Wallander och Martinson möttes klockan åtta på söndagsmorgonen. Som om de hade avtalat tid och plats kom de till polishuset exakt samtidigt. De stötte samman i korridoren utanför matrummet. Eftersom de kom från var sitt håll i den söndagstomma korridoren fick Wallander en känsla av att de på något sätt möttes för att utkämpa en duell. Men ingenting annat skedde än att de nickade och gemensamt gick in i matrummet där kaffeautomaten på nytt hade slutat att fungera. Martinson hade en blånad över ena ögat och underläppen var svullen. De stirrade på den slarvigt textade lappen som meddelade att kaffeautomaten var ur funktion.
– Jag ska ta dig för det du gjorde, sa Martinson. Men först ska vi klara upp det vi håller på med.
– Det var fel av mig att slå dig, svarade Wallander. Men det är också det enda jag ångrar.
Sedan sa de inte mer om det som hade hänt. Hansson hade kommit in i matrummet och betraktade oroligt de två männen vid kaffeautomaten.
Wallander föreslog att de lika gärna kunde slå sig ner inne i matrummet som var tomt istället för att använda ett mötesrum. Hansson satte på en kastrull med vatten och erbjöd dem att dela hans privata kaffeförråd. När de hade hällt upp vattnet kom Ann-Britt. Wallander visste inte om Hansson hade ringt henne tidigare på morgonen och berättat vad som hänt. Men det visade sig vara Martinson som gett henne information om mannen som hade dött ute på åkern. Wallander förstod att han inte hade sagt någonting om slagsmålet. Han märkte också att Martinson såg på henne med kyla. Vilket inte kunde innebära annat än att han ägnat sin natt åt att fundera ut vem som kunde ha skvallrat för Wallander.
När Alfredsson anslöt sig efter ytterligare några minuter var alla samlade. Hansson kunde berätta att Nyberg fortfarande var kvar ute på åkern.
– Vad tror han sig om att hitta? frågade Wallander förvånat.
– Han åkte hem och sov några timmar, förtydligade Hansson. Men han räknar med att vara klar där ute om nån timme.
Mötet blev kort. Wallander sa åt Hansson att tala med Viktorsson. I den situation de befann sig i var det viktigt att åklagaren fick information löpande. Det skulle med säkerhet också uppstå ett behov av en presskonferens under dagen. Men den fick Lisa Holgersson ta hand om. Fanns det tid kunde Ann-Britt assistera.
– Jag var ju inte ens med i natt? sa hon förvånat.
– Du behöver inte säga nånting. Det är bara så att jag vill att du ska höra vad Lisa säger. Ifall hon får för sig att göra nån riktigt enfaldig kommentar.
Reaktionen på hans sista ord var förvånad tystnad. Ingen hade tidigare hört honom vara så öppet kritisk mot deras chef. För Wallander låg det ingen genomtänkt avsikt bakom det han sa. Det var bara hans nattliga tankar som gjorde sig påminda igen. Känslan av att vara utsliten, kanske gammal. Och baktalad. Men om han verkligen var gammal så kunde han tillåta sig att säga som det var. Utan hänsyn, vare sig mot det som varit eller det som skulle komma.
Sedan övergick han till det som var viktigt just nu.
– Vi måste koncentrera oss på Falks dator. Om det stämmer, att nåt har programmerats in som kommer att utlösas den 20, har vi mindre än 16 timmar på oss att lista ut vad det är.
– Var är Modin? frågade Hansson.
Wallander tömde det sista av sin kaffemugg och reste sig.
– Jag ska hämta honom. Nu sätter vi igång.
När de lämnade matrummet ville Ann-Britt tala med honom. Men han viftade avvärjande.
– Inte nu. Jag måste hämta Modin.
– Var är han?
– Hos en god vän.
– Kan ingen annan hämta honom?
– Säkert. Men jag behöver tänka. Hur använder vi oss av den här dagen på bästa sätt? Vad betyder det att mannen där ute i åkern är död?
– Det var just det jag ville tala om.
Wallander stannade i dörren.
– Du får fem minuter.
