Martinson mötte Wallander med sitt allra bredaste leende.
– Jag har försökt ringa dig, sa han. Här händer det saker.
Wallander hade öppnat dörren till kontoret där Modin och Martinson hukade över Falks dator med en stor anspänning i kroppen. Helst av allt hade han velat ge Martinson en smäll på käften. Och sedan anklaga honom för hans konspiratoriska och falska läggning. Men Martinson log och styrde genast över intresset på de nyheter han kunde förmedla. Wallander insåg att det samtidigt var en lättnad. Det gav honom andrum. Tids nog skulle ögonblicket vara inne när det bara fanns han själv och Martinson och den uppgörelse som måste komma. En skymt av ett tänkbart frikännande hade också snuddat vid Wallander när han såg den leende Martinson. Kanske Ann-Britt trots allt hade misstolkat situationen? Martinson kunde ha haft helt legitima skäl till att försvinna in på Lisa Holgerssons rum. Hon kunde också ha missuppfattat Martinsons ibland burdusa sätt att uttrycka sig.
Men innerst inne visste han att det inte var sant. Ann-Britt hade inte överdrivit. Hon hade sagt som det var eftersom hon själv varit upprörd.
Samtidigt insåg alltså Wallander att det var den nödutgång han för ögonblicket behövde. Uppgörelsen skulle en dag bli ofrånkomlig. Då den inte längre behövde eller kunde skjutas upp längre.
Wallander gick fram till bordet och hälsade på Robert Modin.
– Vad är det som har hänt? frågade han.
– Robert håller på att rulla upp de elektroniska skyttegravarna, sa Martinson belåtet. Vi tränger djupare och djupare in i Falks egendomliga men fascinerande värld.
Martinson erbjöd Wallander fällstolen. Men han föredrog att stå. Martinson bläddrade bland sina anteckningar medan Robert Modin drack något som såg ut som morotssaft ur en plastflaska.
– Vi har lyckats identifiera ytterligare fyra av dom institutioner som finns med i Falks nätverk. Den första är Indonesiens Riksbank. Robert blir hela tiden avvisad när han försöker bekräfta identiteten. Men vi vet ändå att det är Riksbanken i Jakarta. Be mig bara inte förklara hur. Robert är en häxmästare när det gäller att hitta omvägar.
Martinson bläddrade vidare.
– Sen har vi en bank i Liechtenstein som heter Lyders Privatbank. Men efter det blir det svårare. Om vi har förstått det hela rätt är två av de kodade identiteter vi lyckats avslöja ett franskt telefonbolag och dessutom ett kommersiellt satellitföretag i Atlanta.
Wallander rynkade pannan.
– Men vad betyder det?
– Tanken från tidigare att det på nåt sätt handlar om pengar står sig rätt bra. Men vad det franska telefonbolaget och satelliterna i Atlanta har med saken att göra är naturligtvis svårt att svara på.
– Ingenting finns här av en tillfällighet, sa Robert Modin plötsligt.
Wallander vände sig mot honom.
– Kan du förklara det för mig på ett begripligt sätt?
– Alla människor ordnar sina bokhyllor på sitt eget vis. Eller sina pärmar med papper. Man lär sig efter hand att upptäcka mönster även i en dator. Han som har organiserat det som finns här har varit mycket noggrann. Det är rent och välstädat. Inga onödigheter. Inte heller några konventionella bokstavsordningar eller nummerföljder.
Wallander avbröt honom.
– Det där måste du förklara tydligare.
– Det vanligaste sätt på vilket en människa organiserar sitt liv är antingen i bokstavsordning eller i nummerordning. a kommer före b och b kommer före c. Ett kommer före två och fem kommer före sju. Här finns ingenting sånt.
– Vad finns det då?
– Nånting annat. Nåt som säger mig att bokstavsordning och nummerföljd saknar betydelse.
Wallander anade nu vad Molin menade.
– Det finns alltså ett annat mönster?
Modin nickade och pekade mot skärmen. Wallander och Martinson böjde sig framåt.
