Den våren var Gvendur i Sommarhus på allas läppar, för det första för att han hade tänkt resa till Amerika, för det andra för att han hade låtit bli att resa till Amerika. För det tredje hade han köpt sig en häst, det var en kapplöpningshäst, han hade köpt den av en utsocknes man för massor av pengar. Många skrattade. Den idioten hade nämligen följt efter Ingólfur Arnarsons enda dotter upp på hedarna mitt i natten och blivit akterseglad, det var svårt att föreställa sig något löjligare. Många sa att pojken var dum i huvudet. Andra sa att hästen var medelmåttig och rentav gammal. Vilken dumbom. Ingen hade tidigare lagt märke till att Gvendur i Sommarhus existerade, nu var han plötsligt känd på olika håll som dumbom och efterbliven, han snokade reda på alla sammankomster för att kunna komma dit ridande på hästen. Bönderna hälsade på honom med ett undertryckt hånleende. Stadsborna skrattade hjärtligt åt den simple bondpojken som stoltserade överallt på en dyr häst och hade följt efter alltingsmannens dotter en hel natt. Hästskojare som mötte honom på landsvägen tittade hästen i munnen, hånade ägaren öppet och hade föresatt sig att pracka på honom en ännu sämre häst vid tillfälle och lura av honom den här.
En söndag vid midsommartid var allmänheten inbjuden till ett politiskt möte på Uterödsmyr. Prästen tog tillfället i akt att hålla gudstjänst innan. En och annan råkade komma lite för tidigt och tvingades delta i gudstjänsten, annars tydde folks växande intresse för politik på att man allmänt hade börjat anse att man styrdes härifrån jorden och inte från himlen. Gvendur kom galopperande in på gårdsplanen på sin ridhäst vid den tidpunkt då man just skulle sätta i gång. Några män från trakten stod utanför hästfållan och hälsade på honom med ett tillbakahållet hånleende, för att han inte hade rest till Amerika. En del av dem tittade skeptiskt och ogillande på hästen. Han stal sig till att kasta en blick på det stora tvåvåningshuset med en tredje våning bakom gavelspetsarna för att se efter om någon hade lagt märke till honom och hans häst när han kom. Men på ett så berömt ställe satt ingen i fönstret för att lägga märke till någons fåfänga, bara diktarinnans vackert blommande krukväxter bredde ut sina kronor mot solens strålar. Han hoppades att fjärdingsmannen och hans familj redan hade gått in i kyrkan. Han trädde in i kyrkan. Han satte sig nära dörren och såg sig omkring i kyrkan om han inte skulle se henne, och så såg han henne på den främsta bänken, alldeles intill predikstolen. Hon hade röd hatt. Det satt en del personer mellan honom och henne och han kunde nätt och jämnt skymta hatten bland de andras huvuden. Han genomströmmades av den känsla som gör lungorna för stora och hjärtat för litet och trumhinnan för känslig för tonkonst, det kändes som om psalmsången skulle göra honom tokig, dessutom fick han en slöja över ögonen. Det gick en stund och psalmbölet ville aldrig ta slut. Hur skulle han komma nära henne? Hur skulle han bära sig åt för att diskret stämma möte med henne? Skulle han ta tag i henne under utgångspsalmen då hon passerade honom och viska: Pratar du med mig utanför? Nej, det är opassande och inte godtagbart att ta tag i en flicka på kyrkgolvet, och dessutom i en sådan flicka, för att be henne vänta utanför. Det var kanske inte fullt så illa om han erbjöd henne att följa med bort till hästfållan för att titta på hans häst. Men då kom han att tänka på att man förmodligen inte fick tala om hästar i kyrkan, för ingenstans i Guds ord nämns det något om hästar, på sin höjd talas det om åsnor. Som i dimma såg han att prästen gick och ställde sig framför altaret och utstötte några ljud, och strax därefter sjöng prästen en lång harang och då stod alla upp, och hon stod upp och han såg att hon hade en blå kappa på sig, ingen flicka i världen hade så fina axlar, men så var de ju inte heller skapta för tunga bördor, och de gyllene lockarna tittade fram under hatten, det var en praktfull hatt som passade för detta högtidliga ögonblick, och hon var stolt och stel så där mitt på en söndag i kyrkan, bara hon såg sig om, en sekund bara, så att han kunde sända henne kärlekens stöt. Och hur skulle det gå om hon inte alls brydde sig om att titta på andras hästar, hon som själv kunde välja sig en? Han skulle kanske erbjuda sig att ge henne hästen? Det var en dyr häst, närmare tusen kronor hade den kostat, men i alla fall, tog hon emot gåvan skulle han mer än gärna gå hem till fots, ja, till och med krypa på händer och fötter om hon så ville. Och det var just det han helst av allt ville säga henne, hon härskade över honom från den stund han såg henne första gången, hon kunde befalla honom precis vad som helst, att rida, gå, krypa på alla fyra. Han hade redan offrat världens största land för henne, där man kan bli vad man vill och inte behöver fortsätta att göra saker och ting ut i det blå, ja, och de hade legat tillsammans på marken, och det hade varit två svanar, en hane och en hona, vad hade det blivit av dem förresten, de var borta, alltihop var förhoppningsvis ingen synvilla, nej nej nej, hon hade älskat honom och ridit före honom på en vit häst ut i det blå –
Kära kristna syskon, jag tillåter mig nämligen att kalla er syskon, vad är det med tre bokstäver, bara tre små bokstäver, som stiger upp? Nu hade prästen äntligen kommit upp i predikstolen, och måtte han nu hålla en lång predikan så att pojken fick tid på sig att komma på något, fick en ingivelse: och så ska vi å andra sidan begrunda, kära syskon, vad det är med tre andra bokstäver, ja, bara med tre små bokstäver, som stiger ner?