– Det verkar inte som om nån har ställt den viktigaste frågan.
– Vilken är det?
– Varför han sköt sig själv och inte dig.
Wallander märkte på sin röst att han lät irriterad. Det var han också. På allt och alla. Han gjorde inga försök att dölja det.
– Varför tror du inte att jag har ställt mig den frågan?
– Då skulle du ha sagt nåt nu när vi satt samlade.
Frågvisa kärring, tänkte han. Men det sa han inte. Där fanns ändå en osynlig gräns som han inte förmådde överskrida.
– Vad är din åsikt?
– Jag var aldrig där. Jag vet inte hur det såg ut eller vad som egentligen hände. Men det ska ändå mycket till för att en sån människa ska ta livet av sig.
– Varför tror du det?
– Lite erfarenhet har jag väl trots allt samlat på mig genom åren?
Wallander kunde inte hjälpa att han blev mästrande.
– Frågan är om den erfarenheten har nåt direkt värde just nu. Den där mannen har förmodligen dödat minst två personer. Och han skulle inte ha tvekat att döda ytterligare en. Vad som ligger bakom vet vi inte. Men han måste ha varit en mycket hänsynslös människa. Och därtill ovanligt kallblodig. En asiatisk kallblodighet kanske, vad som nu kan menas med det. Han hörde helikoptern. Han insåg att han inte skulle komma undan. Vi misstänker att människorna som ligger bakom det som sker är fanatiska. Till slut kanske han vände den besattheten mot sig själv.
Ann-Britt ville säga någonting. Men Wallander var redan på väg ut genom dörren.
– Jag måste hämta Modin, sa han. Sen kan vi prata. Om den här världen fortfarande finns kvar då.
Wallander lämnade polishuset. Klockan var kvart i nio. Han hade bråttom. Vinden var byig. Det hade slutat regna. Molntäcket höll hastigt på att spricka upp. Han körde mot Malmö. Söndagsvägen var öde. Den hastighet han höll var alltför hög. Någonstans mellan Rydsgård och Skurup körde han över en hare. Han försökte väja men haren hamnade under ett av bakhjulen. I backspegeln kunde han se hur det ryckte i bakbenen där den låg på vägbanan. Men han bromsade inte.
Han stannade först utanför huset vid Jägersro. Klockan var då tjugo minuter i tio. Elvira Lindfeldt öppnade genast när han ringde på dörrklockan. Wallander skymtade Robert Modin där han satt vid köksbordet och drack te. Hon var fullt påklädd. Men Wallander fick en känsla av att hon var trött. På något sätt verkade hon annorlunda mot senast när han träffat henne. Men hennes leende var ändå detsamma. Hon ville bjuda honom på kaffe. Wallander hade inte velat något hellre. Men han sa nej. Tiden var knapp. Hon insisterade, tog honom i armen och nästan föste honom in i köket. Wallander uppfattade att hon kastade en förstulen blick på sin klocka. Genast blev han misstänksam. Hon vill att jag ska stanna, tänkte han. Men inte för länge. Sedan har hon något annat som väntar. Eller någon. Han tackade nej igen och sa åt Modin att göra sig klar.
– Jag blir orolig av människor som har bråttom, klagade hon när Modin hade lämnat köket.
– Då har du hittat ditt första fel hos mig, sa Wallander. Men just idag kan jag faktiskt inte hjälpa det. Vi behöver Modin i Ystad.
– Varför är allting så bråttom?
– Jag har inte tid att förklara, sa Wallander. Låt mig bara säga att vi är lite bekymrade för den 20 oktober. Och det är i morgon.
Trots att Wallander var trött märkte han den svaga sky av oro som drog över hennes ansikte. Sedan log hon igen. Wallander undrade om det var rädsla. Men han slog bort det som inbillning.
Modin kom nerför trappan. Han var klar. Sina små datorer bar han en under vardera armen.
– Kommer min nattgäst tillbaka ikväll? frågade hon.
– Det behövs inte mer.
– Kommer du tillbaka?
– Jag ringer, sa Wallander. Just nu vet jag inte.
