Tisdagen den 11 november blev Wallander överraskande friad från anklagelsen att ha misshandlat Eva Persson under ett förhör. Det var Ann-Britt som meddelade honom nyheten. Det var också hon som på ett avgörande sätt medverkat till upplösningen. Men det var först i efterhand som Wallander fick veta hur det hade gått till.
Några dagar innan hade Ann-Britt besökt Eva Persson och hennes mor. Vad som hade blivit sagt under det mötet blev dock aldrig helt klarlagt. Inget protokoll hade förts, inget vittne hade varit närvarande, trots att det var emot bestämmelserna. Ann-Britt antydde dock för Wallander att hon hade bedrivit en »mild form av känslomässig utpressning«. Vad det egentligen innebar hade hon inte förklarat. Men av andra saker hon sa drog Wallander slutsatsen att Eva Persson enligt Ann-Britt nu borde börja tänka på sin framtid. Även om hon friades från alla misstankar om att aktivt ha varit med om att döda Lundberg kunde en falsk anklagelse mot en polisman få besvärliga konsekvenser. Vad som i detalj hade sagts fick alltså varken Wallander eller någon annan veta med bestämdhet. Men dagen efter hade Eva Persson och hennes mor genom sin advokat dragit tillbaka anklagelsen mot Wallander. De erkände att örfilen hade utdelats på det sätt som Wallander påstått. Eva Persson tog på sig skulden för att ha attackerat sin mamma. Ett allmänt åtal mot Wallander hade ändå kunnat väckas. Men saken avskrevs, skyndsamt, som om alla enbart kände lättnad. Ann-Britt hade också sett till att ett antal utvalda journalister blivit informerade. Men nyheten att Wallander blivit friad genom att anklagelsen tagits tillbaka fick aldrig någon framträdande plats i tidningarna, om den alls infördes.
Denna tisdag var en ovanligt kall höstdag i Skåne, med byiga nordvindar som ibland nådde kulingstyrka. Wallander hade vaknat tidigt på morgonen efter en orolig natt, där elaka drömmar hade rusat omkring i hans undermedvetna. Vad han hade drömt kunde han inte återkalla i detalj. Men han hade varit både jagad och hotande nära att bli kvävd av skugglika gestalter och tyngder som pressade sig emot honom.
När han kom till polishuset vid åttatiden stannade han bara en kort stund. Han hade dagen innan bestämt sig för att en gång för alla få svar på en fråga som länge hade upptagit honom. Efter att ha läst igenom några papper och förvissat sig om att det fotoalbum han lånat av Marianne Falk verkligen blivit tillbakaskickat lämnade han polishuset och for hem till familjen Hökberg. Han var väntad eftersom han talat med Erik Hökberg dagen innan. Sonjas bror Emil var i skolan och hustrun hade farit på ett av sina återkommande besök till sin syster i Höör. Wallander såg att Erik Hökberg var blek och hade magrat. Enligt ett rykte som nått Wallander hade Sonja Hökbergs begravning varit mycket upprivande. Wallander steg in i huset och lovade att han inte skulle stanna länge.
– Du sa att du ville se Sonjas rum, sa Erik. Men jag förstod aldrig varför?
– Jag ska förklara när vi har kommit dit upp. Jag vill alltså att du följer med.
– Ingenting har förändrats. Det orkar vi inte. Inte än.
De gick upp till övervåningen och in i det rosa rum där Wallander redan vid sitt första besök haft en känsla av att något varit alldeles fel.
– Jag tror inte det här rummet alltid har sett ut så här, sa han. Nån gång möblerade Sonja om det. Var det inte så?
Erik Hökberg betraktade honom förvånat.
– Hur visste du det?
– Jag visste inte. Jag frågar.
Erik Hökberg svalde. Wallander väntade tålmodigt.
– Det var efter den där händelsen, sa Erik Hökberg. Våldtäkten. Plötsligt tog hon bort allt hon hade på väggarna och plockade fram gamla saker som hon haft tidigare. När hon var yngre. Sånt som låg i pappkartonger uppe på vinden. Vi förstod väl aldrig riktigt varför hon tog fram allt igen. Och hon sa ingenting heller.
Hon berövades någonting, tänkte Wallander. Och hon flydde på två sätt. Dels tillbaka till sin barndom, när ingenting ännu var förstört. Dels genom att begå en ställföreträdande hämnd.
– Det var bara det jag undrade, sa Wallander.
– Varför är det viktigt att veta nu? När ingenting spelar nån roll längre. Sonja kommer inte tillbaka. För Ruth och för mig och för Emil blir det väl bara ett halvt liv, om det ens blir det.
– Ibland måste man komma till punkt, sa Wallander tveksamt. Frågor som lämnas obesvarade kan bli till en efterhängsen plåga. Men naturligtvis har du rätt. Det förändrar tyvärr ingenting.
De lämnade rummet och gick ner. Erik Hökberg ville bjuda på kaffe, men Wallander tackade nej. Han ville lämna detta sorgens hus så fort som möjligt.
