På pingstaftonen kommer Asta Sollilja tillbaka nerifrån bygden, vi får hoppas att hon har lärt sig kristendomen, för hon ska konfirmeras i morgon. Men varför kommer hon hem i dag? Hade Bjartur kanske inte kommit överens med en kvinna nere i bygden att hon skulle sy en klänning åt Asta och gett henne betalt för det? Hade det inte blivit bestämt så att flickan inte skulle komma hem förrän efter konfirmationen, på pingstdagens kväll? Hur som helst så kom hon hem på pingstaftonen, sent på eftermiddagen. Det gick till så här:
Nerifrån myren kommer en kvinna ridande i en kjol som rymmer en halv socken, på en askgrå häst som lättfotad travar genom sumpmarkerna, nej, det var ingen gammal krake som gick ner sig, det var Grålle från Rödsmyr med sina lätta hovar och lyfta manke. Asta Sollilja kom hoppande efter, från den ena tuvan till den andra, lerig till mitten på underbenen, framåtböjd, såg varken åt höger eller vänster, tog bara ett steg i taget. Hon grät.
Med en mäktig mans chevalereska uppträdande ställde sig Bjartur nedanför gärdet och hälsade dem hjärtligt välkomna, tog tyglarna vid betselstången och ledde hästen på den torraste jordremsan upp till gärdet, med många skämtsamma ord till hands åt frun, sällsynta vita korpar och dylikt, och när hon hade kommit till gårdsplanen – hon blomstrar ännu av hälsa och är rosig om kinden, sa han, för hon var fet och rundlagd och såg ut precis som påven: Hör du, Gvendur, låt fruns Grålle beta i utkanten av mitt gärde medan hon stannar och väntar på kaffe. Och du springer genast upp, Sola, och ser efter om det inte är lite glöder kvar i spisen fast vi inte har gjort upp mycket fyr sedan du gav dig i väg, vi kokade fisk i söndags som skulle räcka hela veckan. Men som du ser ut, min tös, det var väldigt vad du ser ledsen och bedrövad ut trots att du kommer i sällskap med hela Islands skaldinna. Hon svarade inte sin far utan böjde överväldigad av sorg på huvudet för att inte stöta emot dörrposten då hon kom hem igen, och försvann in. På gårdsplanen stod Bjartur och fjärdingsmannens fru och bredde ut sig väldeliga om Islands poetiska och gynnsamma vår som de båda var delaktiga i där i dalen, var och en på sitt sätt.
Lamningstiden är väl snart över hos gamle Jón? frågade Bjartur. Ja, det vet jag. Och besättningens tillstånd är väl någorlunda bra som det brukar vara hos honom? Jaså, det var som tusan, ja, det är inte helt ovanligt att ett och annat lamm går åt för honom, den stackaren, men det finns mer än tillräckligt att ta av som tur är. Och gräsväxten är väl ungefär som vanligt? Ja, det spirar här på heden också. Och det har inte varit så mycket rovfågel i vår, och skönt är ju det, det är likadant här, men jag har ju inte så mycket att gapa över, ingen undernäring här inte, kan inte påstå att jag har hört någon havstrut, bara lite korpkrax en gång. Och minimalt med mask hos din gamle Jón? Jag däremot har inte haft mask här, inte ens vanlig springmask, och lamningen har varit enastående bra och alla har snart fått sina, bortsett från att jag har en svartryggig gammaltacka som jag tycker särskilt mycket om, hon ska lamma i dag, den slarvan, hon är rund och trind, jag funderade på att traska söderut här i markerna och se efter hur det går för henne. Tala med mig? Va? Jaså, om jag inte hör alldeles fel så talar vi med varandra nu, kära du. Bakom gården? Bortåt fjället till? Det var något nytt. Det var inte en dag för sent att hon bad mig följa med bakom en videbuske, denna välsignade madam, fast man kanske har börjat bli lite stel i de finare rörelserna –
Hon uppskattade inte skämtet, utan tog handen full med kjoltyg för att inte trampa på fållen, och de gick om knuten och längs bäcken i riktning mot fjället. Hon föreslog att de skulle slå sig ner på var sin grästuva vid bäcken.