De for tillbaka mot Ystad. Wallander hade dämpat farten. Men inte mycket.
– Jag vaknade tidigt, sa Modin. Jag försökte tänka. Några nya idéer dök upp i mitt huvud som jag gärna vill pröva.
Wallander undrade om han skulle berätta om nattens händelser. Men han bestämde sig för att avvakta. Just nu var det viktigare än något annat att Modin behöll sin koncentration. De for vidare under tystnad. Wallander insåg det meningslösa i att Modin skulle ödsla kraft på att försöka förklara för honom vad hans nya idéer egentligen innebar.
De passerade platsen där Wallander hade kört på haren. En flock kråkor försvann åt olika håll när bilen närmade sig. Haren var redan sönderhackad till oigenkännlighet. Wallander berättade att det var han som hade kört på haren på vägen till Malmö.
– Man ser hundratals överkörda harar, sa Wallander. Men det är först när det är en man själv har dödat som man verkligen ser den.
Modin såg plötsligt på Wallander.
– Kan du säga det där en gång till? Om haren.
– Det är först när man själv har kört på den som man ser den. Trots att man har sett hundratals andra döda harar.
– Just det, sa Modin eftertänksamt. Så är det naturligtvis.
Wallander kastade en undrande blick på honom.
– Det är kanske så man ska se det, förklarade Modin. Det vi söker efter i Falks dator. Nånting vi har sett flera gånger tidigare utan att lägga märke till det.
– Jag tror inte jag riktigt förstår hur du menar?
– Kanske vi har letat onödigt djupt? Kanske det vi söker inte alls är gömt utan finns där mitt framför ögonen på oss?
Modin försjönk i sina tankar. Wallander var fortfarande osäker på om han hade förstått.
Klockan elva stannade de utanför huset vid Runnerströms Torg. Modin sprang uppför trapporna med sina datorer. Wallander kom flåsande en halvtrappa efter. Han visste att han från och med nu måste förlita sig på det Alfredsson och Modin kunde få fram. Med assistans av Martinson. Det bästa han själv kunde göra var att försöka behålla överblicken. Inte tro att han kunde dyka ner och simma runt i det elektroniska havet tillsammans med de andra. Men ändå kände han behov av att påminna dem om vilken situation de befann sig i. Vad som var viktigt och vad som kunde vänta. Samtidigt hoppades han att Martinson och Alfredsson hade vett att inte berätta för Modin om vad som hänt under natten. Egentligen borde Wallander ha tagit Martinson åt sidan och förklarat för honom att Modin ingenting visste. Och att det tills vidare borde fortsätta att vara på det sättet. Men han kunde inte förmå sig att prata mer än absolut nödvändigt med Martinson. Han klarade inte längre att dela några som helst förtroenden med honom.
– Klockan är elva, sa han när han fått tillbaka andhämtningen efter den våldsamma marschen uppför trapporna. Det betyder att vi har tretton timmar till midnatt den 20:e. Tiden är med andra ord knapp.
– Nyberg ringde, avbröt Martinson.
– Vad hade han att komma med?
– Inte mycket. Vapnet var en Makarov, 9 mm. Han antog att det skulle visa sig vara samma vapen som användes i lägenheten på Apelbergsgatan.
– Hade mannen några papper på sig?
– Han hade tre olika pass. Ett koreanskt, ett från Thailand och märkligt nog också ett från Rumänien.
– Inget från Angola?
– Nej.
– Jag ska prata med Nyberg.
Sedan övergick Wallander till att tala om läget i stort. Modin satt otåligt och väntade framför datorn.
– Om tretton timmar är det den 20 oktober, upprepade han. Just nu är det två saker som intresserar oss. Allt annat måste tills vidare vänta. Svaren på dom två frågorna kommer med nödvändighet att leda oss till en tredje. Men den återkommer jag till.
Wallander såg sig om. Martinson stirrade framför sig med uttryckslöst ansikte. Svullnaden vid läppen hade börjat bli blå.
