Världskriget rasade vidare till ständigt växande välsignelse för landet och folket, och kallades därför av många aldrig för något annat än det välsignade kriget, inte minst av vanliga hyggliga människor, det höll på i mer än fyra år, till allt större glädje för folk ju längre det fortsatte, alla goda människor önskade att det skulle pågå så länge som möjligt, priset på isländska varor fortsatte att stiga i utlandet, man stred om att få isländska handelsvaror bland annat i Sydeuropa. Dessa begåvade och individualistiska stridande nationer, som förr i tiden inte hade brytt sig ett dugg om att islänningarna släpade fram sitt liv svårt pinade av svält, slaveri, handelsmän och alla möjliga landsplågor, gjorde nu gemensam sak och bjöd på våra varor och bidrog till att vi kunde bli rika och lyckliga; många bestämde sig för att köpa sina arrendegårdar eftersom det uppfattas som grunden för allt verkligt anseende, och de som tidigare hade ansträngt sig till det yttersta för att bli ägare till en gård började nu fundera på att bygga till; de som hade skulder bereddes tillfälle att sätta sig i ännu större skuld, och för dem som inte hade några skulder bredde kreditinrättningarna ut sin famn med otrolig älskvärdhet. Folk odlade på större arealer än förut, man utökade kreatursbesättningen, man skickade till och med sina barn till utbildningsanstalter, till några gårdar hade det kommit fyra porslinshundar av det större slaget, till och med musikinstrument, kvinnorna gick omkring med alla möjliga mässingsringar, många skaffade sig överrock och stövlar, som förr i tiden hade varit förbjudna varor för det arbetande folket. Staten investerade i offentliga byggnader och mycket annat, och de som hade en företagsam idealist till alltingsman i likhet med det här distriktet, som hade valt Ingólfur Arnarson Jónsson, fick vägar och broar till sin trakt. Det byggdes en körväg nerifrån Fjorden genom dalen förbi Bjartur i Sommarhus, hela vägen bort till bygderna väster därom, och de första automobilerna kom susande på vägen med otrolig fart och skrämde folks hästar. Nu var det inte utan att somliga förlorade sitt goda omdöme i den välståndets och pengarnas yra som drabbade landets utspridda bygder, och man kunde inte förneka att många egendomar köptes till överpris, en del bönder förbyggde sig och somligas barn kom hem igen från skolorna på en gång snabbutbildade och överkvalificerade. Men några iakttog största möjliga försiktighet, ändrade varken levnadsvanor eller köpte porslinshundar, kostade inte på sina barn någon utbildning, utan utökade sin kreatursbesättning efter hand, förbättrade jorden lagom mycket och satte i all tysthet sitt mål högre. Bland dem var Bjartur i Sommarhus. Han ödslade inte mer på överflödsvaror än tidigare, utan använde för varje år som gick mer och mer pengar på att köpa arbetskraft och djur. Nu var den perioden över då hans tideräkning utgick från den sommar när den där satans Fríða var där som en annan olycka i samband med en ko, nej, innan någon visste ordet av hade han kommit upp i tvåhundrafemtio får, två kor och tre hästar, daglönare och pigor på somrarna, hushållerska gunås och dräng på vintrarna, och hade till och med reparerat det gamla ursprungliga stallet under loftets golv för att kunna hysa dessa nya människor, och där det förut hade varit en liten öppning i väggen där gödseln kastades ut sattes nu ett fönster in med fyra små rutor i. Många bäckar små gör en stor å, säger ordspråket, och detta var den trygga tillväxt som sker utan omvälvningar, utan buller och bång, liksom av sig själv. En sund utveckling. Mannen själv var sig lik, lade sig inte till med mer extravaganta vanor än att ta fyra minuters vila per dag på en hövolm och samtidigt hoppas att han snart skulle rulla ner från den igen, helst i en vattenpöl, ställde rimligt hårda krav på sina anställda både sommar och vinter, och mumlade sinnrikt rimmade dikter utantill när han var ensam. Den gamla kvinnan levde vidare på sitt egendomliga sätt, som ett slags ljus som Herren har glömt att släcka, hon rabblade sina psalmer och stickade och lade aldrig märke till de nya tiderna och förnekade att det hade dragits en körväg genom dalen, eller att självgående fordon kunde köra till Fjorden på tre kvart eller ner till Rödsmyr på en, hon trodde nämligen inte på att det fanns några vägar, utom möjligen vägen till himmelriket. Det är världskrig också, sa folk glatt. Men hon sa att det inte fanns något världskrig, hon sa att det på sin höjd bara var det där vanliga kriget som alltid har rasat i utlandet så långt tillbaka som hon kunde minnas – världskrig, vad är det för dumheter. Det kom sig av att hon nämligen inte trodde på att världen fanns. Men hon fortsatte att påpeka att det alltid hade vilat en förbannelse över den här lilla gården, förr eller senare skulle det visa sig, den som lever får se, den där Kólumkilli har sällan släppt taget om dem som har hängt kvar vid det här stället. Däremot var solnedgångarna på Rasbol vackra, jag bodde där i fyrtio år, utan att det hände någonting. Hon längtade alltid hem.
