Natten mot söndagen den 19 oktober blev en av de värsta som Wallander någonsin hade upplevt. Efteråt skulle han tänka att han nog redan hade haft en föraning om att något skulle hända när han satt i bilen och körde mot Malmö. Just när de hade passerat avfarten till Svedala hade en bilist gjort en plötslig och halsbrytande omkörning. De hade samtidigt haft möte med en långtradare som låg långt ut mot mitten av vägbanan. Wallander slet till i ratten och var nära att köra av. Robert Modin satt och sov vid hans sida. Han hade ingenting märkt. Men Wallander kände hur hjärtat slog innanför bröstbenet.
Han hade plötsligt blivit påmind om hur han något år tidigare hade somnat vid ratten och varit en hårsmån från att bli dödad. Det var innan han hade upptäckt sin diabetes och kunnat göra något åt den. Nu hade det hållit på att hända igen. Sedan hade oron vandrat vidare till utredningen vars utgång tycktes alltmer oviss. Wallander hade än en gång frågat sig om de verkligen var på rätt väg. Eller hade han betett sig som en berusad lots och drivit upp spaningsgruppen på ett grund? Vad innebar det om det som fanns i Falks dator inte alls hade med saken att göra? Om sanningen istället låg någon helt annanstans?
Den sista biten in mot Malmö hade Wallander på nytt försökt hitta en alternativ förklaring. Att något hade hänt när Falk var försvunnen i Angola var han fortfarande övertygad om. Men kunde det vara någonting helt annat än han hittills föreställt sig? Kunde det ha med droger att göra? Vad visste han själv överhuvudtaget om Angola? Nästan ingenting. Vagt anade han att det var ett rikt land, med både oljetillgångar och stora diamantförekomster. Kunde det vara förklaringen? Eller handlade det om att någon förvirrad grupp sabotörer höll på att förbereda en attack mot den svenska kraftförsörjningen? Men varför hade då Falk genomgått det som måste ha varit en stor förändring just i Angola? Där i mörkret, med de mötande bilarnas strålkastare som skar genom det svarta, hade han sökt en förklaring utan att finna den. I oron fanns också tankarna på det Ann-Britt hade berättat. Om Martinson och hans spel bakom Wallanders rygg. Känslan av att vara ifrågasatt och det kanske med rätta. Oron överföll honom från alla håll samtidigt.
När han svängde av vid infarten mot Jägersro vaknade Robert Modin med ett ryck.
– Vi är strax framme, sa Wallander.
– Jag drömde, svarade Modin. Nån grep mig i nacken.
Wallander letade sig utan större besvär fram till den rätta adressen. Huset låg precis i hörnet av ett villaområde. Wallander gissade att det nog var byggt någon gång under mellankrigstiden. Han bromsade in och stängde av motorn.
– Vem är det som bor här? frågade Modin.
– En väninna, sa Wallander. Hon heter Elvira. Här sover du tryggt i natt. Och nån kommer och hämtar dig i morgon bitti.
– Jag har inte ens en tandborste med mig.
– Det ordnar sig på nåt sätt.
Klockan hade varit ungefär elva. Wallander hade då föreställt sig att han kanske skulle stanna till midnatt, dricka en kopp kaffe, se på hennes vackra ben, och sedan återvända till Ystad igen.
Men ingenting blev som han tänkt sig. De hade knappt hunnit ringa på dörren och blivit insläppta förrän det hade börjat surra i Wallanders telefon. När han svarade hörde han Hanssons upphetsade stämma. De hade äntligen fått upp ett spår av den som de trodde var den man som i dimman skjutit mot Wallander. Återigen var det en kvällsvandrare som luftat sin hund som hade upptäckt en man som tycktes försöka hålla sig gömd och betedde sig allmänt underligt. Mannen med hunden hade under hela dagen sett polisbilar jaga fram längs vägarna i närheten av Sandhammaren och hade tänkt att det vore klokt att ringa in sin iakttagelse. När Hansson talade med honom hade han genast sagt att mannen bar något som verkade vara en svart regnrock. Wallander hann inte mycket mer än att tacka Elvira för att hon tog emot Robert Modin, presentera honom på nytt och sedan var han på väg igen. Han hade tänkt att mycket tycktes handla om människor som luftade sina hundar under den här utredningen. Kanske dessa människor var en resurs som polisen mer aktivt borde börja använda sig av i framtiden? Efter att ha kört alldeles för fort kom han vid midnatt till den plats strax norr om Sandhammaren som Hansson angivit. Då hade han också stannat till vid polishuset och hämtat sitt tjänstevapen.