– Svaret på den första frågan kan dessutom eliminera dom två andra, fortsatte Wallander. Är det verkligen den 20 oktober som är vårt datum? Och om det är så, vad kommer då att hända? Har vi kommit fram till ett »ja« så innebär den tredje frågan att vi måste försöka förstå hur vi ska kunna agera för att stoppa det hela. Ingenting annat än det här är viktigt.
Wallander tystnade.
– Det har inte kommit några svar från utlandet än, sa Alfredsson.
Wallander påminde sig det papper han skulle ha signerat innan det skickades ut till internationella polisorganisationer.
Martinson hade läst hans tankar.
– Jag skrev under det själv. För att spara tid.
Wallander nickade.
– Har nån av dom institutioner vi lyckats identifiera hört av sig med reaktioner?
– Ingenting än så länge. Men det har ju knappast gått nån tid. Och det är söndag.
– Det betyder att vi just nu är ensamma, sammanfattade Wallander.
Sedan såg han på Modin.
– Robert sa till mig i bilen hit att han hade några nya idéer. Vi får hoppas att dom leder oss rätt.
– Jag är övertygad om att det är den 20:e, sa Modin.
– Då gäller det att du övertygar oss andra.
– Jag behöver en timme, sa Modin.
– Vi har 13, svarade Wallander. Men låt oss alltså utgå ifrån att vi faktiskt inte har mer än så.
Wallander gick därifrån. Det bästa han kunde göra just nu var att lämna dem ifred. Han åkte upp till polishuset. Det första han gjorde var att gå på toaletten. De senaste dagarna hade han nästan ständigt känt behov av att kissa. Och han hade varit torr i munnen. Det var signaler på att han börjat missköta sin diabetes igen. Han lämnade toaletten och gick till sitt rum och satte sig i stolen.
Vad är det jag har förbisett, tänkte han. Finns det någonting i allt det här som i ett enda slag skulle kunna ge oss det sammanhang vi letar efter? Huvudet malde på tomgång. För ett ögonblick vandrade tankarna tillbaka till Malmö. Elvira Lindfeldt hade varit annorlunda den här morgonen. Vad det var kunde Wallander inte avgöra, men han var säker på sin sak. Och det gjorde honom orolig. Minst av allt önskade han att hon redan nu skulle börja hitta några fel hos honom. Kanske hade han för snabbt och abrupt dragit in henne i sitt yrkesliv genom att be om natthärbärge för Robert?
Han ruskade av sig tankarna och gick över till Hanssons rum. Denne satt framför sin dator och slog i olika register enligt en lista som Martinson hade gett honom. Wallander frågade hur det gick. Hansson skakade på huvudet.
– Det finns ingenting som hänger ihop, sa han uppgivet. Det är som att försöka plocka ihop ett antal bitar från olika pussel och hoppas att dom på nåt mirakulöst sätt ska passa ihop. Den enda gemensamma nämnaren är att det är finansinstitutioner. Plus ett telebolag och en satellitentreprenör.
Wallander hajade till.
– Vad var det sista du sa?
– En satellitentreprenör i Atlanta. »Telsat Communications.«
– Det är alltså inte fråga om en tillverkare?
– Såvitt jag har förstått handlar det om ett företag som hyr ut sändningsutrymme på ett antal kommunikationssatelliter.
– Det passar i så fall ihop med telebolaget, sa Wallander.
– Om man vill kan man naturligtvis säga att det passar ihop även med allt annat. Pengar skickas fram och tillbaka på elektronisk väg idag. Den tid när man flyttade pengar i lådor är förbi. Åtminstone när det gäller dom riktigt stora transaktionerna.
En tanke hade slagit Wallander.
– Kan man se om nån av det där företagets satelliter täcker in Angola?
Hansson knappade på sitt tangentbord. Wallander märkte att det gick betydligt långsammare än när Martinson höll på.
– Deras satelliter täcker hela världen. Till och med polarområdena.
Wallander nickade.
– Nånting kan det betyda, sa han. Ring upp Martinson och berätta det här.
Hansson grep tillfället.
– Vad var det egentligen som hände i natt där ute på åkern?