Nu ska det berättas om den kooperativa föreningen, böndernas sunda handelsföretag, som gör mellanhänderna överflödiga och ger bönderna betalt för det verkliga värdet av deras varor, kort sagt skapar en nyttig självförsörjning inom handeln, byggenskapen, produktionen och ekonomin. De föreningarna ska rädda landets bondeklass och göra fattiga bönder förmögna, som de påstås ha gjort i Danmark. Den kooperativa föreningen i Fjorden blomstrade, de kooperativa föreningarna blomstrade överallt. Folkets blodsugare, köpmännen, försvann ur bilden på alltfler håll, eller kämpade för livet, bönderna tog ett allt fastare grepp om alla sina angelägenheter, handel, jordbruk, byggen, till och med elektriciteten, och böndernas tidningar i huvudstaden förklarade att man nu höll på att lägga grunden till isländskt jordbruk i stor skala, ett jordbruk som var i stånd att helt och hållet motsvara tidens krav, ett jordbruk som var islänningarnas huvudnäring, en hörnsten till folkets frihet, egenart och andliga och kroppsliga kraft. De som kämpar mot böndernas intressen är nationens största fiender. Ner med mellanhänderna! De kooperativa föreningarna besparar dem som använder sig av dem en fjärdedel av alla utgifter, de kooperativa föreningarna har bildats mot kapitalismens övergrepp för att värna om småproducenternas och folkets rätt. Och då är likväl inte den viktigaste punkten nämnd. De kooperativa föreningarnas idé har ett högre syfte än ekonomisk vinning. De vill förbättra människorna, vidga deras synkrets, höja deras bildning, göra dem mildare stämda mot dem som är svagare.
I samband med detta blev själva bondekulturen plötsligt det stora budskapet i huvudstadspressen. Allt för bönderna, bönderna är nationens livsnerv och pliktankare. Folket är kärnfriskast i fjällens närhet. Den isländske bondens liv är det enda sanna livet. Lantmannen kommer ut på gräsbevuxna fält i ren och klar luft, och i samma ögonblick som han andas in den strömmar en okänd livskraft genom hans kropp och själ. Stadsborna har inte det ringaste begrepp om den frid som moder naturen skänker, och så länge man inte har funnit den friden får själens längtan stillas med ögonblickets nyheter, och vad är naturligare än att sådant skapar ombytliga ögonblicksmänniskor? Fårskötaren är däremot full av hjältemod, för snöstormen härdar och stålsätter honom. Så vackert är livet på landet, det är nationens bästa pedagogiska institution. Och bönderna bär den lantliga kulturen på sina axlar. Hos dem sitter framsynt allvar i högsätet, till landets och folkets välsignelse. Vad vore landets historia om den inte hade skrivits vid tranlampans matta sken under lantmannens långa vinterkvällar? Var stod den folkliga bildningen, den bildning som står högt över alla civiliserade nationers kultur, om det lilla barnet på landet inte hade fått läsundervisning på sängkanten, lärt sig skriva på sotat glas, fått höra evangeliets budskap i ett hörn av ladugården, eller lyssnat på en hjältedikt ur sin fars mun då han var tungsint, och på andliga sånger ur sin mormors strupe, och somnat på kvällen med salig Hallgrímur Péturssons verser på läpparna? Och naturen, ja, den är vacker vår isländska natur med sina backar, sänkor, vattenfall och fjäll, men så är ju också fjälldalarnas folk det sanna folket, naturens folk, det enda sanna folket. Dess liv består i att hjälpa Gud.
