På lördagsmorgonen ringde Wallander till Linda.
Som vanligt hade han vaknat tidigt. Men han hade lyckats somna om och steg inte upp förrän strax efter åtta. När han hade ätit frukost slog han numret till hennes bostad i Stockholm. Han väckte henne. Hon frågade genast varför han inte varit hemma kvällen innan. Hon hade två gånger försökt ringa det telefonnummer han uppgett på telefonsvararen. Men det hade varit upptaget. Wallander bestämde sig hastigt för att säga som det var. Hon lyssnade utan att avbryta honom.
– Det trodde jag aldrig om dig, sa hon när han tystnat. Att du skulle ha så mycket vett i huvudet att du gjorde som jag sa.
– Jag tvekade länge.
– Men inte nu längre?
Hon frågade om Elvira Lindfeldt. Det blev ett långt samtal. Men hon var glad för hans skull, även om han hela tiden försökte dämpa hennes förhoppningar. Det var för tidigt, menade han. För honom var det mer än nog att ha sluppit äta ensam någon kväll.
– Det där är inte sant, sa hon bestämt. Jag känner dig. Du hoppas att det här ska bli mycket mer. Och det gör jag också.
Sedan bytte hon hastigt ämne. Och hon gick rakt på sak.
– Jag vill att du ska veta att jag såg om dig i tidningen. Jag blev naturligtvis chockad. Det var nån på krogen som visade mig och frågade om du var min pappa.
– Vad sa du då?
– Jag tänkte säga nej. Men det gjorde jag inte.
– Det var ju snällt.
– Jag bestämde mig för att det helt enkelt inte kunde vara sant.
– Det var det inte heller.
Han beskrev vad som verkligen hade inträffat. Berättade om den internutredning som pågick och att han räknade med att sanningen trots allt skulle komma fram.
– Det är viktigt att jag får veta det här, sa hon. Just nu är det viktigt.
– Varför det?
– Det kan jag inte svara på. Inte än.
Wallander blev genast nyfiken. Han hade under de senaste månaderna haft en misstanke om att Linda på nytt hade börjat svänga i sina ambitioner inför framtiden. Vad hon egentligen ville ägna sig åt. Han hade försökt fråga men aldrig fått något riktigt svar.
De avslutade samtalet med att tala om när hon skulle kunna komma till Ystad på besök. I mitten av november trodde hon, inte förr.
När Wallander lagt på luren påminde han sig den bok som väntade på att bli avhämtad. Den som handlade om möbeltapetseringens historia. Nu undrade han om hon någonsin skulle förverkliga sina planer på att utbilda sig ordentligt och sedan försöka etablera sig i Ystad.
Hon tänker på någonting annat nu, sa han sig. Och av någon anledning vill hon ännu inte tala om för mig vad det är.
Han insåg det lönlösa i att grubbla. Istället satte han på sig sin osynliga uniform och blev polis igen. Han såg på klockan. Tjugo minuter över åtta. Martinson borde befinna sig på Sturup snart för att ta emot den man som hette Alfredsson. Wallander tänkte på hur Robert Modin plötsligt hade dykt upp på restaurangen kvällen innan. Han hade verkat mycket säker på sin sak. Wallander funderade en stund fram och tillbaka.
Det fanns ett motstånd hos honom att ta något mer än absolut nödvändiga kontakter med Martinson. Fortfarande vacklade han i sina föreställningar om vad som var sant eller inte i det Ann-Britt hade sagt. Även om det var önsketänkande ville han att det skulle vara fel. Att mista Martinson som vän skulle skapa en nästan omöjlig arbetssituation. Sveket skulle bli för tungt att bära. Samtidigt fanns oron där för att det faktiskt pågick någonting. En rörelse som var osynlig för honom själv. Men som kunde innebära att hans position dramatiskt kom att förändras. Det gjorde honom både upprörd och bitter. Inte minst sårade det hans fåfänga. Det var han som hade lärt upp Martinson, på samma sätt som Rydberg en gång hade gjort honom själv till den han var. Men Wallander hade aldrig intrigerat för att minska eller ifrågasätta Rydbergs självklara auktoritet.
