Klockan fem lokal tid i Luanda kom det telefonsamtal som Carter hade väntat på. Mottagningen var dålig och han hade svårt att höra vad Cheng sa på sin brutna engelska. Carter tänkte att det var som att förflyttas tillbaka till det avlägsna 1980-talet, då kommunikationerna med Afrika fortfarande kunde vara mycket dåliga. Han mindes den tiden då det ibland till och med hade varit svårt att göra något så enkelt som att skicka eller ta emot ett fax.
Men trots den ekande tidsfördröjningen och de knastrande linjerna hade Carter ändå förstått vilket budskap Cheng hade kommit med. När samtalet var över hade Carter gått ut i trädgården för att tänka. Celina var inte längre kvar i köket. Hans middagsmat som hon förberett stod i kylskåpet. Han hade svårt att behärska sin irritation. Cheng hade inte levt upp till förväntningarna. Ingenting kunde göra honom mer upprörd än att tvingas inse att människor inte räckte till för de uppdrag han hade tilldelat dem. Den telefonrapport som hade nått honom var oroande. Han visste att han nu måste fatta ett beslut.
Värmen när han kom ut från husets svala luftkonditionering var tryckande. Ödlor kilade hastigt fram och tillbaka mellan hans fötter. I jakarandaträdet satt en fågel och betraktade honom. När han kom runt huset till framsidan upptäckte han att José sov. Det plötsliga ursinnet gick inte att behärska. Han sparkade till honom. José vaknade.
– Nästa gång jag kommer på dig med att sova får du sparken, sa han.
José öppnade munnen för att svara. Men Carter lyfte handen. Han orkade inte lyssna till några förklaringar. Han återvände till baksidan av huset igen. Svetten hade redan börjat rinna innanför skjortan. Men det berodde inte i första hand på värmen. Oron kom inifrån. Carter försökte tänka alldeles klart och alldeles lugnt. Cheng hade misslyckats. Hans kvinnliga vakthund hade däremot hittills gjort som han förväntat sig. Men hennes förmåga att agera var ändå begränsad. Carter stod alldeles stilla och betraktade en ödla som satt upp och ner på ryggstödet till en av trädgårdsmöblerna. Han visste att det inte fanns några alternativ längre. Men ännu var heller ingenting för sent. Han såg på klockan. Det gick ett nattflyg till Lissabon klockan 23.00. Fortfarande var det sex timmar kvar. Jag vågar inte ta risken att något händer, tänkte han. Alltså måste jag resa.
Beslutet var fattat. Han återvände in i huset igen. I arbetsrummet satte han sig vid datorn och skickade ett elektroniskt brev som meddelade att han var på väg. Han gav de få instruktioner som var nödvändiga.
Sedan ringde han ut till flygplatsen för att boka sin biljett. Han fick beskedet att det inte fanns några platser. Men efter att han bett att få bli kopplad till en av flygbolagets chefer hade det problemet snart blivit undanröjt.
Han åt den middag som Celina hade förberett åt honom. Sedan tog han en dusch och packade sin väska. Han rös till av obehag vid tanken på att behöva resa mot hösten och kylan.
Strax efter nio for han ut till Luandas flygplats.
Tio minuter försenat, klockan 23.10, lyfte tap:s nattflyg mot Lissabon och försvann på natthimlen.
*
De hade kommit in till polishuset i Ystad strax efter fyra. Av någon anledning hade Robert Modin placerats i det rum som en gång varit Svedbergs och som numera mest användes av poliser som befann sig i Ystad på tillfälliga uppdrag. När Wallander steg in genom dörren satt Modin och drack kaffe. Han log osäkert när han fick syn på Wallander. Men Wallander kunde ändå upptäcka rädslan som fanns där under.
– Vi går in till mig, sa han.
Modin tog sin kaffemugg och följde efter honom. När han slog sig ner i Wallanders besöksstol föll armstödet av. Han hajade till.
– Det händer alla, sa Wallander. Låt det ligga.
Han satte sig bakom skrivbordet och sköt undan pappren som låg utströdda.
– Dina datorer är på väg hit, sa han. Martinson hämtar dom.
Modin följde honom vaksamt med blicken.
– När ingen såg det kopierade du över en del av det material som fanns i Falks dator och tog med dig hem. Var det inte så?
