29 Sjökon

Det var en snöljus, vindstilla dag i slutet av februari, då det inträffade en märklig händelse som man aldrig skulle glömma. Bara de som har upplevt något sådant vet vad det innebär. Något rörde sig på åsen i väster, något stort och mystiskt. Pojkarna, som också hade fått sin beskärda del av hjältedikterna, var ganska övertygade om att det var en skara krigare som var på väg ut i strid. Det var inget obetydligt avbrott i det dagliga livet mitt i vintern, då till och med en man med vandringsstav är något uppseendeväckande. Därefter förflyttade sig krigarna långsamt ner i dalen. Både lille Nonni och Asta Sollilja hade kommit ut och ställt sig på drivan vid gården. Till och med mormodern kravlade sig uppför de arton snötrappstegen i drivan, skuggade för ögonen med handen. Det var en ko.

Ja, det är bestämt en ko, sa pojkarna.

Till sist hade Bjartur själv anslutit sig till skaran, grå av hömögel och på sitt sämsta humör, här fanns ingen plats för nötboskap, han tog minsann inte något hö ur munnen på sina egna får och kastade bort det på ett nötkreatur, han hade ingen lust att överlåta sin egen hästs spilta till ett nöt som råkade komma förbi, han hade hästen att tacka för mer än något annat djur bortsett från hundkräket; försvann sedan och visade sig inte förrän man formellt skickade bud efter honom.

Och följet närmade sig steg för steg på myren, kon jämte hennes foder på en hästsläde. Hon såg ut som sägnens grå sjöko.

Ja, det är bestämt en sjöko, sa pojkarna.

Den var inte storvuxen, över ryggen satt ett däck fastbundet och genom det stack ett apelgrått huvud fram, förvånat och misstänksamt, och om juvret hade man bundit en ylletrasa för att spenarna inte skulle vidröra den nyfallna snön. Gunsa, hushållerskan på Rödsmyr, hade ensam tagit sig över åsen en vinterdag en gång, utan förvarning. Det ångade ur näsborrarna på kon i det lugna frostvädret, hon hade rimfrost i mulhåren. Då hon kände röken och lukterna från gården växte nyfikenheten ytterligare, hon spetsade öronen, fnyste och frustade, gjorde upprepade försök att råma, men grimman var alltför trång.

Den gamla kvinnan haltade i väg stödd på käppen för att möta henne – välsignade kreatur, mumlade hon, välkommen ska hon vara.

Och kon fnyste mot den gamla, det var som om hon genast kände igen en sådan kvinna, försökte gång på gång att stöta ut ett råmande för att hälsa på henne.

Välsignade kreatur, mumlade den gamla igen, hon kunde inte komma på något annat att säga, så vänligt tilltalade hon annars ingen. Hon strök henne över den frostiga kinden och kon brummade djupt nere i halsen. De förstod omedelbart varandra. Trots det fortsatte resmålets nyhet att fängsla gästens öga, rörelserna var lite skrämda, stegen stapplande, hon var inte fri från darrningar, andhämtningen var orolig, flåsande, knorrande.

Bjartur frågade de anlända vilket ärende de hade. Ärende? De skulle lämna en ko hos honom. Från vem? Fjärdingsmannen naturligtvis.

Måtte fan ta hans gåva, sa Bjartur i de gamla sagornas stil och hotade genast med att gå och bryna knivarna. Det blir din ensak, sa männen.

Inte ska det lyckas fjärdingsmannen att ta knäcken på mig med en ko, eftersom han inte har lyckats med det under de gångna trettio åren, sa Bjartur, men det slutade med att kon sattes på stall i gamle Bläsens spilta och att man hämtade torr grästorv som låg under en hösåte och lade den under kon, hästen placerades vid sidan om henne i det utrymme där det tidigare hade varit ett bås för lamm som hade svårt för att ta sig fram till krubban. Bjartur täppte omsorgsfullt igen alla springor där det kunde tänkas tränga in ljus och luft, sedan gammalt visste han hur man skulle handskas med kor; enligt folkets samlade erfarenhet under tusen år borde djur av det slaget inte ha någon möjlighet att komma i kontakt med dessa två element om de skulle ge någon mjölk.

