När de kom fram till Löderup efter en halsbrytande bilfärd fick Wallander för första gången träffa Robert Modins mor. Hon var kraftigt överviktig och verkade mycket nervös. Men ännu mer påfallande var att hon hade bomullstussar i näsborrarna och låg på en soffa med en våt handduk över pannan.
När de körde in på gårdsplanen öppnades ytterdörren och Robert Modins far kom ut. Wallander letade i minnet. Hade han någonsin hört vad Robert Modins far hette i förnamn? Han frågade Martinson.
– Han heter Axel Modin.
De steg ur bilen. Det första Axel Modin sa var att Robert hade tagit bilen. Han upprepade det, gång på gång, samma ord.
– Pojken tog bilen. Och han har ju inte ens körkort.
– Kan han överhuvudtaget köra bil? frågade Martinson.
– Det är väl knappt. Jag har försökt lära honom. Men jag begriper inte hur jag har kunnat få en så opraktisk son.
Men datorer begriper han sig på, tänkte Wallander. Hur det nu kommer sig.
De skyndade över gårdsplanen för att komma undan det häftiga regnet. I tamburen sa Robert Modins far med låg röst att hans hustru var inne i vardagsrummet.
– Hon blöder näsblod, sa han. Det gör hon alltid när hon blir uppskakad.
Wallander och Martinson gick in och hälsade. Kvinnan började genast gråta när Wallander sa att han var polis.
– Det är bäst vi sätter oss i köket, sa Axel Modin. Så att hon får ligga här för sig själv. Hon är lite nervös till sin läggning.
Wallander anade något tungt, kanske sorgset, i mannens röst när han talade om hustrun. De gick ut i köket. Mannen sköt igen dörren men stängde den inte helt. Under samtalets gång hade Wallander också en känsla av att mannen hela tiden lyssnade efter hustrun där inne på soffan.
Han frågade om de ville ha kaffe. Båda tackade nej. Känslan av att de hade bråttom var stor. Under bilfärden hade Wallander hela tiden tänkt att han nu på allvar hade blivit rädd. Vad som pågick visste han inte. Men han var övertygad om att risken fanns att Robert kunde vara utsatt för fara. De hade redan två döda ungdomar och Wallander skulle inte uthärda att det skedde en tredje gång. Det var som om de snart hade tillbringat 40 symboliska dagar i en öken och riskerade att förvandlas till monument över odugligheten om de inte lyckades skydda den unge man som ställt sina stora datakunskaper till deras förfogande. Under resan till Löderup hade Wallander varit livrädd för Martinsons halsbrytande framfart vid ratten, men han hade inte sagt någonting. Det var först under den sista delen av färden, när vägen var så dålig att Martinson inte kunde köra hur fort som helst, som han hade ställt några frågor.
– Hur kunde han veta att vi var vid Runnerströms Torg? Och hur kunde han skicka den där e-posten till Falks dator?
– Han kan ju ha försökt ringa till dig, sa Martinson. Hade du mobilen på?
Wallander tog fram telefonen ur fickan. Den var avstängd. Han svor högt.
– Han måste ha gissat var vi befann oss, fortsatte Martinson. Och Falks e-postadress hade han förstås noterat. Nåt fel på hans minne är det knappast.
Längre hade de inte kommit innan de svängt in på Modins gårdsplan. Nu satt de i köket.
– Vad hände? frågade Wallander. Vi fick nåt som kan kallas ett nödrop från Robert.
Axel Modin såg undrande på honom.
– Nödrop?
– Han hörde av sig via datorn. Men nu är det viktigt att du kort och tydligt berättar vad som hände.
– Jag vet ingenting, sa Axel Modin. Jag visste ju inte ens att ni var på väg. Men jag har hört att han varit uppe mycket på nätterna på sistone. Inte vet jag vad han hållit på med. Utom att det måste ha varit dom där olycksaliga datorerna. I morse när jag vaknade vid sextiden hörde jag att han fortfarande var vaken. Han hade alltså inte sovit på hela natten. Jag knackade på hans dörr och frågade om han ville ha kaffe. Han sa ja. Sen ropade jag upp i trappan när det var klart. Han kom ner efter nästan en halvtimme. Men han sa ingenting. Han verkade helt innesluten i sina tankar.
