På hösten kom det ofta gäster till Sommarhus, därför att vägen till handelsplatsen nerifrån bygden gick genom dalen; dagligen passerade långa karavaner av packhästar längs åbräddarna som gick i riktning mot fjorden, men de besuttna bönderna red fram och tillbaka utan klövjehästar och lät drängarna ta hand om alltihop. Ibland kom de där bönderna mitt i natten och var kraftigt berusade, väckte Bjartur och hans hustru och pratade mycket och högt, de diskuterade poesi och kärleksaffärer, sjöng fosterländska sånger, reciterade högljutt vackert rimmade niddikter, snuskigheter och psalmparodier, höll på hela natten tills de kräktes på golvet och somnade i parets dubbelsäng.
Det kom också fruar ridande utan packhäst på ridhästar med mjuk gång, de tog av från landsvägen och red över mossen bara för att kyssa sin älskling, lilla Rosa i Sommarhus. Bland dem var självaste fjärdingsmansfrun på Uterödsmyr, hon skulle också till handelsplatsen på sin Sóti, klädd i en ridkjol som var så vid att halva socknen verkade kunna få plats i den, med broderat täcke under sadeln, och ridhatt, och slöja, hon förde upp den till näsans mitt och kysste sin kära älskling. Frun visade Rosa den hedern att dricka fyra koppar kaffe hos henne, och fick titta i hennes kärl, ansåg att den saltade lubben skulle räcka fram till jul och rågmjölet in på det nya året om hon hushållade med det, sa att den nyodlingsrörelse som nu förekom i landet innebar en underbar utveckling. Det var en rörelse för nybyggare. Hon förklarade att på den strömningen byggde folkets lycka i framtiden, lika mycket som i det förgångna. Rörelsen kallades för det privata initiativet och bara den kunde få bukt med de olika osunda riktningar som håller på att växa fram ute vid kusten och som syftar till att dra ner människan till hundarnas nivå, både andligen och kroppsligen. Hon sa att hon betraktade dem som lämnade landsbygden som förlorade, dem väntade inget annat än fördärvet; hur kan en frisk person tänka sig att överge de härliga blommor som växer i dalgångarna, eller de blå fjälltopparna som visar människohjärtat vägen till himlen? De andra, som bryter ny mark, de är Guds sanna hjälpare, de stärker och stöder själva livet, det vackra och det goda. På den ensamme bonden bygger den isländska nationalitetens tillväxt och utveckling i förtid, nutid och samtid.
Ja, sa Rosa, det är skönt att vara sin egen, friheten betyder allt. Detta tyckte diktarinnan verkligen om att höra, det var det rätta tänkesättet, varken stadslivets tingeltangel eller högfärd kunde jämföras med en sådan mentalitet. Det här är en kvinnosjäl som riktar blicken mot idealets tinnar och inte låter spökerierna hindra sig, och spökerierna här på fjällheden är ju bara onda sagor påhittade av karaktärssvaga och oupplysta stackare i forntiden. Hon sa att småbrukarhustruns kaffe helt enkelt var underbart, men särskilt avundades hon henne den här lilla stugan där hon med en enda blick kunde skaffa sig en överblick över vad hon måste ta itu med, det var verkligen skillnad på det och på att ha stora hus att dras med; ingen känner till de sömnlösa nätter som följer med ett stort hushåll. Hon sa att hon nu hade varken mer eller mindre än tjugotre rum i sitt hus, som Rosa måste kunna intyga från sin tid som piga i huset, och mer än tjugo personer hade hon i hushållet, folk i alla åldrar och med olika läggning givetvis, diktarinnan sa att hon dagligen och stundligen var tvungen att passa upp andra, hålla ett öga på tjänstefolk som inte alltid var så pålitliga, reda ut motsättningar, försöka sprida värme och ljus över gemenskapen. Den sanna lantliga idyllen består inte i att ha ett stort hem, utan ett litet hem, lite jord, en liten gård. Och varför det då? Jo, det ska jag tala om för dig, kära vän. Det är som vår store diktare har uttryckt det: »Eftersom man och hustru är till egen och andras glädje där.« Så kommer de små barnen, och det gör inte saken sämre. När är det uträknat till, kära vän, om jag får fråga?
Vid den oväntade frågan blev småbrukarhustrun mycket förlägen, slog ner ögonen och kom inte på något svar, men när fjärdingsmansfrun tänkte känna henne på magen for hon upp, som om det hade något med okyskheten att göra, och räddade sig undan, gav henne därefter en underlig blick, visade ett olämpligt, primitivt beteende mitt i detta samtals sötma, det var svårt att se hur den uppkomna situationen skulle kunna lösas; var det rädsla eller hat, eller bara lidelsefri förvirring, eller alltihop på en gång? En sak i denna blick gick inte att dölja, och det var detta: rör mig inte. Men det var också något i ögonen som växte till övermod inför fjärdingsmansfrun och som kunde tolkas på följande sätt: Du behöver inte vara rädd för att jag någonsin kommer att ta min tillflykt till dig.