– Det finns två komponenter som hela tiden dyker upp, fortsatte Modin. Den första jag upptäckte var talet 20. Jag har försökt se vad som händer om jag lägger till ett par nollor. Eller kastar om siffrorna. Då händer det nåt intressant.
Han pekade på skärmen: en tvåa och en nolla.
– Se vad som händer nu.
Modin knappade. Siffrorna markerades. Och försvann.
– Det är som några skygga djur som springer och gömmer sig, sa Modin. Som om man hade riktat en stark lampa mot dom. Då rusar dom tillbaka in i mörkret. Men när jag lämnar dom ifred kommer dom ut igen. På samma plats.
– Hur tolkar du det?
– Att dom på nåt sätt är viktiga. Men det finns en komponent till som beter sig på samma sätt.
Modin pekade på skärmen igen. Den här gången var det en bokstavskombination: »jk.«
– Dom beter sig likadant, sa han. Försöker man klappa på dom springer dom och gömmer sig.
Wallander nickade. Så här långt var han med.
– Dom dyker upp hela tiden, sa Martinson. Varje gång vi lyckas identifiera en ny institution finns dom där. Men Robert har upptäckt nånting annat som är det verkligt intressanta.
Wallander höll tillbaka dem medan han putsade sina glasögon.
– Dom gömmer sig om man försöker röra dom, sa Modin. Men om man låter dom vara ifred så upptäcker man att dom flyttar sig.
Han pekade igen.
– Den första koden vi knäckte låg först i Falks organisation. Då befinner sig dom här nattdjuren överst i första kolumnen.
– Vi har gett dom namn, sa Martinson. Vi tyckte »nattdjuren« var passande.
– Fortsätt.
– Den andra identiteten vi lyckades locka fram ligger ett steg ner i andra kolumnen. Då har dom flyttat sig mot höger och snett neråt. Fortsätter man vidare genom listan upptäcker man att dom rör sig mycket regelbundet. Målmedvetet skulle man kunna säga. Dom är på väg ner mot höger hörn.
Wallander sträckte på ryggen.
– Det här säger oss ändå ingenting om vad alltihop handlar om.
– Det är inte klart än, sa Martinson. Det är nu det blir verkligt intressant. Och kusligt.
– Jag hittade plötsligt en tidpuls, sa Modin. Dom här djuren har rört sig sen igår. Det innebär att det ligger en osynlig klocka och tickar här inne nånstans. Jag roade mig med att göra en kalkyl. Om man utgår från att övre vänstra hörnet representerar noll och att det sammanlagt finns 74 identiteter i nätverket. Och att talet 20 representerar ett datum. Förslagsvis den 20 oktober. Då ser man plötsligt följande.
Modin knappade tills en ny text kom fram på skärmen. Wallander läste namnet på satellitföretaget i Atlanta. Modin pekade på de två komponenterna.
– Den här ligger som nummer fyra från slutet, sa han. Och idag är det såvitt jag vet fredagen den 17 oktober.
– Du menar att utgången är nu på måndag? Att dom här djuren då har nått slutet på sin vandring? Till den punkt som kallas »20«?
– Det är i alla fall tänkbart.
– Men den andra komponenten? »jk«? Hur definierar vi den? 20 är ett datum. Men vad betyder »jk«?
Ingen kunde ge något svar. Wallander gick vidare.
– Måndagen den 20 oktober. Vad händer då?
– Jag vet inte, sa Modin enkelt. Men alldeles klart är att det pågår nån sorts process. En nerräkning.
– Man kanske helt enkelt skulle dra ur sladden, sa Wallander.
– Eftersom vi sitter vid en terminal hjälper inte det, invände Martinson. Vi kan inte heller se nätverket. Vi vet alltså inte om det är en eller flera servrar som förser oss med information.
– Låt oss anta att nån tänker spränga en sorts bomb, sa Wallander. Var styrs det ifrån? Om det inte är här?
– Nån annanstans. Det här behöver inte ens vara en kontrollstation.
Wallander tänkte efter.
– Det betyder att vi börjar förstå nånting. Men vi vet inte alls vad det är vi förstår.
Martinson nickade.
– Vi måste med andra ord ta reda på vad dom här bankerna och telebolagen har för samband. Och sen försöka leta oss fram till en gemensam nämnare.
