För första gången sedan utredningen tagit sin början tyckte Wallander att han kunde se ett sammanhang alldeles klart. Efter att ha undersökt ytterdörren och lägenhetens fönster var han övertygad om att Siv Eriksson hade rätt. Den som tömt hennes dator hade använt nycklar. Det fanns också en annan slutsats han genast vågade dra. Siv Eriksson hade på något sätt varit övervakad. Den som haft tillgång till nycklarna hade inväntat rätt ögonblick att slå till. Återigen anade Wallander konturerna av den skugga som skyndat förbi honom sedan skottet avlossats i Falks lägenhet. Men han tänkte också på det Ann-Britt sagt, om att han själv borde vara försiktig. Oron kom över honom igen.
De återvände till vardagsrummet. Hon var fortfarande upprörd och tände och släckte sina cigaretter. Wallander bestämde sig för att vänta med att ringa till Nyberg. Det fanns något annat som han först ville klara ut. Han satte sig mittemot henne i soffan.
– Har du nån misstanke om vem som kan ha gjort det här?
– Nej. Det är fullständigt obegripligt.
– Dina datorer är säkert värdefulla. Men dom har tjuven inte brytt sig om. Han har velat komma åt innehållet.
– Allt är borta, upprepade hon. Precis allt. Hela underlaget för min försörjning. Jag hade också, som jag sa, allt på en extra hårddisk. Men den är också borta.
– Hade du inget lösenord? För att hindra att just det här hände?
– Naturligtvis hade jag det.
– Men den kände alltså tjuven till?
– På nåt sätt måste han ha tagit sig förbi det.
– Vilket innebär att det inte var nån vanlig småtjuv. Utan nån som kunde datorer.
Hon följde hans tankegång nu. Förstod vad han sökte en förklaring till.
– Så långt har jag faktiskt inte hunnit tänka. Jag har varit alldeles för upprörd.
– Det är naturligt. Vilken var din kod?
– »Kaka«. Jag kallades så när jag var liten.
– Fanns det nån som kände till den?
– Nej.
– Inte Tynnes Falk heller?
– Nej.
– Är det alldeles säkert?
– Ja.
– Hade du den uppskriven nånstans?
Hon tänkte efter innan hon svarade.
– Jag hade den inte antecknad på nåt papper. Det vet jag bestämt.
Wallander anade att detta kunde visa sig vara helt avgörande. Han gick försiktigt vidare.
– Vilka människor kände till att du hade det här smeknamnet som barn?
– Min mamma. Men hon är nästan senil.
– Ingen annan?
– Jag har en väninna som bor i Österrike. Hon visste om det.
– Skrev du brev till henne?
– Ja. Men dom senaste åren brukade vi mest utväxla elektroniska brev.
– Och dom undertecknade du med ditt smeknamn?
– Ja.
Wallander tänkte efter.
– Jag vet inte hur det går till, sa han. Men jag antar att dom där breven lagras i din dator?
– Ja.
– Nån som hade tillgång till det som fanns där kunde alltså hitta breven och se ditt smeknamn. Och kunde alltså ana sig till att det var ditt lösenord?
– Det är omöjligt! Först måste nån ha koden. För att kunna komma in och läsa mina brev. Inte tvärtom.
– Det är just det jag tänker på, sa Wallander. Om nån har tagit sig in i din dator och tappat den på information.
Hon skakade ihärdigt på huvudet.
– Varför skulle nån göra det?
– Det kan bara du svara på. Och det är som du förstår en mycket viktig fråga. Vad hade du i din dator som nån gärna ville komma åt?
– Jag arbetade aldrig med några sekretessbelagda uppgifter.
– Det är viktigt att du tänker efter noga.
– Du behöver inte påminna mig om det jag redan vet.
Wallander väntade. Han såg att hon verkligen försökte tänka efter.
– Jag hade ingenting, sa hon.
– Kan det ändå ha funnits nåt som du själv inte visste var känsligt?
– Vad skulle det ha varit?
– Det vet i så fall bara du.
Hon var mycket bestämd när hon svarade.
