Wallander kände det som om han stod inför en ointaglig fästning vars murar inte bara var höga utan också osynliga. De elektroniska murarna, tänkte han. Brandväggarna. Alla talar om den nya tekniken som en outforskad rymd där möjligheterna är till synes oändliga. Men just nu är den för mig befästningsverk som jag inte vet hur jag ska betvinga.
De hade identifierat den elektroniska postterminal som hette Vesuvius. Den fanns i Angola. Martinson hade till yttermera visso fått veta att det var några brasilianska entreprenörer som låg bakom installationen och servicen. Men vem som var Falks adressat visste de inte, även om Wallander på goda grunder anade att det var den man som hittills bara kunnat identifieras med bokstaven »c«. Martinson som hade större kunskaper än Wallander om tillståndet i Angola menade att där rådde i det närmaste kaos. Landet hade blivit självständigt från den portugisiska kolonialismen i mitten av 1970-talet. Men efter det hade där pågått ett nästan oavbrutet inbördeskrig. Att tro att det skulle finnas en fungerande poliskår var tveksamt. Dessutom hade de ingen aning om vem den man som kallade sig »c« egentligen var eller vad han hette. »c« kunde dessutom stå för mer än en person. Men ändå upplevde Wallander att något hade börjat hänga ihop, även om han inte alls visste vad det innebar. Vad som hade hänt den där gången i Luanda, när Tynnes Falk varit försvunnen under fyra år, var fortfarande okänt. Det enda de egentligen hade lyckats med var att de rört om i en myrstack. Nu sprang myrorna åt olika håll. Men vad som dolde sig inne i själva myrstacken visste de inte.
Wallander stod där i hallen hos Modin och stirrade på Martinson och kände sin rädsla öka för varje sekund som gick. Det var det enda han var säker på, att de till varje pris måste hitta Robert Modin innan det var för sent. Om det inte redan var det. Minnesbilderna av Sonja Hökbergs sönderbrända kropp och Jonas Landahls massakrerade var mycket tydliga. Wallander ville genast ge sig ut i den framvältrande dimman och börja leta. Men allting var vagt och osäkert. Robert Modin fanns där ute. Han var rädd och han var på flykt. På samma sätt som Jonas Landahl hade gett sig av med en färja till Polen. Men han hade blivit fast på hemvägen. Eller upphunnen.
Och nu gällde det Robert Modin. Medan de väntade på Ann-Britt försökte Wallander pressa Axel Modin ytterligare. Hade han verkligen ingen föreställning om vart sonen kunde ha tagit vägen? Där fanns hans vänner som hade lovat att höra av sig om Modin dök upp. Men fanns där ingenting ytterligare? Något annat gömställe? Medan Wallander kämpade med att få Axel Modin att komma på något som kunde vara det förlösande ordet hade Martinson återvänt till datorerna på övervåningen. Wallander hade manat på honom att fortsätta att tala med de okända vännerna i Rättvik och Kalifornien. Kanske de visste någonting om ett gömställe?
Axel Modin fortsatte att tala om Sandhammaren och Backåkra. Wallander såg förbi honom, över hans huvud, ut i dimman som nu var mycket tät. Med dimman kom också den egendomliga tystnad som Wallander inte hade upplevt någon annanstans än i Skåne. Just i oktober och november. När allting tycktes hålla andan, inför den vinter som också fanns där ute och bidade sin tid.
Wallander hörde bilen när den kom. Han gick och öppnade, precis som Axel Modin hade öppnat för honom. Ann-Britt kom in. Hon hälsade på Modin medan Wallander gick och ropade på Martinson. Sedan satte de sig vid köksbordet. Axel Modin rörde sig i bakgrunden där också hans fru fanns med sina bomullstussar i näsborrarna, och med sin hemliga rädsla.
För Wallander var allting just nu mycket enkelt. De måste hitta Robert Modin. Ingenting annat var viktigt. Att patrullbilarna jagade runt i dimman var inte nog. Han sa åt Martinson att se till att ett regionalt larm skickades ut. Nu skulle alla polisdistrikt vara med och leta efter bilen.
– Vi vet inte var han finns, sa Wallander. Men han flydde i panik. Vi kan inte veta om meddelandet som kom till hans dator enbart var ett hot. Vi vet inte om huset har hållits under bevakning. Men vi måste utgå från det.