– Jag vill tala med en advokat, svarade Modin med tillkämpad beslutsamhet i rösten.
– Det behövs inga advokater, sa Wallander. Du har inte gjort nåt olagligt. I alla fall inte i mina ögon. Men jag måste få veta exakt vad som har hänt.
Modin litade inte på det han sa. Inte riktigt än.
– Du är här för att vi ska kunna beskydda dig, fortsatte Wallander. Inte av nån annan anledning. Du är varken fängslad eller misstänkt för att ha begått nåt olagligt.
Modin tycktes fortfarande överväga om han skulle våga lita på Wallander. Wallander väntade.
– Kan jag få det skriftligt? sa Modin till sist.
Wallander sträckte sig efter ett kollegieblock och skrev att han garanterade riktigheten i sina ord. Sedan undertecknade han med sitt namn.
– Nån stämpel får du inte, sa han. Men här har du det skriftligt.
– Det här duger inte, sa Modin.
– Det får duga mellan oss, svarade Wallander bestämt. Risken är annars att jag ändrar mig.
Modin förstod att han menade allvar.
– Vad var det som hände? upprepade Wallander. Det kom in ett hotfullt brev i din dator. Det har jag själv läst. Och sen upptäckte du plötsligt att det stod en bil parkerad på vägen som går mellan åkrarna. Var det så?
Modin såg förvånat på honom.
– Hur kan du veta det?
– Jag vet, sa Wallander. Hur jag vet spelar ingen roll. Du blev rädd och du gav dig av. Frågan är varför du blev så rädd.
– Du hade alltså ändå inte sopat igen spåren ordentligt? Du gjorde samma misstag som förra gången?
– Dom är skickliga.
– Men det är du också.
Modin ryckte på axlarna.
– Problemet var väl att du blev oförsiktig? Du kopierade över material från Falks dator till din egen. Och då hände nånting. Frestelsen blev för stor. Du fortsatte att bearbeta materialet på natten. På nåt sätt kunde dom lista ut att du satt där i Löderup.
– Jag förstår inte varför du frågar när du redan vet allting?
Wallander tänkte att nu var ögonblicket inne att sätta in stöten.
– Du måste förstå att det som händer är allvarligt.
– Det har jag redan gjort. Varför skulle jag annars ha gett mig av? Jag kan ju inte ens köra bil?
– Då är vi överens. Du inser att det är farligt. Från och med nu gör du som jag säger. Har du för övrigt ringt hem och talat om att du är här?
– Det trodde jag ni hade gjort?
Wallander pekade på telefonen.
– Ring och säg att allt är som det ska. Att du är hos oss. Och att du tills vidare stannar här.
– Min pappa behöver kanske bilen.
– Då skickar vi ut nån med den.
Wallander lämnade rummet medan Modin ringde hem. Men han stannade utanför dörren och lyssnade. Just nu vågade han inte ta några som helst risker. Samtalet blev långt. Robert frågade hur det stod till med mamman. Wallander anade att familjen Modins liv kretsade kring en mor som led av djupgående själsliga problem. När Robert hade lagt på luren väntade han innan han gick tillbaka in i rummet.
– Har du fått nån mat? frågade han. Jag vet att du inte äter vad som helst.
– En sojapaj vore gott, svarade Modin. Och morotssaft.
Wallander ringde ut till Irene.
– Vi behöver en sojapaj, sa han. Och morotssaft.
– Kan du upprepa det där, sa Irene vantroget.
Ebba skulle inte ha ställt några frågor, tänkte Wallander.
– Sojapaj.
– Vad i herrans namn är det?
– Mat. Vegetarisk. Det vore bra om det inte dröjde för länge.
Innan Irene hann fråga något mer hade han lagt på luren.
– Låt oss börja med att tala om det du såg genom fönstret, sa Wallander. Du upptäckte en bil där ute?
– Det brukar aldrig köra bilar på den vägen.
– Du tog din kikare och såg efter vem det var?
– Du vet ju allting.
– Nej, sa Wallander. Men jag vet en del. Vad såg du?
– En mörkblå bil.
– Jag vet ingenting om bilmärken.
– Var den stor? Nästan som en buss?
– Ja.
– Och utanför den stod nån och såg mot huset?