– Jag har alltid satt en ära i att hålla ordning på mitt liv, sa hon. Det gällde också min dator. Jag städade ofta. Och jag arbetade aldrig med särskilt avancerade uppgifter. Det har jag redan berättat.
Wallander tänkte efter på nytt innan han gick vidare.
– Låt oss tala om Tynnes Falk, sa han sedan. Ni arbetade tillsammans. Men lika ofta höll ni på med olika saker. Det hände aldrig att han använde din dator?
– Varför skulle han ha gjort det?
– Jag måste ställa den frågan. Kan han ha gjort det utan att du visste om det? Trots allt hade han nycklar hit.
– Det skulle jag ha märkt.
– Hur då?
– På olika sätt. Jag vet inte hur pass tekniskt insatt du är?
– Inte mycket. Men vi utgår ifrån att Falk var mycket skicklig. Det har du själv vittnat om. Betyder inte det att han också kan ha sett till att inte lämna några spår? Frågan är alltid vem som är skickligast. Den som spårar. Eller den som sopar igen sina spår.
– Jag förstår ändå inte varför han skulle ha gjort det?
– Han kanske ville gömma nånting. Göken lägger sina ägg i andra fåglars bon.
– Men varför?
– Det kan vi inte svara på. Däremot kan nån ha trott att han gjorde det. Och nu när Tynnes är död vill man kontrollera att det inte fanns nåt i din dator som du förr eller senare skulle kunna upptäcka.
– Vem vill det?
– Det undrar jag också.
Så här måste det ha gått till, tänkte Wallander. Någon annan rimlig förklaring kan det helt enkelt inte finnas. Falk är död. Och av någon mycket bestämd anledning jagar man nu runt för att städa upp. Något ska till varje pris döljas.
Han upprepade orden i sitt huvud. Något ska till varje pris döljas. Där låg själva knuten. Löste de den skulle allting bli uppenbart.
Wallander anade att det var bråttom.
– Talade Falk nånsin med dig om talet 20? frågade han.
– Varför skulle han ha gjort det?
– Svara bara på frågan, är du snäll.
– Inte vad jag kan minnas.
Wallander slog numret till Nyberg som inte svarade. Han ringde till Irene och bad henne att söka honom.
Siv Eriksson följde honom ut i tamburen.
– Det kommer tekniker hit, sa han. Jag vore tacksam om du inte rörde nånting inne i arbetsrummet. Det kan finnas fingeravtryck.
– Jag vet inte vad jag ska göra, sa hon hjälplöst. Allt är borta. Hela mitt arbetsliv har försvunnit över en natt.
Wallander hade ingen tröst att ge henne. Återigen tänkte han på det Erik Hökberg hade sagt om sårbarheten.
– Vet du om Tynnes Falk var religiös? frågade han.
Hennes förvåning var inte att ta miste på.
– Han sa aldrig nånting till mig som tydde på det.
Wallander hade inget mer att fråga om. Han lovade att höra av sig igen. När han kommit ner på gatan blev han stående. Den han mest av allt behövde ha kontakt med var Martinson. Frågan var om han skulle följa Ann-Britts råd. Eller om han redan nu skulle konfrontera honom med det han fått höra. Ett ögonblick överfölls han av en stor trötthet. Sveket var så stort och så oväntat. Fortfarande hade han svårt att tro att det var sant. Men innerst inne visste han.
Klockan hade ännu inte blivit elva. Han bestämde sig för att vänta med Martinson. I bästa fall skulle hans upprördhet hinna svalna och hans omdöme bli bättre. Först skulle han återvända till familjen Hökberg. Samtidigt påminde han sig något han hade glömt och som delvis hade med hans tidigare besök hos Hökberg att göra. Han parkerade intill videobutiken som varit stängd. Den här gången lyckades han få tag på den film med Al Pacino han ville se. Han fortsatte upp till Hökbergs hus och parkerade. Just när han skulle ringa på klockan öppnades ytterdörren.
– Jag såg dig komma, sa Erik Hökberg. Du var här för en timme sen också. Men då kom du aldrig in.
– Det hände nånting som jag måste åtgärda.