Kåren är ett näste, tänkte han ilsket. Med avundsjuka, baksnack och intriger. Ändå har jag inbillat mig att jag lyckats klara mig från att dras in i det. Men nu verkar det plötsligt som om jag befinner mig mitt inne i centrum. Som en furste vars tronpretendent verkar bli alltmer otålig.
Trots motståndet ringde han till Martinsons mobiltelefon. Robert Modin hade åkt in från Löderup kvällen innan. Han hade tvingat sin far att köra honom. De måste ta honom på allvar. Kanske hade han redan ringt till Martinson. Om inte skulle Wallander be denne ta kontakt. Martinson svarade genast. Han hade precis parkerat och var nu på väg mot flygplatsbyggnaden. Modin hade inte ringt. Wallander fattade sig kort.
– Lite underligt verkar det, sa Martinson. Hur har han kunnat komma på nånting utan att ha tillgång till datorn?
– Det får du fråga honom om.
– Han är lurig, sa Martinson. Fan vet om han inte kopierat över en del material till sin egen dator.
Martinson lovade att ringa honom. De avtalade att höras vid senare under förmiddagen.
Wallander avslutade samtalet och tänkte att Martinson hade verkat precis som vanligt. Antingen är han betydligt skickligare på att förställa sig än jag kunnat ana, tänkte Wallander. Eller också är det något fel med det Ann-Britt sa.
Kvart i nio steg Wallander in genom polishusets port. När han kom till sitt rum låg en lapp på hans bord om att Hansson genast ville tala med honom. »Något har dykt upp«, hade Hansson textat med sin spretiga stil. Wallander suckade över hans oförmåga att vara mer precis. »Något« dök alltid upp. Frågan var vad.
Kaffeautomaten hade blivit lagad. Nyberg satt vid ett bord och åt filmjölk. Wallander slog sig ner mittemot.
– Om du frågar om yrseln går jag, sa Nyberg.
– Då låter jag bli.
– Jag mår bra, sa han. Men jag längtar efter min pension. Även om den blir liten.
– Vad ska du göra då?
– Knyta ryamattor. Läsa böcker. Gå i fjällen.
Wallander visste att ingenting av det han sa var sant. Att Nyberg var sliten och trött tvivlade han inte på. Men samtidigt fruktade han nog sin pensionering mer än något annat.
– Har det kommit nånting från Patologen om Landahl?
– Han dog cirka tre timmar innan färjan slog till kaj. Vilket väl innebär att den som dödade honom fanns kvar på båten. Om han inte hade hoppat i sjön förstås.
– Det var naturligtvis ett misstag av mig, erkände Wallander. Vi skulle ha kontrollerat alla som var med ombord.
– Vi skulle ha valt ett annat yrke, sa Nyberg. Jag ligger ibland på nätterna och försöker räkna efter hur många gånger jag har varit med om att plocka ner resterna efter folk som har hängt sig. Bara det. Inte dom som har skjutit sig, eller dränkt sig, hoppat från hustak, sprängt sig i bitar eller tagit gift. Utan bara dom som har hängt sig. I rep, tvättlinor eller ståltråd, ja till och med taggtråd en gång. Jag kommer inte ihåg hur många det är. Hela tiden vet jag att jag glömmer dom flesta. Och sen tänker jag att det är vansinne. Varför ska jag ligga och försöka minnas allt elände jag tvingats trampa omkring i?
– Det där är aldrig bra, sa Wallander. Risken är stor att man blir avtrubbad.
Nyberg la ner skeden och såg på Wallander.
– Vill du påstå att du inte redan är det? Avtrubbad?
– Jag hoppas att jag inte är det.
Nyberg nickade. Men han sa ingenting. Wallander bestämde sig för att det var bäst att lämna honom ifred. Dessutom behövde han aldrig styra Nybergs göranden och låtanden. Han var grundlig och organiserade sitt arbete väl. Han visste vad som var bråttom och vad som vid varje enskilt tillfälle kunde vänta.
– Jag har tänkt, sa Nyberg plötsligt. På det ena och det andra.
Wallander visste av erfarenhet att Nyberg ibland kunde visa prov på oväntat skarpsinne även när det gällde sådant som inte omedelbart tillhörde hans specialområde. Vid mer än ett tillfälle hade Nybergs reflexioner vridit en hel utredning åt rätt håll.