Det hade börjat regna igen. Martinson hade anlänt en stund innan Wallander. Skyddsutrustade polismän fanns på plats, liksom två hundpatruller. Den man de jagade måste finnas i ett litet skogsområde som begränsades av vägen mot Skillinge och några öppna fält. Trots att Hansson snabbt hade fått en bevakningskedja på plats insåg Wallander omedelbart att risken för att den okände mannen skulle kunna komma undan i mörkret var mycket stor. De försökte resonera sig fram till någon sorts aktionsplan. Men att skicka ut hundpatruller bedömde de genast som för farligt. De stod i regnet och blåsten och försökte komma fram till vad de egentligen kunde göra mer än att hålla bevakningslinjen och invänta gryningen. Då raspade det till i Hanssons radio. Den polispatrull som befann sig längst norrut hade fått något som de trodde var en kontakt. Sedan hördes ett skott, och strax därpå ännu ett. Ur radion kom sedan ett väsande: »Den jäveln skjuter.« Därefter tystnad. Wallander hade genast fruktat det värsta. Han och Hansson var de första att ge sig iväg. Vart Martinson hade tagit vägen i den oreda som uppstått hade Wallander just för ögonblicket inte lagt märke till. Det tog dem sex minuter att hitta fram till den plats varifrån anropet kommit. När de upptäckte ljuset från polisbilen stannade de, plockade fram sina vapen och steg ur. Tystnaden var öronbedövande. Sedan ropade Wallander och till hans och Hanssons stora lättnad kom svar. De sprang hukande fram till bilen där två vettskrämda polismän låg nertryckta i leran med vapen i händerna. En av dem var El Sayed, den andre Elofsson. Mannen som skjutit befann sig i en liten skogsdunge på andra sidan vägen. De hade stått vid bilen när de plötsligt uppfattade hur en gren hade knäckts. Elofsson hade riktat sin ficklampa mot skogsbrynet, samtidigt som El Sayed hade tagit radiokontakt med Hansson. Sedan kom skotten.
– Vad finns bakom skogsdungen? väste Wallander.
– Det går en stig ner mot havet, svarade Elofsson.
– Finns det några hus där?
Ingen visste.
– Vi slår en ring runt, sa Wallander. Nu vet vi i alla fall var han gömmer sig.
Hansson ropade upp Martinson och förklarade var de befann sig. Under tiden skickade Wallander El Sayed och Elofsson bort från bilen, djupare in i skuggorna. Hela tiden var han beredd på att mannen skulle dyka upp intill bilen, med vapnet höjt.
– Ska vi ta hit en helikopter? frågade Martinson.
– Se till att den kommer i luften. Och den ska ha bra strålkastare. Men den ska inte dyka upp här förrän alla är på plats.
Martinson återvände till radion. Wallander tittade försiktigt fram vid sidan av bilen. Naturligtvis kunde han inte se någonting. Bruset från vinden var nu så starkt att han heller ingenting hörde. Vad som var verkliga ljud och vad som var inbillade kunde han omöjligt avgöra. Han mindes plötsligt hur han en natt hade legat i en leråker tillsammans med Rydberg och spanat efter en man som slagit ihjäl sin fästmö med en yxa. Det var höst den gången också. De hade legat där och hackat tänder i den våta leran och Rydberg hade förklarat att en av de svåraste konster som fanns var att skilja de ljud man verkligen hörde från dem som bara var inbillade. Vid flera tillfällen hade Wallander haft anledning att påminna sig Rydbergs ord. Men han tyckte aldrig han hade lyckats lära sig konsten.
Martinson kröp närmare.
– Dom är på väg. Hansson skulle se till att få upp en helikopter.