– Brukade han vara det?
– Ja. Det förvånade mig alltså inte. Jag kunde se på honom att han inte hade sovit.
– Sa han vad han höll på med?
– Det gjorde han aldrig. Det hade heller inte lönat sig. Jag är en gammal man som inte begriper mig på datorer.
– Vad hände sen?
– Han drack ur kaffet, tog ett glas vatten, och gick upp igen.
– Jag trodde inte han drack kaffe, sa Martinson. Att han bara tog till sig mycket speciella drycker.
– Kaffe är undantaget. Men annars är det rätt. Han är vegan.
Wallander var mycket osäker på vad som egentligen definierade en vegan. Linda hade någon gång försökt förklara för honom och talat om miljömedvetande, bovetegröt och linser. Samtidigt var det för ögonblicket inte viktigt. Han gick vidare.
– Han återvände alltså till övervåningen. Vad var klockan då?
– Kvart i sju.
– Var det nån som ringde den där morgonen?
– Han har ju en mobiltelefon. Den hör inte jag.
– Vad hände sen?
– Klockan åtta gick jag upp med frukost till min fru. När jag passerade förbi hans dörr var det tyst därinne. Jag lyssnade faktiskt om han hade somnat.
– Hade han det?
– Det var tyst. Men jag tror egentligen inte han sov. Jag tror han tänkte.
Wallander rynkade pannan.
– Hur kan du veta det?
– Det kan jag inte. Men nog kan man märka om det sitter en människa och tänker bakom en stängd dörr. Kan man inte?
Martinson nickade. Wallander blev irriterad över det som han uppfattade som Martinsons beskäftighet. I helvete att du skulle märka om jag satt och tänkte bakom min stängda dörr, tänkte han för sig själv.
– Vi går vidare. Du gav din hustru frukost på sängen.
– Inte på sängen. Hon sitter vid ett litet bord i sängkammaren. Hon är nervös på morgnarna och måste ha tid på sig.
– Vad hände sen?
– Jag gick ner och diskade och gav katterna mat. Och hönsen. Vi har några gäss också. Jag gick till brevlådan och hämtade tidningen. Så drack jag mer kaffe och bläddrade igenom tidningen.
– Hela tiden var det tyst däruppe?
– Ja. Det var sen det hände.
Martinson och Wallander skärpte uppmärksamheten. Axel Modin reste sig och gick bort mot dörren som stod på glänt in mot vardagsrummet. Sen sköt han igen den ytterligare och lämnade bara en liten springa kvar. Han återvände till bordet och satte sig ner.
– Plötsligt hörde jag hur dörren till Roberts rum slogs upp. Han kom nerför trappan i våldsam fart. Jag hann resa mig innan han kom in i köket. Jag satt där jag sitter nu. Han såg alldeles vild ut och stirrade på mig som om han hade sett ett spöke. Innan jag hann säga nåt hade han farit ut och låst ytterdörren. Han kom tillbaka hit in och frågade om jag hade sett nån. Skrek gjorde han. Om jag hade sett nån.
– Sa han så? Om du hade »sett nån«?
– Han verkade alldeles sjövild. Jag undrade vad som stod på. Men han lyssnade inte. Han såg ut genom fönstren. Här i köket och i vardagsrummet. Samtidigt hade hustrun börjat ropa där uppe. Hon hade blivit rädd. Det var en väldig röra just dom där minuterna. Men det blev värre.
– Vad hände?
– Han kom tillbaka in i köket med mitt hagelgevär. Och skrek att han skulle ha patroner. Jag blev rädd och frågade vad som hade hänt. Men han sa ingenting. Han skulle ha patroner. Fast jag gav honom inga.