– Det var nog det som gjorde mig rädd. Jag riktade in kikaren och ställde in skärpan. Och såg en man som såg på mig genom en annan kikare.
– Kunde du uppfatta hans ansikte?
– Jag blev rädd.
– Det förstår jag. Men hans ansikte?
– Han hade mörkt hår.
– Hur var han klädd?
– En svart regnrock. Tror jag.
– Såg du nånting mer? Hade du sett honom nån gång tidigare?
– Nej. Och jag la inte märke till nåt annat.
– Du gav dig av. Kunde du se om han följde efter dig?
– Jag tror inte det. Det finns en avtagsväg strax bortom vårt hus som ingen egentligen lägger märke till.
– Vad gjorde du sen?
– Jag hade skickat e-posten till dig. Jag tänkte att jag behövde hjälp. Men jag vågade inte åka till Runnerströms Torg. Jag visste inte vad jag skulle göra. Först tänkte jag ge mig av till Köpenhamn. Men jag vågade inte köra genom Malmö. Om nånting skulle hända. Jag kör ju inte så bra.
– Du for alltså till Ystad? Vad gjorde du efter det?
– Du satt bara i bilen tills poliserna hittade dig?
– Ja.
Wallander tänkte efter hur han skulle fortsätta. Egentligen ville han att Martinson var närvarande. Och Alfredsson. Han reste sig och lämnade rummet. Irene satt i receptionen. Hon skakade på huvudet när hon såg honom.
– Hur går det med maten? frågade han strängt.
– Ibland tror jag inte ni är riktigt kloka.
– Det är säkert sant. Men jag har en pojke där inne som inte äter hamburgare. Såna finns. Och han är hungrig.
– Jag ringde till Ebba, sa Irene. Hon skulle ordna det.
Wallander blev genast vänligare stämd. Hade hon talat med Ebba så skulle allt säkert lösa sig.
– Jag vill ha hit Martinson och Alfredsson så fort som möjligt, sa han. Ordna det, är du hygglig.
I samma ögonblick kom Lisa Holgersson skyndande in genom porten.
– Vad är det jag hör? sa hon. Skottlossning igen?
Wallander hade minst av allt lust att tala med Lisa Holgersson. Men han visste samtidigt att det var ofrånkomligt. Han berättade i korta drag vad som hade hänt.
– Har det gått ut larm?
– Det är åtgärdat.
– När kan jag få en ordentlig genomgång av det som hänt?
– Så fort alla har kommit in.
– Det känns som om hela den här utredningen har spårat ur.
– Inte riktigt än, sa Wallander och dolde inte att han blev arg. Men du kan naturligtvis ersätta mig som spaningsledare när du vill. Hansson är den som håller i sökaktionen.
Hon hade ytterligare frågor. Men Wallander hade redan vänt sig om och gått därifrån.
Klockan fem hade både Martinson och Alfredsson kommit. Wallander hade tagit med sig Modin till ett av de mindre mötesrummen. Hansson hade ringt och meddelat att de fortfarande inte fått upp några spår av den man som skjutit mot Wallander i dimman. Var Ann-Britt höll hus var det ingen som visste. Wallander formligen barrikaderade sig i mötesrummet. Modins datorer hade slagits på. Några nya meddelanden hade inte kommit in.
– Nu ska vi på nytt gå igenom allting grundligt, sa Wallander när alla hade satt sig. Från början till slut.
– Det tror jag knappast går, svarade Alfredsson. Fortfarande är det mesta bortom vår insyn.
Wallander vände sig mot Robert Modin.
– Du sa att du hade kommit på nånting?
– Jag tror knappast jag kan förklara det, svarade han. Dessutom är jag hungrig.
Wallander märkte att han för första gången blev irriterad på Modin. Att han besatt betydliga kunskaper inom datorernas magiska värld innebar inte att allt hos Modin kunde försvaras.
– Maten är på väg, sa Wallander. Om du inte kan vänta får du hålla till godo med vanliga svenska skorpor. Eller en pizza.
Modin reste sig och satte sig framför sina datorer. De andra samlades bakom honom.