– Vad är det du har tänkt?
– Det där reläet som låg på båren. Väskan som slängts vid staketet. Kroppen som fördes tillbaka till bankomaten. Utan två fingrar. Vi letar efter en förklaring på vad det betyder. Vi strävar efter att få det att passa in i ett mönster. Är det inte så?
Wallander nickade.
– Vi försöker. Men vi lyckas inte särskilt väl. I alla fall inte än så länge.
Nyberg skrapade upp resterna av filmjölken ur tallriken innan han fortsatte.
– Jag talade med Ann-Britt. Om mötet igår när jag inte var med. Hon sa att du hade talat om att det fanns nåt dubbeltydigt i det som skedde. Ungefär som om en människa försöker tala två språk samtidigt. Du sa att det fanns nåt både beräknande och tillfälligt i det som hände. Nåt hänsynslöst och nåt försiktigt. Förstod jag det rätt?
– Det var ungefär så jag sa.
– I mina öron låter det som nåt av det vettigaste som sagts hittills under den här utredningen. Vad händer om man tar fasta på det? Att det finns inslag av både beräkning och tillfälligheter?
Wallander skakade på huvudet. Han hade ingenting att säga. Han föredrog att lyssna.
– En tanke for genom mitt huvud. Att vi kanske försöker tolka för mycket. Vi upptäcker plötsligt att mordet på taxichauffören kanske inte alls har med saken att göra. På annat sätt än att Sonja Hökberg är skyldig. Egentligen är det vi som börjar spela en huvudroll. Polisen.
– Vad hon eventuellt säger till oss? Nån blir rädd?
– Inte bara det. Vad händer om vi börjar sålla bland dom här händelserna? Och frågar oss om en del av det som hänt inte alls har med saken att göra? Att det egentligen bara är utlagda villospår?
Wallander insåg nu att Nyberg höll på att utveckla något som kunde vara viktigt.
– Vad tänker du på?
– Först och främst naturligtvis reläet på den tomma båren.
– Vill du med det säga att Falk inte alls hade med mordet på Hökberg att göra?
– Inte riktigt. Men nån vill få oss att tro att Falk hade mycket mer med det att göra än vad som verkligen var fallet.
Wallander började nu bli intresserad på allvar.
– Eller kroppen som plötsligt återvände, fortsatte Nyberg. Med två fingrar bortskurna. Vi grubblar kanske för mycket på varför det har skett. Låt oss anta att det inte betyder nånting. Var hamnar vi då?
Wallander tänkte efter.
– Vi hamnar i ett kärr där vi inte vet var vi ska sätta fötterna.
– Det är en bra liknelse, sa Nyberg gillande. Jag trodde aldrig att nån skulle kunna överträffa Rydberg när det gällde att skapa träffsäkra bilder för olika situationer. Men frågan är om du inte slår honom. Vi klafsar alltså omkring i ett kärr. Precis där nån vill att vi ska vara.
– Vi bör alltså ta oss upp på fasta marken? Är det så du menar?
– Jag tänker på grinden. Där ute vid transformatorstationen. Den var uppbruten. Vi grubblar ihjäl oss över varför den var uppbruten när den inre dörren hade blivit upplåst.
Wallander förstod. Nyberg hade verkligen närmat sig något viktigt. Wallander märkte att han blev irriterad. Han borde ha reagerat själv långt tidigare.
– Du menar alltså att den som låste upp den inre dörren även låste upp grinden. Men att han bröt upp den sen för att skapa förvirring?
– Det kan knappast finnas nån enklare förklaring.
Wallander nickade erkännande.
– Bra tänkt, sa han. Du gör mig nästan generad. Att jag inte sett den möjligheten tidigare.
– Du kan knappast tänka på allt, svarade Nyberg undvikande.
– Har du fler detaljer som vi kanske bör betrakta som slagg? Utan annat värde än att dom är utlagda för att förvirra oss?
– Man får gå försiktigt fram, sa Nyberg. Så man inte kastar ut det som är viktigt. Och behåller sånt som ingenting betyder.
– Alla exempel kan vara betydelsefulla.