De gick in. I huset rådde tystnad.
– Egentligen har jag kommit för att tala med din hustru.
– Hon ligger där uppe och vilar. Eller gråter. Eller båda delarna.
Wallander såg att Erik Hökberg var grå av trötthet. Ögonen var blodsprängda.
– Pojken har börjat i skolan igen. Det är bäst för honom.
– Vi vet fortfarande inte vem som dödade Sonja, sa Wallander. Men vi hyser gott hopp om att gripa den som gjort det.
– Jag trodde att jag var motståndare till dödsstraff, sa Erik Hökberg. Men nu vet jag inte längre. Lova mig bara att den som gjort det inte kommer i min närhet. Då kan jag inte garantera följderna.
Wallander lovade. Erik Hökberg försvann uppför trappan. Wallander gick runt i vardagsrummet medan han väntade. Tystnaden var tryckande. Det dröjde nästan en kvart innan han hörde steg i trappan. Erik Hökberg kom ensam.
– Hon är mycket trött, sa han. Men hon kommer strax.
– Jag beklagar att det här samtalet inte kan skjutas upp.
– Det förstår både hon och jag.
De väntade under tystnad. Plötsligt stod hon där, klädd i svart, barfota. Vid sidan av mannen var hon liten. Wallander tog i hand och beklagade sorgen. Hon vacklade till och satte sig. Wallander tyckte att hon på något sätt påminde om Anette Fredman. Han stod inför ännu en mor som förlorat sitt barn. När han såg henne undrade han hur många gånger han befunnit sig i just den här situationen. Han var tvungen att ställa frågor som egentligen var som att klösa i plågsamma sår.
Just den här situationen var dessutom värre än många andra. Inte bara det att Sonja Hökberg var död. Nu måste han också ställa frågor om en våldsam händelse som kanske drabbat henne långt tidigare.
Han letade efter ett sätt att börja.
– För att vi ska kunna gripa den gärningsman som berövade Sonja livet måste vi leta oss bakåt i tiden. Det finns en händelse som jag behöver veta mer om. Förmodligen är det bara ni som kan svara på vad som egentligen inträffade.
Både Hökberg och hustrun betraktade honom uppmärksamt.
– Låt oss gå tre år tillbaka, fortsatte Wallander. Nån gång 1994 eller 1995. Kan ni påminna er om det vid den tiden hände nåt ovanligt med Sonja?
Den svartklädda kvinnan talade mycket tyst. Wallander var tvungen att luta sig framåt för att höra vad hon sa.
– Vad skulle det ha varit?
– Kom hon nånsin hem och såg ut som om hon varit med om en olyckshändelse? Hade hon några blåmärken?
– Hon bröt foten en gång.
– Stukade, sa Erik Hökberg. Hon bröt inte foten. Hon stukade den.
– Jag tänker snarast på om hon kom hem med blåmärken i ansiktet. Eller på andra delar av kroppen?
Svaret kom oväntat från Ruth Hökberg.
– Min dotter visade sig inte naken för nån i det här huset.
– Man kan också tänka sig att hon var upprörd. Eller nerstämd.
– Hon hade ett mycket ombytligt humör.
– Ni kan alltså inte erinra er nåt speciellt tillfälle?
– Jag förstår inte varför du ställer dom här frågorna.
– Han måste det, sa Erik Hökberg. Det är hans arbete.
Wallander tog tacksamt emot hjälpen.
– Jag minns inte att hon nånsin kom hem och hade blåmärken.
Wallander insåg att han nu inte kunde trampa runt i en cirkel längre.
– Vi har fått uppgifter som tyder på att Sonja blev våldtagen nån gång under den här tiden. Men att hon aldrig gjorde nån anmälan.
Kvinnan ryckte till i stolen.
– Det är inte sant.
– Att hon skulle ha blivit våldtagen? Aldrig.
Hon brast ut i ett hjälplöst skratt.
– Vem påstår nånting sånt? Det är lögn. Ingenting annat än lögn.
Wallander hade fått känslan av att hon trots allt visste någonting. Eller hade anat det den gången det inträffade. Hennes invändningar var lite väl kraftiga.