– Martinson pratar skit, svarade Wallander kort. Men vi tar inte det just nu.
Wallander såg på sin klocka hur timmarna gick denna söndag. De tycktes inte komma vidare. Han tillbringade till en början sin tid uppe på polishuset i en fåfäng förhoppning om att det förlösande telefonsamtalet skulle komma från Runnerströms Torg. Men det var tyst. Lisa Holgersson höll en improviserad presskonferens klockan två. Hon hade velat tala med Wallander innan. Men han hade gjort sig osynlig och strängt instruerat Ann-Britt att säga att han inte var inne. Långa stunder stod han orörlig framför sitt fönster och såg ut mot vattentornet. Molntäcket hade försvunnit. Det var en klar och kylig oktoberdag.
Vid tretiden stod han inte ut på polishuset längre och åkte ner till Runnerströms Torg. Där pågick en intensiv diskussion om hur några sifferkombinationer skulle tolkas. När Modin ville dra in Wallander i samtalet skakade han bara på huvudet.
Klockan fem gick han ut och åt en hamburgare. När han kommit tillbaka till polishuset ringde han till Elvira Lindfeldt. Han fick inget svar. Inte ens hennes telefonsvarare var på. Misstänksamheten kom genast tillbaka. Men han var för trött och splittrad för att på allvar låta den ta befälet.
Halv sju dök Ebba överraskande upp på polishuset. Hon hade med sig en plastlåda med mat till Modin. Wallander bad Hansson köra henne ner till Runnerströms Torg. Efteråt tänkte han att han aldrig hade tackat henne ordentligt.
Vid sjutiden ringde han till Runnerströms Torg. Martinson svarade. Samtalet var kort. De hade fortfarande inte kommit fram till några svar på de frågor Wallander hade ställt. Han la på luren och gick in till Hansson som med blodsprängda ögon satt och stirrade på sin skärm. Wallander frågade om det fortfarande inte hade kommit några meddelanden från utlandet. Hanssons svar bestod av ett enda ord.
Ingenting.
Wallander drabbades av ett plötsligt raserianfall. Han slet till sig Hanssons besöksstol och kastade den i väggen. Sedan gick han därifrån.
Klockan åtta stod han i Hanssons dörröppning igen.
– Vi åker ner till Runnerströms Torg, sa han. Det här går inte längre. Vi måste sammanfatta läget.
De hämtade Ann-Britt som halvsov på sitt rum. Sedan for de under tystnad ner till Falks kontorslägenhet. När de kom upp satt Modin på golvet och lutade sig mot väggen. Martinson hade sin fällstol. Alfredsson hade lagt sig raklång på golvet. Wallander undrade om han någonsin tidigare i sitt liv hade stått inför en så uppgiven och uttröttad spaningsgrupp. Han visste att den fysiska tröttheten kom sig av att de, trots nattens händelser, så helt tycktes sakna avgörande framgång. Hade de bara gjort något rejält framsteg, hade de lyckats tränga igenom väggen, skulle deras samlade energi fortfarande ha varit tillräcklig. Nu härskade en håglöshet och uppgivenhet som var i det närmaste bottenlös.
Vad gör jag? tänkte han. Hur ser vår sista ansträngning ut? Innan klockan blir midnatt.
Han satte sig på stolen intill datorn. De andra grupperade sig runt honom. Martinson höll sig dock i bakgrunden.
– Sammanfattning, sa Wallander. Var står vi nu?
– Mycket talar för att nåt kommer att ske den 20:e, sa Alfredsson. Men om det är precis vid tolvslaget eller senare vet vi inte. Nån form av dataproblem kan alltså tänkas uppstå inom dom här institutionerna vi har identifierat. Och bland alla dom andra som vi inte har identifierat. Eftersom det är stora och mäktiga finansiella institutioner det handlar om måste vi förutsätta att det på nåt sätt har med pengar att göra. Men om det är en avancerad form av elektroniskt bankrån eller nåt annat vet vi inte.
– Vad skulle vara det värsta tänkbara som inträffade? frågade Wallander.