– Det här var nog det viktigaste. Och jag påstår inte att jag har rätt. Jag bara tänker högt.
– Det är i alla fall en idé, sa Wallander. Det ger oss ändå ytterligare ett utsiktstorn att klättra upp i.
– Jag har ofta tänkt på vårt arbete som att vi är målare som står framför våra stafflier, sa Nyberg. Vi drar några streck, fyller i lite färg och tar ett steg bakåt för att få överblick. Sen går vi framåt igen och fortsätter. Jag undrar om inte det där steget bakåt är det viktigaste. Att det är då vi verkligen ser vad det är vi har framför ögonen.
– Konsten att se det man ser, sa Wallander. Det här borde du tala om på Polishögskolan.
Nyberg var full av förakt när han svarade.
– Vad tror du unga polisaspiranter bryr sig om vad en gammal utsliten kriminaltekniker har att säga?
– Mer än du tror. Dom lyssnade faktiskt på mig när jag var där för nåt år sen.
– Jag ska pensionera mig, sa Nyberg strängt. Jag ska knyta ryamattor och gå i fjällen. Ingenting annat.
I helvete du ska, tänkte Wallander. Men det sa han naturligtvis inte. Nyberg reste sig från bordet för att markera att samtalet var slut. Han ställde sig att diska sin tallrik. Det sista Wallander hörde när han lämnade matrummet var hur Nyberg svor över att diskborsten var dålig.
Wallander fortsatte sin avbrutna promenad. Det var Hansson han ville ha tag på. Dörren till hans rum stod på glänt. Wallander såg hur han satt och fyllde i någon av de otaliga spelkuponger han alltid var upptagen med. Hansson levde i en allt otåligare väntan på att något av de komplicerade systemen skulle slå in och göra honom rik. Den dag hästarna sprang som han önskade skulle han drabbas av den stora och efterlängtade nåden.
Wallander knackade och gav Hansson möjlighet att gömma undan spelkupongerna innan han petade upp dörren med foten och steg in.
– Mercedesbussen har dykt upp.
Wallander lutade sig mot dörrposten medan Hansson letade i sitt växande kaos av papper.
– Jag gjorde som du sa. Gick in i registren igen. Igår anmälde en liten uthyrningsfirma i Malmö att dom misstänkte att en av deras bilar hade blivit stulen. En mörkblå Mercedesbuss. Den skulle ha återlämnats i onsdags. Firman heter »Bil- och Lastvagnsservice«. Dom har kontor och uppställningsplats i Frihamnen.
– Vem hade hyrt den?
– Du kommer att tycka om svaret, sa Hansson. En man med asiatiskt utseende.
– Som hette Fu Cheng? Och betalade med American Express?
– Just precis det.
Wallander nickade sammanbitet.
– Han måste ha uppgett en adress?
– Hotell S:t Jörgen. Men på uthyrningsfirman hade dom naturligtvis gjort en kontroll när dom börjat misstänka att allt inte stod rätt till. Hotellet hade aldrig haft en gäst med det namnet.
Wallander rynkade pannan. Det var något som inte stämde.
– Verkar inte det egendomligt? Mannen som kallar sig Fu Cheng tar knappast risken att man undersöker om han verkligen bor där han har uppgivit.
– Det finns en förklaring, sa Hansson. På S:t Jörgen hade det bott en man som hette Andersen. En dansk. Men av asiatiskt ursprung. Ett jämförande signalement som gavs över telefon tyder på att det kan ha varit samma person.
– Hur betalade han sitt rum?
– Kontant.
Wallander tänkte efter.
– Det är brukligt att man uppger sin ordinarie hemadress. Vad hade Andersen skrivit?
Hansson bläddrade bland sina papper. En spelkupong ramlade ner på golvet utan att han märkte det. Wallander sa heller ingenting.
– Här har vi det. Andersen skrev att han bodde på en gata i Vedbæk.
– Har man undersökt det?
– Uthyrningsfirman var nitisk. Jag antar att bilen var värdefull. Det visade sig att gatan överhuvudtaget inte existerar.
– Då upphör spåren, sa Wallander.
– Bilen är heller inte återfunnen.
– Då vet vi i alla fall så mycket.
– Frågan är hur vi går vidare med den här bilen.