– Jag var länge tveksam om vad det egentligen handlade om, började han. Det mest troliga var att talet 20 som hela tiden återkom på något sätt hade med år 2000 att göra. Då vet vi att många komplicerade datasystem kommer att få problem om det inte åtgärdas i tid. Men jag hittade aldrig dom där två nollorna som fattas. Dessutom verkar programmeringen vara så gjord att processen ska starta relativt snart. Vad den än innebär. Jag kom fram till att det nog trots allt handlar om den 20 oktober.
Alfredsson skakade på huvudet och ville protestera. Men Wallander höll tillbaka honom.
– Gå vidare.
– Jag började leta efter andra detaljer i det här mönstret. Vi vet att nånting vandrar från vänster till höger. Där det alltså finns en utgång. Det säger oss att nånting kommer att hända. Men inte vad. Då gick jag in på Internet och började leta efter information kring dom här institutionerna som vi har identifierat. Indonesiens Riksbank, Världsbanken, börsmäklaren i Seoul. Jag försökte se om det fanns nån gemensam nämnare. Den där punkten som man alltid letar efter.
– Vilken punkt?
– Där nånting brister. Där isen är svag. Där man skulle kunna tänka sig att en attack sattes in utan att det märktes. Förrän det redan var för sent.
– Det finns en stor beredskap, invände Martinson. Och det finns skydd mot virus som placeras ut för att ställa till skada.
– USA har redan kapacitet att föra krig med datorer, sa Alfredsson. Tidigare talade vi om datorstyrda missiler. Eller elektroniska ögon som dirigerade robotar mot sina mål. Nu är det snart lika antikt som att marschera upp med kavalleri. Man skickar in radiostyrda komponenter i fiendens egna nätverk och de slår ut alla militära styrsystem. Eller riktar om dom mot mål som man själv bestämmer.
– Är det här verkligen riktigt? sa Wallander skeptiskt.
– Det här är vad vi vet, förtydligade Alfredsson. Men vi ska naturligtvis vara på det klara över att det mesta vet vi inte. Sannolikt är vapensystemen ännu mer avancerade.
– Låt oss gå tillbaka till Falks dator, sa Wallander. Hittade du nån av dom där svaga punkterna?
– Jag vet inte, sa Modin tveksamt. Men om man vill kan man se alla dom här institutionerna som pärlorna i ett radband. Och dom har i alla fall en sak gemensamt.
– Vad då?
Modin skakade på huvudet som om han tvekade inför sin egen slutsats.
– Dom är hörnstenar i världens finanscentra. Om man ställde till kaos där skulle man kunna skapa en ekonomisk kris som slog ut världens alla finansiella system. Börskurserna skulle löpa amok. Det skulle utbryta panik. Sparare skulle länsa sina konton. Dom olika valutorna skulle hamna i såna inbördes oklara förhållanden att ingen längre kunde vara säker på vad dom hade för värde.
– Vem skulle ha intresse av nåt sånt?
Martinson och Alfredsson svarade nästan samtidigt.
– Många, sa Alfredsson. Det vore det yttersta sabotaget av en grupp människor som inte vill ha ordning och reda i världen.
– Man släpper ut minkar, sa Martinson. Här skulle man släppa ut pengarna ur deras burar. Resten kan man nog föreställa sig själv.
Wallander försökte tänka.
– Menar ni att man ska föreställa sig en sorts finansveganer? Eller vad man nu ska kalla dom?
– Ungefär, sa Martinson. Man släpper ut minkar ur deras burar eftersom man inte vill att dom ska dödas för sina pälsar. Vi har andra grupper som går in och förstör avancerade stridsflygplan. Allt det här kan man ha förståelse för. Men i förlängningen ligger naturligtvis också galenskapen på lur. Det vore förstås den ultimata sabotageaktionen att slå ut världens finansiella system.
– Är vi överens i det här rummet om att det faktiskt är nåt sånt vi står inför? Hur underligt det än kan verka? Och att allt det här skulle kunna börja i en dator som finns i Ystad?
– Nånting är det, sa Modin. Jag har aldrig stött på ett sånt avancerat säkerhetssystem.
– Är det svårare att ta sig in i än Pentagon? frågade Alfredsson.
Modin kisade mot honom.
– Det är i alla fall inte mindre komplicerat.
– Jag är osäker på hur man går vidare i den här situationen, sa Wallander.