Wallander hann aldrig svara. I samma ögonblick small det. De kröp ihop.
Skottet kom någonstans ifrån vänster. Wallander hade ingen aning om vem eller vad som varit målet. Han ropade till Elofsson. Och fick svar av El Sayed. Sedan hördes också Elofssons röst. Wallander tänkte att han måste göra någonting. Han ropade rakt ut i mörkret.
– Polisen. Lägg ner vapnet.
Sedan upprepade han samma ord på engelska.
Det kom inget svar. Bara vinden.
– Jag tycker inte om det här, viskade Martinson. Varför ligger han kvar där och skjuter? Varför ger han sig inte av? Han måste ju förstå att det är förstärkningar på väg.
Wallander svarade inte. Även han hade börjat undra över samma sak.
Sedan hörde de sirener på avstånd.
– Varför sa du inte till dom att hålla käft?
Wallander dolde inte sin irritation.
– Det borde Hansson ha tänkt på själv.
– Du ska inte begära för mycket.
I samma ögonblick ropade El Sayed till. Wallander uppfattade vagt en skugga som försvann över vägen och ut mot den åker som låg till vänster om bilen. Sedan var den borta igen.
– Han ger sig iväg, väste Wallander.
– Var?
Wallander pekade ut i mörkret. Det var meningslöst. Martinson kunde inte se. Wallander insåg att han måste göra någonting. Om mannen försvann över åkrarna skulle han snart komma in i ett större skogsparti där det skulle bli svårare att ringa in honom. Han ropade åt Martinson att flytta på sig. Sedan hoppade han in i bilen, startade den och vände med häftiga rörelser. Han törnade emot någonting utan att veta vad det var. Men nu lyste strålkastarna rakt ut på åkern.
Mannen fanns där ute. När ljuset träffade honom stannade han och vände sig om. Regnrocken fladdrade i vinden. Wallander uppfattade att mannen lyfte ena armen. Han kastade sig åt sidan. Skottet gick rakt igenom vindrutan. Wallander rullade ut ur bilen samtidigt som han skrek åt de andra att trycka sig mot marken. Ännu ett skott föll. Det träffade en av bilens strålkastare som slocknade. Wallander undrade om det var ren tur att mannen lyckats träffa strålkastaren på det avståndet. Sedan upptäckte han att han hade svårt att se. När han rullade ut ur bilen hade han skrapat upp pannan mot gruset och blodet hade börjat rinna. Han höjde försiktigt på huvudet samtidigt som han ännu en gång ropade åt de andra att ligga ner. Mannen klafsade fram i den våta leran.
Var fan är hundarna? tänkte Wallander.
Sirenerna kom närmare. Wallander blev plötsligt rädd att någon av bilarna skulle hamna inom mannens skottradie. Han ropade till Martinson att ge besked över radion att de skulle stanna och inte komma närmare förrän de fick klartecken.
– Jag har tappat radion, svarade Martinson. Jag hittar den inte i den här skiten.
Mannen ute på åkern höll nu på att försvinna ut ur strålkastarljuset. Wallander kunde se hur han snubblade till och nästan föll omkull. Wallander visste att han måste fatta ett beslut. Han reste sig upp.
– Vad i helvete gör du?
Wallander hörde Martinsons röst.
– Nu tar vi honom, sa Wallander.
– Vi måste ringa in honom först.
– Då hinner han komma undan.
Wallander såg på Martinson som skakade på huvudet. Sedan gav han sig iväg. Leran började genast klumpa sig under hans skor. Mannen var borta ur strålkastarljuset nu. Wallander stannade, tog fram sitt vapen och kontrollerade att det var osäkrat. Bakom sig kunde han höra Martinson ropa till Elofsson och El Sayed. Wallander försökte hålla sig strax utanför ljuset från den kvarvarande strålkastaren. Han ökade farten. Då fastnade hans ena sko i leran. Wallander böjde sig ner och rev ilsket av sig också den andra. Vätan och kylan trängde genast in i hans fötter. Men han rörde sig lättare nu. Plötsligt fick han syn på mannen. Han snubblade fram över åkern och hade svårt att hålla sig upprätt. Wallander gled djupare in i mörkret. Sedan kom han på att hans jacka var vit. Han tog av den och släppte den i leran. Tröjan han hade under var mörkgrön. Nu syntes han inte så lätt längre. Mannen framför honom tycktes inte vara medveten om att Wallander fanns där bakom. Det gav honom ett övertag.