Han for ner till centrum. Där parkerade han på Hamngatan och gick upp till bokhandeln, som just öppnade, för att hämta den bok om möbeltapetsering som hade legat och väntat på honom alltför länge. Han häpnade över priset, bad att få den inslagen och återvände till bilen. Dagen efter skulle Linda komma till Ystad. Då skulle hon få boken som present.
Han var tillbaka på polishuset strax efter nio. Klockan halv tio hade han samlat ihop sina pärmar och begav sig till ett av mötesrummen. Just denna morgon skulle de ha en sista genomgång av allt som hade inträffat sedan Tynnes Falk ramlade omkull död framför bankomaten vid varuhusen. De skulle gå igenom materialet en sista gång och sedan överlämna det till åklagaren. Eftersom mordet på Elvira Lindfeldt också var en angelägenhet för kollegorna i Malmö skulle den kriminalinspektör Forsman som hade hand om utredningen vara med på mötet.
Så dags visste Wallander fortfarande inte att han hade blivit friad från misstankarna om misshandel. Det beskedet skulle Ann-Britt ge honom senare på dagen. Men detta var ändå ingenting som för ögonblicket vållade honom någon större oro. Fortfarande var det viktigaste för honom att Robert Modin hade överlevt. Det hjälpte honom också över de tankar som ibland överföll honom, att han kanske kunde ha förhindrat även Jonas Landahls död, om han hade tänkt lite längre än han hade gjort. Innerst inne visste han att det var en orimlig belastning på samvetet. Det hade varit att begära det omöjliga. Men tankarna fanns där ändå, de kom och gick, och lämnade honom ännu inte ifred.
För en gångs skull var Wallander den siste som kom in i mötesrummet. Han hälsade på Forsman och kände igen hans ansikte från något seminarium där de bägge deltagit. Hans Alfredsson hade återvänt till Stockholm och Nyberg låg nerbäddad i influensa. Wallander satte sig ner. De började gå igenom det omfattande utredningsmaterialet. Först klockan ett hade de nått sista sidan och kunde avsluta mötet. De kunde sätta punkt.
Under de tre veckor som gått sedan skottdramat utanför bankomaten hade det som tidigare varit undanglidande och oklart blivit alltmer överskådligt och hanterbart. Wallander hade vid flera tillfällen kunnat konstatera hur rätt de hade haft, trots att det ofta hade varit resultatet av riskabla gissningar, snarare än ett handfast hanterande av fakta. Ingen behövde heller betvivla Robert Modins betydelse. Det var han som identifierat brandväggen, det var han som hittat vägarna igenom. De hade under veckorna som gått upplevt ett ständigt ökande tillflöde av information från utlandet. Till sist hade hela den omfattande komplotten blivit möjlig att avslöja och tränga in i.
Den döde mannen, som hette Carter och kom från Luanda, hade fått en identitet och en historia. Wallander tyckte sig nu ha fått svar på den fråga han så många gånger ställt sig under utredningen: Vad hade egentligen hänt i Angola? Nu visste de hur åtminstone den yttre ramen måste ha sett ut. Falk och Carter hade träffats i Luanda under 1970-talet, förmodligen av en tillfällighet. Vad som hade hänt och vad som hade blivit sagt under deras möten kunde man förstås bara ana sig till. Men något hade förenat de två männen. De hade ingått ett förbund där en blandning av privat hämndbegär, högmod och förvirrade föreställningar om deras utvaldhet var de dominerande inslagen. De hade bestämt sig för att gå till attack mot hela det globala finansiella systemet. De skulle skicka iväg sin elektroniska missil när tiden var mogen. Carters inblick i de finansiella strukturerna, parad med Falks innovativa kunskaper om de världsomspännande datasystemen hade varit en idealisk och därmed ytterst farlig kombination.
Samtidigt som de steg för steg hade planerat själva attacken hade de utvecklat sig till två udda men övertygande profeter. De hade byggt upp en hemlighetsfull och hårt hållen organisation där enskilda människor, som Fu Cheng från Hongkong samt Elvira Lindfeldt och Jonas Landahl från Skåne, hade dragits in, övertygats och ohjälpligt blivit fast. Bilden av en hierarkisk sekt hade långsamt börjat framträda. Carter och Falk var de som fattade alla beslut. De som tilläts inträda i deras gemenskap hade utpekats som utvalda. Även om det fortfarande inte fanns några bevis kunde man ana sig till att Carter personligen avrättat flera av de medlemmar som inte bedömts hålla måttet. Eller som velat bryta sig ur gemenskapen.
Carter hade varit missionären av de två. Även om han brutit med Världsbanken hade han då och då utfört konsultativa uppdrag för organisationen. Det var under ett sådant som han mött Elvira Lindfeldt i Pakistan. På vilket sätt Jonas Landahl hade kommit med lyckades de däremot aldrig helt reda ut.
För Wallander framstod Carter alltmer som den galne sektledaren. Full av beräkning och hänsynslöshet. Bilden av Falk var mer komplicerad. Några drag av öppen hänsynslöshet hade de inte kunnat upptäcka. Däremot anade de konturerna av en man som haft ett välmaskerat behov av att hävda sig. En man som en kortare tid under det sena 1960-talet varit medlem av både extremistiska högerrörelser och deras motsvarigheter på vänsterkanten. Men som snart brutit sig loss och istället börjat närma sig världen med sitt profetiska människoförakt.