– Jag ska tala med Stockholm, sa Alfredsson. Dom får en rapport. Sen skickas den ut över världen. Inte minst bör dom institutioner vi har identifierat få besked. Så att dom kan vidta åtgärder.
– Om det inte redan är för sent, mumlade Modin.
Alla hörde vad han sa. Men ingen gjorde någon kommentar. Alfredsson lämnade rummet i stor brådska.
– Ändå vägrar jag nästan att tro det, sa Wallander.
– Det är svårt att tänka sig vad det annars skulle vara.
– Nånting hände i Luanda för tjugo år sen, sa Wallander. Falk hade en upplevelse som förändrade honom. Han måste ha träffat nån.
– Vad som än finns i Falks dator så är människor beredda att begå mord för att bevara materialet intakt och processen igång.
– Jonas Landahl hade med saken att göra, sa Wallander eftertänksamt. Och eftersom Sonja Hökberg och han en gång var tillsammans så dog också hon.
– Strömavbrottet kan vara en förövning, sa Martinson. Och det finns en man ute i dimman som har försökt döda dig två gånger.
Wallander pekade på Modin för att Martinson skulle förstå att han skulle välja sina ord med omsorg.
– Frågan är vad vi kan göra, fortsatte Wallander. Kan vi överhuvudtaget göra nånting?
– Man kan föreställa sig en avskjutningsramp, sa Modin plötsligt. Eller en knapp som man ska trycka på. Om man infekterar ett datasystem med virus gör man ofta så, för att undvika upptäckt, att man gömmer det i ett oskyldigt och ofta upprepat kommando. Flera saker måste sammanfalla eller utföras på ett visst bestämt klockslag på ett visst bestämt sätt.
– Kan du ge ett exempel?
– Det kan vara nästan precis vad som helst.
– Det bästa vi kan göra nu är att fortsätta på samma sätt som hittills, sa Martinson. Avslöja dom institutioner som ligger gömda i Falks dator och sen se till att dom får besked så att dom kan se över sina säkerhetsrutiner. Resten tar Alfredsson hand om.
Martinson satte sig plötsligt ner vid bordet och skrev några rader på ett papper. Han såg på Wallander som böjde sig fram och läste:
Hotet mot Modin bör verkligen tas på allvar.
Wallander nickade. Vem som än hade stått där ute på vägen som löpte mellan åkrarna visste att Modin var en viktig person. Just nu befann han sig i samma situation som Sonja Hökberg hade gjort.
Det ringde på Wallanders telefon. Hansson rapporterade att jakten på den man som skjutit fortfarande var resultatlös. Men den fortsatte med oförminskad styrka.
– Hur går det för Nyberg?
– Han är redan igång med att jämföra fingeravtryck.
Hansson befann sig fortfarande ute i trakten av Backåkra. Där skulle han också stanna kvar. Vart Ann-Britt tagit vägen visste han fortfarande inte.
De avslutade samtalet. Wallander försökte nå hennes telefon. Men den gick för närvarande inte att kontakta.
Det knackade på dörren. Där stod Irene med en kartong.
– Det var den här maten, sa hon. Vem ska egentligen betala den? Jag har lagt ut så länge.
– Ge mig kvittot, svarade Wallander.
Modin satte sig vid bordet och åt. Wallander och Martinson betraktade honom under tystnad. Sedan surrade det i Wallanders telefon igen. Det var Elvira Lindfeldt. Han gick ut i korridoren och stängde dörren bakom sig.
– Jag hörde på radion att det varit skottlossning utanför Ystad, sa hon. Med poliser inblandade. Jag hoppas det inte var du?
– Inte direkt, svarade Wallander undvikande. Men vi har mycket att göra just nu.
– Jag blev orolig. Nu är jag lugn igen. Istället blir jag nyfiken, men jag ska inte fråga.
– Det är inte så mycket jag kan säga, sa Wallander.
– Jag förstår att du inte kommer att ha tid att träffa mig nu under helgen.
– Det är för tidigt att svara på. Men jag hör av mig.
När samtalet var över tänkte Wallander att det var mycket länge sedan någon verkligen hade brytt sig om honom. Till och med blivit orolig.