Fortfarande var avståndet så stort att Wallander inte vågade försöka oskadliggöra honom genom att skjuta mot benen. På avstånd hörde Wallander en helikopter. Ljudet kom inte närmare. Den avvaktade någonstans i närheten. De befann sig mitt ute på åkern nu. Ljuset från strålkastaren hade börjat bli svagare. Wallander tänkte att han måste göra något. Frågan var bara vad. Han visste att han var en dålig skytt. Mannen framför honom hade visserligen missat två gånger. Men han var ändå med säkerhet skickligare med sitt vapen än Wallander. Strålkastaren hade han träffat på stort avstånd. Wallander försökte febrilt hitta en lösning. Snart skulle mannen vara uppslukad av mörkret. Han förstod inte heller varför Martinson eller Hansson inte släppte fram helikoptern.
Plötsligt snubblade mannen till. Wallander tvärstannade. Sedan såg han att mannen böjde sig ner och började leta efter någonting. Det tog bråkdelen av en sekund för Wallander att inse att han hade tappat sitt vapen och inte kunde hitta det. Wallander hade drygt trettio meter fram. Det är för kort tid, tänkte han. Sedan gav han sig iväg. Han försökte hoppa över de våta och stela plogfårorna. Men han snubblade till och höll på att mista balansen. Samtidigt upptäckte mannen honom. Trots att avståndet fortfarande var stort kunde Wallander se att han var asiat.
Sedan halkade Wallander. Vänsterfoten gled undan som om han hade befunnit sig på ett isflak. Han lyckades aldrig parera obalansen utan föll omkull. I samma ögonblick hittade mannen sitt vapen. Wallander hade kommit upp på knä. Vapnet i mannens hand var riktat rakt emot honom. Wallander tryckte av. Pistolen strejkade. Han tryckte igen. Samma resultat. I ett sista desperat försök att komma undan kastade Wallander sig åt sidan och försökte pressa sig djupt ner i leran. Då kom skottet. Wallander ryckte till. Men han hade inte blivit träffad. Han låg orörlig och väntade på att mannen skulle skjuta igen. Men det hände ingenting. Hur länge Wallander blev liggande visste han inte. Men i huvudet hade han en bild, där han tyckte sig se sin egen situation på avstånd. Det var alltså så här allting skulle ta slut. En meningslös död, ensam på en åker. Hit hade han kommit med alla sina drömmar och föresatser. Nu blev det inget mer. Med ansiktet tryckt mot den våta och kalla leran skulle han försvinna bort i det sista mörkret. Och han skulle inte ens ha skor på sig.
Det var först när ljudet av helikoptern hastigt närmade sig som han vågade tänka tanken att han faktiskt skulle överleva. Försiktigt tittade han upp.
Mannen låg på rygg i leran med utbredda armar. Wallander reste sig och gick långsamt närmare. På avstånd kunde han se hur helikopterns strålkastare hade börjat spela över åkrarna. Han hörde också hundar som skällde och Martinson som ropade ur mörkret.
Mannen var död. Orsaken behövde Wallander inte leta efter. Det skott som han nyss hört hade inte varit ämnat åt honom. Mannen som låg död framför honom i leran hade skjutit sig själv. Rakt i tinningen. Wallander kände sig plötsligt yr och illamående. Han satte sig ner på huk. Fukten och kylan som trängt in i honom gjorde att han skakade.
Han tänkte att han nu inte behövde undra längre. Den man i svart regnrock som låg död framför honom hade ett asiatiskt utseende. Vilket land han kom ifrån kunde Wallander inte avgöra. Men det var den här mannen som ett par veckor tidigare fått Sonja Hökberg att byta plats med Eva Persson på Istváns restaurang och som sedan betalat med ett falskt kreditkort, utställt på Fu Cheng. Det var han som kommit in i Falks lägenhet när Wallander var där och väntade på änkan. Det var han som två gånger hade skjutit mot Wallander utan att träffa.