I Angola hade Carters och Falks spår råkat korsas. De hade sett in i varandra och där hade de upptäckt sina egna spegelbilder.
Om Fu Cheng hade polisen i Hongkong skickat långa rapporter som berättade att han egentligen hette Hua Gang. Interpol hade identifierat hans fingeravtryck från olika brott, bland annat två grova bankrån i Frankfurt och Marseille. Även om det inte gick att bevisa kunde man ana sig till att pengarna använts till att finansiera den operation som förbereddes av Falk och Carter. Hua Gang hade haft ett förflutet i den organiserade brottslighetens underjord. Utan att någonsin ha blivit fälld hade han varit misstänkt för flera mord både i Asien och Europa, alla begångna under olika identiteter. Att det var han som dödat Sonja Hökberg och sedan också Jonas Landahl rådde det inget tvivel om. Fingeravtryck och vittnesuppgifter som kommit fram styrkte misstankarna. Men att han bara varit en hantlangare, styrd av Carter och kanske också Falk, behövde man heller inte betvivla. Förgreningarna tycktes leda till alla kontinenter. Fortfarande återstod mycket arbete med att göra den definitiva kartläggningen. Men den slutsats som redan nu var möjlig att dra innebar att det knappast fanns någon orsak att frukta en fortsättning. Med Carter och Falk döda hade också organisationen upphört att existera.
Varför Carter hade skjutit Elvira Lindfeldt gick aldrig att få ett svar på. Annat än de fragment av Carters upprörda anklagelser mot henne som Modin kunnat referera. Hon hade vetat för mycket, hon hade inte längre behövts. Wallander utgick från att Carter måste ha varit desperat när han kom till Sverige.
De hade alltså bestämt sig för att skapa kaos i finansvärlden och utredarnas slutsats var skrämmande: De hade varit mycket nära att lyckas. Hade Modin eller Wallander stoppat in bankkortet och knappat in koden exakt klockan 5.31 den där måndagen den 20 oktober hade en elektronisk lavin lösts ut. Experter som hade hunnit utföra en provisorisk granskning av det program som Falk ympat in i systemen hade bleknat. Sårbarheten i de institutioner som i lönndom seriekopplats av Falk och Carter hade visat sig vara chockerande stor. Runt om i världen arbetade nu olika expertgrupper intensivt på att utvärdera vad som egentligen kunde ha blivit effekten om lavinen hade lösts ut.
Men varken Modin eller Wallander hade stoppat in Carters Visakort. Ingenting hade egentligen skett, annat än att ett antal bankomater i Skåne denna måndag hade drabbats av plötsliga och oförklarliga problem. Flera av dem hade fått stängas, men ingen hade kunnat hitta några fel. Och plötsligt hade allting börjat fungera normalt igen. En hög sekretessmur hade rests kring utredningen och de slutsatser som långsamt började ta form.
Morden på Sonja Hökberg, Landahl och Lindfeldt hade fått sin förklaring. Fu Cheng hade begått självmord. Kanske ingick det i den hemlighetsfulla organisationens ritualer att aldrig låta sig gripas. På den frågan skulle de heller aldrig få något svar. Carter hade blivit skjuten av Wallander. De gåtfulla inslagen– varför Sonja Hökberg blivit inslängd i en transformatorstation och varför Falk hade haft tillgång till ritningen över en av Sydkrafts viktigaste installationer– kunde de inte helt utreda. Däremot lyckades de delvis lösa gåtan med hur dörren och grinden vid transformatorstationen blivit upplåst. Det var Hansson som inte gav sig. Den linjereparatör som hette Moberg hade vid ett tillfälle haft inbrott i sitt hem under en semestervecka. Nycklarna hade funnits kvar. Men Hansson menade att den som gjort inbrottet varit ute just efter nycklarna. Han hade kopierat dem och sedan, förmodligen mot en stor summa pengar, lyckats muta sig till kopior av den amerikanska tillverkaren.
I Jonas Landahls pass som återfunnits kunde de se att han varit i USA månaden efter inbrottet hos Moberg. Och pengar fanns, från bankrånen i Frankfurt och Marseille. Mödosamt hade de sökt svar på en efter en av alla de lösa trådändar som hängde ut från utredningsmaterialet. Det visade sig bland annat att Tynnes Falk hade haft en privat postbox inne i Malmö. Varför han påstått för Siv Eriksson att det var till henne han fick sin post kunde de inte ge något heltäckande svar på. Inte heller återfanns loggboken eller Falks avklippta fingrar. Men däremot tycktes patologerna till slut kunna enas om att Falk verkligen hade dött en naturlig död. Enander hade haft rätt, det hade inte varit någon hjärtattack. Däremot hade hans död åstadkommits av en svårupptäckt bristning i en åder i hjärnan. Om taximordet rådde det heller till sist inga tvivel. Det var Sonja Hökbergs impulsiva hämndbegär som varit den utlösande faktorn. Hon hade utfört sin ställföreträdande hämnd. Varför hon aldrig gett sig på den man som förbrutit sig mot henne utan istället gett sig på hans oskyldige far kunde de dock aldrig finna något tillfredsställande svar på. Inte heller kunde de begripa Eva Perssons bristande reaktioner trots att en grundlig personundersökning hade blivit utförd. Men de blev övertygade om att hon ändå inte hade hållit i vare sig hammaren eller kniven. De fick också till sist en förklaring på en annan fråga som saknat ett svar. Eva Persson hade ändrat sin historia av det enkla skälet att hon inte ville ta ansvar för något hon inte gjort. När hon avgett denna nya förklaring hade hon inte vetat att Sonja Hökberg var död. Inget annat än hennes egen självbevarelsedrift hade spelat in. Vad som skulle ske med henne i framtiden kunde ingen svara på.
