Så skymmer det. Pojken känner sig inte trygg längre efter dagens dikter och berättelser, vågar inte sitta och dingla med benen över sängkanten på grund av de mystiska krafterna i världen, kryper ihop, stickar utan att säga ett knyst. Hans mormor och syster står med ryggen mot honom, böjda över den ansvarsfulla matlagningens högtidliga handlingar. Det sprakar föga eldfängt i riset, oset är tjockt i stugan, det svider i svalget, det är dagens poesi, den bor i denna rök med alla sina siktlösa snöstormar, bråddjup och gengångare per nostra crimina. Utifrån hördes med jämna mellanrum de äldre pojkarnas oeniga röster, utan att det gav någon förlösning; i denna beklämning blev maskorna allt lösare, det vänstra pekfingret kändes sedan länge stelt av att stå rakt upp. Och i skymningen tycktes avstånden i stugan växa sig betydligt mycket större, ingen mänsklig makt kunde längre överbrygga dem, längst bort av allt var hans mor. Till och med hennes hjärta verkade oåterkalleligen försvunnet i den täta röken, uppfylld av livets poesi, dödens poesi.
Måltiden var betryckt av spänning och frusen tystnad. Några såg förstulet på Bjartur, därefter på varandra. Asta Sollilja rörde knappt maten. Den gamla kvinnan mumlade något obegripligt för sig själv utan att lyfta på ögonlocken. Så hade alla ätit så mycket de önskade av saltad gråsej, potatisen var slut, ingen ville ha grötresterna från morgonmålet. Asta Sollilja började duka av, hon var otroligt vindögd. De äldre bröderna sa tyst några fula ord, och modern svarade: mina älsklingar, också tyst. Den gamla tog ner stickorna från hyllan och sa samtidigt högt en lösryckt mening ur en saga:
Råma nu, råma nu, Búkolla min, om du finns i livet någonstans. Va? sa Bjartur vresigt från sin säng.
Ta ett hår från min svans och lägg det på marken, muttrade gumman ner i stickningen utan förklaring. Det var som en frostspricka i tystnaden. Pojkarna hade börjat brottas borta vid trapphålet. Asta Sollilja stannade plötsligt framför sin pappa med en tallrik i handen, såg på honom med det riktiga ögat och sa:
Jag vill gå i skolan, pappa.
Isen var bruten.
Jag gick inte i skolan förrän den vintern när jag läste för prästen, då
läste jag Örvar-Odds saga samtidigt som jag fick undervisning i katekesen, sa han.
Jag vill gå i skolan, pappa, gnällde flickan, stod med böjt huvud och lät ögonlocken sjunka, och det ryckte lite i halsen och kring munnen, och hon höll en bräcklig tallrik i handen.
Ja ja, vännen. Vi får stava oss igenom dikterna om Bernótus tillsammans.
Då bet sig flickan lätt i läppen och svarade:
Jag vill inte lära mig de dikterna.
Det var konstigt, sa Bjartur. Vad vill du då lära dig?
Jag vill lära mig kristendom, sa flickan.
Det kan du lära dig av gamla Hallbera.
Nej, sa flickan. Jag vill ner till Uterödsmyr, som fjärdingsmannen sa. Och varför det då?
För att lära mig saker om Gud.
Jag svarar inte på sådana dumheter, sa Bjartur i Sommarhus.
Jag vill till Uterödsmyr i alla fall, sa hon.
Ja ja, din lilla stackare, sa han. Men det är nu så en gång för alla att jag hellre uppfostrar barnen till dem på Uterödsmyr än att de där nere ska uppfostra mina barn.
Jag vill ner till Uterödsmyr, sa hon.
Ja, över min döda kropp, sa han.
Till Uterödsmyr, sa hon.
Din salig mor ville också gärna ner till Uterödsmyr, sa han. Men hon ville hellre dö än tillåta sig det; och hon dog; det var en bra människa. Uterödsmyr är Uterödsmyr. Jag kom dit när jag var arton år gammal och har inte stått upprätt på trettio år, och jag är ännu inte på den säkra sidan. Nu hotar de med att pracka på mig en ko. Men din mor dog i den här stugan utan att ha låtit sig hunsas. Det var en självständig kvinna.
Bjartur var mycket stolt över hustrun tretton år efter hennes död, förälskad i minnet av henne, och hade glömt hennes svagheter. Men då han såg på hennes dotters skakande axlar att hon grät när hon stod och diskade, erinrade han sig än en gång att kvinnosläktet är ynkligare än människosläktet och längtar efter tröst dygnet runt. Därtill kom att han inte var mer eftergiven mot något annat än denna skelande unga flicka med det vackra namnet, han såg på henne ibland om söndagarna och förskonade henne från regn om somrarna, utan att kommentera det. Därför lovade han att lära henne läsa nästa dag, för att de inte skulle behöva nedlåta sig till det på Uterödsmyr. Han hade sju episka diktcykler, mästerverk. Vi får se om vi kan köpa ett exemplar av Örvar-Odds saga till våren. Och kanske en näsduk till och med.