– Vad hände då?
– Han slängde geväret på soffan därinne och tog bilnycklarna i hallen. Jag försökte stoppa honom. Men han knuffade till mig och gav sig av.
– Vad var klockan då?
– Det vet jag inte. Hustrun satt och skrek i trappan. Jag måste ta hand om henne. Men det bör väl ha varit kvart över nio.
Wallander tittade på klockan. Det var nu en dryg timme sedan. Han hade skickat ut sitt nödrop och sedan gett sig av.
Wallander reste sig från bordet.
– Såg du åt vilket håll han for?
– Norrut.
– En sak till. Såg du nån när du var ute och hämtade tidningen och gav hönsen mat?
– Vem skulle det ha varit? I det här vädret?
– Nån bil kanske. Som stod parkerad. Eller for förbi här på vägen.
– Det var ingen här.
Wallander nickade åt Martinson.
– Vi måste se på hans rum, sa Wallander.
Axel Modin verkade hopsjunken vid bordet.
– Kan nån förklara för mig vad det är som händer?
– Inte just nu, sa Wallander. Men vi ska försöka leta reda på Robert.
– Han var rädd, sa Axel Modin. Jag har aldrig sett honom så rädd.
Och sedan, efter en kort tystnad.
– Han var lika rädd som hans mamma brukar vara.
Martinson och Wallander gick upp till övervåningen. Martinson pekade på hagelgeväret som stod lutat mot trappans räcke. Två dataskärmar lyste emot dem när de steg in i Roberts rum. På golvet låg kläder utspridda. Papperskorgen intill arbetsbordet var fylld till brädden.
– Nån gång strax före nio händer nånting, sa Wallander. Han blir rädd. Han skickar ut ett nödrop till oss och ger sig iväg. Han är desperat. Och bokstavligen livrädd. Han vill ha patroner till geväret. Han tittar ut genom fönstren och tar sen bilen.
Martinson pekade på mobiltelefonen som låg intill en av de två datorerna.
– Han kan ha fått ett samtal, sa han. Eller han kan ha ringt själv och fått veta nånting som omedelbart gjort honom rädd. Synd att han inte fick med sig mobilen när han försvann.
Wallander pekade på datorerna.
– Skickar han nånting till oss kan han också själv ha tagit emot ett meddelande. Han skrev att nån var honom på spåren och att han behövde hjälp.
– Men han väntade inte. Han gav sig iväg.
– Det innebär att ytterligare nånting kan ha hänt sen han hörde av sig till oss. Eller så har han inte orkat vänta.
Martinson hade satt sig vid bordet.
– Vi lämnar den här tills vidare, sa han och pekade mot den minsta av de två datorerna.
Wallander frågade inte hur Martinson kunde veta vilken som var viktigast. Just nu var han beroende av honom. Situationen var ovanlig för Wallander. En av hans närmaste kollegor kunde för ögonblicket mer än han själv.
Martinson knappade på tangentbordet. Regnet piskade mot fönstret. Wallander såg sig runt i rummet. På ena väggen hängde en affisch som föreställde en stor morot. Det var det enda som avvek från intrycket att allt i detta rum handlade om den elektroniska världen. Böcker, disketter, tekniska tillbehör. Kablar som förlorade sig i invecklade ormbon. Modem, skrivare, en tv-apparat, två videobandspelare. Wallander ställde sig bredvid Martinson och böjde på knäna. Vad kunde Robert Modin ha sett genom fönstret när han satt vid sina datorer? Långt borta en väg. Där kunde ha dykt upp en bil, tänkte Wallander. Han såg sig omkring i rummet ännu en gång. Martinson knappade och mumlade. Wallander lyfte försiktigt på en hög med papper. Där låg en kikare. Han riktade in den mot vägen som låg där ute i regndiset. En skata flaxade genom kikarbilden. Wallander ryckte ofrivilligt till. Annars fanns där ingenting. Ett halvt nerfallet stängsel, några träd. Och en väg som ringlade fram mellan åkrarna.