– Det behöver inte vara den 20 oktober, sa Modin. Det kan naturligtvis vara nånting annat. Det var bara ett förslag till tolkning.
Wallander fick plötsligt en känsla av att de befann sig på helt fel väg.
Kanske var föreställningen om att lösningen låg gömd i Falks dator helt felaktig? Nu visste de att Sonja Hökberg hade blivit våldtagen. Mordet på Lundberg kunde vara en missriktad och desperat hämnd. Och Tynnes Falk kunde fortfarande ha dött en naturlig död. Allt annat som skett, inklusive Landahls död, kunde ha förklaringar som just nu var okända, men som vid en senare tidpunkt skulle kunna visa sig vara helt rimliga.
Wallander kände sig osäker. Tvivlet som kommit över honom var mycket starkt.
– Vi måste gå igenom det här på nytt, sa han. Från början till slut.
Martinson betraktade honom häpet.
– Ska vi avbryta?
– Vi måste försöka genomlysa det här från grunden igen. Det har hänt saker som du inte blivit informerad om.
De gick ut i trappuppgången. Wallander gjorde en sammanfattning av det de kommit fram till om Carl-Einar Lundberg. Han märkte att han nu kände sig osäker i Martinsons sällskap, men han försökte dölja det så gott han kunde.
– Vi ska alltså flytta Sonja Hökberg lite åt sidan, slutade han. Jag lutar mer och mer åt att nån var rädd för nåt hon eventuellt visste om nån annan.
– Hur förklarar du då Landahls död?
– Dom hade varit tillsammans. Det Sonja Hökberg kunde tänkas veta kunde också Landahl ha känt till. Och på nåt sätt har det med Falk att göra.
Han berättade om det som hade hänt hemma hos Siv Eriksson.
– Det kan också paras ihop med det övriga, sa Martinson.
– Men det förklarar inte reläet. Det förklarar inte att Falks kropp fördes bort. Och det förklarar heller inte varför Hökberg och Landahl har blivit mördade. På en transformatorstation och i botten på en färja. Det finns nåt desperat i det hela. Nåt desperat men samtidigt kallt och beräknande. Nåt försiktigt men samtidigt hänsynslöst. Vilka människor beter sig på det sättet?
Martinson tänkte efter.
– Fanatiker, sa han. Övertygade människor. Som mist kontrollen över sin egen övertygelse. Sekterister.
Wallander pekade inåt Falks kontor.
– Där inne finns ett altare där en människa tillbad sig själv. Vi har dessutom talat om att det fanns drag av offerritual över Sonja Hökbergs död.
– Det här leder oss ändå tillbaka till innehållet i datorn, sa Martinson. Det pågår en process. Nånting kommer förr eller senare att hända.
– Robert Modin har gjort ett utmärkt arbete, sa Wallander. Men nu har tiden kommit att ta kontakt med Rikskrim. Vi kan inte ta risken att det händer nåt på måndag som nån där uppe faktiskt skulle ha kunnat analysera sig fram till.
– Vi ska alltså koppla bort Robert?
– Jag tror det är bäst. Jag vill att du genast tar kontakt med Stockholm. Helst av allt bör nån komma hit redan idag.
– Men det är fredag?
– Det struntar vi i. Vad som betyder nåt är att på måndag är det den 20.
De återvände in. Wallander förklarade för Modin att han hade gjort ett strålande arbete. Men att han inte längre behövdes. Wallander kunde se att Modin blev besviken. Men han sa ingenting. Istället började han genast avsluta sitt arbete.
Både Wallander och Martinson vände ryggen till. Lågmält diskuterade de hur Modin skulle få ersättning för sin insats. Wallander lovade att ta sig an saken.
Ingen av dem upptäckte att Modin under tiden snabbt kopierade över det material som var tillgängligt till sin egen dator.
De skildes i regnet. Martinson skulle köra Modin hem till Löderup.
Wallander tog i hand och tackade honom.