– Att det blir kaos på världens finansmarknader.
– Men är det verkligen möjligt?
– Vi har varit igenom det här tidigare. Men om det till exempel skapas en osäkerhet eller en dramatisk förändring av dollarns värde kan det utlösa en panik som blir svår att kontrollera.
– Jag tror det är vad som kommer att hända, sa Modin.
Alla såg på honom där han satt med korslagda ben på golvet invid Wallanders fötter.
– Varför tror du det? Kan du bevisa det?
– Jag tror det är så stort att vi inte ens kan föreställa oss det. Det innebär att vi inte heller vare sig med logiska argument eller med vår fantasi klarar att se vad som sker innan det är för sent.
– Men var startar det hela? Behövs det inte en utlösande faktor? Nån som trycker på en knapp?
– Förmodligen börjar det med nåt så vardagligt att vi inte ens förmår tänka tanken.
– Den symboliska kaffeautomaten, sa Hansson. Där är den igen.
Wallander satt tyst. Sedan såg han sig omkring.
– Det enda vi kan göra just nu är att fortsätta, sa han. Nåt alternativ existerar inte.
– Jag glömde några disketter inne i Malmö, sa Modin. Jag måste ha dom för att kunna fortsätta arbetet.
– Vi skickar en bil och hämtar dom.
– Jag följer med, sa Modin. Jag måste komma ut. Dessutom finns det en kvällsöppen affär i Malmö. Som har sån mat jag kan äta.
Wallander nickade och reste sig. Hansson ringde efter en patrullbil som kunde köra Modin in till Malmö. Wallander slog numret till Elvira Lindfeldt. Det tutade upptaget. Han försökte igen. Nu svarade hon. Han sa som det var, att Modin skulle komma in till Malmö för att hämta några kvarglömda disketter. Hon lovade att ta emot honom. Hennes röst lät som vanligt nu.
– Kommer du med? frågade hon.
– Jag hinner inte.
– Jag ska inte fråga varför.
– Det är bäst. Det skulle ta för lång tid att förklara.
Alfredsson och Martinson lutade sig på nytt över Falks dator. Wallander återvände med de andra upp till polishuset. I receptionen stannade han.
– Jag vill att vi möts om en halvtimme, sa han. Då vill jag att var och en har tänkt igenom allt det som har hänt. Trettio minuter är inte mycket. Men det är vad ni får. Sen måste vi börja om från början igen och utvärdera situationen.
De försvann till sina rum. När Wallander kommit in till sig ringde receptionen och sa att han hade besök.
– Vem är det och vad gäller det? frågade Wallander. Jag har inte tid.
– Det är nån som säger sig vara din granne på Mariagatan. En fru Hartman.
Wallander började genast oroa sig för att något hade hänt. Några år tidigare hade hans lägenhet drabbats av en vattenläcka. Fru Hartman, som var änka, bodde i lägenheten under Wallander. Den gången var det hon som ringt till polishuset och slagit larm.
– Jag är på väg, sa Wallander och la på luren.
När han kommit ut i receptionen kunde fru Hartman ge honom ett lugnande besked. Någon vattenläcka hade inte uppstått. Däremot räckte hon honom ett brev.
– Brevbäraren måste ha stoppat det fel, sa hon beklagande. Förmodligen hamnade det hos mig i fredags. Men jag har varit bortrest och kom tillbaka först idag på morgonen. Jag tänkte att det kanske kunde vara viktigt.
– Du skulle inte ha gjort dig besväret, sa Wallander. Det är mycket sällan jag får så viktig post att den inte kan vänta.
Hon gav honom brevet. Någon avsändare var inte utsatt. Fru Hartman gick och Wallander återvände till sitt rum. Han öppnade brevet och upptäckte till sin förvåning att det var från Datamötet. De tackade för hans anmälan och lovade att översända eventuella svar så fort de hade börjat komma.
