Golvytan i det nya fårhuset utgjorde en stor lockelse, och Bjartur lät vådligt många djur leva, inte minst med hänsyn till att han nu hade en ko att fodra. Han utnyttjade med glädje varje dag som fåren kunde släppas ut på bete, pojkarna vaktade dem på myren. Men trots att Bjartur tyckte om får och oavbrutet tänkte på får, till och med hade ord om sig att behandla dem ganska väl, så var det alltid med nöd och näppe som de mångomtalade fåren överlevde vintrarna, och i synnerhet vårarna. Överallt är det samma historia, det behövs så lite på vårarna för att fåren ska dö, så har det varit i tusen år. Detta oskyldiga djur har ända sedan landet började bebyggas haft en alldeles särskild benägenhet att dö på vårarna.
Däremot blomstrade folket av hälsa den vintern, och hustrun låg inte till sängs i sin vanliga midvintersjuka för första gången på många år, det började inte synas att hon var gravid förrän långt fram på senvintern. Hon hade visserligen alltid klent bröst, hon såväl som modern, dåliga eldstäder, livslång rök, de hostade från det de började tända i spisen till långt fram på dagen, sedan fick de nya hostanfall på kvällarna. Till det kom nu en stark lukt av kogödsel och hästurin i gården, tillsammans med röken slog det sig på bröstet på husmodern och vållade alla möjliga obehag. Hon ändrade inte sina vanor och skötte själv om kon, bortsett från att hon inte fick hämta foder åt henne, tog lite för mycket från såten av prima hö från gärdet, som Bjartur föredrog att ge lammen och de tackor som hade svårt att ta sig fram till krubban. Men hon utfodrade henne och sopade rent hos henne och gav henne vatten och mockade ut spillningen, strävade efter att hålla så rent som möjligt i hennes bås, kor är nämligen tacksamma för sådant, kliade henne med en gammal ullkarda, uppehöll sig ofta i båset hos henne och talade med henne. Många gånger stack hon också till henne en fiskrygg som hon hade lyckats knycka från tiken utan att Bjartur såg det, till och med en nypa deg. Trots det hände det ofta att kon drabbades av tungsinne och brummade länge missnöjt och uppgivet, som om det aldrig mer skulle bli vår. Då visste kvinnan att kons hjärta kämpade mot ångesten, att hon tyckte att hennes liv var meningslöst och fattigt. Då kunde hon gå ner till henne mitt på dagen, denna kvinna som själv inte hade alltför många glädjeämnen, strök henne smeksamt över halsen och pannan och sa att det goda skulle segra i människolivet till slut, tills kon lugnade sig igen och satte i gång att idissla. Men gamle Bläsen, som inte längre verkade räkna med att slippa ifrån det dumma, idisslande sällskapet, frustade barskt över skiljeväggen i båset. Å andra sidan lärde sig alla barnen av modern att omfatta kon med varma känslor och ha aktning för henne för mjölkens skull, som ökar glädjen i sinnet och förbättrar sammanhållningen i ett hem. Gamla Bera fick också mjölk och tiken fick mjölk. Men Bjartur smakade inte sådan lank som tar ifrån en matlusten och gör en ännu trögare i magen, han gav bara sina löslivade lamm tuggtobak kokt i mjölk.
Ja, de fick till och med rosiga kinder och en frisk, ungdomlig glimt i ögonen, dessa barn som tidigare inte hade varit annat än förkylda och hängiga, all avsiktlig lättja var borta, de kände inte mer den där olyckliga motvilligheten eller glädjelösa tomheten i magen, som om den var uppsvälld av vatten och väderspänning. Asta Sollilja förstod bättre än förut de dunklare passagerna i sin fars versberättelser, inhämtade av honom de första grunderna i skrivkonsten med hjälp av ett sotat glas, och gjorde framsteg i huvudräkning. Och hon mognade så snabbt den här vintern att alla hennes klädpaltor blev för trånga, ärmhålen måste göras vidare och det måste sättas nya kilar i ärmar och sidor, hon hade blivit en flicka som gick på sitt femtonde år, med fyllig figur, färg i ansiktet, barm, underliga smärtor och en sund opasslighet då och då, man måste dessutom sy till en bred kant nedtill på hennes klänning för knäets skull, som stack fram under fållen och hade blivit starkt och runt sedan förra sommaren.