Sedan for han upp till polishuset. Tankarna malde runt i hans huvud. Samma kväll skulle Elvira Lindfeldt från Malmö komma på besök. Det gjorde honom både upprymd och nervös. Men innan dess måste de ha hunnit gå igenom utredningsmaterialet på nytt. Våldtäkten hade dramatiskt förändrat förutsättningarna.
När Wallander steg in i receptionen reste sig en man som satt i en soffa och väntade. Han kom fram och presenterade sig som Rolf Stenius. Wallander kände igen namnet, men det var först när Stenius berättade att han varit Tynnes Falks revisor som han kom ihåg.
– Jag borde naturligtvis ha ringt innan, sa Stenius. Men jag skulle ändå hit till Ystad på ett möte, som sen blev inställt.
– Tyvärr är tidpunkten olycklig, sa Wallander. Men en liten stund har jag.
De satte sig i hans rum. Rolf Stenius var en man i hans egen ålder, tunnhårig och magerlagd. Wallander hade på någon minneslapp sett att Hansson varit i kontakt med honom. Ur sin portfölj tog han upp en plastficka med papper.
– Jag hade naturligtvis redan blivit informerad om att Falk avlidit när jag blev kontaktad av er.
– Av vem fick du reda på det?
– Falks före detta hustru.
Wallander nickade åt honom att fortsätta.
– Jag har gjort en sammanställning av dom två senaste årens bokslut. Samt en del annat som kanske kan vara av intresse.
Wallander tog emot plastmappen utan att se på den.
– Var Falk en förmögen man? frågade han.
– Det beror naturligtvis på vad man tycker är mycket pengar. Han hade ungefär 10 miljoner i tillgångar.
– Då bedömer jag att han var förmögen. Hade han skulder?
– Obetydliga. Dessutom var hans kostnader inte särskilt omfattande.
– Hans inkomster kom alltså från olika konsultuppdrag?
– Jag har lagt med en sammanställning.
– Var det nån kund som betalade särskilt mycket?
– Han hade en del uppdrag i USA. De betalades bra men det var ändå inte alltför uppseendeväckande summor.
– Vad var det för uppdrag?
– Han hjälpte en landsomfattande kedja av reklambyråer. »Moseson and Sons.« Det var tydligen några grafiska program som han förbättrade.
– Och mer?
– En whiskyimportör som heter DuPont. Såvitt jag minns gällde det konstruktion av ett avancerat lagerhållningsprogram.
Wallander tänkte efter. Han märkte att han hade svårt att koncentrera sig.
– Växte hans tillgångar långsammare det senaste året?
– Det kan man knappast påstå. Han gjorde alltid kloka investeringar. La aldrig alla ägg i samma korg. Fonder i Sverige, Norden och USA. En relativt stor kapitalreserv. Han ville alltid ha en god likviditet. En del aktier. Ericsson mest.
– Vem skötte hans placeringar?
– Det gjorde han själv.
– Hade han några tillgångar i Angola?
– Var nånstans?
– Inte som jag känner till.
– Kan han ha haft det utan att du visste om det?
– Givetvis. Men jag tror det inte.
– Varför?
– Tynnes Falk var en mycket ärlig man. Han menade att man skulle betala sina skatter. Jag föreslog vid nåt tillfälle att han borde överväga att skriva sig utomlands, eftersom skattetrycket i vårt land är högt. Men den idén tyckte han inte om.
– Vad hände då?
– Han blev arg. Hotade med att byta revisor om jag kom med ett liknande förslag igen.
Wallander kände att han just nu inte orkade mer.
– Jag ska läsa igenom pappren, sa han. Så fort jag hinner.
– Ett beklagligt frånfälle, sa Stenius och stängde portföljen. Falk var en trevlig man. Reserverad, kanske. Men trevlig.
Wallander följde honom ut.
– Ett aktiebolag måste ha en styrelse, sa han. Vilka satt i den?
– Naturligtvis han själv. Dessutom min kontorschef. Och min sekreterare.
– Dom hade alltså regelbundna styrelsemöten.
– Jag organiserade det nödvändiga per telefon.
– Man behöver alltså inte träffas?
– Det räcker att man utväxlar papper och underskrifter.