Wallander bestämde sig genast.
– Vi avvaktar. Ägna inga onödiga krafter åt den. Du har annat som är viktigare.
Hansson slog ut med armen mot sina pappershögar.
– Jag förstår inte hur jag ska hinna med.
Wallander orkade plötsligt inte med tanken på att dras in i ännu ett samtal om polisens krympande resurser.
– Vi hörs senare, sa han och lämnade hastigt rummet. Efter att ha bläddrat igenom en del papper som låg på hans bord tog han sin jacka. Det var dags att åka till Runnerströms Torg och hälsa på Alfredsson från Rikskrim. Han var också nyfiken på hur mötet mellan honom och Robert Modin skulle utfalla.
Men när han satt sig i bilen startade han inte motorn genast. Tankarna vandrade tillbaka till gårdagskvällen. Det var länge sedan han känt sig vid så gott mod. Fortfarande hade han svårt att våga tro att det var något som verkligen hade hänt. Men Elvira Lindfeldt fanns. Hon var ingen hägring.
Wallander kunde plötsligt inte motstå impulsen att ringa henne. Han tog fram mobiltelefonen och knappade in det telefonnummer han omgående hade lärt sig utantill. Efter tredje signalen svarade hon. Trots att hon verkade bli glad när hon hörde vem det var fick Wallander genast en känsla av att han hade ringt olämpligt. Vad det var som gav honom den känslan kunde han inte reda ut. Men den fanns där och den var alldeles verklig. En våg av oväntad svartsjuka sköt upp i honom. Men han lyckades behålla kontrollen över sin röst.
– Jag ville bara tacka för igår.
– Det hade du inte behövt göra.
– Resan hem gick bra?
– Jag höll på att köra över en hare. Ingenting annat.
– Jag sitter här på mitt arbetsrum och försöker föreställa mig vad du gör en lördagsmorgon. Men jag inser att jag förmodligen bara stör dig.
– Inte alls. Jag städar.
– Det är kanske inte rätt tillfälle. Men jag ville ändå fråga om du tror att vi kan ses nån gång under helgen.
– Bäst för mig vore i morgon. Kan du inte ringa mig igen? Senare i eftermiddag?
Wallander lovade att göra det.
Efteråt blev han sittande med telefonen i handen. Han var säker på att han hade stört henne. Någonting hade varit annorlunda i hennes röst. Jag inbillar mig, tänkte han. En gång gjorde jag det misstaget med Baiba. Jag reste till och med till Riga utan att säga till i förväg för att undersöka om jag hade haft rätt. Att det fanns en annan man i hennes liv. Men det gjorde det inte.
Han bestämde sig för att det varit som hon sagt. Hon höll på att städa. Ingenting annat. När han ringde senare under eftermiddagen skulle hon säkert låta helt annorlunda.
Wallander körde ner mot Runnerströms Torg. Vinden hade nu nästan lagt sig helt.
Han hade just svängt in på Skansgatan när han var tvungen att tvärbromsa och häftigt vrida på ratten. En kvinna hade snavat ut från trottoaren och hamnat mitt framför honom. Wallander lyckades få stopp på bilen men törnade emot en lyktstolpe. Han märkte hur han började skaka. Han öppnade bildörren och gick ut. Han var säker på att han inte kört på henne, men hon hade ändå fallit omkull. När Wallander böjde sig ner över henne upptäckte han att hon var mycket ung, knappast mer än 14, 15 år. Och hon var kraftigt berusad. Av alkohol eller droger. Wallander försökte tala med henne men fick bara några sluddrande obegripligheter till svar. En bil hade stannat. Chauffören kom springande och frågade om det hade hänt en olycka.
– Nej, sa Wallander. Men du kan hjälpa mig att försöka få henne på fötter.
De lyckades inte. Benen vek sig under henne.
– Är hon full? sa mannen som hjälpte Wallander. Hans röst var fylld med avsmak.
– Vi tar henne till min bil, sa Wallander. Så kör jag upp henne till sjukhuset.