– Mycket tyder trots allt på att den här våldtäkten verkligen hände.
– Vem är det som påstår det här? Vem ljuger om Sonja?
– Jag kan tyvärr inte avslöja varifrån det kommer.
– Varför inte?
Erik Hökberg högg till med sin fråga. Wallander anade en undertryckt aggressivitet som plötsligt kommit till uttryck.
– Av utredningstekniska orsaker.
– Vad betyder det?
– Att jag tills vidare gör den bedömningen att den eller dom personer som lämnat uppgifterna ska skyddas.
– Vem skyddar min dotter? skrek kvinnan. Hon är död. Det är ingen som skyddar henne.
Wallander märkte att samtalet höll på att glida honom ur händerna. Han ångrade att han inte låtit Ann-Britt sköta det hela. Erik Hökberg lugnade ner sin hustru som nu hade börjat gråta. Wallander upplevde hela situationen som förfärlig.
Efter en stund kunde han fortsätta med sina frågor.
– Hon talade alltså aldrig om att hon blivit våldtagen?
– Aldrig.
– Och ingen av er märkte nåt ovanligt hos henne?
– Hon var ofta svår att förstå sig på.
– Hur då?
– Hon var egen. Ofta arg. Men det kanske hör tonårstiden till.
– Och det gick ut över er?
– Mest över hennes lillebror.
Wallander påminde sig det enda samtal han själv hade haft med Sonja Hökberg. Hur hon då hade beklagat sig över sin bror som aldrig lät hennes saker vara ifred.
– Låt oss återvända till åren 1994 och 1995, sa Wallander. Hon hade varit i England och kommit tillbaka. Ni la inte märke till nånting. Som kom plötsligt?
Erik Hökberg reste sig så häftigt att hans stol välte.
– Hon kom hem här en natt och blödde ur både munnen och näsan. Det var i februari 1995. Vi frågade vad som hade hänt, men hon vägrade svara. Hennes kläder var smutsiga och hon var chockad. Vi fick aldrig veta vad som hade hänt. Hon sa att hon hade ramlat och slagit sig. Men det var naturligtvis en lögn. Nu förstår jag det. Nu när du kommer hit och talar om att hon blivit våldtagen. Jag förstår inte varför vi ska ljuga om det här?
Den svartklädda kvinnan hade börjat gråta igen. Hon försökte säga någonting. Men Wallander uppfattade inte orden. Erik Hökberg nickade åt honom att följa med in i hans arbetsrum.
– Du får inget mer ur henne nu.
– Jag har inga fler frågor som jag inte lika gärna kan ställa till dig.
– Vet ni vem som våldtog henne?
– Nej.
– Men ni misstänker nån?
– Ja. Men frågar du om namn får du inget svar.
– Var det han som dödade henne?
– Knappast. Men det här kan ändå leda till att vi förstår vad som har hänt.
Erik Hökberg stod tyst.
– Det var i slutet av februari, sa han sedan. En dag med snö. På kvällen var det vitt på marken. Och hon kom hem och blödde. Nästa morgon syntes blodspåren fortfarande i snön.
Plötsligt var det som om han upplevde samma hjälplöshet som den svartklädda kvinnan som satt och grät inne i vardagsrummet.
– Jag vill att ni griper den som har gjort det här. En sån människa måste få sitt straff.
– Vi gör vad vi kan, svarade Wallander. Vi ska gripa den skyldige, men då måste vi också få hjälp.
– Du måste förstå henne, sa Hökberg. Hon har mist sin dotter. Hur skulle hon nu orka tänka tanken att Sonja redan tidigare utsatts för en så våldsam kränkning?
– Slutet av februari 1995. Vad minns du mer? Hade hon nån pojkvän just då?
– Vi visste aldrig nånting om vad hon höll på med.
– Stannade det bilar här ute på gatan? Såg du aldrig nån man i hennes sällskap?
Det glimtade farligt i Hökbergs ögon.
– En man? Nyss talade du om »pojkvän«?
– Jag menar samma sak.
– Det var alltså en äldre man som kränkte henne?