– Dom måste ha varit mycket skickliga, sa Martinson som stod i dörröppningen till köket med telefonen till örat. Jag är övertygad om att han sopade igen spåren.
– Men det kanske inte hjälpte, invände Wallander, om han har kopierat med sig material och suttit här hemma i natt och fortsatt arbetet. Även efter det att vi sa tack och adjö.
– Jag har inte hittat nånting, sa Martinson. Men du kan naturligtvis ha rätt.
När zonlarmet gått ut bestämde de att Martinson tills vidare skulle stanna i Modins hus som blivit ett provisoriskt högkvarter. Det kunde hända att Robert Modin tog kontakt igen. Ann-Britt skulle ta sig an Sandhammaren tillsammans med någon av de utsända patrullerna medan Wallander begav sig till Backåkra.
På väg ut mot bilarna såg Wallander att Ann-Britt var beväpnad. När hon gett sig av återvände Wallander upp till huset. Axel Modin satt på sin stol i köket.
– Hagelgeväret, sa Wallander. Och några patroner.
Wallander kunde se hur oron sköt upp i Modins ansikte.
– Jag tar med det för säkerhets skull, sa Wallander i ett försök att lugna honom.
Modin reste sig och lämnade köket. När han kom tillbaka hade han både geväret och en patronask med sig.
Återigen satt han i Martinsons bil. Han körde mot Backåkra. Trafiken på huvudvägen kröp fram. Billjusen kom emot honom ur dimman och försvann. Hela tiden försökte han förstå vart Robert Modin hade tagit vägen. Hur hade han tänkt när han gav sig av? Hade det funnits någon plan i hans huvud eller hade flykten varit precis så brådstörtad som hans far beskrivit den? Wallander insåg att där inte fanns några slutsatser för honom att dra. Han kände inte Robert Modin.
Han höll nästan på att köra förbi skylten till Backåkra. Han svängde av och ökade farten trots att vägen blev smalare. Men han räknade inte med att möta någon här. Backåkra med Svenska Akademiens hus stod säkert tomt och igenbommat den här tiden på året. När han kom upp till parkeringsplatsen stannade han och gick ur. På avstånd hörde han en mistlur. Han kände också doften av hav. Sikten var nu inte mer än någon meter. Han gick runt på parkeringen. Någon annan bil än den han kommit med fanns där inte. Han gick upp mot den fyrlängade gården. Igenbommat, tillslutet. Vad gör jag här? tänkte han. Finns här ingen bil så finns här inte heller någon Robert Modin. Ändå fortsatte han ut på fälten och svängde mot höger, där stenringen och meditationsplatsen fanns. En fågel skrek till någonstans på avstånd. Eller kanske det var mycket nära. Dimman gjorde honom osäker om avstånden. Hagelgeväret bar han under armen, patronasken hade han i fickan. Nu kunde han höra bruset från havet. Han kom fram till stenringen. Ingen var där och ingen tycktes ha varit där heller. Han tog upp telefonen och ringde till Ann-Britt. Hon svarade från Sandhammaren. Fortfarande hade de inga spår efter Modins bil. Men hon hade talat med Martinson som berättat att alla polisdistrikt upp till småländska gränsen nu var med om att leta.
– Dimman är lokal, sa hon. På Sturup lyfter och landar planen normalt. Strax norr om Brösarp är det klar sikt.
– Så långt har han inte kommit, sa Wallander. Han finns nånstans här i närheten. Det är jag säker på.
Han avslutade samtalet och började gå tillbaka. Någonting fångade plötsligt hans uppmärksamhet. Han lyssnade. Det var en bil som närmade sig parkeringsplatsen. Han lyssnade intensivt. Den bil Modin hade gett sig av med var en vanlig personbil, en Golf. Men det här motorljudet lät annorlunda. Utan att han riktigt visste varför laddade han geväret. Sedan fortsatte han. Motorljudet upphörde. Wallander stannade. En bildörr öppnades. Men den stängdes inte. Wallander var säker på att det inte var Modin som kommit. Förmodligen var det någon som skulle se till huset. Eller som kanske ville undersöka vad det var för bil som Wallander kommit i. Risken för inbrott fanns alltid. Wallander fortsatte att gå. Men plötsligt stannade han igen. Han försökte se igenom dimman. Lyssna efter ljud. Någonting hade varnat honom. Vad visste han inte. Han lämnade den upptrampade stigen och gick i en vid halvcirkel tillbaka mot huset och parkeringsplatsen. Då och då stannade han. Jag skulle ha hört om någon låst upp dörren till huset och gått in, tänkte han.