Och prästen kom under vintern och lät henne läsa, och var full av beundran för hur väl hon läste, hon hade också lärt sin äldste bror att läsa; men vad hade hon lärt sig i kristendom? Hon hade faktiskt inte lärt sig någon kristendom, bara bett till Gud några enstaka gånger utan att känna honom. Så får det inte gå till, sa prästen, det är straffbart: flickan är ju gammal nog att konfirmeras.
Nja, jag tror ju inte så mycket på den där moderna kristendomen, sa Bjartur. Men en gång i tiden hade vi en bra präst här. De som kände salig kyrkoherde Guðmundur kommer att minnas denne snillrike man så länge de lever. Hans ras kommer att bevara hans goda namn och rykte i den här bygden. I all evighet.
Den nye prästen, äsch, det var ingen präst, en skallig pojkspoling bara, vad visste han om får. Han ville i och för sig gärna prata om får och låtsas att han hade naturliga anlag för fårskötsel, jämt och ständigt framförde han teorier hämtade från lantbruksstyrelsens tidskrift, nu kom han dragandes med att man borde ha en stambok för sina tackor och märka lammen och föra in varje lamms nummer i stamboken, så att man kunde få veta om varje enskilt lamm på hösten från vilken bagge och tacka det härstammade – det vore en dödssynd mot ekonomin, en själv och ens familj att lägga på de minsta lammen, eftersom slaktvikten blir så liten, och därigenom låta de sämsta djuren bli stommen i framtidens besättning, och så vidare.
Aldrig talade salig kyrkoherde Guðmundur om får med andra människor, sa Bjartur då. Och han hade aldrig någon stambok för tackorna, ingen annan bok heller utom sin hebreiska. Men han var en stor man vad beträffade fåren. Hans drängar påstod att han kunde skilja sina fårs klövavtryck från andra personers klövavtryck. Vi får aldrig mer uppleva hans like i den här socknen.
Herrarna kom överens om att Asta Sollilja skulle få vänta ett år på Helgi. Men prästen ansåg det vara ofrånkomligt att de båda begav sig ner till bygden kommande vinter, innan de kunde gå och läsa, för att lära sig det nödvändigaste i kristendomen och annat som var påbjudet i lagen inför konfirmationen, geografi, biologi, folkets historia. Förresten, var det geografi du sa? De kände till hela landskapet här i dalen, varenda kulle, varenda klippa, kärren på myren, krökarna i bäcken, det skulle aldrig hända att de gick vilse på den här jordegendomen vad det än var för väder. Och vad biologin beträffar kände de till vartenda får på gården, de var uppvuxna med djur, de förstod sig på djur. Och folkets historia – vem var Grímur Havstroll, Asta lilla? Asta Sollilja, blyg: Det var Gånge-Rolfs fiende. Bjartur: Det var minsann rätt. Vart kom han så efter att han hade blivit dödad? Asta Sollilja, skamsen: Till helvetet.
Där ser du hur det gick för honom, käre pastor Teódór, sa Bjartur och skrattade högt, och en stund senare: Adjö med dig nu, käre pastor Teódór, och se nu till så att du inte råkar illa ut.
Som så många gånger förut, det här var sent på vintern, hände det att Bjartur gick ut på myren och hämtade sina får för att fodra dem inomhus. Det hade hällregnat och kommit byar med blötsnö i början av dagen men varit uppehåll emellanåt, till och med sol. Pojkarna hade turats om att vakta djuren. Då lade bonden märke till att en av tackorna, som kallades Hjälten, var alldeles blodig på huvudet. Han trodde först att tackan hade brutit ett horn, men när han såg närmare efter visade det sig att djuret faktiskt hade fått nya öronmärken på båda sidor ute på betesmarken. Självfallet blev han mycket förvånad över detta. Han kände försiktigt på de blodiga öronen och försökte komma underfund med vad för slags smussel det här kunde vara, men tackan hade märkts om på ett otydligt sätt, detta var en sorts tvärstympade märken, han tyckte att det mest av allt liknade dubbelskårat tvärstympat i bägge öronen, eller rentav dubbelt spetsnaggat i det ena. Det var snarare en märklig händelse än en egentlig olycka, och han blev mycket tankfull. Han förhörde sig noga därinne om någon hade sett folk färdas genom dalen den dagen, men alla svarade ett bestämt nej på det. Då sa Bjartur:
Om det är så att ingen har passerat förbi här, så är detta första gången på alla dessa år som något har hänt här i dalen – och han berättade om öronmärkningen.