Det fanns också andra trådändar som fortfarande hängde lösa. En dag hittade Wallander en lång rapport från Nyberg på sitt bord som i utförliga ordalag berättade att den tomma väska som återfunnits i hytten på Polenfärjan bevisligen hade tillhört Landahl. Vad som hänt med hans kläder, eller vad han i övrigt kunde tänkas ha förvarat där, kunde Nyberg inte ge besked om. Förmodligen hade Hua Gang som dödat honom slängt det över bord i ett försök att försena identifieringen av Landahl. Det var alltså bara hans pass som blivit återfunnet. Med en suck la Wallander rapporten åt sidan.
Det viktigaste var ändå kartläggningen av Carter och Falk. För Wallander stod det klart att Falk och Carter hade haft vidare planer. Från attacken på de finansiella systemen skulle de gå vidare. De hade redan en plan för hur de skulle kunna angripa olika avgörande kraftförsörjningscentra. Och de hade inte kunnat låta bli att spela ut sin fåfänga, genom att markera sin närvaro, till exempel när Carter beordrade Hua Gang att lägga ett relä på den tomma båren och att föra bort Falks kropp och kapa två fingrar. Man kunde ana både rituella och religiösa övertoner i den makabra värld där Carter och Falk varit sina egna gudar.
Mitt i all brutalitet och övermänniskoförvirring kunde Wallander ändå inte komma ifrån att Falk och Carter avslöjat något som var viktigt. Sårbarheten i det samhälle de levde i var större än någon kunnat ana.
Inom Wallander hade också en annan insikt mognat under den här tiden. I framtiden skulle en helt annan typ av poliser komma att behövas. Inte så att den erfarenhet och den kunskap han själv representerade var något överspelat. Men det fanns områden han inte alls behärskade.
I en vidare bemärkelse hade han tvingats acceptera att han verkligen var gammal. En gammal hund som inte skulle kunna lära sig några nya konster.
Han hade under sena kvällar i sin lägenhet på Mariagatan ofta försjunkit i tankar som handlade om sårbarheten. Samhällets och hans egen. De tycktes på något sätt sammanflätade med varandra. Han försökte förstå sina reaktioner på två sätt. Dels höll ett samhälle på att växa fram som han inte alls kände igen. I sitt arbete såg han ständigt exempel på de brutala krafter som obarmhärtigt slungade människor ut i de yttersta marginalerna. Han såg unga människor förlora tron på sitt eget värde innan de ens gått ur skolan, han såg missbruket som ständigt ökade, han mindes Sofia Svensson som spytt ner hans baksäte. Sverige var ett samhälle där gamla sprickor vidgades, och nya ständigt uppstod, ett land där osynliga stängsel ringade in de krympande grupper som levde bra. Murarna restes höga mot dem som levde i de kalla marginalerna: utslagna, missbrukare, arbetslösa.
Vid sidan av detta pågick en annan revolution. Sårbarhetens revolution, där allt kraftfullare, men samtidigt allt bräckligare elektroniska knutpunkter reglerade samhället. Effektiviteten ökade till priset av att man gjorde sig försvarslös mot de krafter som ägnade sig åt sabotage och terror.
Sedan fanns där till slut också hans egen sårbarhet. Ensamheten, den vacklande självkänslan. Vetskapen om att han höll på att bli omkullsprungen av Martinson. En känsla av osäkerhet inför allt det nya som hela tiden förändrade hans arbete och ställde andra krav på hans förmåga till anpassning och förnyelse.
Under de där kvällarna på Mariagatan tänkte han ofta att han inte längre orkade. Men han visste att han måste fortsätta. Åtminstone tio år till. Några egentliga alternativ hade han inte längre. Han var en utredande polis, en fältarbetare. Att tänka sig en tillvaro där han reste runt i skolor och varnade för narkotika eller undervisade daghemsbarn i trafikvett var honom alldeles omöjligt. Den världen skulle aldrig kunna bli hans.
Klockan ett avslutades sammanträdet och materialet kunde överlämnas till åklagaren. Men ingen skulle bli fälld, eftersom alla som var skyldiga redan var döda. På åklagarens bord fanns dock ett utkast till något som skulle kunna bli en resning mot Carl-Einar Lundberg.