Men här är tyst. Alldeles för tyst.
Nu såg han huset. Han befann sig nästan på baksidan. Han tog några steg bakåt igen. Huset försvann. Sedan gick han runt det i riktning mot parkeringsplatsen. Han kom fram till stängslet. Med stort besvär klättrade han över. Sedan började han undersöka parkeringsplatsen. Sikten tycktes ha minskat ytterligare. Han tänkte att han inte borde gå fram till Martinsons bil. Hellre ta ytterligare en omväg. Han höll sig tätt intill stängslet för att inte förlora orienteringen.
Han hade kommit nästan ända till parkeringsplatsens infart när han tvärstannade. Där stod en bil. Eller snarare en buss. Först var han osäker på vad han egentligen hade framför ögonen. Sedan insåg han att det var en mörkblå Mercedesbuss.
Han tog ett snabbt kliv tillbaka in i dimman. Lyssnade. Hjärtat hade börjat slå fortare. Han undersökte säkringen på hagelgeväret. Dörren till förarhytten hade stått öppen. Han stod orörlig nu. Det kunde inte råda något tvivel. Bussen som stod där var den de letade efter. Den som hade transporterat Falks kropp tillbaka till bankomaten. Nu fanns det någon här ute i dimman som letade efter Modin.
Men Modin är inte här, tänkte Wallander.
I samma ögonblick insåg han att det fanns en helt annan möjlighet. Det var inte Modin de letade efter. Det kunde lika gärna vara honom själv de var ute efter.
Hade de sett Modin lämna huset kunde de också ha sett honom. Vad som hade funnits bakom honom ute i dimman kunde han inte veta. Nu mindes han att där funnits bilstrålkastare. Men ingen hade kört om honom.
Det surrade till i hans jackficka. Wallander ryckte till. Han svarade med låg röst. Men det var varken Martinson eller Ann-Britt. Det var Elvira Lindfeldt.
– Jag hoppas jag inte stör, sa hon. Men jag tänkte att vi kunde bestämma nåt för i morgon. Om du fortfarande har lust.
– Det är lite svårt just nu, sa Wallander.
Hon bad honom tala högre eftersom hon hade svårt att uppfatta vad han sa.
– Det vore bra om jag kunde ringa dig lite senare, sa han. Jag är upptagen just nu.
– En gång till, bad hon. Jag hör dig dåligt.
Han höjde rösten en aning.
– Jag kan inte prata just nu. Jag ringer igen senare.
– Jag är hemma, svarade hon.
Wallander stängde av telefonen. Det är vansinne, tänkte han. Hon förstod inte. Hon tror att jag var avvisande mot henne. Varför måste hon ringa just nu? När jag inte kan tala med henne?
Under ett kort svindlande ögonblick for också en annan tanke genom hans huvud. Varifrån den kom kunde han inte avgöra. Det gick också så fort att han egentligen aldrig förstod vad som hade hänt. Men tanken hade funnits där, som en svart underström i hans hjärna. Varför hade hon ringt just nu? Var det en tillfällighet? Eller fanns där något annat skäl?
Han skakade på huvudet åt sin egen tanke. Den var orimlig. Ett utslag av hans trötthet och växande känsla av att vara utsatt för konspirationer. Han blev stående med telefonen i handen och funderade på om han skulle ringa upp henne. Men han bestämde sig för att det fick vänta. Han skulle lägga tillbaka telefonen i fickan. Men på något sätt gled den ur hans hand. Han försökte gripa tag i den innan den hamnade på den våta marken.
