Hur lyckades kattrackan med att förhindra mer olycka på den avsides liggande gården i dalen?
När det var sängdags gick Bjartur i väg med honom under armen till uthusen; trots det litade han inte helt på katten; han lade sig inte att sova och satt uppe längre än han brukade och pysslade med småsaker långt efter att barnen och kärringen hade gått och lagt sig. Sist i säng var Asta Sollilja. Hon sysslade med något borta vid spisen i det oändliga; när hon hade tvättat strumporna färdigt och gjort dem i ordning tvättade hon sig själv och gjorde sig själv i ordning; hon hade kommit till kamningsåldern. Ibland värmde hon vatten åt sig och tvättade sig om fötterna och ett stycke ovanför knäna; och om halsen, och så en bit ner på ryggen; bröstet; och han kunde inte förbjuda henne det, kvinnokönet blir vattendjur i en viss ålder och det där pågår några år, det är ungdomen, det är blomstringen – hur suger inte gräset till sig daggen medan det växer; så slutar de att tvätta sig efter några år när de börjar få barn. Han släckte ljuset borta hos sig, lade sig ovanpå sängen och gäspade med handflatorna under nacken, trots att han inte kände sig sömnig. Hon fortsatte att tvätta och kamma sig i underklänning i tranlampans sken framför en spegelskärva, hon förde ner axelbanden från skuldrorna och tvättade sig på axlarna och i armhålorna, stackaren, hon hade blivit så vuxen, hon rådde inte för det. Däremot var hon väl medveten om att han såg på henne, och hon hade tvättat sig mycket noggrannare om han inte hade tittat på henne – om hon tvättade sig noggrannare så att han såg det, då hade det varit något fult. Det var underligt hur gärna hon ville övertyga honom om att hon inte hade något fult i tankarna, ingenting som inte var rätt; och varför? Det berodde på att hon hade tryckt sig intill honom ute i världen då hon var liten, och hon kunde aldrig glömma det, ofta när hon tänkte på det rodnade hon, särskilt innan hennes styvmor dog, men sedan, nästan varenda gång hon tänkte på det, blev hon rädd – det är egendomligt hur för länge sedan begångna felsteg från barndomens oförståndiga dagar fortsätter att anfäkta en, trots att det i själva verket inte hade hänt något, hon hade bara varit rädd ute i världen, liten som hon var – och han hade stött henne ifrån sig och gått sin väg. Och här var det ofrånkomligt att fruktan gjorde sig påmind i hennes kropp, i hjärttrakten, fruktan för det som hon inte visste vad det var, denna skräck för det obegripliga låg alltid på lur i hennes kropp, och när hon började tänka på det fyllde det henne, och aldrig så mycket som när hon hade beslutat sig för att inte tänka på det, ibland följde det henne in i drömmarna och antog skepnaden av fula djur och spöken eller ondskefulla människor, eller smala bergsstigar där hon inte fann någon framkomlig väg längre, varken framåt eller bakåt, men ändå alldeles särskilt i form av fullständigt obegriplig smuts som hon skulle bära bort, men som bara växte och växte ju mer hon bar. Varför hade det varit fult, varför hade det inte varit rätt, hon menade inget ont, hon hade bara inte rått för det, hon hade känt sig så illa till mods – hon ältade det här om och om igen, och senare: nej, aldrig skulle hon ta av sig underklänningen så att någon levande människa såg henne, allra minst han.
Och han ser på hennes kind i tranlampans sken och har visserligen ingen aning om det som ansätter hennes själ, men trots det, han ser att det är den vänstra kinden, hennes vänstra själ, denna sedan gammalt missnöjda, bedrövade själ som är tusen gånger äldre än flickan själv, ett annat sekels själ med skelande, dyster blick, skör längtan, och drag som påminner om eder och raseri, och den sneda underläppen, som har en så behaglig båge betraktad från höger, från vänster ser den ut som en grimas, det är omöjligt att det här kan vara ett femton år gammalt barn, det är som om det bakom detta ligger en fullständig förlust, till och med blindhet, och trots det ett slags hätsk förlikning med sin egen värld, utan krav på en bättre sådan, begåvad med det sorgmod som förnimmer all olycka och står ut med den –
Hör du, vännen, säger han, och tänker för sig själv: Jag har väl inte blivit galen? Men flickan rycker till och drar så snabbt hon kan upp axelbanden på underklänningen igen, tittar skräckslagen på honom, med hjärtklappningen i blicken, och hajar till, vad har hon gjort? Men han ville bara be henne vända sig om där hon satt, han tyckte bättre om att se folks högra sida, han hade sagt något liknande till hennes mor när han uppvaktade henne, det hände innan den här berättelsen börjar, högra sidan, kära du, den vänstra kinden ser ut som en bortbytings, det blir bara värre och värre, så där, ja. Och se bara till så att du inte blir kall av allt det där skvättandet med vatten, det är inte nyttigt att skvätta med vatten om det inte är strängt nödvändigt, lilla du, jag har aldrig skvätt med vatten. Och se till att glöden ligger och pyr i morgon för din mormors skull, numera har hon så svårt för att göra upp fyr, hon börjar bli utsliten.
En stund senare reser han sig och går ut.
Han såg efter i alla husen om allt var lugnt och stilla. Allt var lugnt och stilla. Kattens gröna ögon glimtade till antingen längst in på foderbordet, eller uppe på sparrarna, annars föraktade de varandra, eftersom Bjartur var hundmänniska. När han kom in igen hade hon gått och lagt sig, ja ja, den stackaren, bara hon nu har ordentligt på sig. Trots katten kände han sig inte tryggare än att han steg upp två gånger per natt, ibland tre, gick ut i husen och spottade i alla riktningar; himlen stjärnklar, tiken skällde uppe i stugan. För övrigt verkade man sova som vanligt, drömma som vanligt, ibland om två kronor av silver, ibland bara om en femtioöring; ibland om själva havet, ibland bara om den lilla sjön som skymtar på ett visst ställe.