Vid den tiden ansågs det inte längre vara fegt och ynkligt och jämförbart med att omhändertas av fattigvården eller skaka galler och något som bara passade sig för samhällets avskum, att resa till Amerika: det hade nästan blivit fint att utvandra dit. Emigranter beskylldes inte längre av andra för att vara landstrykare eller småbönder som hade tvingats gå från gård och grund, eller för att helt enkelt bli avpolletterade av kommunalnämnden på detta sätt, nej, det här var personer som gick omkring med pengar i fickan och skulle företa en resa för att träffa välbärgade släktingar och vänner på andra sidan havet, fint folk. Islänningar där borta hade plötsligt blivit fint folk, eftersom det ansågs vara bevisat att de hade gott om pengar, och det uppfattades som en berömlig gärning att resa i väg för att söka upp detta förmögna fina folk. Guðmundur Guðbjartsson, Gvendur i Sommarhus, som aldrig hade varit i Fjorden vad folk hade märkt, han var där med pengar i fickan, hundra kronor, tusen, kanske mer, och var på väg västerut för att träffa sina morbröder, förmöget fint folk; han bemöttes plötsligt med respekt i Fjorden medan han gick och väntade på båtlägenhet och blev bjuden på kaffe hos häradshövdingen i samband med att hans pass utfärdades, till och med häradshövdingens hustru kom för att titta på honom, eftersom han var på väg till Amerika. En begåvad herre som han inte kände träffade honom på gatan och bjöd in honom och gav honom mer kaffe och lärde honom att säga jess-monni-ållrajt så att han kunde ta sig fram i Amerika. Och på fartygsexpeditionen fick han en timmes undervisning i hur han skulle bete sig i Reykjavík, vem han skulle söka upp och vad han skulle säga och vem han skulle betala för att få åka med, och någon gav honom en cigarr att röka så att han kräktes nere på stranden. Många hejdade honom på gatan och frågade om han var den mannen. Ja, han var den mannen. Kvinnor dök upp i fönstren, drog ifrån gardinerna och granskade honom från topp till tå med romantisk nyfikenhet, därför att de visste att det var han. Barn stod bakom husknutarna och skrek efter honom: Amerika Amerika hi hi hi. Så förflöt två dagar i berömmelse. Han köpte en kniv och ett snöre som han skulle ta med sig till Amerika, för inget är nödvändigare på resor. Fartyget väntades tidigt nästa morgon och han hade uträttat sina ärenden och hade ännu en halv dag över. Nu är det bäst att jag går och söker upp Asta Sollilja, tänkte han. Han hittade henne till sist som hembiträde hos en bondfamilj som även bedrev fiskeri. Hon hade barnet med sig, det var fyra och ett halvt år gammalt, en flicka. Jag döpte henne till Björt, sa Asta Sollilja. Jag var bara ett barn själv när jag fick henne, jag kom inte på något annat, det var inte alls för att göra en viss person glad, hon är stor för sin ålder och får tillräckligt att äta numera, stackaren, och var vindögd som mamman. Hon kysste henne. Asta Sollilja var högväxt, långbent, kanske lite för bred om höfterna, medan axlarna inte var lika starka längre, ryggen var lite för rund, bysten inte lika hög som det året då hon fyllde femton, ögonen silvergrå under svarta ögonbryn, hyn blek, draget kring munnen hade förvandlats från behag till hårdhet, det hade gått röta i en framtand, blicken skelade mer, kanske berodde det på trötthet, händerna var knotiga och långa men hade en behagfull form, armarna för magra, halsen ännu vit och ung, rösten barsk och skrovlig, inte ljus. Hon hade låtit klippa håret men luggen hängde nästan för ögonen på henne. Det var något på en gång starkt och svagt i alla hennes rörelser, tilldragande och frånstötande, hon måste väcka uppseende, det fanns inget lojt drag i ansiktet, inget dött i blicken, inte en gest utan personligt uttryck, hela framtoningen hade motsatta förtecken, förödmjukelse och uppror på en gång, hela hennes liv var en oavbruten lidelsefull plåga så att man fick lust att vara god mot henne, och att stöta henne ifrån sig, och komma tillbaka till henne igen eftersom man inte hade förstått henne – och kanske inte sig själv heller. Gvendur kände genast att hon var av hög börd fast hon stod där ångestfull över blöt tvätt, klädd i paltor, kanske iklädd ett helt folks skam, ett oskyldigt folks förödmjukelse under tusen år, med en maskstungen tand och ett oäkta barn – beundrade henne fortfarande på samma sätt som han och hans bröder tidigare hade gjort, så länge hon var deras storasyster därhemma. Nej, de var inte släkt med varandra.