Det var efter mötet, strax före två, som Ann-Britt kom till Wallanders rum och sa att Eva Persson och hennes mor hade dragit tillbaka sin anklagelse. Wallander blev naturligtvis lättad. Men i grunden kände han ingen förvåning. Även om han blivit alltmer tveksam över hur rättvisan i Sverige egentligen fungerade hade han inte tvivlat på att sanningen om vad som hänt i förhörsrummet till sist skulle komma fram.
De satt i hans rum och diskuterade möjligheten att han nu gick till motattack. Ann-Britt menade att han borde göra det. Inte minst för kårens skull. Men Wallander ville inte. Han insisterade på att det bästa som kunde ske var att hela saken begravdes i tysthet.
När Ann-Britt hade lämnat hans rum blev Wallander länge sittande i sin stol. Huvudet var tomt. Sedan reste han sig för att hämta kaffe.
I dörren in till matrummet stötte han ihop med Martinson. Under de veckor som gått hade Wallander känt en egendomlig och för honom ovanlig tvehågsenhet. I vanliga fall var han inte rädd för att kliva rakt in i en konflikthärd, men det som hade hänt med Martinson var svårare och gick djupare. Det handlade om förlorad gemenskap, svek, bruten vänskap. När han nu mötte Martinson i dörren visste han att ögonblicket var inne. Det gick inte att skjuta upp längre.
– Vi borde prata, sa han. Har du tid?
– Jag har väntat på dig.
De återvände till sammanträdesrummet de lämnat några timmar tidigare. Wallander gick rakt på sak.
– Jag vet att du går bakom min rygg. Jag vet att du pratar skit om mig. Du har ifrågasatt min förmåga att leda den här utredningen. Varför du har gjort det i hemlighet istället för att komma till mig kan bara du svara på. Men jag har naturligtvis en teori. Du känner mig. Du vet hur jag spekulerar. Det enda sätt jag kan förstå ditt beteende på är att du lägger grunden för din egen vidare karriär. Och att du gör det till vilket pris som helst.
Martinson var lugn när han svarade. Wallander märkte att orden som kom var välrepeterade.
– Jag bara säger som det är. Att du har tappat greppet. Man kan kanske klandra mig för att jag inte sagt det tidigare.
– Varför sa du inget till mig direkt?
– Jag försökte. Men du lyssnar inte.
– Jag lyssnar.
– Du tror att du gör det. Det är inte samma sak.
– Varför sa du till Lisa att jag hade hindrat dig att följa med ut i åkern?
– Det måste hon ha missförstått.
Wallander såg på Martinson. Lusten fanns där igen att slå till honom, men han visste att han inte skulle göra det. Han märkte att han inte orkade. Martinson skulle inte vara möjlig att rubba. Han trodde på sina egna lögner. Åtminstone skulle han inte upphöra att försvara dem.
– Var det nåt mer du ville?
– Nej, sa Wallander. Jag har inget mer att säga.
Martinson vände sig om och gick.
Wallander kände det som om väggarna rasade runt honom. Martinson hade gjort sitt val. Vänskapen var borta, bruten. Nu undrade Wallander med växande förfäran om den någonsin hade funnits där. Eller om Martinson alltid hade varit en människa som väntat på ett tillfälle att slå till.
Vågor av sorg rullade in över hans stränder. Sedan kom en ensam våg av ilska och tornade upp sig framför honom.
Han tänkte inte ge sig. Ännu några år skulle det vara han som ledde de mest komplicerade utredningarna i Ystad.
Men känslan av att ha förlorat något var starkare än ilskan. Han undrade ännu en gång hur han skulle bära sig åt för att orka.
Wallander lämnade polishuset direkt efter sitt samtal med Martinson. Han lät sin mobiltelefon vara kvar på kontoret och sa ingenting till Irene om vart han var på väg eller när han skulle komma tillbaka. Han satte sig i bilen och körde ut på Malmövägen. När han kom till avtagsvägen mot Stjärnsund svängde han av. Egentligen visste han inte varför han gjorde det. Men kanske var förlusten av två vänskaper för mycket för honom att bära. Wallander återvände ofta i tankarna till Elvira Lindfeldt. Hon hade kommit in i hans liv under en falsk förklädnad. I slutänden anade han sig till att hon kanske skulle ha varit beredd att döda honom. Men han kunde ändå inte låta bli att också tänka på henne som han faktiskt upplevt henne. En kvinna som satt mittemot honom vid ett matbord och lyssnade på det han sa. En kvinna med vackra ben som vid några tillfällen brutit hans ensamhet.
När han svängde in på Sten Widéns gård låg den öde. En skylt vid infarten visade att gården var till salu. Men där fanns nu även en annan skylt. Som berättade att gården redan var såld. Han kom fram till ett hus som var övergivet. Han gick bort till stallet och öppnade. Boxarna var tomma. En ensam katt satt på resterna av en höbal och betraktade honom avvaktande.
Wallander blev genast illa till mods. Sten Widén hade redan gett sig av. Och han hade inte ens brytt sig om att säga adjö.
Wallander lämnade stallet och for därifrån så fort han kunde.