Det räddade hans liv. I samma ögonblick han hukade sig small det till bakom honom. Telefonen blev liggande på marken. Wallander vände sig om och höjde samtidigt geväret. Någonting rörde sig inne i dimman. Wallander kastade sig åt sidan och snubblade sedan bort så fort han kunde. Telefonen hade han inte fått med sig. Hjärtat bultade vilt i bröstkorgen. Vem det var som hade skjutit visste han inte. Inte heller varför. Men han måste ha hört min röst, tänkte Wallander. Han hörde mig tala och kunde lokalisera mig. Hade jag inte tappat telefonen hade jag inte stått här nu. Tanken gjorde honom skräckslagen. Geväret skakade i hans händer. Telefonen skulle han inte kunna hitta. Han visste inte heller var bilen stod eftersom han nu förlorat uppfattningen om var han egentligen befann sig. Inte ens stängslet var synligt längre. Han ville bara bort. Han satte sig på huk med geväret berett. Någonstans fanns mannen kvar där inne i dimman. Wallander försökte tränga igenom allt det vita med blicken och lyssnade intensivt. Men allt var tyst. Wallander insåg att han inte vågade vara kvar. Han måste ta sig bort från platsen. Han bestämde sig hastigt, osäkrade geväret och sköt rakt upp i luften. Smällen var öronbedövande. Sedan sprang han några meter åt sidan. Lyssnade igen. Han hade upptäckt stängslet nu och visste åt vilket håll han skulle följa det för att komma bort från parkeringsplatsen.
Samtidigt hörde han någonting annat. Ett ljud som inte gick att missta sig på. Sirener som närmade sig. Någon hörde det första skottet, tänkte han. Just nu finns gott om poliser på vägarna. Han skyndade ner mot infarten. En känsla av övertag började långsamt infinna sig. Det förändrade rädslan till ursinne. För andra gången på kort tid hade någon skjutit emot honom. Samtidigt försökte han tänka klart. Mercedesbussen fanns kvar där inne i dimman. Och det fanns bara en utfart. Valde mannen som skjutit att ta bilen skulle de klara att stoppa honom. Gav han sig av till fots blev det svårare.
Wallander hade kommit ner till infarten. Han sprang längs vägen.
Sirenerna närmade sig. Det var mer än en bil, två, kanske till och med tre. När han såg billjusen stannade han och fäktade med armarna. I den första bilen fanns Hansson. Wallander kunde inte påminna sig att någonsin tidigare ha blivit så glad över att se honom.
– Vad är det som händer? ropade Hansson. Vi fick besked om att det var skottlossning här uppe. Och Ann-Britt berättade att du farit hit.
Wallander förklarade så kortfattat som möjligt.
– Ingen går ut utan skyddsutrustning, slutade han. Vi måste dessutom få hit hundar. Men först ska vi göra oss beredda på att han försöker bryta sig ut.
Det gick snabbt att ordna spärren och klä polismännen i skyddsvästar och hjälmar. Ann-Britt hade kommit, strax därefter även Martinson.
– Dimman kommer att lätta, sa Martinson. Jag har talat med smhi. Det är mycket lokalt och begränsat.
De väntade. Klockan hade blivit ett denna lördag den 18 oktober. Wallander hade lånat Hanssons telefon och gått åt sidan. Han hade slagit numret till Elvira Lindfeldt men sedan ångrat sig innan hon hunnit svara.
De fortsatte att vänta. Ingenting hände. Ann-Britt motade bort några nyfikna journalister som letat sig fram till platsen. Ingen hade heller hört något om Robert Modin och hans bil. Wallander försökte resonera sig fram till något som kunde vara rimligt. Hade något hänt Modin? Eller hade han tills vidare klarat sig undan? Wallander visste inte. Det fanns inga bra svar. Och där inne i dimman gömde sig en beväpnad man. De visste inte vem han var eller varför han hade skjutit.
Dimman lättade klockan halv två. Det gick mycket fort. Plötsligt började den tunnas ut, förflyktigas och sedan försvann den helt. Solen kom fram. Mercedesbussen stod kvar, liksom Martinsons bil. Ingen syntes till. Wallander gick fram och plockade upp sin telefon.
– Han har gett sig av till fots, sa Wallander. Bilen har han övergivit.
Hansson ringde till Nyberg som lovade komma genast. De letade igenom bilen. Där fanns ingenting som berättade om vem som hade kört den. Det enda de hittade var en halväten burk med något som verkade vara fisk. En elegant etikett meddelade att burken kom från Thailand och innehöll Plakapong Pom Poi.