– Jag har redan sagt att du inte får några svar.
Hökberg lyfte avvärjande på händerna.
– Jag har sagt allt jag vet. Nu måste jag nog gå in till min fru igen.
– Innan jag lämnar er vill jag gärna se på Sonjas rum en gång till.
– Det är som förra gången. Ingenting har blivit förändrat.
Hökberg försvann in i vardagsrummet. Wallander gick uppför trappan. När han kommit in i Sonjas rum slogs han av samma känsla som första gången. Rummet tillhörde inte en nästan fullvuxen kvinna. Han sköt upp dörren till garderoben. Affischen hängde där. »Djävulens advokat«. Vem är Djävulen? tänkte han. Tynnes Falk tillbad sitt eget ansikte som gudabild. Och här sitter djävulen på insidan av Sonja Hökbergs garderobsdörr. Men att det skulle finnas någon grupp med unga satanister i Ystad hade Wallander aldrig hört talas om.
Han stängde garderoben igen. Det fanns inte mer att se. Han skulle just gå när en pojke dök upp i dörröppningen.
– Vad gör du här? frågade han.
Wallander sa vem han var. Pojken betraktade honom ogillande.
– Om du är polis kan du väl ta fast den som dödade min syster?
– Vi håller på, svarade Wallander.
Pojken rörde sig inte. Wallander kunde inte bestämma sig för om han var rädd eller bara avvaktande.
– Det är du som är Emil, eller hur?
Pojken svarade inte.
– Du måste ha tyckt mycket om din syster?
– Ibland.
– Bara ibland?
– Räcker inte det? Måste man tycka om människor jämt?
– Nej. Det måste man inte.
Wallander log. Pojken besvarade inte hans leende.
– Jag tror jag vet en gång när du tyckte om henne, sa Wallander.
– När då?
– För några år sen. När hon kom hem en gång och blödde.
Pojken ryckte till.
– Hur vet du det?
– Jag är polis, sa Wallander. Jag måste veta. Berättade hon nånsin för dig vad som hade hänt?
– Nej. Men nån hade slagit henne.
– Hur kan du veta det om hon inte sa nånting?
– Det säger jag inte.
Wallander tänkte sig noga för innan han fortsatte. Gick han för fort fram kunde pojken sluta sig helt.
– Du frågade nyss varför vi inte hade tagit fast den som dödat din syster. Ska vi klara det måste vi ha hjälp. Det bästa du kan göra nu är att tala om för mig hur du visste att nån hade slagit henne.
– Hon gjorde en teckning.
– Ritade hon?
– Hon var bra på det. Men hon visade det aldrig för nån. Hon ritade och rev sönder. Fast jag gick in här ibland när hon inte var hemma.
– Och då hittade du nånting?
– Hon hade ritat av det som hänt.
– Sa hon det?
– Varför skulle hon annars ha ritat av en gubbe som slår henne i ansiktet?
– Du har händelsevis inte den teckningen kvar?
Pojken svarade inte. Han försvann. Efter några minuter kom han tillbaka. I handen hade han en blyertsteckning.
– Jag vill ha igen den.
– Det lovar jag att du ska få.
Wallander tog med sig teckningen fram till fönstret. Bilden gjorde honom genast illa berörd. Samtidigt såg han att Sonja Hökberg verkligen hade kunnat teckna. Han kände igen hennes ansikte. Men det som dominerade bilden var en man som tornade upp sig framför henne. En knytnäve träffade Sonjas näsa. Wallander betraktade mannens ansikte. Om det var lika väl återgivet som hon hade tecknat av sig själv borde det vara möjligt att identifiera honom. Där fanns också någonting på mannens högra handled som fångade hans uppmärksamhet. Först trodde han att det var någon form av armband. Sedan insåg han att det var en tatuering.
Wallander fick plötsligt bråttom.
– Du gjorde rätt som sparade teckningen, sa han till pojken. Och jag lovar att du ska få den tillbaka.
Pojken följde honom nerför trappan. Wallander hade försiktigt vikt ihop teckningen och stoppat den i jackfickan. Inifrån vardagsrummet hördes fortfarande snyftningar.