Den dagen återvände han aldrig till polishuset. Under eftermiddagen körde han planlöst omkring på småvägarna kring Ystad. Några gånger stannade han, steg ur och ställde sig att stirra ut över de tomma åkrarna. När det mörknade återvände han till Mariagatan. Han stannade och betalade sin räkning i mataffären. På kvällen satt han och lyssnade igenom Verdis »La Traviata« två gånger i rad. Han talade också med Gertrud i telefon. De bestämde att han skulle besöka henne under morgondagen.
Strax före midnatt ringde telefonen. Wallander hajade till. Bara ingenting har hänt, tänkte han. Inte nu, inte än. Det orkar ingen av oss.
Det var Baiba som ringde från Riga. Wallander tänkte att de inte hade talat med varandra på över ett år.
– Jag ville bara höra hur du har det.
– Bra. Och du själv?
– Bra.
Sedan vandrade tystnaden fram och tillbaka mellan Ystad och Riga.
– Tänker du nånsin på mig? frågade han.
– Varför skulle jag annars ha ringt?
– Jag bara undrar.
– Och du?
– Jag tänker alltid på dig.
Wallander insåg att hon genast skulle genomskåda honom. Att han ljög eller åtminstone överdrev. Varför han gjorde det visste han inte. Baiba var något som var förbi, hade förbleknat. Ändå kunde han inte släppa henne. Eller snarare minnet av tiden med henne.
De utbytte några vardagliga fraser. Sedan var samtalet över. Wallander la långsamt på luren.
Saknade han henne? Han kunde inte ge sig själv något svar. Det var som om det inte bara var i datorernas värld det existerade brandväggar. Han hade också en inom sig själv. Som han inte alltid visste hur han skulle ta sig igenom.
Dagen efter, onsdagen den 12 november, hade den kraftiga vinden avtagit. Wallander vaknade tidigt. Han var ledig. När det senast hänt att han inte behövde arbeta en vanlig vardag kunde han inte påminna sig. Men eftersom Linda skulle komma hade han bestämt sig för att ta ut en del av sin hopsamlade övertid. Han skulle möta henne på Sturup klockan ett. Förmiddagen hade han tänkt använda till att äntligen byta bil. Han hade avtalat med bilfirman att han skulle komma klockan tio. Trots att han behövde städa lägenheten blev han liggande i sängen.
Han hade drömt igen. Om Martinson. De var tillbaka på Kiviks marknad. En händelse som nu låg sju år tillbaka i tiden. I drömmen var allt som den gången i verkligheten. De hade letat efter några personer som dödat en gammal lantbrukare och hans hustru. Plötsligt hade de upptäckt dem, vid ett stånd där de sålde stulna skinnjackor. Det hade blivit skottlossning. Martinson hade skjutit en av männen i armen, eller kanske det var axeln. Och Wallander hade själv jagat ifatt den andre nere på stranden. Så långt hade drömmen varit en exakt återgivning av det som hände den gången. Men sedan, där nere på stranden, hade Martinson plötsligt lyft sitt vapen och riktat det mot honom. I det ögonblicket vaknade han.
Jag är rädd, tänkte Wallander. Rädd för att jag inte alls vet vad mina kollegor egentligen tänker. Jag är rädd för att tiden springer ifrån mig. Att jag håller på att bli en polis som varken förstår vad mina kollegor tänker eller vad som händer i Sverige längre.
Han låg länge kvar i sängen. För en gångs skull kände han sig utvilad. Men när han började tänka på sin egen framtid sänkte sig en annan sorts trötthet över honom. Skulle det bli så att han började gruva sig för att gå till polishuset på morgnarna? Hur skulle han då uthärda de år han trots allt hade kvar?
Hela min tillvaro består av en massa stängsel, tänkte han. Jag har dem inte bara inom mig. De finns inte heller enbart i datorerna och nätverken. De finns också på polishuset, mellan mig och mina kollegor, utan att jag varit medveten om dem förrän nu.
Vid åttatiden steg han upp, drack kaffe, läste tidningen och städade lägenheten. Han bäddade i Lindas gamla rum och ställde undan dammsugaren strax före tio. Solen sken. Genast blev han på bättre humör. Han körde ut till bilfirman som låg på Industrigatan och gjorde upp affären. Det blev en Peugeot igen. En 306, 1996 års modell, lite körd, en ägare. Bilhandlaren som hette Tyrén gav honom ett bra pris för hans gamla bil. Halv elva körde Wallander därifrån. Det gav honom alltid en känsla av tillfredsställelse att byta bil. Som om han skrubbade sig ren.
Eftersom det fortfarande var lång tid tills han skulle vara på Sturup körde han mot Österlen. Han stannade utanför faderns gamla hus i Löderup. När han insåg att huset var tomt svängde han in på gårdsplanen. Han knackade på dörren utan att någon kom och öppnade. Då gick han bort till det uthus där fadern haft sin ateljé. Dörren var olåst. Han öppnade och steg in. Allting var omgjort. Han upptäckte till sin förvåning att en liten simbassäng var nersänkt i cementgolvet. Av fadern existerade inga spår, inte ens doften av terpentin fanns kvar. Nu luktade det klor. För ett ögonblick kändes detta som en kränkning. Hur kunde minnet av en människa tillåtas att så helt försvinna? Wallander gick ut. Vid sidan av uthuset låg en del gammalt skrot. Han gick dit och tittade. Nästan helt begravd under cementklumpar och jord låg hans fars gamla kaffepanna. Han grävde försiktigt fram den och tog den med sig. När han körde ut från gårdsplanen gjorde han det i den fasta förvissningen att han aldrig mer skulle återvända.