– Vi kanske har hittat den där Fu Cheng, sa Hansson.
– Kanske, svarade Wallander. Men ingenting är säkert.
– Såg du honom inte alls?
Det var Ann-Britt som frågade. Wallander blev omedelbart irriterad eftersom han kände sig angripen.
– Nej, sa han. Jag såg ingen. Och det hade inte du heller gjort.
Hon blev stött.
– Man måste väl få lov att fråga, sa hon.
Vi är alla trötta, tänkte Wallander uppgivet. Hon och jag. För att inte tala om Nyberg. Men kanske inte Martinson. Som i alla fall har ork att smyga omkring i korridorerna och konspirera.
De började söka med två hundar som genast fick upp vittring. Spåren ledde ner mot stranden. Nyberg hade under tiden hunnit anlända med sina tekniker.
– Fingeravtryck, sa Wallander. Det är vad som framför allt gäller. Överensstämmelser med Falks lägenheter, både Apelbergsgatan och Runnerströms Torg. Transformatorstationen. Sonja Hökbergs väska. Dessutom Siv Erikssons lägenhet.
Nyberg tittade in i Mercedesbussen.
– Jag är så tacksam varje gång jag kommer till en plats som inte är fylld med massakrerade lik, sa han. Eller så mycket blod att man får vada fram.
Han nosade omkring inne i hytten.
– Här luktar rök, sa han. Marijuana.
Wallander kände efter. Men han märkte ingenting.
– Man ska ha bra näsa, sa Nyberg belåtet. Lär dom sig det på Polishögskolan nuförtiden? Hur viktigt det är att ha en bra näsa?
– Knappast, svarade Wallander. Men jag vidhåller att du borde åka dit och gästföreläsa. Och visa hur man sniffar.
– I helvete heller, svarade Nyberg och avslutade samtalet mycket bestämt.
Robert Modin förblev spårlöst försvunnen. Vid tretiden återvände hundförarna. De hade förlorat spåren på stranden längre norrut.
– Dom som letar efter Robert Modin ska hålla utkik efter en man med asiatiskt utseende, sa Wallander. Det är viktigt att dom som eventuellt upptäcker honom inte ingriper innan dom har fullt understöd. Den här mannen är farlig. Han skjuter. Han har haft otur två gånger. Men det har han knappast en tredje. Dessutom ska vi vara observanta på inkommande rapporter om stulna bilar.
Därefter samlade Wallander sina närmaste medarbetare runt sig. Solen sken, det var vindstilla. Han tog med dem upp till meditationsplatsen.
– Fanns det poliser på bronsåldern? frågade Hansson.
– Det gjorde det säkert, sa Wallander. Men det fanns knappast nån rikspolischef.
– Dom blåste i lurar, sa Martinson. Jag var på en konsert häromåret vid Ales stenar. Det lät som mistlurar. Men man kan naturligtvis också föreställa sig ljudet som forna tiders sirener.
– Låt oss försöka se var vi står, sa Wallander. Bronsåldern får vänta. Robert Modin upplever att han får ett hot via sin dator. Han flyr. Han har nu varit försvunnen mellan fem och sex timmar. Nånstans här i landskapet finns en person som är ute efter honom. Men vi kan utgå ifrån att han också vill komma åt mig. Vilket i sin tur bör innebära att samma sak gäller för er också.
Han tystnade och såg sig om för att understryka allvaret.
– Vi måste fråga oss varför, fortsatte han. Den frågan har just nu företräde framför allting annat. Det finns bara en enda rimlig förklaring. Att nån är orolig för att vi har gjort en upptäckt. Och ännu värre, fruktar att vi faktiskt är i stånd att förhindra nånting. Jag är fullständigt övertygad om att förklaringen till allt som har hänt har att göra med Falks död. Och med det som finns dolt i hans dator.
Han gjorde ett avbrott och såg på Martinson.
– Hur går det för Alfredsson?
– Han tycker allt är mycket märkligt.
– Det tycker vi också, det kan du hälsa honom. Nånting mer måste han väl kunna säga?
– Han är imponerad av Modin.
– Också det är vi överens om. Men har han inte alls kommit vidare?