Han återvände in i rummet. Klockan hade blivit tjugo minuter i sex. Modin åt. Martinson höll på att tala med sin fru. Wallander slog sig ner vid bordet och tänkte igenom situationen ännu en gång. Han mindes vad som hade stått skrivet i Falks loggbok. Om att »rymden var tyst«. Hittills hade han hela tiden föreställt sig att det varit den yttre rymden Falk hade syftat på. Nu insåg han för första gången att det naturligtvis var den elektroniska världen som funnits i Falks tankar. Han hade skrivit om »vännerna«. Vännerna som inte svarade på anrop. Vilka vänner? Loggboken hade försvunnit eftersom där hade stått något avgörande. Loggboken måste bort på samma sätt som Sonja Hökberg måste dödas. Och Jonas Landahl. Bakom allt detta fanns någon som kallade sig »c«. Någon som Tynnes Falk en gång hade mött i Luanda.
Martinson avslutade sitt samtal. Modin torkade sig om munnen. Sedan ägnade han sig åt sin morotssaft. Wallander och Martinson hämtade kaffe.
– Jag glömde säga att jag körde Sydkrafts personal genom registren. Men där fanns ingenting.
– Det hade vi heller inte väntat oss, svarade Wallander.
Kaffeautomaten krånglade igen. Martinson drog ur kontakten och satte i den igen. Nu fungerade den på nytt.
– Finns det ett dataprogram i den här kaffeautomaten? frågade Wallander.
– Knappast, svarade Martinson förvånat. Men man kan naturligtvis föreställa sig avancerade bryggare som styrs av små chips med detaljerade instruktioner.
– Om nån gick in och manipulerade den här? Vad skulle hända då? Kom det ut te när man tryckte på kaffe? Och mjölk när man tryckte på espresso?
– Det skulle kunna hända.
– Men när börjar det? Vad är det som utlöser det hela? Hur startar man lavinen inne i maskineriet?
– Man kan till exempel tänka sig att ett visst datum är inprogrammerat. Och ett bestämt klockslag. Låt oss säga en tidsrymd på en timme. Den elfte gången nån trycker på kaffeknappen under den timmen startar lavinen.
– Varför just den elfte?
– Det var bara ett exempel. Det kan lika gärna vara den nionde eller tredje gången.
– Vad händer sen?
– Man kan naturligtvis dra ur kontakten, sa Martinson. Och hänga upp en skylt att kaffeautomaten är trasig. Sen får man byta ut programmet som styr det hela.
– Är det nåt sånt här Modin menar?
– Ja, fast i större skala.
– Men vi har ingen aning om var Falks symboliska kaffeautomat befinner sig?
– Det kan vara precis var som helst.
– Det här betyder att den som startar lavinen inte nödvändigtvis vet om det?
– För den som ligger bakom det hela är det naturligtvis en fördel om han själv inte är närvarande.
– Vi letar med andra ord efter en symbolisk kaffeautomat, sa Wallander.
– Så kan man naturligtvis uttrycka saken. Men ännu bättre vore att säga att vi letar efter en nål i en höstack. Utan att vi vet var själva höstacken befinner sig.
Wallander gick fram till fönstret och såg ut. Det hade redan mörknat. Martinson ställde sig vid hans sida.
– Om det vi tror stämmer har vi med nån form av ytterst sammansvetsad och effektiv sabotagegrupp att göra, sa Wallander. Dom har kompetens och dom är hänsynslösa. Ingenting får stoppa dom.
– Men vad är dom egentligen ute efter?
– Modin kanske har rätt. Att dom vill starta ett finansiellt jordskred.
Martinson begrundade under tystnad det Wallander hade sagt.
– Jag vill att du gör en sak, fortsatte Wallander. Jag vill att du går till ditt rum och skriver ihop en pm om det här. Ta Alfredsson till hjälp. Sen skickar du det till Stockholm. Och till alla utländska polisorganisationer du kan komma på.
– Om vi tar fel blir vi utskrattade.
– Den risken får vi ta. Ge mig pappren så kan jag underteckna dom.
Martinson gick. Wallander stod kvar i matrummet och försjönk i tankar. Utan att han märkte det kom Ann-Britt in. Han ryckte till när hon stod vid hans sida.
– Jag kom att tänka på en sak, sa hon. Du berättade att du hade sett en affisch i Sonja Hökbergs garderob.