Wallander visste inte vem mannen var eller varför han hade kommit till Ystad. Men hans död var en lättnad. Nu behövde Wallander i alla fall inte längre oroa sig för sina kollegors eller Robert Modins säkerhet.
Han trodde att mannen som låg framför honom också hade varit den person som släpat in Sonja Hökberg i transformatorstationen. Och Jonas Landahl ner i det oljeblandade vattnet runt propelleraxeln i maskinutrymmet på en Polenfärja.
Luckorna var många. Det oförklarade dominerade över det som de kunde begripa. Men Wallander satt på huk där i leran och tänkte att något trots allt hade tagit slut.
Att det inte var så kunde han naturligtvis inte veta. Det skulle han komma att förstå först senare.
Martinson var den förste som nådde fram. Wallander reste på sig. Elofsson fanns strax bakom. Wallander bad honom hämta hans skor och jackan som fanns någonstans i leran.
– Sköt du honom? frågade Martinson vantroget.
Wallander skakade på huvudet.
– Han sköt sig själv. Om han inte hade gjort det hade jag varit död nu.
Någonstans ifrån hade nu också Lisa Holgersson kommit. Wallander lät Martinson förklara. Elofsson kom med Wallanders jacka och hans skor. De var fulla med lera. Wallander ville nu komma bort från platsen så fort som möjligt. Inte bara för att åka hem och byta kläder utan lika mycket för att slippa minnet av sig själv, där han låg i leran och väntade på slutet. Det eländiga slutet.
Någonstans inuti honom fanns nog en glädje. Men för ögonblicket kände han mest tomhet.
Helikoptern var borta nu. Hansson hade skickat tillbaka den. Det stora pådraget hade börjat avvecklas. Kvar fanns bara de som skulle undersöka platsen och ta hand om den döde.
Hansson kom klafsande i leran. Han hade brandgula gummistövlar och sydväst på huvudet.
– Du borde åka hem, sa Hansson och betraktade Wallander.
Wallander nickade och började gå tillbaka samma väg han kommit. Ficklampor flackade runt honom. Flera gånger höll han på att falla omkull.
Strax innan han kom fram till vägen hade Lisa Holgersson hunnit ikapp honom.
– Jag tror jag har fått en ganska bra bild av det som hänt, sa hon. Men i morgon måste vi naturligtvis gå igenom det här ordentligt. Det var tur att det gick som det gick.
– Vi kommer snart att kunna svara på om det var han som dödade Sonja Hökberg och Jonas Landahl.
– Du tror inte han också kan ha haft nånting med Lundbergs död att göra?
Wallander såg undrande på henne. Ofta hade han tänkt att hon snabbt förstod och ställde de riktiga frågorna. Nu förvånade hon honom av precis motsatt skäl.
– Det var Sonja Hökberg som dödade Lundberg, sa han. Den saken behöver vi knappast grubbla över längre.
– Men varför har allt det här hänt?
– Det vet vi inte än. Men Falk spelar en huvudroll. Eller rättare sagt det som gömmer sig i hans dator.
– Jag tycker fortfarande det verkar vara ganska obevisat.
– Nån alternativ förklaring existerar inte.
Wallander kände att han inte orkade mer.
– Jag måste få på mig torra kläder, sa han. Om du ursäktar så tänker jag faktiskt åka hem nu.
– Bara en sak till, sa hon. Jag är tvungen att säga det till dig. Det var helt oförsvarligt att du gav dig ut efter honom ensam. Du skulle ha tagit Martinson med dig.
– Allting gick så fort.
– Du borde inte ha hindrat honom att följa med dig.
Wallander hade hållit på att torka bort lera från sina kläder. Nu såg han plötsligt upp.
– Hindrat honom?
– Du borde inte hindrat Martinson att följa med dig. Det är en grundregel att man aldrig ska ingripa ensam. Det borde du veta.
Wallander hade mist allt intresse för leran som klibbade.
– Vem har sagt att jag har hindrat nån?
– Det har framgått mycket klart.