– Kommer hon alltid att hålla på så där? frågade pojken.
Wallander fick en klump i halsen.
– Det tar tid, sa han. Men det går över. Nån gång.
Wallander gick aldrig in och sa adjö till Hökberg och hans hustru. Han strök hastigt över pojkens huvud och stängde försiktigt ytterdörren bakom sig. Vinden hade tagit i. Det hade också börjat regna. Han for raka vägen till polishuset och började leta efter Ann-Britt. Hennes rum var tomt. Wallander försökte nå henne på mobiltelefonen, men hon svarade inte. Irene kunde till sist ge besked om att hon hastigt hade blivit tvungen att åka hem. Ett av barnen hade insjuknat. Wallander tvekade inte. Han satte sig på nytt i bilen och for ut till det hus på Rotfruktsgatan där hon bodde. Regnet hade tilltagit. Han höll händerna över jackfickan för att skydda teckningen mot väta. Ann-Britt öppnade dörren, bärande på ett barn.
– Jag skulle inte ha stört om det inte var viktigt, sa han.
– Det gör inget. Hon har bara lite feber. Och min välsignade grannfru kan inte passa henne förrän om några timmar.
Wallander gick in. Det var länge sedan han hade besökt henne. När han steg in i vardagsrummet såg han att några japanska trämasker hade försvunnit från en vägg. Hon följde hans blick.
– Han tog med sig sina reseminnen, sa hon.
– Bor han fortfarande här i stan?
– Han har flyttat till Malmö.
– Ska du bo kvar i huset?
– Jag vet inte om jag har råd.
Flickan på hennes arm hade nästan somnat. Ann-Britt la försiktigt ner henne på soffan.
– Jag tänker alldeles strax visa dig en teckning, sa Wallander. Men först har jag en fråga om Carl-Einar Lundberg. Du har inte träffat honom. Men du har sett fotografier av honom. Och läst igenom gamla protokoll. Kan du påminna dig om det nånstans stod att han hade en tatuering på höger handlov?
Hon behövde inte betänka sig innan hon svarade.
– Han hade en orm tatuerad.
Wallander slog handflatan i soffbordet. Barnet ryckte till och började gråta, men kom av sig och somnade. Äntligen hade de kommit fram till något som visade sig hållbart. Han la teckningen framför henne på bordet.
– Det där är Carl-Einar Lundberg. Utan tvekan. Även om jag inte har sett honom i verkligheten. Hur har du fått tag på det här?
Wallander berättade om Emil. Och om Sonja Hökbergs hittills okända anlag för att teckna.
– Vi kommer förmodligen aldrig att kunna dra honom inför rätta, sa Wallander. Men det är kanske inte heller det viktigaste just nu. Däremot har vi fått fram bevis för att du hade rätt. Din teori håller. Den är inte längre ett provisorium.
– Ändå har jag svårt att tro att hon skulle döda hans far.
– Det kan finnas saker som fortfarande är dolda. Men nu kan vi pressa Lundberg. Och vi utgår ifrån att hon verkligen tog ut sin hämnd på fadern. Eva Persson talar kanske ändå sanning. Det var Sonja Hökberg som både högg och slog. Att Eva Persson är så förfärande kall är en gåta som vi får grubbla över senare.
De begrundade den nya utvecklingen. Till sist var det Wallander som bröt tystnaden.
– Nån blev orolig för att Sonja Hökberg visste nånting som hon kanske skulle tala om för oss. Tre frågor är från och med nu avgörande: Vad var det hon visste? På vilket sätt hade det med Tynnes Falk att göra? Och vem var det som blev rädd?
Flickan som låg på soffan började gnälla. Wallander reste sig.
– Har du träffat Martinson? frågade hon.
– Nej. Men jag ska göra det nu. Och jag tänker följa ditt råd. Jag ska ingenting säga.
Wallander lämnade huset och skyndade till sin bil.
I ösregnet körde han ner till Runnerströms Torg.
Han satt länge kvar i bilen och samlade kraft.
Sedan gick han upp för att tala med Martinson.