Nja, egentligen tycker jag ju att det är jag och inte du, din gamla hedersgumma, som ska bjuda någon att slå sig ner här på egendomen, sa han fortfarande strålande glad, men hon var oemottaglig för all skämtsamhet. De satte sig. Med psykologisk inlevelse och konstnärlig begåvning smekte hon gräset på hans tuva, strök det smeksamt fram och tillbaka med sin förnäma hand, liten och fet, det var gropar i huden över knogarna – men vad i helvete var hon ute efter, hon tänkte väl i alla fall inte försöka lura ifrån honom gården? Och det var väl knappast aktuellt längre att upplösa hemmet? Vem kan förutse en sådan människas infall? Därför tog han en pris snus. Jag får väl inte räcka madam snushornet medan hon pustar ut ett slag? sa han. Men frun snusade inte. Hon hade absolut inget sinne för humor.
Jag vet inte om du lade märke till det, Bjartur, sa hon, att din dotter inte precis såg strålande ungdomsglad ut då hon kom till gårdsplanen för en stund sedan.
Å, hon tyckte kanske det var konstigt att du inte hade erbjudit henne en gammal märr att rida hem på, sa Bjartur, men de var kanske ute
i hagen allihop med undantag av de goda ridhästarna. Det spelar ingen roll. Jag och min familj har alltid använt våra egna apostlahästar.
Uppriktigt sagt hämtade någon en häst åt henne, men hon tackade nej till den. Hon är stursk och envis, den stackaren. Den där halsstarrigheten har hon efter dig.
Kristendomen har kanske inte trängt igenom riktigt hos henne, sa Bjartur. Det skulle just vara likt den där svartrocken att säga någonting till henne. Hon är inte van vid att man säger så mycket till henne. Det är alltid lugnt och fridfullt här på gården. Och vad själva kristendomen beträffar, så har jag i stort sett aldrig uppmuntrat henne när det gäller den; uppriktigt sagt så har det alltid varit min åsikt att den där kristendomen har ställt till med tråkigheter i samhället, även om den gamle kyrkoherde Guðmundur naturligtvis var en mycket klok man när det handlade om får. Men jag vågar gå i god för att lilla Sola är lika begåvad som alla andra ungdomar som har gått och läst för prästen i rätt tid, trots att hon kanske inte har förstånd på kristendomen som sådan. Och det skulle vara roligt att se en ung människa i hennes ålder som är kunnigare i den gamla litteraturen. Och även om en sådan känslig person brister i tårar när någon kritiserar henne för något, så behöver det ju inte ha några efterverkningar.
Nej, sa frun. Det är inte hennes kristendomskunskaper det är fel på. Tyvärr, höll jag på att säga.
Därefter fortsatte hon att smeka gräset på mannens tuva med de där konstnärliga rörelserna, fyllda med djup eftertänksamhet. Då sa Bjartur:
Jag kommer inte ihåg om jag nämnde för dig att jag har en gammal tacka som har hållit ihop med mig i vått och torrt, hon härstammar i rakt nedstigande led från kyrkoherde Guðmundur, jag kallar henne Kappa eftersom hon är svart på ryggen och en bit ner på sidorna, jag tycker hon har sett så konstigt tjock ut baktill och inte lagt på sig framtill ännu, därför är jag halvt om halvt rädd för att hon, om hon nu ska ha två lamm, har svårt att föda fram dem, därför funderade jag på att gå ut här i markerna innan det blir kväll, eftersom det är dags för henne nu.
Ja, käre Bjartur, sa kvinnan. Nu ska jag inte uppehålla dig så mycket längre till.
Så kom redogörelsen. Först ska det sägas att hushållerskan Guðný alltid har betraktat lilla Asta lite grann som sin, det finns ju visst fog för det, och hon ville absolut ha henne hos sig de här nätterna då hon var nere i bygden för att delta i konfirmationsundervisningen, och då lade hon redan första kvällen märke till att Asta var lite nedstämd, det var som om något tyngde barnets sinne, och hon var så tankspridd att det knappt gick att få ett förnuftigt svar ur henne då hon blev tilltalad. Och när de hade gått och lagt sig började hon lägga märke till att Asta grät med ansiktet mot kudden, ibland grät hon till långt fram på natten.
Därefter fortsatte kvinnan att välsigna gräset med sina estetiska fingrar och tystnade, trots att hon hade mycket på hjärtat, men hon var tvungen att hämta andan. Hon hade den sortens andhämtning som är typisk för korpulenta personer.