Stenius lämnade polishuset. Utanför porten fällde han upp sitt paraply. Wallander återvände till sitt rum och undrade plötsligt om någon ännu hade haft tid att tala med Falks barn. Vi hinner inte ens med det viktigaste, tänkte han. Trots att vi arbetar oss halvt fördärvade växer högarna. Det svenska rättssamhället håller på att förvandlas till en unken lagerlokal där väggarna bågnar av outredda brott.
Halv fyra denna fredagseftermiddag hade Wallander spaningsgruppen samlad. Nyberg hade anmält förhinder. Enligt Ann-Britt hade han drabbats av yrsel. De började mötet med att dystert fråga sig vem som först skulle drabbas av en hjärtinfarkt. Sedan gjorde de en grundlig genomgång av vilka konsekvenser det fick för utredningen att Sonja Hökberg en gång sannolikt blivit våldtagen av Carl-Einar Lundberg. På Wallanders direkta uppmaning deltog Viktorsson i mötet. Han lyssnade men ställde inga frågor. När Wallander begärde att Lundberg skulle kallas in till ett samtal så fort som möjligt nickade han sitt bifall. Wallander uppmanade också Ann-Britt att intensifiera arbetet med att utröna om Lundbergs far på något sätt kunde ha varit inblandad i det som hänt.
– Var han också på henne? frågade Hansson förvånat. Vad är det där för en familj egentligen?
– Vi måste veta det här exakt, sa Wallander. Det får inte finnas den minsta lucka.
– En ställföreträdande hämnd, sa Martinson. Jag kan inte rå för det, men jag har fortfarande svårt att smälta att det kan vara sant.
– Vi talar inte om vad du ska smälta, svarade Wallander. Vi talar om vad som faktiskt kan ha hänt.
Wallander märkte att han blivit skarp i tonen. Det syntes att även de andra kring bordet upptäckt det. Wallander skyndade sig att bryta tystnaden. Han fortsatte att tala med Martinson men nu i vänligare ton.
– Rikskrim, sa han. Deras dataexperter. Vad händer?
– Dom blev naturligtvis griniga när jag insisterade på att dom måste skicka ner nån redan i morgon. Men det kommer en med ett plan klockan nio.
– Har han nåt namn?
– Han heter faktiskt Hans Alfredsson.
En viss munterhet utbröt i rummet. Martinson lovade att hämta Alfredsson på Sturup och sätta honom in i det som hade hänt.
– Klarar du att få upp allting i datorn? frågade Wallander.
– Ja. Jag har antecknat hela tiden.
De fortsatte arbetet till klockan sex. Trots att det mesta fortfarande var mycket oklart, motstridigt och i största allmänhet svävande, hade Wallander en känsla av att spaningsgruppen fortfarande var vid gott mod. Han visste hur viktigt det varit att komma åt händelsen i Sonja Hökbergs förflutna. Det hade skapat den öppning de så väl hade behövt. Innerst inne hoppades nog också alla på den expert Rikskrim skickade ner.
De avslutade mötet med att tala om Jonas Landahl. Hansson hade haft den obehagliga uppgiften att informera föräldrarna som mycket riktigt befunnit sig på Korsika. De var nu på väg hem. Nyberg hade lämnat ett papper till Ann-Britt där han helt kort meddelat att han var säker på att Sonja Hökberg hade färdats i Landahls bil och att det var den som lämnat avtryck efter sig vid transformatorstationen. De visste nu också att Jonas Landahl aldrig tidigare hade haft med polisen att göra. Men de uteslöt inte, som Wallander noga framhöll, att Landahl faktiskt kunde ha varit med den gång Falk hade blivit gripen för att ha släppt ut minkar från farmen vid Sölvesborg.