Men i samma ögonblick som skickebuden stod i begrepp att säga adjö bad Bjartur dem dröja lite, började rota i dubbelsängen och drog till sist fram en gammal vante som förvarades i den madrass hustrun låg på.

Framför till fjärdingsmannen, sa han och räknade upp hundra kronor, att jag hittills inte har varit skyldig honom någonting utöver det överenskomna. Om han har tänkt sig att ta en inteckning i mina dilamm till hösten, då hugger han allt i sten. Och jag tar er till vittnen på att nöjer han sig inte med den här summan, så får han komma och hämta detta sitt nötkreatur genast i morgon, annars anser jag mig ha fria händer att göra mig av med det eller behålla det.

Det var ett stolt förfarande, här var en man som kunde visa sin frihet och självständighet med reda pengar om så skulle vara, både för fjärdingsmannen och för andra nere i bygden. Men drängarna drog sig för att ta emot pengarna, de hade ingen fullmakt att göra det, visste inte ens om fjärdingsmannen ansåg sig ha en fordran hos Bjartur på detta så kallade nötkreatur, det är kanske redan betalt. Betalt? Ja, på annat håll. Annat håll?

Var de rent från vettet, eller låg det någon sammansvärjning bakom det här? Stod han i skuld hos några andra på annat håll då? Trodde de nere i bygden kanske att det var på grund av fattigdom som han avstod från att köpa en ko? Nej, kära vänner, här fattades varken det ena eller det andra, och han hade tillräckligt med pengar. Det stred visserligen mot hans principer att underhålla en ko som ett annat fattighjon på fårens bekostnad, men behövdes det kunde han köpa hur många kor som helst och betala dem kontant. Redan från början hade han haft ett långsiktigt men bestämt syfte med sitt lantbruk. Han visste mycket väl vad han skulle göra med sina pengar i fortsättningen. Vad tänkte han göra med dem då? Vad? Om ni hade haft med den saken att skaffa, så kunde jag kanske talat om att jag tänker bygga mig ett slott för dem. Och ha en trädgård runtomkring det. Adjö med er.

Men det dröjde inte länge förrän denna sjöko hade blivit en kär vän för allt folket i Sommarhus, med undantag av Bjartur; hans inställning delades av tiken och hästen. Den första kvällen, när den gamla kvinnan kravlade sig upp genom trapphålet på loftet med en bottenskyla mjölk i en spann, och barnen fick var sin liten kopp av den ljumma nektardrycken men husmodern Finna en rejäl klunk ur kannan, då kunde man säga att en ny tid randades i denna fjälldal. I slutet av februari var det som om allting levde upp, det vårades hos dessa inskränkta själar som bodde här vid den vidsträckta skarsnön. De äldre bröderna slutade rentav med sitt eviga käbbel, upphörde med att använda opassande tillmälen mot varandra och hotade inte längre varandra med stryk. Asta Sollilja fållade sin nattskjorta och började – utan att genast bli sömnig – på ett par nya underbyxor med den flit, det förutseende och den optimism som krävs för att påbörja ett sådant plagg. I mormoderns själsliga skrymslen tinade till och med bättre psalmer upp, mer lättbegripliga, mindre latinpåverkade, spökena i hennes historier blev betydligt oförargligare än tidigare, hon kom plötsligt ihåg ett berömt spöke på Sydlandet som lydde befallningar om det dagligen fick samma matportioner som annat folk. Berättelserna om hur döden gestaltade sig för dem som frös ihjäl var inte längre lika skräckinjagande som förut, det hände rentav att personer som hade fallit ner från klippor blev räddade på den tredje dagen, hur otroligt det än kunde låta, och levde länge efter det, trots att de hade brutit lårbenet på bägge sidor. Men det märkvärdigaste av allt var i alla fall att det dröjde mindre än en vecka innan husmodern Finna började stiga upp ur sängen och med stöd kunde ta några steg på golvet i stugan. Hon återfick talförmågan och började fråga efter bränslet tre veckor tidigare än då hon upphörde med vinterns sängliggande föregående år. Hon frågade till och med efter strumpor och skor, som då visade sig vara trasiga, och hon hittade sina nålar och slog sig ner på sängen och satte i gång att stoppa och lappa. En morgon hade hon helt enkelt stigit upp före alla de andra och gjort upp eld i spisen med sina flinka händer. Den morgonen var det mycket mindre rök i stugan, det sprakade snabbare i riset, kaffet tog inte så lång tid på sig att koka. Och nästa morgon när Bjartur kom ner fann han hustrun stående bredvid kon, hon hade mjölkat henne och stod hos henne i båset, kliade henne och pratade med henne.