Helgi svarade ut i vädret:
Jag tyckte att någon red ut i sjön under en av snöbyarna.
Ut i sjön? Är du tokig, pojkvasker? Vad var det för färg på hästen då?
Det kunde jag inte se så noga, sa pojken. Men det såg inte ut som en häst heller.
Och vem liknade han som satt på, din dumbom?
Det kunde jag inte se, för det var när det snöade som värst, sa pojken. Men det såg inte ut som en man heller.
Vad liknade han då?
Det kunde pojken inte beskriva, det var liksom bara en stor klump som rullade fram genom snögloppet och fortsatte ut i vattnet.
Bjartur försjönk i tankar. Alla satt försjunkna i tankar. Den gamla kvinnan muttrade ett och annat ner i sin stickning, det här bådade inte gott, bäst att vara försiktig nu till våren. Man har nog lagt märke till lite av varje då och då här på gården, och man visste ju att spökkärringen inte var helt död, men att ge ett får i hjorden nya öronmärken mitt på ljusa dagen –
Därefter kom det milda dagar som befriade folket ur missmodet över denna företeelse, töblåst, vårligt regn som smälte bort snön där det var låglänt, dalen kom fram, mörkbrun av fjolårsgräs, det grönskade kring dypölarna, gärdet fick färg, ån rann öppen, isen på sjön bröt upp, hustrun står i dörren för att känna den ljumma vinden. Gårdens korpar har flugit bort.
Lille Nonni tog ut sina benpipor på kullen. Det var han som en dag kom in i stugan och berättade nyheten att en maskros hade slagit ut i husväggen. En utslagen maskros. En ovanlig händelse i en avsides liggande dal vid den tiden på året. Alla syskonen och deras mor gick ut och ställde sig vid väggen för att beskåda denna lilla maskros, som bredde ut sin krona så lycklig och djärv mot vintersolen, denna unga, ömtåliga krona. En liten evighetens blomma. Länge länge såg de med en beundran som liknade tillbedjan på denna nya vän, denna sommarens budbärare i själva vinterns rike, praktfull och älsklig. De rörde vid den med det yttersta av fingertopparna i stum vördnad, liksom troende som får vidröra Den helige andes ben hos påven för att bli frälsta, det var som om de ville säga: Du är inte ensam, vi finns också till, vi försöker också finnas till. Den dagen såg det ljust ut. All vinterns ängslan borta på en enda dag. Dagens klarhet var lika gränslös i sinnet som på himlavalvet, det var en av livets lyckodagar, och de mindes den dagen i hela sitt liv. Så fick de höra ljungpiparen, och ljungpiparens första sång har en underlig klang. Den är försynt och tacksam på en gång, andlös som det första livstecknet efter en hotande fara, och likväl uppfylld av stillsam glädje.