– »Djävulens advokat«. Jag har filmen hemma. Men jag har fortfarande inte haft tid att se den.
– Jag tänkte inte så mycket på filmen, sa hon. Utan på Al Pacino. Det slog mig att det faktiskt finns en likhet.
Wallander såg granskande på henne.
– Likhet med vad?
– Den där teckningen hon hade gjort. Av när hon blir slagen i ansiktet. En sak går inte att komma ifrån.
– Vilken?
– Att Carl-Einar Lundberg faktiskt liknar Al Pacino. Även om han är en betydligt fulare variant.
Wallander insåg att hon hade rätt. Han hade bläddrat igenom en rapport hon lagt in på hans rum. Där hade funnits en bild av Lundberg. Men då hade han inte tänkt på likheten. Ytterligare en detalj föll plötsligt på plats.
De satte sig vid ett bord. Ann-Britt var trött.
– Jag for hem till Eva Persson, sa hon. I en fåfäng förhoppning om att hon trots allt skulle ha nåt mer att säga.
– Hur mådde hon?
– Det värsta är att hon verkar så oberörd. Om hon ändå hade visat tecken på att vara rödgråten. Eller att hon sov dåligt. Men hon tuggar på sina tuggummin och verkar egentligen mest störd över att behöva svara på frågor.
– Hon döljer det inom sig, sa Wallander bestämt. Jag blir mer och mer övertygad om att det pågår ett vulkanutbrott inom henne. Men vi ser det inte.
– Jag hoppas du har rätt.
– Hade hon nåt mer att säga?
– Nej. Varken hon eller Sonja Hökberg hade en aning om vad dom satte igång när Sonja tog sin hämnd.
Wallander berättade vad som hade hänt under eftermiddagen.
– Nånting liknande har vi aldrig varit i närheten av, sa hon när han tystnat. Om det stämmer.
– Vi får veta på måndag. Om vi inte lyckas göra nåt innan dess.
– Klarar vi det?
– Kanske. Det kan trots allt hjälpa att Martinson tar kontakt med poliser över hela världen. Dessutom håller Alfredsson på att kontakta dom institutioner som vi har lyckats identifiera.
– Tiden är knapp. Om det med måndag stämmer. Dessutom är det helg.
– Tiden är alltid knapp, svarade Wallander.
Klockan nio orkade Robert Modin inte längre. De hade då bestämt att han inte skulle sova hemma i Löderup de närmaste nätterna. När Martinson föreslagit att han kunde övernatta på polishuset hade han dock vägrat. Wallander funderade på om han skulle ringa till Sten Widén och be honom bädda en extra säng. Men han lät tanken falla. Av olika skäl ansågs det inte heller lämpligt att han bodde hemma hos någon av poliserna. Ingen visste var gränserna för hoten gick. Wallander hade manat på alla att vara försiktiga.
Det var också då han insåg vem han kunde fråga. Elvira Lindfeldt. Hon befann sig utanför. Det skulle dessutom ge honom själv en möjlighet att träffa henne, om så bara för en kort stund.
Wallander nämnde inte hennes namn. Han sa bara att han skulle ta sig an Robert Modin och var han sov.
Han ringde henne strax före halv tio.
– Jag har en fråga, sa han, som säkert kommer oväntat.
– Jag är van vid oväntade frågor.
– Kan du ordna en extra sovplats i natt?
– För vem då?
– Minns du den unge mannen som kom in på restaurangen när vi åt?
– Han som hette Kolin?
– Ungefär. Modin.
– Har han ingenstans att sova?
– Jag säger bara så mycket som att han behöver nånstans att vara dom närmaste nätterna.
– Det är klart att han kan sova här. Men hur kommer han hit?
– Jag kör honom. Nu genast.
– Vill du ha nånting att äta när du kommer?
– Bara kaffe. Ingenting annat.
De lämnade polishuset strax före tio. När de hade passerat Skurup var Wallander säker på att ingen följde efter dem.
*
I Malmö hade Elvira Lindfeldt sakta lagt på telefonluren. Hon var nöjd. Mer än nöjd. Hon hade en nästan oförskämd tur. Hon tänkte på Carter som snart skulle lämna flygplatsen i Luanda.
Han kunde inte bli annat än belåten.
Han hade fått det precis som han ville.