Wallander knycklade ihop brevet och kastade det i papperskorgen. De närmaste sekunderna var hans huvud alldeles tomt. Sedan rynkade han pannan och tog upp brevpappret ur papperskorgen. Han slätade ut det och läste texten ännu en gång. Sedan letade han reda på kuvertet i papperskorgen. Fortfarande visste han inte riktigt varför han gjorde det. Han såg länge på poststämpeln. Brevet var avsänt på torsdagen.
Huvudet var fortfarande alldeles tomt.
Oron kom från ingenstans. Brevet var poststämplat på torsdagen. Han hälsades där välkommen till Datamötet. Men då hade han redan fått svar från Elvira Lindfeldt. Och det var i ett kuvert som stoppats direkt i hans låda. Ett brev som saknat poststämpel.
Tankarna rusade i huvudet på honom.
Sedan vände han sig om och såg på sin dator. Han satt alldeles orörlig. Tankarna snurrade runt. Till en början fort, sedan allt långsammare. Han undrade om han höll på att bli tokig. Sedan tvingade han sig att tänka alldeles lugnt och klart.
Samtidigt fortsatte han att stirra på sin dator. En bild började framträda i hans huvud. Ett sammanhang. Och det var förfärande. Han rusade ut i korridoren och sprang till Hanssons rum.
– Ring patrullbilen, ropade han när han kom in i rummet.
Hansson ryckte till och såg förskräckt på honom.
– Vilken patrullbil?
– Den som körde in Modin till Malmö.
– Varför det?
– Gör bara som jag säger. Fort.
Hansson grep telefonen. Efter mindre än två minuter fick han kontakt.
– Dom är på väg tillbaka, sa han och la på luren.
– Men Modin blev kvar där inne i Malmö.
Wallander kände hur det högg till i magen.
– Varför det?
– Han hade tydligen kommit ut och sagt att han skulle fortsätta att arbeta därifrån.
Wallander stod orörlig. Hjärtat bultade hårt. Han hade fortfarande svårt att tro att det kunde vara sant. Ändå var det han själv som tidigare kommit fram till att risken fanns. Att polisens datorer tappades på sitt innehåll.
Det gällde inte bara utredningsmaterial. Det kunde också handla om ett brev som skickats till en kontaktförmedling.
– Ta med vapen, sa han. Vi åker om en minut.
– Vart?
– Till Malmö.
På vägen försökte Wallander förklara. Hansson hade av naturliga skäl svårt att förstå. Wallander bad honom hela tiden att ringa till Elvira Lindfeldts telefonnummer. Det kom inget svar. Wallander hade satt ut siren på taket. Tyst bad han till alla gudar han visste namnet på om assistans att ingenting skulle ha hänt Modin. Men han fruktade redan det värsta.
De bromsade in framför huset strax efter klockan tio. Huset var mörkt. De steg ur bilen. Allt var tyst. Wallander bad Hansson vänta i skuggorna intill grinden. Sedan osäkrade han sitt vapen och gick uppför gången. Utanför ytterdörren lyssnade han. Ringde på. Väntade och lyssnade. Han ringde igen. Sedan kände han på dörren. Den var olåst. Han vinkade till sig Hansson.
– Vi borde skaffa förstärkning, viskade Hansson.
– Det finns inte tid till det.
Wallander öppnade försiktigt dörren. Lyssnade igen. Vad som fanns där inne i mörkret visste han inte. Han kom ihåg att strömbrytaren satt till vänster om dörren. Han trevade med handen tills han hittade den. Samtidigt som ljuset tändes tog han ett steg åt sidan och kurade ihop.
Tamburen var tom.
Ljuset föll in i vardagsrummet. Han kunde se att Elvira Lindfeldt satt där inne i soffan. Hon såg på honom. Wallander andades djupt. Hon rörde sig inte. Wallander visste att hon var död. Han ropade på Hansson. De gick försiktigt in i vardagsrummet.
Hon hade blivit skjuten i nacken. Den ljusgula soffryggen var indränkt med blod.
Sedan sökte de igenom huset. Men där fanns ingen mer.
Robert Modin var borta. Wallander visste att det bara kunde betyda en enda sak.
Någon hade funnits där och väntat på honom.
Mannen ute i åkern hade inte varit ensam.