Och den unga flickan som inte kände till kristendomen, ja, allt hade överlevt vintern i hennes sinne. Hade hon inte ängslats för något under de långa ovädersperioderna? Jo, hon hade ofta varit ängslig. De hade alla varit ängsliga. Nätterna var mycket långa. Och dagarna, det var inte dagar. Man lever för våren och ändå är det som om man inte tror på den förrän den är kommen. En maskros, ett enda fågelpip, det var som om allt skulle komma, allt som man lever för tills man dör. Snart grönskar myren och det sjuder av liv där liksom i fjol, simsnäppan kråmar sig hövligt i åns gölar som när man tittar på unga flickor. Och det lilla vattenfallet på fjället rinner uppåt i vinden som växlar riktning med solens gång. Och han, han som kommer fjärran ifrån …
Så kom långfredagen, årets längsta dag. De hade vissa aningar om att den dagen hade någon blivit korsfäst, Gud eller Jesus Petter, men de hade i övrigt mycket oklara föreställningar om hur man gjorde då man korsfäste folk; de hade nämligen aldrig sett ett kors och än mindre korsfästa människor, hade ingen lust att se det heller, frågade aldrig mer om det, hela trakten vimlade av gamla amsagor. Men just den dagen skulle det givetvis sätta i gång att frysa och blåsa, vinden var råkall på kvällen; det mulnade på. När det var sängdags kom det snöflingor. Bjartur i Sommarhus visade också en mulen uppsyn den kvällen, och vid midnattstid drog han på sig byxorna och satte på sig skorna, gick ner för att se efter vädret. Då hade det börjat snöa på allvar. Snön nådde honom till skokanterna. På morgonen var det rasande snöstorm och bitande kyla.
Bjartur var den person på gården som minst hade glatt sig över de föregående perioderna med vackert väder, han hade inte låtit sig blidkas av vårtecknen, han trodde varken på blomster eller på fågelsång. Sanningen var den, att trots det enastående fina vädret dittills var hans får inte i gott skick, höet var uruselt efter fjolårets regniga sommar, markerna hade frestat honom att låta djuren beta mer än vad som var lämpligt. Trots det var det ett annat faktum som hade oroat honom mer än något annat, nämligen att om och om igen kunde man se mask hos tackorna och annat som följer med det, rosslingar, slöhet, illaluktande diarré. Det var som om fåren inte tillgodogjorde sig fodret, några av tackorna var så kraftlösa att han misströstade om dem, hade börjat överväga att ta hem några av dem och ge dem tappar av det finaste höet, till och med vanlig mat. Nu hade ett påskoväder brutit löst, vem vet hur länge det håller i sig, och djuren hade vant sig vid att vara ute och gnaga i sig grässtråna som spirade runt dypölarna, nu blev det inomhusfodring igen, en återgång till det mögliga höet under oöverskådlig tid.
Ovädret var av det våldsammare slaget. Det var ett av de underliga oväder då det sjöng i fjället ovanför gården, som om trollen hade blivit vansinniga och tagit fram sina instrument, och tiken låg och tjöt vid kanten av trapphålet och darrade i hela kroppen. Och påskdagsmorgonen var en av de förhållandevis sällsynta morgnar då gamla Hallbera läste upp oväderspsalmen från början till slut, medan barnen låg hopkrupna i sängarna som en slagen armé – den där groteska psalmen om stormen och galningen, som i deras föreställning framstod som världens tråkigaste dikt: dit kom en galen man, av onda andar tryckt, naken vild förryckt. Oväderspsalmens hemska huvudperson fortsatte att förskräcka dem i drömmen långt långt efter det att vädret hade blivit bättre; kom de händelsevis att tänka på honom senare i livet kunde de ofta mista all glädje över det vackra vädret, i minnet kunde han slita sig lös som en brottsling när de minst anade det, till och med då de hade börjat må bra.
Ur järn och bojor lika
bröt sig ofta denne man,
med skräck envar tvangs vika,
så ingen färdas kan
på denna allfarstig,
han dvalts i hedens klyftor
och bland de dödas grifter,
och själv han gisslat sig.
När den gamla kvinnan kände sig tvungen att läsa den psalmen var det ett tecken på att alla onda krafter under jorden och på den hade sprängt sina fjättrar. Hon läste den högt på det underliga ovärldsliga sätt som bara lämpar sig för den yttersta domens frusna fasa – nu är avrättningens stund snart inne. Hon vände bort alla sina sinnen från denna världen, vaggade långsamt med överkroppen med de knutna händerna hopkrokade över bröstet, rösten var som skrovligt skrotjärn som genomborrar levande kött. Aldrig är vintern mäktigare än på sådana vårdagar. I stum ångest slog dessa oskyldiga hjärtan mot de grymma krafter som omringade nationens lilla självständiga gård. Modern snörade av sig skorna och kröp ihop under täcket igen denna påskdagsmorgon.