Jag är på väg till Amerika, sa han.
Stackars pojke, sa hon, men obarmhärtigt, utan all sentimentalitet. Jag är övertygad om att det kan bli något mer av en där, trots att det är goda tider här.
Hon log kallt.
Vem har skickat dig till mig? frågade hon.
Ingen, sa han. Jag tyckte bara att jag skulle säga adjö till dig.
Jag trodde att du skulle vara den siste av oss som längtade efter något, sa hon. Jag trodde att du ville bli en fri man som Bjartur i Sommarhus.
Hon sa Bjartur i Sommarhus med ett kyligt leende, utan att tveka. Det hon hade vunnit i styrka hade minskat hennes känslosamhet.
Han tänkte mycket djupt och var noga med att inte titta upp för att inte bli förvirrad: Det är alltid någon som bestämmer över en där i dalen och har en i sin hand. Jag vet inte vem det är. Och fast pappa är hård, så är han inte fri. Det är något ännu hårdare än han själv som står över honom och har honom i sin hand.
Hon såg forskande på honom en stund, som om hon ville utläsa ur honom hur mycket människa han var för att förstå – du menar den där Kólumkilli? sa hon och slog an en sarkastisk ton: kanske var båda lika förvånade över varandra.
Nej, sa han, det är något som aldrig låter en vara i fred, sa han, som alltid tvingar en att fortsätta göra något.
Jag känner inte igen dig som den gamle Gvendur, sa hon.
Det beror på att jag har fått pengar, sa han, då ser man annorlunda på allting.
Du blir aldrig fri från honom, sa hon.
Från vem?
Från Bjartur i Sommarhus. Du kan hata honom. Men han finns i dig. Man hatar bara sig själv. Den som förebrår honom förebrår bara sig själv.
Det där förstod pojken inte – om man reser till ett avlägset land, sa han, och börjar ett nytt liv där, då kan man kanske bli fri.
Hon skrattade högt, ett bittert skratt, det trodde jag också, sa hon, det var natt då jag gick ifrån honom, han körde ut mig, och jag tackade Gud för att han körde ut mig, jag gick över heden här och var barfota då morgonen kom. Jag kom också till ett annat land.
Du – ?
Ja, sa hon, jag har rest till mitt Amerika. Res du till ditt. Jag önskar dig lycklig resa.
Tror du likadant som pappa då, att det inte blir något av mig?
Det säger jag inget om, Gvendur lille. Jag vet bara att Bjartur i Sommarhus är i dig, liksom i mig, trots att jag kanske inte alls är släkt med honom.
Det är ju bara bra, sa pojken då. Pappa är ju den sortens människa som aldrig ger sig. Häromdagen hörde jag hur han blev erbjuden femtontusen kronor, men han sa nej. Den som har hans hårdhet kan bli en stor man ute i världen, i Amerika till exempel där kreatur betyder nötboskap.
Sa du inte nyss att det fanns någon som var ännu hårdare än pappa, som stod över honom och hade honom i sin hand?
Det var bara som jag sa, det berodde inte på att jag tror på Kólumkilli.
Nej, det är inte Kólumkilli heller, sa hon. Det är den kraft som styr honom, du får kalla den vad du vill, Gvendur.
Är det Gud?
Ja, om det är Gud som har nytta av att man slavar som ett oskäligt djur i hela sitt liv och går miste om allt vad det kan bjuda – då är det
Gud, och nu kan jag inte stå här och prata med dig längre, Gvendur, jag har tvätt som väntar.
Nej, hör du, sa han utan att ha begripit denna högre visdom, jag måste säga dig en sak innan jag tar adjö av dig, Sola: Jag funderar på att ge dig mina tackor.
Hon dröjde på steget och tittade på honom, det fanns kanske ett stänk av uppriktigt medlidande i blicken, som när människor har överseende med en påfallande enfaldig människa som har blamerat sig grundligt i ett samtal. Sedan log hon igen.