– Hur går det? frågade han.
Martinson svarade inte. Han mumlade bara otydligt. Wallander satte på sig sina glasögon och började studera de papper som låg intill datorerna. Robert Modin hade en mycket svårtydbar handstil. Där fanns kalkyler och nerkrafsade meningar, ofta ofärdiga, utan början eller slutpunkt. Ett ord förekom flera gånger. Fördröjningen. Ibland följt av ett frågetecken. Ibland understruket. Fördröjningen. Wallander bläddrade vidare bland pappren. På en sida hade Robert Modin tecknat en svart katt med långa spetsiga öron och en svans som övergick i en hoptrasslad ledning. Kladd när man tänker, förstod Wallander. Eller lyssnar på någon som talar. På nästa sida hade Robert Modin gjort en annan anteckning. Programmeringen slutförd när? Och sedan ytterligare två ord. Insider nödvändig? Många frågetecken, tänkte Wallander. Han letar efter svar. Precis som vi.
– Här, sa Martinson plötsligt. Han har fått e-post. Sen anropar han oss efter hjälp.
Wallander lutade sig framåt och läste på skärmen.
You have been traced.
Ingenting annat. Bara det. »Du har blivit spårad.«
– Finns det nåt mer? frågade Wallander.
– Ingenting har kommit till hans brevlåda efter det här.
– Vem har skickat brevet?
Martinson pekade på skärmen.
– Slumpmässiga siffror och bokstavskombinationer som avsändare. Nån har inte velat tala om vem han är.
– Men var kommer det ifrån?
– Servern heter »Vesuvius«, sa Martinson. Det går naturligtvis att ta reda på var den befinner sig. Men det kan ta tid.
– Det är alltså inte i Sverige?
– Knappast.
– Vesuvius är en vulkan i Italien, sa Wallander. Kan det vara avsänt därifrån?
– Du kan inte få nåt omedelbart svar. Men vi kan ju pröva.
Martinson förberedde ett svar till de bokstäver och siffror som stått som avsändare.
– Vad ska jag skriva?
Wallander tänkte efter.
– »Var vänlig upprepa meddelandet«, sa han. Skriv så.
Martinson nickade erkännande och skrev det på engelska.
– Undertecknat av Robert Modin?
– Just det.
Martinson tryckte på »Sänd«. Texten försvann ut i cyberrymden. Sedan kom det upp ett besked på skärmen att adressaten inte kunde nås.
– Då vet vi det, sa Wallander.
– Nu får du styra, sa Martinson. Vad är det egentligen jag ska leta efter? Var »Vesuvius« ligger eller nånting annat?
– Skicka ut en fråga på Internet, sa Wallander. Eller till nån som begriper sig på det här. Om nån vet var »Vesuvius« ligger?
Sedan ändrade han sig.
– Ställ frågan på ett annat sätt. Ligger »Vesuvius« i Angola?
Martinson blev förvånad.
– Tror du fortfarande att det där vykortet från Luanda är viktigt?
– Jag tror kortet i sig saknar betydelse. Men däremot träffade Tynnes Falk nån i Luanda för ganska många år sen. Då hände nånting. Jag vet inte vad. Men jag är övertygad om att det är viktigt. Avgörande, till och med.
Martinson såg på honom.
– Ibland tror jag att du överskattar din intuition. Om du ursäktar att jag säger det.
Wallander fick hålla igen för att inte tappa besinningen. Upprördheten över vad Martinson gjort vällde upp inom honom. Men han behärskade sig. Viktigast just nu var Robert Modin. Däremot lagrade Wallander omsorgsfullt Martinsons ord i sitt minne. Han kunde vara långsint om han ville. Nu skulle han visa att han verkligen var det.
Men det var också något annat som höll tillbaka honom. En tanke hade slagit honom i samma ögonblick som Martinson hade kommit med sin kommentar.