Jaha ja, sa Bjartur till slut, för han uppskattade inte konstpauser. Det är väl ingen nyhet att de där ungdomarna har lätt för att ta till lipen, alldeles särskilt de som är av den kvinnliga sorten – det är som jag har sagt så många gånger, både till tiken och till mina fruar: kvinnosläktet är ännu ynkligare än människosläktet.
De första nätterna vägrade flickan att svara på alla frågor om vad det var som plågade hennes sinne.
Ja, sa Bjartur, undra på att folk som är uppfostrade att vara självständiga vägrar att breda ut sig om vad som rör sig i deras sinne. Sinnet är ju inget annat än luft. Och det stämmer som det brukar heta: luften kan gå ur dem.
Hon var så frånvarande på dagarna att vi först trodde att hon hade tråkigt och att hon inte trivdes bland andra människor. Det var omöjligt att få henne att delta i lekar med de andra konfirmanderna. (Bjartur: Tja, varför ska man slita hål på skorna med en förbannad massa onödigt skuttande.) På morgnarna började Guðný sedan lägga märke till att flickan inte var riktigt frisk. Hon var slö och illamående och kastade upp medan hon klädde sig. (Bjartur: Hon mådde väl inte bra av hästköttet.) Vi serverar aldrig våra gäster hästkött, käre Bjartur, eller det är det väl ingen som har hört talas om förut. Barnen hade just fått en fantastiskt god ragu kvällen innan och hushållerskan trodde att hon möjligen hade förätit sig, eftersom hon hade konstaterat att flickan ibland var underligt glupsk. Men då det här upprepades varenda morgon kunde Guðný inte undgå att misstänka ett och annat och började titta närmare på flickans kropp på kvällarna när de skulle gå och lägga sig. Det hade nämligen genast slagit henne att flickan var väldigt kraftig för sin ålder, hon har nästan en fullvuxen kvinnas former, och till det kom, som vi alla genast lade märke till utan att direkt fästa oss vid det, att hon har onaturligt stor byst för att vara en så smal flicka, och så till sist i går kväll frågade Guðný henne om hon inte fick känna lite på henne, hon trodde att hon kanske hade någon sjukdom i underlivet. Och då upptäckte hushållerskan naturligtvis genast hur det var fatt; och hon satte i gång att fråga ut henne. Till att börja med ville flickan inte erkänna något. Det var då hushållerskan tillkallade mig. Och givetvis såg jag omedelbart hur det var fatt. Jag sa åt flickan att det inte tjänade någonting till att försöka dölja det för oss. Och så medgav hon det. Hon är nämligen i grossess. Hon är troligen i femte månaden.
Då såg Bjartur på kvinnan med liknande blick som hos en häst som hör ett oväntat buller bakom sig, lägger öronen bakåt, lyfter på manken och är nära att skena, reste sig därefter snabbt upp och tog samtidigt ett steg bakåt, först oförmögen att finna ett lämpligt sätt att hantera nyheten. Till sist skrattade han fånigt rakt ut i luften och svarade: Med barn? Min lilla Sola? Nej, nu tror jag att ni behagar skämta med mig, goda madam.