Hur Ingólfur Arnarsons mor än uppfattade detta, så var i alla fall en sak säker: hon kom av sig ett ögonblick, släppte samtalsämnet och hade lite svårt för att komma på vad hon skulle säga härnäst, undvek att se den unga kvinnan i ögonen igen, såg ut genom fönstret, men tyvärr var Blåfjäll insvepta i dis, därför kunde hon inte peka på fjällen och visa hur de sträckte sina toppar mot himlen. Hon var faktiskt så obehagligt överraskad att hon för ögonblicket glömde att erbjuda småbrukarhustrun sin hjälp både nu och framgent. Det slutade med att hon insåg att det bästa hon kunde göra var att förklara att allting i livet kom an på att människan förverkligade sig själv. Ett enda tänkespråk och hon hade kommit på rätt köl igen. Hon kunde inte föreställa sig något annat än att det äkta paret här på heden hade förverkligat sig själva – jag har lagt märke till att fattiga människor alltid är lyckligare än de så kallade rika, som i själva verket inte existerar. För vad är rika människor? Det är personer som har stor omsättning men ingenting utom bekymren kvar när det kommer till bokslutet, och som lämnar världen precis lika utblottade som de andra, bortsett från att de har haft mer av brödbekymmer, mindre av verklig livsglädje. För min del måste jag säga att vartenda öre vi skrapar samman går till de anställdas löner, och nu är det fjärde året i rad som jag drömmer om att skaffa mig en ny dräkt, men jag ser fortfarande ingen som helst möjlighet att kunna göra det.
Jaså inte, sa småbrukarhustrun ointresserat.
Det är så många som man skulle vilja hjälpa, sa frun, men man måste faktiskt hålla igen i dessa svåra tider, oftare än man borde.
Vi har tillräckligt av allting här på heden, sa Rosa.
Det svaret gladde fjärdingsmansfrun oerhört, på den inställningen byggde nationens oberoende. Jag vet inte om du känner till det, Rosa lilla, sa hon hemlighetsfullt, men i många år opponerade man sig i kommunalnämnden mot att min make skulle sälja den här marken till din Bjartur. Som du kanske vet hade han försökt få min man att gå med på det, år efter år. Men i kommunalnämnden framhöll ledamöterna att Bjartur aldrig skulle kunna försörja en hustru, och kanske sätta det ena barnet efter det andra till världen på en ödegård uppe på fjällheden; de har blivit så vana vid det på senare tid att hela familjer måste anlita fattigvården. Och betalningsförmågan hos de få som äger något är mindre än ingenting, kommunalskatten för oss så kallade välsituerade blir outhärdligare för varje år som går. Men så började det viskas om Bjartur och dig hemma på Myr sent i vintras, just vid den tidpunkten då kommunalnämnden sammanträdde hos oss, och det var då jag tog tjuren vid hornen och sa: Ni behöver aldrig bekymra er för Bjartur. Om dottern till min käre Thórdur på Nedre Torp inte är kvinna nog att förverkliga sig själv uppe på heden och hjälpa Bjartur att göra detsamma, då är det bara en sak jag är säker på och det är att jag lugnt kan säga att jag själv omedelbart kan anmäla mig till fattighjälpen. För om det finns en redlig, duglig man i Myrs kommun, så är det min käre Thórdur på Nedre Torp, denne gode gamle man, som alltid är den förste i kommunen som betalar sin skatt – det är som om jag ser honom för min inre blick i alla dessa år, när han kommer för att träffa min man och har pengarna i fickan, och lägger mössan på golvet under stolen och öppnar säkerhetsnålarna på bröstfickan och tar fram börsen som ligger inlindad i två näsdukar, den ena röd och den andra vit, det är människor som inte är beroende av andra. Nå, och Bjartur känner jag ju lika väl som mig själv, han är ingen skojare eller tjänar mycket pengar, och ingen hycklare, utan en rättsinnig och trofast person som aldrig kan vara skyldig någon något. Sådana människor behöver kommunen aldrig ta hand om. Det är sådana människor som är kärnan i folket.
Rosa svarade inte. Men det var just vid den tiden på året som fjärdingsmansfrun hade mött sin piga på ett visst ställe i huset, där hon minst av allt hade väntat sig att få se henne, och vid en tidpunkt på dygnet som var synnerligen förvånande. Och den unga kvinnan kunde inte undgå att märka att fjärdingsmansfrun blev ganska besviken över det bristande intresse hon visade för fruns stora delaktighet i att Bjartur fick lov att köpa egendomen. Strax därefter reste sig gästen, kysste sin lilla vän till tack för kaffet, drog ner slöjan över hakspetsen och satt upp på sin häst.