Ändå var det som om de stod intill en avgrund där det en gång funnits en bro som sedan rasat. Steget från att släppa ut minkar till att mörda eller själv bli mördad var mycket långt. Wallander återkom flera gånger under eftermiddagen till sin syn på händelserna. Att det fanns något som både var brutalt och samtidigt behärskat i det som skett. Offertanken kunde de heller inte överge. Ann-Britt ställde mot slutet av mötet frågan om de inte eventuellt också borde be om hjälp från Stockholm med att få information kring olika radikala miljögrupper. Martinson, vars dotter Terese var vegan och dessutom med i Fältbiologerna, menade att det var orimligt att tänka sig att de skulle kunna ligga bakom de brutala morden. För andra gången denna dag svarade Wallander honom med skärpa i rösten. De kunde inte utesluta någonting. Så länge de inte mycket precist kunde definiera ett centrum och ett klart avgränsat motiv måste de följa alla spår på en och samma gång.
Det var när de kommit så långt som luften gick ur mötet. Wallander slog handflatan i bordet som tecken på att de nu skulle bryta upp. Men under lördagen skulle de träffas igen. Wallander hade bråttom att ge sig iväg. Han behövde städa lägenheten innan Elvira Lindfeldt kom. Men han stannade ändå till i sitt rum och ringde hem till Nyberg. Det dröjde så länge innan han svarade att Wallander hade hunnit få onda aningar. Till slut grep han dock luren, ilsken som vanligt, och Wallander kunde andas ut. Nyberg mådde bättre nu. Yrseln var borta. Dagen efter skulle han vara igång igen. Med all sin vresiga energi.
Wallander hade precis hunnit städa lägenheten och göra sig själv i ordning när telefonen ringde. Elvira Lindfeldt satt i sin bil på väg mot Ystad och hade just passerat avfarten mot Sturup. Wallander hade beställt bord på en av stadens restauranger. Han förklarade hur hon skulle köra för att komma till Stora torget. När han la på telefonluren gjorde han det med så slarviga och nervösa rörelser att apparaten åkte i golvet. Han ställde svärande upp den igen och påminde sig samtidigt att han avtalat med Linda att hon skulle ringa denna kväll. Efter stor tvekan läste han in ett meddelande på telefonsvararen och uppgav numret till restaurangen. Risken fanns att någon journalist skulle höra av sig. Men just nu trodde han ändå den var ganska liten. Historien med örfilen tycktes för tillfället ha förlorat i intresse för kvällstidningarna.
Sedan lämnade han lägenheten. Han lät bilen stå. Det hade slutat regna. Blåsten hade avtagit. Wallander gick in mot centrum. En vag känsla av besvikelse fanns inom honom. Hon hade tagit bil. Det tydde på att hon bestämt sig för att återvända till Malmö. Vad han egentligen och innerst inne hade förväntat sig behövde han inte betvivla. Besvikelsen var samtidigt lindrig. Trots allt var han för en gångs skull på väg att äta middag i sällskap med en kvinna.
Han ställde sig utanför bokhandeln och väntade. Efter fem minuter såg han henne komma gående nerifrån Hamngatan. Förlägenheten från kvällen innan återvände. Han kände sig bortkommen inför hennes direkthet. När de gick uppför Norregatan till restaurangen stack hon plötsligt armen under hans. Det var just som de passerade det hus där Svedberg hade bott. Wallander stannade och berättade hastigt vad som hade hänt den gången. Hon lyssnade uppmärksamt.
– Hur tänker du nu på det? frågade hon när han tystnat.
– Jag vet inte. Nånting drömlikt. Som en händelse jag inte är riktigt säker på att den verkligen har inträffat.
Restaurangen var liten och hade öppnats ett år tidigare. Wallander hade aldrig varit där. Men Linda hade talat om den. De gick in i den trånga lokalen. Wallander hade förväntat sig att varje bord skulle vara upptaget. Men där satt bara några få gäster utspridda.
– Ystad är ingen stad där man går ut, sa han ursäktande. Men det lär vara bra här.
En servitris som Wallander kände igen från Continental visade dem till bordet.
– Du kom i bil, sa Wallander med vinlistan i handen.
– Jag kom i bil och jag åker tillbaka ikväll.
– Då dricker jag vin den här gången, sa Wallander.
– Vad säger polisen om promillegränser?
– Att det bästa nog är att alldeles låta bli om man ska köra bil. Men att ett glas nog går. Om man äter samtidigt. Fast vi kan naturligtvis gå upp till polishuset efteråt och blåsa i ballong.
