Sedan började det blåsa hårt från land. Det torkvädret gjorde verkligen ont värre. Det var alldeles som förgjort. Småbrukarparets hårdvallshö slets ur händerna på dem och flög åt alla möjliga håll, en del hamnade på ännu oslagen gräsmark, annat i något vattendrag, minst en tredjedel av tre veckors slit for i väg. I tre dagar plockade de ihop stråna som låg utspridda överallt och lade dem i volmar. Därefter avtog vinden igen; molnen började se ovädersbådande ut, fristen hade gått till ända. Nu gällde det att snarast möjligt binda volmarna och föra hem dem innan det brast löst igen, nu dög det rakt inte att hålla sig inomhus och pyssla med matlagning och proppa i sig en massa, nu fanns det inte heller någon tid till sömn, nu var det dags att spotta i nävarna och dra vädrets makter vid näsan, det här var Bjarturs frihetskamp. När de hade volmat färdigt satte Bjartur genast i gång att binda höet. Det var sent på dagen, sommaren led mot sitt slut, kvällarna hade börjat bli skumma. När det var som mörkast sprang han i väg för att leta efter hästen som skulle bära hem höet, och han lämnade kvar hustrun vid en av volmarna för att hon skulle kunna ta sig en liten blund. Han hittade hästen i Rödsmyrflocken och hade försett den med klövjesadel när han kom med den i daggryningen, fann hustrun sovande vid den lilla höstacken. Sedan fortsatte de att binda där de hade slutat, åt kall fisk och drack vatten ur kärret. Ovädersmolnen hade brett ut sig över hela himlen, nu kunde det braka löst när som helst, nu gällde det att omedelbart få höet under tak. Han lät hustrun föra hem det och befallde henne att rida tillbaka i sporrsträck. Hon valde vägen över myrarna med den klövjade hästen, en bal åt gången, satte sig sedan grensle över klövjesadeln och red genast bort till ängen efter nästa bal. Ännu var det uppehållsväder. Framemot kvällen skingrades molnen till och med här och där, och en nytänd måne tittade fram mellan dem, det kändes uppfriskande att se en så glänsande måne skina fram, dess sken var som en saga efter dagens oavbrutna ansträngningar, det var nästan så att älvorna sågs komma ut ur sina klippor vid foten av fjället, lyckligare än människorna, för att se på månen. Men när det började bli natt fanns det inget uppfriskande i månen längre, och den lockade inte längre till drömmerier, känslan av fridfullhet gav vika för hunger och utmattning, fram och tillbaka över myren vacklade kvinnan med hästen, hon hade förlorat känseln i fötterna för länge sedan, hon snavade och föll. När hon satt upp på hästen på återvägen sjönk huvudet mot bröstet och hon vaknade av att hästen hade börjat beta.
Här duger det inte att vara sjusovare när livsuppehället står på spel, sa bonden.
Hon kunde inte svara eftersom tungan låg som en klump i munnen på henne. Hon såg månen blänka i en liten göl, och i gölen simmade några snäppor som behagfullt knyckte till med huvudena och inte gjorde sig någon brådska, de var så lyckliga i månens glans, de där välsignade små fåglarna, hon hade lust att äta upp dem. Sedan började det ljusna. Hästen blev sävligare och sävligare, rörelserna tyngre och tyngre, månen försvann färglös bakom mörknande moln, och doften som hade stigit upp från höet i går, det var som om den hade försvunnit, och hon kände inte längre om hon gick där det var vått eller torrt, det var som om ögonen och näsan hade strukits bort från världens ansikte, den enda känsla som fanns kvar var ohejdbara kväljningar i halsen på henne med tillhörande dålig smak och lukt i mun och näsa, och då och då måste hon stanna och kräkas och spy galla, sedan torkade hon kallsvetten från pannan och försökte svälja ner den fräna smaken i svalget, så var detta världskrig; ja, och så började det ljusna så smått, och ovädersmolnen mörknade mer och mer, och än en gång ledde hon hem hästen vid tömmen, och nu höll Bjartur på att binda den sista volmen, snart var segern vunnen, men hon var inte glad, glad är ingen som vinner stora segrar i ett världsomfattande krig, hon var så oändligt trött. Men när hon tänkte ta sig en morgonklunk i gårdsbäcken och böjde sig framåt över den mossbevuxna kanten och förde ner den kupade handen mot vattnet, då kändes det som om hon gled in i en kärleksfull famn när hon sänkte huvudet, det var vilans famn, så djup, så djup, och genast sjönk hon djupare och djupare in i denna famn för evigt, liksom hennes mormor som blev lycklig i döden och lämnade dotterdottern ett täcke i arv, djupare och djupare, och hon såg sin bild försvinna med bäckens rinnande vatten, och jorden svävade i väg med henne ut i rymden som en ängel som svävar bort med oss i döden, och hon kände på nytt jordens goda höstliga doft i näsan och att jorden till sist lade sin kind mot hennes som en mor, och världens vattendrag fortsatte att porla i hennes öron på kärlekens språk; sedan var allting över.