– Robert Modin rådfrågade några vänner, sa Wallander. En fanns i Kalifornien och en i Rättvik. Noterade du möjligen deras e-postadresser?
– Jag skrev upp allt, svarade Martinson surt. Wallander antog att han irriterade sig över att han inte kommit på det själv.
Det gladde honom. Som en liten förberedande hämnd.
– Dom kan knappast ha nåt emot att vi frågar om Vesuvius, fortsatte Wallander. Om du samtidigt markerar att vi gör det för Roberts skull. Under tiden ska jag börja söka efter honom.
– Men vad betyder egentligen det här meddelandet? sa Martinson. Han har alltså inte sopat igen spåren efter sig. Är det så?
– Det är du som har kunskap om den här elektroniska världen, sa Wallander. Inte jag. Men jag har fått en känsla som har växt sig allt starkare. Du får rätta mig om jag tar alldeles fel. Den här känslan har inte med min intuition att göra utan med fakta, enkla fakta. Som att jag har upplevt att nån hela tiden tycks vara väldigt välinformerad om vad vi håller på med.
– Vi vet att nån har hållit uppsikt över Apelbergsgatan och Runnerströms Torg. Nån avlossade ett skott i Falks lägenhet.
– Det är inte det. Jag talar inte om nån person. Som kanske heter Fu Cheng och har asiatiskt utseende. Åtminstone inte i första hand. Det är som om vi har en läcka inne i polishuset.
Martinson brast ut i skratt. Om det var hånfullt eller inte kunde Wallander för ögonblicket inte bedöma.
– Du menar inte på fullt allvar att nån av oss skulle vara inblandad i det här?
– Nej. Men jag undrar om det kan finnas nån annan spricka. Där vatten sipprar både ut och in.
Wallander pekade på datorn.
– Falks dator är visst mycket avancerad. Jag undrar helt enkelt om nån håller på med samma sak som vi. Tappar våra datorer på information.
– Rikspolisens register är mycket hårt säkrade.
– Men våra egna datorer? Är dom så vattentäta att en som har dom tekniska resurserna och den rätta viljan inte kan nästla sig in? Du och Ann-Britt skriver in alla era rapporter på dator. Hur Hansson gör vet jag inte. Jag gör det bara ibland. Nyberg sitter och sliter med sin dator. Dom rättsmedicinska protokollen kommer till oss både som papperskopior och rätt in i datorerna. Vad händer om nån hänger sig på oss och tappar ur innehållet? Utan att vi är medvetna om det?
– Det låter inte troligt, sa Martinson. Säkerheten är hög.
– Det är bara en tanke, sa Wallander. Bland många andra.
Han lämnade Martinson och gick nerför trappan. Genom den halvöppna dörren in till vardagsrummet kunde han se hur Modin satt och höll om sin jättelika hustru som fortfarande hade bomullstussar i näsborrarna. Det var en bild som fyllde honom både med medömkan och en oklar känsla av glädje. Vilket som dominerade kunde han inte avgöra. Han knackade försiktigt på dörren.
Axel Modin kom ut.
– Jag behöver låna telefonen, sa Wallander.
– Vad är det egentligen som har hänt? Varför var Robert så rädd?
– Det är vad vi försöker ta reda på. Men du behöver inte oroa dig.
Wallander bad en tyst bön att det han sa verkligen skulle visa sig vara sant. Han satte sig vid telefonen som stod i hallen. Innan han lyfte luren tänkte han igenom vad han borde göra. Det första han måste bestämma sig för var om hans oro verkligen var befogad. Men meddelandet var verkligt nog, vem som än hade sänt det. Dessutom var hela utredningen präglad av att något till varje pris skulle döljas. Av människor som inte tvekade att döda. Wallander bestämde sig för att hotet mot Robert Modin var verkligt. Han vågade inte ta risken att göra en felaktig bedömning. Han lyfte luren och ringde in till polishuset. Den här gången hade han tur. Han lyckades genast få kontakt med Ann-Britt. Han förklarade situationen för henne. Vad som i första hand behövdes var bilar som letade igenom det närmaste området kring Löderup. Om det stämde att Robert Modin var en dålig bilförare skulle han förmodligen inte ha hunnit så långt. Risken fanns dessutom att han ställde till med en olycka, för sig själv eller andra. Wallander ropade efter Axel Modin och bad honom om en beskrivning av bilen och registreringsnumret. Ann-Britt noterade vad han sa och lovade att se till att patruller skickades ut. Wallander la på luren och återvände uppför trappan. Martinson hade fortfarande inte hört något från någon av Modins rådgivare.