– Jag talade med honom för två timmar sen. Det han sa då har Modin redan talat om för oss. Det tickar ett osynligt urverk där inne. Nånting kommer att hända. Nu håller han på att lägga in olika sannolikhetskalkyler och reduktionsprogram för att se om han kan filtrera ut nån form av mönster. Han håller också löpande kontakt med Interpols olika dataenheter. För att se om det finns erfarenheter i andra länder som kan ge oss ledtrådar. Jag har intryck av att han är både duktig och nitisk.
– Då litar vi på honom, sa Wallander.
– Men vad händer om det verkligen är nåt som ska ske den 20? Det är nu på måndag. Det är mindre än 34 timmar till dess.
Det var Ann-Britt som ställde frågan.
– Mitt alldeles ärliga svar är att jag inte har en aning, sa Wallander. Men eftersom vi redan alltför väl vet att nån är beredd att begå mord för att skydda den hemligheten måste det vara nåt viktigt.
– Kan det vara nåt annat än en terroraktion? sa Hansson. Borde vi inte för länge sen ha informerat Säpo?
Hanssons förslag väckte viss munterhet. Varken Wallander eller någon av hans kollegor hade det minsta förtroende för Säkerhetspolisen. Men Wallander insåg att Hansson hade rätt. Inte minst borde han ha tänkt på det för sin egen skull, som spaningsledare. Det var hans huvud som skulle rulla om det inträffade något som Säpo kunde ha förhindrat.
– Ring dom, sa han till Hansson. Om dom nu har öppet under helgen.
– Strömavbrottet, sa Martinson. Kunskapen om vilken transformatorstation som var större än många andra. Kan det vara så att nån har bestämt sig för att slå ut kraftförsörjningen i Sverige?
– Ingenting är otänkbart, svarade Wallander. Har vi förresten fått nån klarhet i hur ritningen över transformatorstationen hade hamnat hos Falk?
– Enligt Sydkrafts internutredning hade originalet som vi hittade hos Falk bytts ut mot en kopia, sa Ann-Britt. Jag fick en lista över dom personer som haft tillgång till arkivet. Den gav jag till Martinson.
Martinson slog ut med armarna.
– Jag har inte hunnit, svarade han. Men jag ska naturligtvis göra en slagning mot alla våra register.
– Det borde ske omgående, sa Wallander. Där kan finnas nåt som för oss vidare.
En svag vind hade börjat blåsa. Den var kylig och kom svepande över fält och åkrar. De pratade ytterligare en stund om vad som nu var de viktigaste arbetsuppgifterna, förutom att hitta Robert Modin så fort som möjligt. Martinson var den förste som gav sig av. Han skulle ta med sig Modins datorer till polishuset och samtidigt köra namnlistan från Sydkraft genom olika register. Wallander avdelade Hansson att leda letandet efter Modin. Själv kände han ett stort behov av att i lugn och ro gå igenom situationen med Ann-Britt. Tidigare skulle han ha valt Martinson. Nu klarade han inte det.
Wallander och Ann-Britt gjorde sällskap tillbaka mot parkeringsplatsen.
– Har du talat med honom? frågade hon.
– Inte än. Det är faktiskt viktigare att vi hittar Robert Modin och lyckas klara upp vad som egentligen ligger bakom allt det som har hänt.
– För andra gången på en vecka har dom skjutit emot dig. Jag förstår inte hur du kan ta det så lugnt.
Wallander stannade och ställde sig framför henne.
– Vem säger att jag tar det lugnt?
– Du ger i alla fall det intrycket.
– I så fall är det fel.
De fortsatte att gå.
– Ge mig din bild, sa Wallander. Ta tid på dig. Vad är det egentligen som har hänt? Vad kan vi vänta oss?
Hon hade svept jackan hårt omkring sig. Wallander såg att hon frös.
– Jag kan inte säga så mycket mer än du, svarade hon.
– Du kan säga det på ditt sätt. Hör jag din röst hör jag nåt annat än det jag själv går och tänker.