De lyckades släpa och knuffa in henne i Wallanders baksäte. Han tackade för hjälpen och körde därifrån. Flickan i baksätet stönade. Sedan kräktes hon. Wallander hade själv börjat må illa. Berusade ungdomar hade han för länge sedan slutat att uppröra sig över. Men den här flickan var för illa däran. Han svängde in vid akutmottagningen och kastade en blick över axeln. Hon hade kräkts ner sin jacka och baksätet. När bilen stannade började hon rycka och dra i handtaget för att komma ut.
– Sitt kvar här, röt han. Så ska jag hämta nån.
Han ringde på klockan till akutmottagningen. Samtidigt svängde en ambulans in vid hans sida. Wallander kände igen ambulansföraren. Han hette Lagerbladh och hade funnits med i många år. De hälsade.
– Har du patient eller ska du hämta nån? frågade Wallander.
Lagerbladhs kollega hade dykt upp vid deras sida. Wallander nickade. Han hade aldrig sett mannen tidigare.
– Vi ska hämta, sa Lagerbladh.
– Då får ni hjälpa mig först, sa Wallander.
De följde honom till bilen. Flickan hade lyckats öppna ena dörren men inte förmått ta sig ut. Nu hängde hennes överkropp ut ur bilen. Wallander tänkte att han aldrig hade sett något liknande. Det smutsiga håret som släpade mot den blöta asfalten. Den nerspydda jackan. Och hennes sluddrande försök att göra sig förstådd.
– Var har du hittat henne? frågade Lagerbladh.
– Jag höll på att köra över henne.
– Normalt brukar dom inte bli fulla förrän till kvällen.
– Jag är inte säker på att det är alkohol, sa Wallander.
– Det kan vara precis vad som helst. I den här stan finns allt du kan begära. Heroin, kokain, extacy, vad du vill.
Lagerbladhs kollega hade gått för att hämta en rullbår.
– Jag tycker jag känner igen henne, sa Lagerbladh. Undrar om jag inte har kört henne tidigare nån gång.
Han böjde sig fram och slet omilt upp hennes jacka. Hon protesterade bara svagt. Lagerbladh hittade efter vissa besvär ett legitimationskort.
– »Sofia Svensson«, läste han. Namnet säger mig ingenting. Men jag känner igen utseendet. Hon är 14 år.
Lika gammal som Eva Persson, tänkte Wallander. Vad är det som händer egentligen?
Båren var framme. De lyfte upp henne. Lagerbladh tittade in i baksätet och grimaserade.
– Det blir inte lätt att få rent, sa han.
– Ring mig, sa Wallander. Jag vill veta hur det går. Och vad det är hon har fått i sig.
Lagerbladh lovade höra av sig. De försvann med båren. Regnet hade ökat. Wallander stirrade in i baksätet. Sedan såg han hur dörrarna stängdes till akutmottagningen. En oändlig trötthet grep tag i honom. Jag ser ett samhälle falla sönder runt mig, tänkte han förbittrat. En gång var Ystad en småstad, omgiven av bördiga jordbruksområden. Här fanns en hamn och några färjor som band oss samman med kontinenten. Men inte alltför nära. Malmö var långt borta. Det som hände där hände knappast här. Den tiden är för länge sedan förbi. Nu existerar inga skillnader längre. Ystad ligger mitt i Sverige. Snart ligger det också mitt i världen. Erik Hökberg kan sitta vid sina datorer och göra affärer i fjärran länder. Och här, liksom i alla storstäder, snavar en fjortonårig flicka omkring redlöst berusad eller nerdrogad en tidig lördagsmorgon. Vad jag egentligen ser vet jag knappast. Men det är ett land präglat av hemlöshet, genomstunget av sin egen sårbarhet. När den elektriska strömmen går stannar allting upp. Och den sårbarheten har trängt in på djupet i varje enskild människa. Sofia Svensson blir en bild av just det här. På samma sätt som Eva Persson. Och Sonja Hökberg. Och frågan är vad jag kan göra annat än att släpa in dem i mitt verkliga eller symboliska baksäte och köra dem till sjukhus eller polishuset.
Wallander gick bort till en container och hittade några blöta tidningar. Hjälpligt torkade han rent i baksätet. Sedan gick han runt bilen och såg på den intryckta kylaren. Det regnade kraftigt nu. Men han brydde sig inte om att han blev våt.