– Jag behöver låna din bil, sa Wallander.
– Nycklarna sitter i, svarade Martinson utan att ta blicken från skärmen.
Wallander hukade i regnet medan han sprang mot bilen. Han hade bestämt sig för att ta en titt på den väg som ringlade fram mellan åkrarna och som Robert Modin hade kunnat se från sitt fönster. Med största sannolikhet skulle det inte ge någonting. Men Wallander ville försäkra sig om att så verkligen var fallet. Han körde ut från gårdsplanen och började leta efter avtagsvägen.
Någonting gnagde i Wallanders medvetande. En tanke som pressade sig upp mot ytan.
Det var något han själv hade sagt. Något om en ledning som i hemlighet hade kopplats in på polishusets nät. Han kom på vad det var i samma ögonblick som han hittade avtagsvägen.
Han hade fyllt tio år den gången. Eller kanske var det tolv. Att det varit jämna år mindes han. Och åtta skulle ha varit för lite. Det var hans far som hade gett honom böckerna. Vad han fått av sin mamma mindes han inte. Inte heller vad han fått av sin syster Kristina. Men böckerna hade legat i grönt omslagspapper på frukostbordet. Han hade genast öppnat paketet och sett att det varit nästan rätt. Inte alldeles rätt. Men nästan. Och minst av allt fel. Han hade önskat sig »Kapten Grants barn« av Jules Verne. Det var titeln som lockat honom. De böcker han nu fick var »Den hemlighetsfulla ön«. Del ett och del två. Och det var de riktiga böckerna, de med röda ryggar och originalillustrationerna. Precis som »Kapten Grants barn«. Han hade börjat läsa dem samma kväll. Och där hade funnits denne underbare, mystiske välgörare som kom till de ensamma männen som blivit strandsatta på ön. Gåtan hade lägrat sig över dem. Vem var det som hjälpte dem när nöden var som störst? Plötsligt hade kininet bara funnits där. När unge Pencroff låg döende i malaria och ingen makt i världen skulle kunna rädda hans liv. Då hade kininet funnits där. Och hunden Top hade morrat ner i den djupa brunnen och de hade undrat vad det var som gjorde hunden så orolig. Till sist, när vulkanen redan börjat skälva, hade de funnit den okände välgöraren. De hade hittat den hemliga ledningen som kopplats ihop med telegraftråden som ledde från grottan till corralen. De hade följt den och sett den försvinna ner i havet. Och där, i sin undervattensbåt och sin grotta hade de till sist funnit kapten Nemo, deras okände välgörare ...
Wallander hade stannat på den leriga vägen. Regnet hade börjat avta. Istället kom dimman vältrande in från havet. Han mindes böckerna. Och välgöraren där nere i djupet. Den här gången är det tvärtom om jag har rätt, tänkte han. Att någon hela tiden håller ett osynligt öra tätt intill våra väggar och avlyssnar våra samtal. Den här gången är det ingen välgörare i djupet. Inte någon som kommer med kinin utan någon som tar bort det som bäst behövdes.