Evangeliet om allmogekulturens förträfflighet och bondeståndets förtjänster hade dittills bara varit en sällan hörd sanning som frun på Rödsmyr hade gjort bruk av vid sammankomster, antagligen för att hon djupt ångrade att hon någonsin hade lämnat staden, i synnerhet på bröllopsfester, men annars hade man inte fäst särskilt stort avseende vid det där på landsbygden, inte mer än till exempel vid prästens predikningar. Nu stod den sanningen helt plötsligt i respektabla tidningar som trycktes i huvudstaden och skickades ut till varje hushåll, den stod där i olika varianter varenda vecka. Det var som om man mötte frun från Rödsmyr på varenda tidningssida i landet, med samma moderliga ansikte som påven, trots det otillgängliga leendet, hon verkade ha segrat över hela linjen. Och folket i allmänhet började tro på detta, allmogekulturen haussades upp ute i bygderna, inga tölpfasoner mer, ingen vidskepelse från forntiden – Kólumkilli, vem lyssnar mer på sådant strunt? Nej, den isländske bonden hade vaknat ur seklernas sömn, och det var till och med en öppen fråga om han någonsin hade sovit, i alla fall hade han helt oväntat bildat sitt eget parti i landet, ett parti mot de reaktionära, mot egoister, kapitalister, mellanhänder och tjuvar, ett parti av kooperatörer, småföretagare, vanligt folk och ivriga framstegsmän, ett rättfärdighetens och idealens parti. Ingólfur Arnarson Jónsson var en av de främsta, som med fullmakt från Bjartur i Sommarhus reste för att kämpa på alltinget mot orättvisorna i landet och för idealen i den nya guldålder som randades. Bjarturs tillgodohavande i den kooperativa föreningen växte för varje år. Hade då Bjartur i Sommarhus börjat tro på Ingólfur Arnarson och de andra på Rödsmyr? Det är inte gott att säga om han hade börjat tro på dem direkt, men en sak var säker: när statens vägarbetare höll på att bygga bron över Rödsåklyftan på åsen i väster, våren efter att Ingólfur Arnarson i alltinget hade lyckats genomdriva att det skulle dras en landsväg genom dalen och alla vattendrag överbryggas, traskade han en kväll strax före arbetsdagens slut bort till vägarbetarna på åsen och gav sig i samspråk med dem. Vad han sa vittnar i någon mån om vad som hade hänt med hans tro vid den tiden.
Arbetarna höll på att driva in kilar i flata stenblock och klyva dem i mindre bitar, högg därefter av alla ojämnheter på varje sten, för bron över ån byggdes långt ovanför vadstället där ån rann genom en smal klyfta och därför blev pelarna höga och det gick åt mycket sten.
Här står ni och hugger, pojkar, sa bonden, stolt över den nytta statskassan hade av stenen på hans ägor.
Ja, på det här jävelskapet, sa de, men vi hade hellre huggit oss var sin flicka.
Jag har faktiskt inte kommit hit för att lyssna på era snuskiga vitsar, era jävlar, sa han.
Nej, det tjänar ju inte heller mycket till att antyda något för dig, sa de, det är ingen stake i dig, du har inte en enda hemmadotter.
Å, ni har ingen aning om hur hård jag kan vara, fast ni kanske kan klyva de där flisorna, sa han. De är mjuka som mesost.
Var det något du ville? frågade de.
Här på mina ägor är det inte ni som frågar, sa han. Jag frågar och ni svarar.
Tror du att du är någon jävla kung, sa de.