Middagen var vällagad. Wallander drack vin och märkte att han låtsades truga sig själv när han beställde ytterligare ett glas. Samtalet kom i hög grad att kretsa kring hans arbete. För en gångs skull märkte han att han tyckte om det. Han berättade om hur han en gång börjat som patrullerande polisman i Malmö, hur han varit nära att bli knivhuggen till döds, och hur det hade förvandlats till en besvärjelse som alltid följde honom. Hon frågade om det han höll på med just nu, och han blev alltmer övertygad om att hon inte kände till den olycksaliga bild som funnits i tidningarna. Han berättade om det märkliga dödsfallet i transformatorstationen, mannen som legat död utanför en bankomat, och pojken under propelleraxeln i en av Polenfärjorna.
De hade just beställt kaffe när dörren till restaurangen öppnades.
Wallander upptäckte honom genast. Robert Modin såg sig omkring. När han upptäckte att Wallander inte var ensam blev han tveksam. Men Wallander vinkade honom till sig. Han presenterade Elvira. Robert Modin sa sitt namn. Wallander märkte att han var orolig. Han undrade vad som hade hänt.
– Jag tror jag har kommit på nånting, sa Modin.
– Om ni vill tala med varandra ensamma kan jag flytta på mig, sa Elvira.
– Det behövs inte.
– Jag bad farsan köra mig in från Löderup, sa Modin. Jag hade hört din telefonsvarare. Och numret gick hit.
– Du sa att du hade kommit på nånting?
– Det är svårt att förklara utan att ha datorn framför sig. Men jag tror jag har kommit på hur man kan smita förbi dom koder vi hittills inte har lyckats forcera.
Wallander insåg att Modin var övertygad.
– Ring till Martinson imorgon, sa han. Jag ska också tala med honom.
– Jag är ganska säker på att jag har rätt.
– Du behövde inte ha åkt ända hit, sa Wallander. Du kunde ha lämnat besked på telefonsvararen.
– Jag blev kanske lite upphetsad. Jag blir det ibland.
Modin nickade osäkert mot Elvira. Wallander tänkte att han borde tala mer ingående med honom. Men ingenting skulle ändå kunna ske förrän dagen efter. Dessutom ville han vara ifred just nu. Robert Modin förstod vad som gällde. Han försvann ut genom dörren igen. Samtalet hade tagit högst två minuter.
– En begåvad ung man, sa Wallander. Robert Modin är ett datasnille. Han hjälper oss med delar av utredningen.
Elvira Lindfeldt log.
– Han verkade vara mycket nervös. Men han är säkert mycket duktig.
De lämnade restaurangen vid midnatt. Sakta promenerade de tillbaka mot Stortorget. Hon hade parkerat sin bil på Hamngatan.
– Jag har haft mycket trevligt, sa hon när de skildes vid bilen.
– Du har alltså inte tröttnat på mig än?
– Nej. Och inte du på mig?
Wallander ville hålla henne kvar. Men han insåg att det inte skulle gå. De bestämde att talas vid igen under helgen.
Han gav henne en kram. Hon for. Wallander gick hem. Plötsligt stannade han. Kan det verkligen vara möjligt, tänkte han. Att någon trots allt har kommit i min väg? På ett sätt jag nästan slutat hoppas på?
Han fortsatte hem mot Mariagatan. Strax efter ett hade han somnat.
*
Elvira Lindfeldt körde mot Malmö genom natten. Strax före Rydsgård körde hon in på en parkeringsplats. Hon tog upp sin mobiltelefon.
Det nummer hon knappade in gick till en abonnent i Luanda.
Hon försökte tre gånger innan hon fick kontakt. Ledningarna brusade. När Carter svarade hade hon förberett vad hon skulle säga.
– Fu Cheng hade rätt. Den person som håller på att döda systemet heter Robert Modin. Han bor på en liten plats utanför Ystad som heter Löderup.
Två gånger upprepade hon sitt meddelande. Sedan var hon säker på att mannen som befann sig i Luanda hade uppfattat det hon sagt.
Samtalet bröts.
Elvira Lindfeldt svängde ut på vägen igen och fortsatte mot Malmö.