– Sonja Hökberg blev alldeles säkert våldtagen, började hon. Just nu ser jag ingen annan förklaring till varför hon dödade Lundberg. Om vi gräver tillräckligt djupt tror jag vi kommer att upptäcka en ung kvinna som blivit alldeles förblindad av hat. Sonja Hökberg är inte stenen som kastas i vattnet. Hon är en av dom yttre ringarna. Istället är själva tidpunkten kanske det viktigaste.
– Det vill jag att du utvecklar närmare.
– Vad hade hänt om Tynnes Falk inte hade avlidit nästan samtidigt som vi grep Sonja Hökberg? Låt oss anta att det hade gått ett par veckor emellan. Och att det kanske inte legat så nära den 20 oktober. Om det nu är ett datum som gäller.
Wallander nickade. Hennes tanke var riktig.
– Oron ökar och leder till okontrollerade handlingar? Är det så du menar?
– Det finns inga marginaler. Sonja Hökberg sitter hos polisen. Nån fruktar att hon vet nåt som hon kommer att delge oss. Vad hon vet kommer från hennes umgänge. Först och främst Jonas Landahl, som också blir dödad. Allt är ett försvarskrig för att skydda en hemlighet som ligger dold i en dator. Ett antal skygga elektroniska nattdjur, som Modin lär ha kallat dem, som till varje pris vill fortsätta att verka i det tysta. Om man bortser från en mängd lösa detaljer så kan det ha gått till på det här viset. Att Robert Modin blir hotad passar in. Liksom att du blir attackerad.
– Varför just jag? Varför inte nån annan?
– Du befann dig i lägenheten när nån kom dit. Det är du som hela tiden är synlig.
– Hålrummen är stora. Även om jag tänker på samma sätt som du. Det som bekymrar mig allra mest är känslan av det där örat tätt intill våra väggar, som hela tiden lyckas hålla sig informerat.
– Du kanske borde anbefalla en total radiotystnad. Inget skrivs in på datorer. Inget viktigt sägs över telefonledningar.
Wallander sparkade till en sten.
– Det händer inte, sa han. Inte här, inte i Sverige.
– Du brukar ju själv säga att det inte finns några utkanter längre. Var man än befinner sig är man mitt i världen.
– Då har jag överdrivit. Det här blir för mycket.
De gick vidare under tystnad. Vinden var byig nu. Ann-Britt hukade vid Wallanders sida.
– Det finns en sak till, sa hon. Som vi vet. Men inte dom som har blivit oroade.
– Vad är det?
– Att Sonja Hökberg faktiskt aldrig sa nånting till oss. Ur det perspektivet dog hon helt i onödan.
Wallander nickade. Hon hade rätt.
– Vad är det som ligger dolt i den där datorn? sa han efter en stund. Martinson och jag har kommit fram till en enda och mycket tveksam gemensam nämnare: pengar.
– Kanske är det ett stort rån som planeras nånstans? Är det inte så det går till nuförtiden? En bank börjar agera galet och överför obegripliga summor till nåt felaktigt bankkonto.
– Kanske. Svaret är återigen att vi helt enkelt inte vet.
De hade kommit fram till parkeringsplatsen. Ann-Britt pekade på huset.
– Jag var här en gång i somras och lyssnade på en föreläsning av en framtidsforskare. Jag har glömt hans namn. Men han berättade om hur det moderna samhället blir allt bräckligare. På ytan lever vi med allt tätare och snabbare kommunikationer. Men det finns en osynlig underjord. Som till slut gör att en enda dator kan lamslå en hel värld.
– Det kanske är just det Falks dator planerar att göra, sa Wallander.
Hon skrattade.
– Enligt den där forskaren är vi inte riktigt där än.
Hon öppnade munnen för att säga någonting. Men Wallander fick aldrig veta vad det var. Han hade upptäckt att Hansson springande var på väg emot dem.
– Vi har hittat honom, ropade Hansson.
– Modin eller mannen som sköt?
– Modin. Han är i Ystad. Det var en av patrullerna som skulle in och byta som upptäckte bilen.
– Var?
– Han stod parkerad i hörnet av Surbrunnsvägen och Aulingatan. Vid Folkets park.
– Var är han nu?
– På polishuset.
Wallander såg på Hansson och kände hur han andades ut.
– Han är oskadd, fortsatte Hansson. Vi hann i tid.
– Vi gjorde visst det.
Klockan hade blivit kvart i fyra.