Från Löderup fortsatte han till det hus i Svarte där Gertrud bodde tillsammans med sin syster. Han drack kaffe och lyssnade frånvarande på systrarnas prat. Om sitt besök i Löderup sa Wallander ingenting.
Kvart i tolv for han därifrån. När han kommit in i flygplatsbyggnaden på Sturup var det fortfarande en halvtimme kvar tills planet skulle landa.
Som vanligt kände han sig nervös när han skulle träffa Linda. Han undrade om det alltid var så, att föräldrar vid en viss tidpunkt blev rädda för sina barn. Han hade inget svar. Han satte sig och drack kaffe. Plötsligt upptäckte han vid ett annat bord Ann-Britts man, med sina montörväskor, på väg mot något avlägset resmål. Han hade sällskap av en kvinna Wallander inte kände igen. Han kände sig genast sårad på Ann-Britts vägnar. För att mannen inte skulle upptäcka honom satte sig Wallander vid ett annat bord och vände ryggen till. Han undrade över sin reaktion. Men han hittade inget svar.
Samtidigt började han tänka på den gåtfulla händelse som inträffat hos István på hans restaurang. När Sonja Hökberg bytt plats, kanske för att få ögonkontakt med den man som då hette Fu Cheng och senare fick sitt namn ändrat till Hua Gang. Han hade diskuterat händelsen med Hansson och Ann-Britt. Men ingen hade kunnat ge något rimligt svar. Hur mycket hade Sonja Hökberg egentligen vetat om Jonas Landahl och hans koppling till den hemlighetsfulla organisation som var Falks och Carters? Varför hade Hua Gang hållit henne under uppsikt? De hade aldrig funnit något svar. Det var en detalj som inte längre hade någon betydelse. En liten skärva av utredningen som skulle sjunka undan mot en okänd botten. I Wallanders minne fanns många sådana skärvor. I varje utredning fanns alltid ett moment av oklarhet, någon detalj som flydde undan och vägrade inordna sig. Det hade alltid hänt och det skulle hända igen.
Wallander kastade en blick över axeln.
Ann-Britts man och kvinnan i hans sällskap var borta.
Wallander skulle just resa sig från bordet när en äldre man kom fram.
– Jag tycker jag känner igen dig, sa mannen. Är det du som är Kurt Wallander?
– Ja, det är jag.
– Jag vill inte störa. Men mitt namn är Otto Ernst.
Wallander kände igen namnet. Mannen hade han dock aldrig sett tidigare.
– Jag är skräddare, fortsatte Ernst. Jag har ett par byxor på mitt skrädderi som var beställda av Tynnes Falk. Nu vet jag ju att han tyvärr har avlidit. Men jag undrar vad jag ska göra med byxorna. Jag har talat med hans före detta hustru. Men hon vill inte veta av dom.
Wallander såg ingående på mannen. Skämtade han? Trodde han verkligen att en polisman kunde hjälpa honom med ett par byxor som inte blivit avhämtade? Men Otto Ernst såg uppriktigt bekymrad ut.
– Jag föreslår att du tar kontakt med hans son, svarade Wallander. Jan Falk. Han kanske kan hjälpa dig.
– Du har möjligtvis inte hans adress?
– Ring till polishuset i Ystad. Tala med en som heter Ann-Britt Höglund. Säg att det är jag som har hänvisat dig till henne. Hon kan ge dig adressen.
Ernst log och sträckte fram handen.
– Jag tänkte nog att jag skulle få hjälp. Ursäkta att jag störde.
Wallander såg länge efter honom.
Det var som om han mött en människa från en värld som inte längre existerade.
Planet landade punktligt. Linda var en av de sista som kom ut. När de hälsade försvann Wallanders oro genast. Hon var som hon brukade, glad och öppen. Hennes lättillgänglighet var raka motsatsen till hans eget sätt att vara. Dessutom var hon inte lika uppseendeväckande klädd som vid tidigare tillfällen när han träffat henne. De hämtade ut hennes väska och lämnade flygplatsbyggnaden. Wallander visade henne den nya bilen. Hade han ingenting sagt hade hon säkert inte ens märkt att han bytt bil.
De for mot Ystad.
– Hur går det? frågade han. Vad gör du? Under den senaste tiden har du verkat så hemlighetsfull.
– Det är vackert väder, sa hon. Kan vi inte köra ner till stranden?
– Jag frågade dig om en sak.
– Du ska få svar.
– När då?
– Inte riktigt än.
Wallander vek av mot höger och körde ner till Mossby strand. Parkeringsplatsen var övergiven, kiosken igenbommad. Hon öppnade sin väska och tog fram en tjock tröja. Sedan gick de ner till stranden.
– Jag minns att vi gick här när jag var liten, sa hon. Det är ett av dom tidigaste minnen jag har.