Han satte sig i bilen och körde mot Runnerströms Torg för andra gången. Plötsligt började han tänka på Sten Widén. Som sålde och gav sig av. Sverige har blivit ett land som människor flyr ifrån, tänkte han. De som kan ger sig av. Kvar blir sådana som jag. Och Sofia Svensson. Och Eva Persson. Han märkte att han var upprörd. På deras vägnar men också på sina egna. Vi håller på att lura en hel generation på deras framtid, tänkte han. Unga människor som går ut en skola där lärare kämpar förgäves, med för stora klasser och krympande resurser. Unga människor som aldrig ens kommer i närheten av ett vettigt arbete. Som inte bara är obehövda utan som upplever sig som direkt ovälkomna. I sitt eget land.
Hur länge han blev sittande i sina tankar visste han inte. Men plötsligt knackade någon på bilrutan. Han spratt till. Det var Martinson som stod där med sitt leende och en påse wienerbröd i handen. Wallander blev motvilligt glad över att se honom. I vanliga fall skulle han säkert ha berättat för honom om den flicka han just kört till sjukhuset. Nu sa han ingenting. Han steg bara ur bilen.
– Jag trodde du satt här och sov.
– Jag tänkte, sa Wallander kort. Har Alfredsson kommit?
Martinson brast i skratt.
– Det märkliga är att han faktiskt liknar sin namne. Åtminstone till utseendet. Men rolig kan man knappast beskylla honom för att vara.
– Har Robert Modin kommit?
– Jag ska hämta honom klockan ett.
De hade gått över gatan och trampade uppför trapporna.
– En man som hette Setterkvist dök upp, sa Martinson. En barsk gammal herre. Han undrade vem som skulle betala Falks hyror i fortsättningen.
– Jag har träffat honom, svarade Wallander. Det var faktiskt han som avslöjade att Falk hade den här extra lägenheten.
De fortsatte under tystnad. Wallander tänkte på flickan som hade legat i hans baksäte. Han kände sig illa till mods.
De stannade när de kommit till slutet av trappan.
– Alfredsson verkar vara en omständlig herre, sa Martinson. Men säkert mycket duktig. Han håller på att analysera det vi hittills har kommit fram till. Hans hustru ringer för övrigt hela tiden och klagar på att han inte är hemma.
– Jag tänker bara hälsa, sa Wallander. Sen lämnar jag er tills Modin har kommit.
– Vad var det egentligen han påstod att han kommit på?
– Jag vet inte exakt. Men han var övertygad om att han nu visste om ett sätt att tränga djupare in i Falks hemligheter.
De gick in. Martinson hade haft rätt. Mannen från Rikskriminalen påminde verkligen om sin berömde namne. Wallander kunde inte låta bli att le. Dessutom drev det undan hans dystra tankar. Åtminstone för ögonblicket. De hälsade.
– Vi är naturligtvis tacksamma för att du kunde komma ner med så kort varsel, sa Wallander.
– Hade jag nåt val? svarade Alfredsson surt.
– Jag har köpt wienerbröd, sa Martinson. Det kanske piggar upp.
Wallander bestämde sig för att genast gå därifrån. Det var först när Modin dök upp som hans närvaro kunde vara av värde.
– Ring när Modin har kommit, sa han till Martinson. Jag går nu.
Alfredsson satt framför datorn. Plötsligt gav han till ett utrop.
– Det kommer brev till Falk, sa han.
Wallander och Martinson gick fram och såg på skärmen. En blinkande punkt berättade att elektronisk post hade kommit. Alfredsson gick in och hämtade fram brevet.
– Det är till dig, sa han förvånat och såg på Wallander.
Wallander satte på sig glasögonen och läste texten.
Brevet var från Robert Modin.
Dom har spårat mig. Jag behöver hjälp. Robert.
– Helvete, sa Martinson. Han sa att han hade sopat igen spåren.
Inte en till, tänkte Wallander desperat. Det klarar jag inte.
Han var redan på väg nerför trapporna. Martinson fanns alldeles bakom honom.
Martinsons bil stod närmast. Wallander satte ut blåljuset.
När de lämnade Ystad hade klockan blivit tio på förmiddagen.
Regnet vräkte ner.