Jaså, ja, det skulle i så fall vara första gången som jag far med osanning mellan gårdarna, käre Bjartur, sa kvinnan. Och jag trodde att jag hade gjort mig förtjänt av något annat än att bli beskylld för lögnaktighet av dig. Jag har alltid velat dig väl. Och er alla. Mitt hjärta och mitt hem har alltid stått öppet för er bönder. Jag har jämt varit talesman för det bästa i livet på landet. Jag har betraktat bondens yrke som heligt. Och samtidigt har jag sett på bondens sorger som mina egna sorger, på hans nederlag som mina egna nederlag. Jag har alltid haft klart för mig att den isländske småbrukarens uthållighet har varit en ständig hävstång för folket (ja, för folket på Rödsmyr, sa Bjartur ilsket, men det har aldrig varit mitt folk, trots att jag har varit förtryckt av er i mer än trettio år och nu till råga på allt har gått med i er kooperativa förening för att jag var så illa tvungen). Ja ja, käre Bjartur, du får ha vilka åsikter du vill, men jag kan tala om för dig att varenda gång kommunalnämnden har varit på vippen att upplösa ditt hem så har jag alltid tagit strid och lagt ett gott ord för dig och sagt: Det är den isländske småbonden som har hållit liv i folket i tusen år, så låt min Bjartur vara. Men nu har det gått så långt att jag måste erkänna att jag har lidit nederlag, i femton år har jag försökt ta dig i försvar medan hela socknen höll andan för din skull, först dog din förra fru på det där förfärliga sättet, därefter dog dina barn år efter år, antingen vid födseln eller vid späd ålder, och du kom med dem på ryggen år efter år för att begrava dem på vår lilla kyrkogård, och så dog din andra fru i fjol, och alla vet vad det var hon dog av, till sist var det de där mystiska händelserna i vintras och din äldste pojkes försvinnande. Och trots det tog jag aldrig min hand ifrån dig helt och hållet. Men nu kan jag inte mer. Att själv rymma bort från allt elände som hände här i vintras och skicka hit en illa beryktad stackare i stället, en ökänd fyllbult och fängelsekund, som dessutom är ett fattighjon med huset fullt med ungar och är svårt lungsiktig till på köpet, och det där vraket lät du hållas här med dina barn och med lilla Asta Sollilja, en fullvuxen flicka –
Nej, hör du min goda madam, nu räcker det, ja, dra åt helvete, hör du det, här är du inte på din egendom, du är på min mark. Och om du har sökt upp mig i dag för Asta Solliljas skull så ska jag tala om för dig att du kommer femton år för sent, om jag inte misstar mig var det du som lurade henne på mig för att slippa henne, då hon ännu var i moderlivet. Och är hon mitt barn så är det för att det var du som i praktiken satte ut henne innan hon var född och sålde jord med henne för att hon skulle kunna ge upp andan på en annans mark och inte din egen. Tror du inte att jag visste det från första början att det var ett yngel från er på Rödsmyr, barnet som föddes här i stugan den gången då jag red på fan själv över Jökelälven utan att omkomma? Du stod faktiskt och ljög på mitt bröllop när du ställde dig upp i tältet på Nedre Torp med moderna floskler och utländsk religion på läpparna efter att du hade prackat på mig din sons foster för att rädda Rödsmyrs rykte. Och om du nu kommer till mig och anklagar mig för att Asta Sollilja är med barn, så angår det inte mig; för det första är det inte jag som har gjort henne med barn, och för det andra är jag inte ett dugg släkt med henne och har inget ansvar för henne. Det är du som är släkt med Asta Sollilja och har ansvar för henne. Ni på Rödsmyr har avlat henne i moderlivet och sedan övergett henne och hon angår mig inte, och nu tänker jag säga till dig en gång för alla att ni kan dra åt helvete med era horungar och döpa dem med era egna namn, och vare sig de är gravida eller ej så får ni ta hand om dem, de finns inte mer för mig.
Käre Bjartur, sa kvinnan vänligt och hade börjat slita upp gräset från mannens tuva. Vi måste försöka lugna oss och tala förnuftigt om allt som har hänt. Jag tänkte nämligen föreslå att medan hon går i väntans dagar får hon mer än gärna komma till oss, så tar vi hand om henne –
Det angår mig inte ett jävla dugg längre om ni tar hand om barnen som tillhör er eller sätter ut dem. Jag har verkligen gjort min plikt medan ni har svikit er, ert eget barn låg livlöst under buken på min tik och ni hade satt ut det, och då tog jag ert eget barn, tog hand om det och gjorde det till min ögonsten, min livsblomma, i femton år, men nu får det räcka, och om ni kommer och hotar med att skingra allting här och driva mig från hus och hem, så gör det då om ni vågar och tycker att ni har lagen på er sida. Men jag uppmanar er att dra åt helvete med era barn i fortsättningen och lämna mig i fred med mina barn, och så har vi inget otalt mer med varandra, och nu går jag söderut här i markerna för att se efter om min tacka har lammat.
Med de orden gjorde sig småbrukaren klar att gå, stegade i väg utmed bäcken, söderut över myren, och avskedshälsningarna blev inte fler. Tiken gjorde honom sällskap. Han såg sig inte om. Diktarinnan satt brydd kvar med mannens jord under handflatorna och såg efter honom. Han var som en oemotståndlig armé. Det var hon som hade lidit nederlag.