– Oftast var det bara du och jag. När Mona ville vara ifred.
Ett fartyg stävade mot väster långt ute vid horisonten. Havet var nästan alldeles stilla.
– Den där bilden i tidningen, sa hon plötsligt.
Wallander kände hur det högg till.
– Det är över nu, svarade Wallander. Flickan och hennes mamma har tagit tillbaka. Det är över.
– Jag såg en annan bild, sa hon. I en veckotidning som låg på restaurangen. Nånting som hade hänt utanför en kyrka i Malmö. Det stod att du hade hotat en fotograf.
Wallander tänkte tillbaka på Stefan Fredmans begravning. På filmen han trampat sönder. Men det hade alltså tagits en rulle till. Den händelsen hade alldeles försvunnit ur hans minne. Nu berättade han för henne om sin uppgörelse med fotografen.
– Du gjorde rätt, sa hon. Jag hoppas jag hade gjort samma sak.
– Du slipper hamna i dom här situationerna, sa Wallander. Du är inte polis.
– Inte än.
Wallander tvärstannade och såg på henne.
– Vad var det du sa?
Hon svarade inte genast utan fortsatte att gå. Några måsar skrek över deras huvuden.
– Du tycker jag har varit hemlighetsfull, sa hon. Och du har frågat vad jag hållit på med. Jag ville inte säga nånting förrän jag bestämt mig.
– Vad menade du med det du sa?
– Jag tänker bli polis. Jag har sökt in till Polishögskolan. Jag tror jag kommer in.
Wallander var oförstående.
– Är det här verkligen sant?
– Men du har aldrig talat om det tidigare?
– Jag har tänkt på det länge.
– Varför har du inte sagt nånting?
– Jag har inte velat.
– Men jag trodde du skulle bli möbeltapetserare?
– Jag också. Men nu har jag kommit fram till vad jag vill. Det är därför jag kom hit, för att berätta för dig. Och fråga vad du tycker. Få din välsignelse.
De hade börjat gå igen.
– Det kommer väldigt plötsligt, sa Wallander.
– Du har talat om hur det var när du berättade för farfar att du själv ville bli polis. Att du hade bestämt dig. Om jag har förstått dig rätt kom hans svar på en gång.
– Han sa nej innan jag ens kommit till punkt.
– Vad säger du?
– Ge mig en minut så ska jag svara sen.
Hon satte sig på en gammal trästock som låg halvt begravd i sanden. Wallander gick ner till vattenlinjen. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att Linda en dag skulle vilja gå i hans fotspår. Han hade svårt att reda ut vad han egentligen tyckte om det han hört.
Han såg ut över havet. Solljuset blänkte i vattnet.
Hon ropade att minuten var över. Han gick tillbaka.
– Jag tycker det är bra, sa han. Du blir nog en sån polis som kan behövas i framtiden.
– Varje ord.
– Jag var orolig för att berätta. För hur du skulle reagera.
– Det hade du inte behövt vara.
Hon reste sig från stocken.
– Vi har mycket att tala om, sa hon. Dessutom är jag hungrig.
De återvände till bilen och for till Ystad. Wallander satt bakom ratten och försökte smälta den stora nyheten. Att Linda kunde bli en bra polis tvivlade han inte på. Men insåg hon vad det betydde? All den utsatthet han själv hade upplevt?
Samtidigt upplevde han också något annat. Hennes beslut innebar att hans eget val en gång i livet på något sätt blev rättfärdigat.
Känslan var dunkel och oklar. Men den fanns där och den var mycket stark.
De satt uppe länge den kvällen och pratade. Wallander berättade om den svåra utredningen som börjat och slutat vid en oansenlig bankomat.
– Man talar om makt, sa hon när Wallander tystnat. Men ingen talar egentligen om såna institutioner som Världsbanken. Vilken makt dom besitter i vår tid. Hur mycket mänskligt lidande som orsakas av deras beslut.
– Menar du med det att du har förståelse för det Carter och Falk ville åstadkomma?
– Nej, svarade hon. I alla fall inte för sättet dom hade valt.
Wallander blev alltmer övertygad om att hennes beslut hade mognat fram långsamt. Det var inget hugskott som hon senare skulle komma att ångra.
– Jag kommer säkert att behöva fråga om råd, sa hon just innan hon gick och la sig.
– Du ska inte vara alldeles säker på att jag har några att ge dig.
När hon lagt sig blev Wallander sittande i vardagsrummet. Klockan var halv tre på morgonen. Framför sig hade han ett glas vin. En av Puccinis operor stod på. Ljudet var nerskruvat.
Wallander blundade. Framför sig såg han en brinnande vägg. I tankarna tog han sats.
Sedan sprang han rakt igenom väggen. Han svedde bara sitt hår och sin hud.
Han slog upp ögonen igen. Och log.
Någonting var över.
Något annat höll just på att ta sin början.
Dagen efter, torsdagen den 13 november, började börserna i Asien oväntat att rasa.
Förklaringarna till det som skedde var många och motsägelsefulla.
Men ingen lyckades någonsin svara på den viktigaste frågan.
Vad som egentligen hade utlöst de dramatiska kursfallen.