Tystnad.
Du borde ge mig det där silvermyntet, vännen. Det är judaspengar. Inget svar.
Jag har kanske något litet plagg invirat i min finjacka nere i kistan. Så får du skynda dig att växa till våren.
Råma nu, råma nu, mumlade den gamla kvinnan in i spinnrockstenen, samtidigt som hon sög fram tråden.
Jag förbjuder dig att prata smörja inför barnen, Hallbera, sa Bjartur. Ta ett hår från min svans och lägg det på marken.
Asta Solliljas tårar fortsatte att falla ner på lerkärlen.
Jag har kommit på, eftersom du har blivit så stor nu, sa han, att det är på tiden att jag skänker dig ett lamm. Det är ett tacklamm med gula fläckar i ullen och en tofs i pannan, inte olikt min lilla flicka.
Han fortsatte att halvt om halvt förläget se på denna spinkiga kropp, som hyste så stark längtan i den snötyngda dalen och grät utan att låta sig tröstas, gick bort till henne och klappade henne lite som ett kreatur – denna lilla blomma.
Till våren, sa han, ska du få följa med mig till handelsplatsen, det är mycket bättre att komma dit än till Rödsmyr, och så får du se både havet och världen på samma resa.
Och när han rörde vid henne på det sättet, då var hon inte längre sorgsen utan glömde sorgen, det var så sällan han rörde vid henne. Då lutade hon sitt huvud mot hans bröst och kände att han var den starkaste kraften i världen. Det fanns ett skönt ställe på hans hals mellan halsöppningen och skäggbottnen, när hennes mun är darrande varm av gråt längtar hon efter det stället; och finner det. Så försvinner livets motgångar, kanske plötsligt, bara på ett ögonblick i mörkret, och de är borta.
Sedan tänds ljuset.
Denna lilla människovärld som kurar här i fullständig obemärkthet på de snötäckta vidderna är sig lik igen. Bjartur täljer en spjäla till en låda, provar den i tvärslån om och om igen, har mossa och hyvelspån i skägget, säger fram en halv diktstrof med långa mellanrum. De äldre pojkarna sitter och kardar ull. De representerar två olika karaktärsdrag, den äldre har glest, strävt hår och långa lemmar, ett besvärligt och svårförståeligt sinnelag, den yngre är undersätsig, ivrig och hetsig som envisa personer brukar vara. Den äldre gjorde grimaser bakom ryggen på fadern och smög sig in i huset mitt på dagen och gjorde repor i bordet med en spik, dessemellan kastade han en sidoblick på modern, uppstudsig och halsstarrig, slog knäna mot varandra där han satt. Mellanbrodern satte självmant stickor i ögonen för att hålla ögonlocken öppna när han satt och sysslade med något, tills han sjönk ihop medvetslös. De kardar och kardar och kör armbågen i sidan på varandra, det kan sluta med örfilar. Och Asta Sollilja stickar ett varv till på sin nattsärk, äsch, hon är bara en halv människa, hon saknar både det och detta, och hon lipar också för ingenting, ingen kan lipa så för ingenting som Asta Sollilja. Äntligen har hon slutat lipa. Däremot har mamma inte blivit ett dugg bättre i dag heller, lika lite som i går och förrgår. Undrar om fjärdingsmannen kan blanda ihop medicinerna som ska bota henne?
Och spinnrockens hjul snurrar i tidens rymd.
Nu tänker lille Nonni inte på kvällen längre, ser den inte trots att den har kommit, människor och husgeråd glider så småningom bort från hans uppfattning, avstånden i stugan sträcks ut till själva osannolikheten, där ingen vet vad som kommer att hända härnäst, det är inte möjligt att föreställa sig något dummare än en stuga som tänjs ut. Till och med mormoderns spinnrocksljud har förlorat närhetens egenskap, det är som en oändligt avlägsen vind som susar fram över okända fjäll, hennes kind nedanför sjaletten flyter ut i ett oansenligt moln i luften. Skickade man ner Sola till Uterödsmyr för att hon skulle lära sig saker om Gud? Eller fick hon en ko? Nej, det var bara tiken borta vid trapphålet som gäspande kliade sig på käken och slog bakbenet i väggen några gånger innan hon rullade ihop sig. Hans mor är bara en stum påminnelse om en otydlig världsalltssång, ett mål som man längtade till hela dagen men nu har glömt. Eja vore vi där, eja vore vi där. Den stund närmar sig som omsluter alla önskningars mål, utan att någon särskild har gått i uppfyllelse.
På det sättet kommer kvällen, utan att man har gjort klart för sig att hela den långa dagen har gått. Den kommer förklädd, i bilder som är på väg att lösas upp och försvinna. Och man glider ut ur tiden med andra bilder som är på väg att glida bort.
Därefter tar hans mormor av honom skorna.