Wallander visste att det bara fanns en enda förklaring. Att Martinson själv hade påstått det. Elofsson och El Sayed hade befunnit sig på alltför stort avstånd.
– Vi kanske kan tala om det här i morgon, sa han undvikande.
– Jag var tvungen att påtala det. Annars hade jag begått tjänstefel. Din situation just nu är ju dessutom tillräckligt komplicerad som den är.
Hon lämnade honom och försvann mot vägen med sin ficklampa. Wallander märkte att han var rasande. Martinson hade alltså ljugit. Om att Wallander skulle ha hindrat honom från att följa med ut i åkern. Och sedan hade Wallander legat där i leran och varit säker på att han mycket snart skulle dö.
I samma ögonblick upptäckte han att Martinson och Hansson var på väg emot honom. Ljuset från ficklamporna dansade. I bakgrunden startade Lisa Holgersson sin bil och for därifrån.
Martinson och Hansson stannade.
– Kan du hålla Martinsons ficklampa? sa Wallander och såg på Hansson.
– Varför det?
– Kan du bara vara snäll och göra som jag säger.
Martinson sträckte över sin lampa. Wallander tog ett kliv framåt och slog till Martinson rakt i ansiktet. Men eftersom han hade svårt att bedöma avståndet i ficklampornas flackande ljus blev det aldrig mer än ett slag som snuddade vid Martinsons ansikte.
– Vad i helvete håller du på med?
– Vad i helvete håller du på med? skrek Wallander.
Sedan kastade han sig över Martinson. De rullade runt i leran. Hansson försökte gå emellan men halkade omkull. En av ficklamporna slocknade, den andra blev liggande i leran.
Wallanders ursinne hade försvunnit lika fort som det kommit. Han tog upp ficklampan och lyste på Martinson, som blödde ur munnen.
– Du säger till Lisa att jag hindrade dig att följa med efter honom? Du säger saker om mig som inte är sanna.
Martinson satt kvar i leran. Hansson hade rest sig. Någonstans på avstånd skällde en hund.
– Du går bakom min rygg, fortsatte Wallander och märkte att hans röst nu var alldeles lugn.
– Jag vet inte vad du talar om.
– Du går bakom min rygg. Du tycker att jag är en dålig polis. Du smiter in till Lisa när du tror att ingen ser dig.
Hansson blandade sig i samtalet.
– Vad är det ni håller på med?
– Vi diskuterar på vilket sätt man bäst samarbetar, svarade Wallander. Om det sker genom att man försöker vara nåt så när uppriktiga mot varandra. Eller om lämpligaste sättet är att man går bakom ryggen på varandra.
– Jag förstår fortfarande ingenting, sa Hansson.
Wallander miste orken. Han såg ingen mening i att dra ut på det här längre än nödvändigt.
– Det var bara det jag ville säga, sa han och slängde ficklampan framför Martinsons fötter.
Sedan gick han bort till vägen och bad en av patrullbilarna köra honom hem. Han tog ett bad och satte sig sedan i köket. Klockan var närmare tre. Han försökte tänka, men huvudet var tomt. Han gick och la sig, utan att kunna somna. Han återvände till åkern igen. Rädslan när han legat där med ansiktet tryckt mot leran. Den egendomliga känslan av skam över att han nästan hade dött utan skor på fötterna. Och sedan uppgörelsen med Martinson.
Jag nådde min bristningsgräns, tänkte han. Kanske inte bara i förhållande till Martinson? Utan till allt jag håller på med.
Ofta hade han känt sig sliten och utarbetad. Men aldrig som nu. Han försökte tänka på Elvira Lindfeldt för att repa mod. Hon låg säkert och sov. Och i ett rum i hennes närhet fanns Robert Modin. Som nu inte längre behövde oroa sig för att män med kikare skulle dyka upp i hans synfält.
Han undrade också vad som skulle bli konsekvenserna av att han slagit till Martinson. Ord skulle komma att stå emot ord. På samma sätt som ord stod mot ord i fallet med Eva Persson och hennes mamma. Lisa Holgersson hade redan visat att hon uppenbart hade större förtroende för Martinson än för honom. På mindre än två veckor hade dessutom Wallander gripit till våld två gånger. Det gick inte att komma ifrån. I det ena fallet hade det varit mot en minderårig under ett förhör, i det andra fallet mot en av hans äldsta kollegor. En man som han delat många förtroenden med.