Jag trodde inte det var viktigare med den där förbannade kon än med de andra djuren, sa han och satte i gång att pyssla om fåren.

Från den dagen blev det en vana att hustrun steg upp för att fodra kon varenda morgon. Hon bar också in vatten åt den, såg till att det var jämnt och torrt på golvet i båset, kor är tacksamma för sådant, mjölkade den med smidiga handgrepp, och de talade mycket med varandra. Hustrun hade en instinktiv uppfattning som stred mot folkets tusenåriga erfarenhet vad beträffade dessa egendomliga djur och därför lät hon ytterdörren stå på glänt då och då, och repade små grästorvor vid lufthålet i taket när det var vackert väder. Gamle Bläsen var mycket missnöjd med att ha denna tråkiga sjöko till granne, han hade blivit snarstucken, uppskattade inte ett sådant kamratskap på äldre dagar, det räckte med att ha baggen Pastor Guðmundur och dennes bror i kroken på andra sidan gödselrännan, de bråkade och stångades hela natten. Han lade ibland öronen bakåt en hel timme i sträck av idel förakt, och passade på att sträcka sig över skiljeväggen och ta en munsbit av det goda Rödsmyrhöet ur kons krubba. Han bet henne också gärna på nätterna om han hade svårt för att sova. Därför spikade bondhustrun egenhändigt upp en extra ribba ovanför skiljeväggen.

Kon är allas vår räddning, sa kvinnan full av kärlek och vördnad. Jag hoppas verkligen att ni åtar er att avlöna den slåtterkarl som behövs för att skaffa henne foder, för jag tänker minsann inte avstå något av mitt hö åt henne, den där blodsugerskan.

Jag är övertygad om att Gud sörjer för vår Búkolla, sa hustrun då med tårar i ögonen och klappade kon ännu vänligare än förut, för denna kvinna kände Gud på sitt sätt och fann honom i kon precis som man gör i Österlandet, där allmakten uppenbarar sig i kor och folket tillber dessa heliga kreatur.

Det var en någorlunda god vår, snart var det barmark här och där, Bjartur började släppa ut fåren bland dypölarna, där de gärna betade de grova stråna, det berömda vårgräs som botar allt om djuren bara tål det. Tackorna tog sig förhållandevis lätt fram, de var visserligen aldrig särskilt livliga på vårarna, inte ens när vädret var det bästa tänkbara, utan gick långsamt omkring på mossen, istadiga, smalhalsade, med insjunken bringa och smutsiga i ullen som sorgen förkroppsligad. Bjartur strövade omkring på mossen, beredd att dra upp dem om de gick ner sig, men den här våren verkade jämförelsevis få av dem vara benägna att hålla till godo med sumpmarkerna där de sjönk ner till hälbenen. Därefter smälte snödrivorna i sänkorna.

Solen skiner på myrens bleka fjolårsgräs, vattenståndet i bäcken stiger, fjällhedens första vänner kommer hemflygande från söder, ljungpiparen, den sjöng med sin försagda vårstämma någonstans i den milda vinden medan den tinande myren luktade förruttnelse och späd grönska, den rapptungade rödbenan förföljde fårskötaren ända hem till gården, han måste absolut berätta denna lustighet för de andra, och blev nästan aldrig klar: hi, hi, hi, hi, hi, hi. Lille Nonni bär ut sina ben, käkar och horn i gräset, bäcken är nästan lika stor som havet, man kan föreställa sig att världen befinner sig på andra sidan, så stor är bäcken. En tid senare hade bäcken blivit liten igen och snön smält bort från fjället. Hade bäcken kanske blivit tråkig då? Nej, verkligen inte. Den rann klar och munter över den rena sanden och de små rundstenarna, mellan bräddarna vita av vissnat gräs, dess glädje är evigt ny varenda vår i tusen år, berättar små historier på sitt lilla språk, med små röstnyanser, men på brädden sitter pojken och lyssnar i tusen år. Pojken och evigheten, två vänner, himlen över landet klar och oändlig.

Ja.