Han for vidare. Alldeles för fort. Men det var Martinsons bil och han höll fortfarande på att bygga upp sin hämnd. Nu fick det gå ut över bilen. När han kommit till den punkt han bedömde vara den han sett i kikaren stannade han och steg ur. Regnet var nästan helt borta nu. Dimman kom hastigt rullande. Han såg sig omkring. Om Martinson höjde på huvudet skulle han få syn på sin bil. Och Wallander. Lyfte han kikaren skulle han kunna se Wallanders ansikte. Det fanns bilspår på vägen. Han tyckte sig också kunna se att en bil hade stannat på platsen. Men spåren var otydliga. Regnet hade nästan utplånat dem. Men någon kan ha stannat här, tänkte han. På något sätt som jag inte riktigt begriper sänds meddelanden till Robert Modins dator. Och samtidigt står någon här på vägen och håller uppsikt.
Wallander blev rädd. Om det hade stått någon på vägen skulle denne också ha sett att Robert Modin gett sig av från huset.
Wallander kände hur kallsvetten bröt fram. Det är mitt ansvar, tänkte han. Jag skulle aldrig ha blandat in Robert Modin i det här. Det var för farligt och det var helt oansvarigt.
Han tvingade sig att tänka alldeles lugnt. Robert Modin hade drabbats av panik och velat ha ett gevär med sig. Sedan hade han tagit bilen. Frågan var bara vart han hade begett sig.
Wallander såg sig om ytterligare en gång. Sedan körde han tillbaka till huset. Axel Modin mötte honom i ytterdörren med frågande uppsyn.
– Jag har inte hittat Robert, sa Wallander. Men vi letar efter honom. Och det finns ingen anledning till oro.
Axel Modin trodde honom inte. Det kunde Wallander se på hans ansikte. Men Modin sa ingenting. Han slog undan blicken. Som om hans misstro hade varit anstötlig. Från vardagsrummet kom inga ljud.
– Mår hon bättre? frågade Wallander.
– Hon sover. Det är alltid bäst för henne. Hon är rädd för dimman när den kommer smygande.
Wallander nickade mot köket. Modin följde honom. En stor svart katt låg i fönstret och betraktade Wallander med vaksamma ögon. Wallander undrade om det var den katten Robert hade ritat av. Och som fått en svans som övergått i en ledning.
– Frågan är vart Robert kan ha tagit vägen, sa Wallander och pekade ut mot dimman.
Axel Modin skakade på huvudet.
– Jag vet inte.
– Men han har vänner. När jag kom hit första gången befann han sig på en fest.
– Jag har ringt hans vänner. Ingen har sett till honom. Dom lovade att höra av sig om han dök upp.
– Du måste tänka, sa Wallander. Han är din son. Han är rädd och han ger sig iväg. Var kan han ha ett gömställe?
Modin funderade. Katten släppte inte Wallander med blicken.
– Han brukar tycka om att gå på stränderna, sa Modin tveksamt. Nere vid Sandhammaren. Eller på fälten uppe runt Backåkra. Nåt annat vet jag nog inte om.
Wallander var tveksam. En strand var alltför öppen, liksom fälten kring Backåkra. Men nu fanns dimman. Bättre gömställe än dimma fanns knappast i Skåne.
– Fortsätt att tänka, sa Wallander. Det kan hända att du kommer på nåt annat. Nåt gömställe han kan minnas från barndomen.
Han gick ut till telefonen och ringde till Ann-Britt. Patrullbilarna var redan på väg mot Österlen. Polisen i Simrishamn hade blivit informerad och hjälpte till. Wallander berättade om Sandhammaren och Backåkra.
– Jag åker upp till Backåkra, sa han. Till Sandhammaren får du dirigera en annan bil.
Ann-Britt lovade att göra som han sagt. Hon skulle dessutom själv komma ut till Löderup.
Wallander la på luren. I samma ögonblick kom Martinson nerför trappan med stora kliv.
Wallander kunde genast se att något hade hänt.
– Jag fick svar från Rättvik, sa han. Du hade rätt. Den server som heter »Vesuvius« finns i Angolas huvudstad Luanda.
Wallander nickade. Han var inte förvånad.
Men han märkte också hur hans rädsla ökade.