt om i världen befinner man sig alltid i mitten. Nära centrum. Var man än råkar vara bosatt.
– Det betyder att du till exempel kan göra affärer med en aktiemäklare i Seoul om du skulle få lust till det.
– I princip, ja.
– Vad behöver du känna till för att kunna göra det?
– Först och främst måste jag veta vad han har för e-postadress. Sen måste våra kreditförhållanden vara reglerade. Dom måste kunna identifiera mig, och tvärtom. Men annars är det egentligen inga problem. Åtminstone inga tekniska.
– Vad menar du med det?
– Att det naturligtvis i varje land existerar en lagstiftning när det gäller aktiehandel. Den måste man känna till. Om man nu inte är ute i olovliga ärenden.
– Eftersom det är så mycket pengar i rörelse måste säkerheten vara hög?
– Det är den också.
– Anser du att den är omöjlig att bryta?
– Det är jag inte rätt man att svara på. Jag kan för lite. Men du som är polis borde väl veta att man i stort sett kan göra vad som helst. Om man vill det tillräckligt starkt. Vad är det man brukar säga? Att om nån verkligen vill mörda USA:s president så kan han också göra det. Men jag undrar naturligtvis varför du ställer alla dom här frågorna?
– Du verkade mycket insatt när jag träffade dig.
– Det är bara på ytan. Den elektroniska världen är så komplicerad och utvecklas så snabbt att jag betvivlar att nån egentligen begriper sig på allt som sker. Och dessutom har kontrollen över det.
Wallander lovade att höra av sig senare samma dag eller nästa morgon. Sedan gick han bort till mötesrummet. Hansson och Nyberg hade redan kommit. De diskuterade den kaffeautomat som börjat gå sönder allt oftare. Wallander nickade åt dem och satte sig ner. Ann-Britt och Martinson kom samtidigt. Wallander hade fortfarande inte bestämt sig för om han skulle börja eller avsluta mötet med att berätta om sitt samtal inne hos Lisa Holgersson. Han beslöt att avvakta. Trots allt satt han här tillsammans med sina hårt arbetande kollegor för att driva på en komplicerad mordutredning. Han ville inte tynga dem mer än absolut nödvändigt
De började med att gå igenom händelserna kring Jonas Landahls död. De vittnesuppgifter de hade att hålla sig till var påfallande få. Ingen tycktes ha sett någonting alls. Varken Jonas Landahls rörelser ombord på färjan eller hur han kommit in i maskinrummet. Ann-Britt hade fått in en redogörelse av den polisman som hade följt med färjan till Polen. En servitris i cafeterian hade tyckt sig känna igen Landahl från fotot. Om hon mindes rätt hade han kommit in precis när de öppnat och ätit en smörgås. Men det var också allt.
– Det hela är ytterst egendomligt, sa Wallander. Ingen har sett honom, vare sig när han betalade sin hytt eller när han rörde sig ombord på båten. Ingen har sett honom komma in i maskinrummet. För mig verkar det här tomrummet orimligt.
– Han måste ha haft sällskap med nån, sa Ann-Britt. Jag talade för säkerhets skull också med en av maskinisterna innan jag kom hit. Han menade att det var omöjligt att Landahl frivilligt hade klämt in sig under propelleraxeln.
– Han har alltså tvingats dit, sa Wallander. Det betyder att det finns en person till inblandad. Eftersom vi knappast kan föreställa oss att nån som arbetar i maskinrummet skulle vara skyldig är det en främmande person. Som ingen har sett vare sig när han kom i sällskap med Landahl eller när han gick därifrån. Det innebär att vi faktiskt kan dra ytterligare en slutsats. Landahl följde med frivilligt. Han tvingades inte. Då skulle nån ha märkt det. Det hade dessutom inte varit möjligt att släpa Landahl nerför dom smala lejdarna mot hans vilja.
I ytterligare närmare två timmar fortsatte de att resonera igenom hela utredningen. När Wallander presenterade sina tankar som i sin tur hade sina rötter i Ann-Britts reflexioner, blev diskussionen stundtals häftig. Men ingen kunde förneka att spåret, som kanske kunde leda till Carl-Einar Lundberg och sedan vidare till hans far, trots allt skulle kunna innebära en öppning. Wallander insisterade dock på att nyckeln till allt som hänt var Tynnes Falk, även om han knappast hade alltför många hållfasta argument att visa fram. Ändå visste han att han hade rätt. När klockan blivit sex ansåg han att det fick vara nog. Tröttheten hade börjat sprida sig, pauserna för att vädra kom allt tätare. Wallander bestämde sig då också för att inte ta upp sitt samtal med Lisa Holgersson överhuvudtaget. Han orkade helt enkelt inte.
Martinson försvann till Runnerströms Torg där Robert Modin satt ensam och arbetade. Enligt Hansson borde man kanske föreslå Rikspolisstyrelsen att ge den unge mannen någon sorts medalj vid tillfälle. Eller åtminstone ett konsultarvode. Nyberg satt kvar vid bordet och gäspade. Wallander såg att han fortfarande hade olja på fingrarna. Tillsammans med Ann-Britt och Hansson blev Wallander stående några minuter i korridoren. De gick igenom det som borde ske närmast och delade upp några arbetsuppgifter emellan sig. Sedan gick Wallander in på sitt rum och stängde dörren.
Länge satt han och såg på telefonen utan att helt kunna förstå sin tveksamhet. Men till sist lyfte han ändå luren och slog numret till Elvira Lindfeldt i Malmö.
Efter sjunde signalen kom svaret.
– Lindfeldt.
Wallander la hastigt på luren. Svor. Sedan väntade han några minuter innan han slog det igen. Nu svarade hon genast. Han tyckte omedelbart om hennes röst.
Wallander presenterade sig. De pratade om alldagliga saker. Tydligen blåste det mer i Malmö än i Ystad. Elvira Lindfeldt klagade över att så många av hennes arbetskamrater var förkylda. Wallander höll med. Hösten var besvärlig. Själv hade han just haft ont i halsen.
– Det skulle vara roligt att träffas, sa hon.
– Egentligen tror jag inte så mycket på det här med kontaktförmedlingar, sa Wallander och ångrade sig genast.
– Det sättet behöver ju inte vara sämre än nåt annat, sa hon. Är man vuxen så är man.
Sedan sa hon en sak till. Som förvånade Wallander.
Hon frågade vad han gjorde under kvällen. Om de inte kunde ses någonstans i Malmö.
Det kan jag inte, tänkte Wallander. Jag har alltför mycket arbete. Det här går för fort.
Sedan sa han ja.
De bestämde att träffas klockan halv nio i baren på Savoy.
– Vi bär inga blommor, sa hon och skrattade. Jag tror nog vi känner igen varandra ändå.
Samtalet tog slut.
Wallander undrade vad han hade gett sig in på. Samtidigt kände han spänningen.
Klockan hade blivit halv sju. Han insåg att han hade bråttom.