Där han låg i nattmörkret frågade han sig om han ångrade sitt utfall. Men han kunde inte göra det. Ytterst handlade det om hans egen värdighet. Detta hade varit en nödvändig reaktion på Martinsons svek. Det Ann-Britt i förtroende hade berättat för Wallander skulle tvingas upp till ytan.
Han låg länge vaken och tänkte på det som han upplevde som sin bristningsgräns. Men han tänkte också att en sådan fanns i hela samhället. Vad som skulle komma ut av det visste han inte. Annat än att framtidens poliser, de som just nu, som El Sayed, lämnade Polishögskolan skulle ha helt andra förutsättningar att hantera de nya former av brottslighet som följde i den nya informationsteknikens spår. Även om jag inte är gammal är jag en gammal hund, tänkte han. Och gamla hundar lär man bara med yttersta besvär att göra nya konster.
Två gånger steg han upp. Den ena för att dricka vatten, den andra för att kissa. Båda gångerna blev han stående vid fönstret i köket och såg ut över den tomma gatan.
När han till sist somnade hade klockan blivit över fyra.
Söndagen den 19 oktober.
*
Carter landade i Lissabon med tap:s Flight 553 exakt klockan 6.30. Planet till Köpenhamn skulle gå klockan 8.15. Som vanligt kände Carter hur ankomsten till Europa gjorde honom orolig. I Afrika kände han sig skyddad. Men här befann han sig på främmande territorium.
Inför sin entré i Portugal hade han valt bland sina pass och identiteter. Han gick igenom kontrollen som Lukas Habermann, tysk medborgare, född i Kassel 1939, och han la passkontrollörens ansikte på minnet. Därifrån gick han raka vägen till toaletten och klippte sönder passet. Bitarna spolade han noga ner. Ur sitt handbagage tog han därefter fram det brittiska pass där han hette Richard Stanton och var född i Oxford 1940. Sedan satte han på sig en annan jacka och vattenkammade håret. Efter att ha checkat in gick han tillbaka till passkontrollen och valde sedan att gå igenom så långt som möjligt ifrån den lucka där han en halvtimme tidigare visat upp sitt tyska pass. Ingenstans stötte han på några problem. Han letade reda på en undanskymd plats där ombyggnadsarbeten pågick inne i själva avgångshallen. Eftersom det var söndag låg arbetet nere. Han tog fram sin telefon när han förvissat sig om att han var ensam.
Hon svarade nästan genast. Han tyckte inte om att tala i telefon. Därför ställde han bara korta frågor och förväntade sig att få lika korta och precisa svar.
Var Cheng befann sig kunde hon inte svara på. Han skulle ha hört av sig kvällen innan. Men det hade aldrig kommit något telefonsamtal.
Sedan lyssnade Carter vantroget på den nyhet hon hade. Han trodde knappt att det var sant. Sådan tur kunde man bara inte ha.
Till sist var han ändå övertygad. Robert Modin hade gått, eller blivit skjutsad, rakt i fällan.
När Carter hade avslutat samtalet blev han stående. Att Cheng inte hade hört av sig var oroande. Någonting hade hänt. Men å andra sidan skulle det nu inte vara några problem att oskadliggöra den man som hette Modin och som alltmer kommit att framstå som deras största bekymmer.
Carter stoppade ner telefonen i väskan och mätte sedan sin puls.
Den var lite över det normala. Ingenting anmärkningsvärt.
Han gick till den speciella lounge där passagerare i business class kunde dra sig undan.
Där åt han ett äpple och drack en kopp te.
Planet till Köpenhamn var fem minuter försenat när det lyfte klockan 8.20.
Carter satt på platsen nummer 3d. Gångplats. Han avskydde att sitta inklämd vid ett fönster.
Han sa till flygvärdinnan att han inte ville ha någon frukost.
Sedan slöt han ögonen och hade snart somnat.