Tack ska du ha, Gvendur lille, men jag tar inte emot gåvor, inte ens av sonen till Bjartur i Sommarhus. Du får inte ta illa upp för det, det är inte första gången jag har tackat nej till gåvor. Förra vintern då jag svalt med min flicka i en källarhåla utan spis på ett ställe längre in här vid fjorden, så kom traktens mäktigaste man till mig i största hemlighet en kväll och sa att jag var hans dotter och erbjöd mig penningbidrag, ja, han erbjöd sig att sörja för lilla Björt och mig i fortsättningen. Då ser jag hellre mitt barn dö, sa jag. Därefter skrattade hon bittert igen och tillade: Jag och min lilla flicka är nämligen också fria människor, vi är en självständig stat. Vi älskar friheten precis som Bjartur, lilla Björt och jag. Vi dör hellre fria än tar emot gåvor.
Det var hon som hade kommit vandrande uppifrån heden här en vårmorgon, hon hade gått hela natten, en ung själ, lastad med drömmar, heliga drömmar, de heligaste; hennes fötter hade blivit bara. Även hon hade haft sina förhoppningars Amerika. Att komma till insikt och bli människa, det är att ha upptäckt Amerika. Hon var stolt över sin bror som ännu inte hade upptäckt detta de mest värnlösa drömmarnas världsberömda land, ja, det var en morgon, en pingstdagsmorgon. Nya länder steg upp ur havet, tänkte hon, och sköljde sina dyrbara snäckskal och tusenfärgade koraller i sommarens första ljus; och gamla länder med doftande fruktträdslundar och fridfullt prasslande lövverk. Och på gräsmattan vid havet ligger hans ljusa hus. Det var ett svart skjul, klätt med tjärpapp som hade lossnat i flagor här och där. I ett litet fönster som vette mot havet stod två rostiga plåtburkar fyllda med jord. Genom taket stack ett rör som lutade. Till dörren ledde två trasiga trappsteg. Och skogen? Det var vissna alger som bränningarna hade kastat upp överallt på stranden. Det var en liten bäck som rann ut där i sanden, den var drygt ett fotsteg bred, där lekte två halvvuxna pojkar med murkna träbitar och rörde om i grumset, hon klev över den. En halvvuxen flicka i hennes ålder, bara smalare, tog hand om två skrikande småbarn utanför dörren, de hade skrofler, de var blå. Och på tröskeln står husmodern gravid som flickan själv, med ett spädbarn i famnen och svär. Det är för Asta Sollilja och hennes älskade som rimsmeder och människohatare och lögnare skriver böcker fulla med solsken och drömmar och underbara soldränkta palmlundar för att lura och håna och skymfa dem. Hennes älskling hade inga ägodelar utom de där drömmarna. Och begåvningen att dricka sig redlös.
Då kom Gvendur ihåg att han ännu inte hade avslutat sitt ärende, och han bad henne igen att vänta lite – pappa bad mig tala om för dig att allting var sig likt, förutom att han tänker sätta i gång att bygga.
Hon vände sig på klacken mot honom och svarade häpen:
Bad pappa dig? Att säga det till mig!
Vid den frågan kom pojken på att han hade sagt för mycket och rättade sig själv: Nej, det bad han mig inte att göra. Men han sa så i alla fall. Och han bad mig att läsa upp den här dikten för dig – och läste de båda stroferna utantill.
Hon skrattade.
Du kan tala om för honom, sa hon och hade glömt att Gvendur var på väg till Amerika, hälsa honom från mig och säg att jag känner till hans fårhus. Och tala om för honom att jag också känner till hans andefattiga rimmerier, som han knåpar ihop med både händer och fötter. Men jag, jag är förlovad med en ung man som älskar mig. Han har skolutbildning och är en modern diktare, och han har ett litet vackert hus som han äger tillsammans med sin mor här ute på Sanden, och det är två år sedan han bad mig att gifta mig med honom första gången, och han stöter mig aldrig ifrån sig för han älskar mig, tala om det för Bjartur i Sommarhus.
Det var hennes sista svar. Sådan hade hon blivit, den lilla midsommarflickan från förr. Det var den vänstra kinden i hennes liv som hade segrat, eller kanske snarare hade räddat den hjälplösa högra kinden, som hon hade vänt mot Bjartur i Sommarhus en gång för länge sedan, en julnatt.