Några skulder har jag inte, sa han. Och anställer jag någon för att arbeta så betalar jag honom lika bra som den där gamla statskassan. Men vad var det jag skulle säga; det är väl inte så att någon av er pojkar kan hugga en gravsten?
Gravsten? sa männen allvarliga, eftersom de hade respekt för sorgen. Vi har naturligtvis ingen erfarenhet av sådant, inte av finare stenhuggeriarbeten.
Å, det behöver inte precis vara ett gesällprov i stenhuggeri, sa han. Men jag skulle i alla fall vilja ha något som liknar en gravsten, lite smalare upptill och bredare nertill.
Vi förstår, sa männen, men naturligtvis åtar man sig inte något sådant om man inte får övertidsersättning.
Han sa att han inte var känd för att tjafsa om småsaker, allra minst då det gällde sådant här. Det förstod de mycket väl, de näras och käras gravar är heliga för folk, då är man inte snål om pengarna, och de upphörde med spydigheterna.
Därefter inleddes förhandlingar om stenen; de förhandlade en stund, försiktighet från båda sidor, återhållsamhet till och med, särskilt från stenhuggarnas sida, båda parterna var lika ovana vid underhandlingar av det här slaget, men de kom överens till sist. Bjartur upprepade att det inte var frågan om något finare stenhuggeriarbete. Skulle det vara en inskrift? Ja, en inskrift. Då blev det genast lite värre, de visste inte mycket om hur man högg in bokstäver.
Det behöver inte vara skönskrift precis, sa Bjartur, monogrammet räcker, eller dopnamnet, med tillägg av vem det är som har rest stenen över henne.
Är det din döda fru? frågade de.
Å nej, sa Bjartur. Inte direkt. Men det är en kvinna i alla fall. En kvinna som både jag och andra har gjort orätt mycket länge – tror jag. Man har ofta fel i sina åsikter och kanske därför också i sina handlingar, inte minst då det är dåliga tider. Man är rädd för andras bröd.
Ligger hon på Rödsmyr? frågade de.
På Rödsmyr? Hon? upprepade han och blev stött. Och tillade, stolt för kvinnans räkning: Nej minsann, hon har aldrig legat begravd nere hos dem. Hon ligger på min mark, hon ligger faktiskt, kan jag tala om för er, bara ett stenkast härifrån, längre ut på åsen, vid krönet utmed klyftan.
De tittade förvånat på honom en stund och visste först inte hur de skulle tolka hans ord, tills en av dem sa: Du menar väl inte spöket, och den andre: Gör du narr av oss, din jävel?
Men Bjartur gjorde inte narr av någon, sådant hade han aldrig förstått sig på, det var hans fulla allvar, och det var länge sedan han hade fått för sig att bidra med en sten till den kvinna som under lång tid hade legat i en omarkerad grav i närheten av hans gård och utsatts för förtal och påståtts ha levt ihop med en djävul; nu tyckte han det var dags att rentvå henne från denna papism. Han tvivlade visserligen inte på att det hade varit en olycklig kvinna, men han var inte så övertygad om att hon hade haft större otur än folk i allmänhet, han hade själv fått uppleva svåra tider, men vad var det mot de katastrofer som drabbade landet förr i tiden, till exempel nödåren efter det stora vulkanutbrottet, eller under monopolhandelns dagar då djävulen Kólumkilli tycktes ha varit folkets enväldige härskare, och det kunde väl hända att kvinnan hade begått något brott, vem har inte gjort det, några påstod att hon hade dödat folk, och vem har inte dödat folk, om man ska gå närmare inpå det? Vad är en människa? Folk är inte värda ett ruttet lingon i nödtider. Han förklarade att han betraktade kvinnan som sin granne däruppe på heden, han hade ditintills inte hjälpt henne, men nu var det utomordentligt goda år till lands och sjöss och dags att ge en missförstådd kvinna lite upprättelse och skänka henne en sten, låta allt vara glömt, även om hon kanske hade burit sig illa åt en tid. Han ville dessutom låna henne sitt namn som sällskap i framtiden i stället för det papistiska öknamn som dittills hade följt henne: Bjartur reste denna sten åt Gunnvör.