Jo, han var beredd att skänka henne hästen, åtminstone erbjuda henne den, det var inte alls säkert att hon tog emot den, och även om hon tog emot den, det gjorde ingenting, tvärtom, då skulle hon stå i tacksamhetsskuld till honom, hon skulle visserligen säga: Jag har tillräckligt med hästar, jag kan välja vilken jag vill, men han hoppades att hon också skulle tillägga: Den här hästen är den vackraste jag någonsin har sett, och jag tar emot den av dig för att det är du och för att du är så bred häröver, men då har du ju ingen häst själv och måste gå hem. Då skulle han svara: Det gör ingenting. Inte ens om jag måste krypa hem. Krypa på alla fyra. Jag ska till och med skälla som en hund om du vill. Jag är nämligen den blivande självägande bonden i Sommarhus, och nu tänker vi sätta i gång att bygga, vi tänker bygga åtminstone lika stort som ni har det här på Myr, två våningar och den tredje bakom gavelspetsarna, bortsett från att vi bygger i sten, medan ni bara har byggt i trä och järn. Men Gud hjälpe mig, om man inte får tala om hästar så här, bara åsnor –
Vem var det som leddes ut? frågade prästen och böjde sig framåt med djupt trosallvar över predikstolens kant och hängde över församlingen, och pojken från Sommarhus önskade och hoppades i sitt hjärta att det var en häst som leddes ut.
Han leddes ut, sa prästen med tung betoning på ordet »han«. Pojken hade tyvärr inte uppfattat vad det var prästen talade om.
Och vilka var det som ledde ut honom? frågade prästen och gjorde en lång lång paus och såg på var och en i kyrkan, och pojken blev skräckslagen vid tanken på att det kanske förväntades ett svar av honom på den frågan. Men så svarade prästen sig själv till sist: Pilatus soldater ledde ut honom. Och när ledde de ut honom? De ledde ut honom klockan fem. Och vart ledde de honom? De ledde ut honom under bar himmel. Och varför ledde de ut honom? Därför att han inte fick vara inne. Pojken befriades från en tung börda.
Anta att han smög ut ur kyrkan mitt under predikan, det behövde inte märkas så mycket, han satt längst bak, han kunde gå ut baklänges med böjda knän. Därefter skulle han springa bort till hästfållan. Han tänkte leda ut sin häst. Han tänkte stå och hålla den i tygeln utanför kyrkporten och vänta där tills gudstjänsten var slut. I samma ögonblick som hon kom ut ur kyrkan skulle han lägga tygeln i hennes hand och säga: Var så god. Men då kom han att tänka på människorna. Hon och han var inte ensamma. Vad skulle folk säga? Passade det sig att han, småbrukarsonen, gav sondottern till Jón på Uterödsmyr en häst? Skulle inte hela socknen brista i samfällt skratt? Och skulle hon inte själv bli förolämpad av denna skam och nesa? Han började kallsvettas vid tanken på att han kunde bli till allmänt åtlöje, och ju mer han tänkte på det, desto omöjligare blev det.
Kära kristna syskon, sa prästen. Tiden går. Och han böjde sig framåt och såg återigen på var och en i kyrkan under den långa tystnad som han lät följa på dessa allvarsord, men mest tittade han i alla fall på Gvendur i Sommarhus. Ja, tiden går, upprepade han till slut. I går var det lördag. I dag är det söndag. I morgon är det måndag. Så kommer tisdag. Nyss var klockan ett. Nu är hon två. Snart blir hon tre. Så blir hon fyra.
Det kändes som om dessa allvarliga förmaningsord var riktade till honom personligen, vetskapen om att inte ha något till sitt försvar kramade sönder hans hjärta, och svetten fortsatte att strömma nerför pannan, nerför tinningarna. Så närmade sig predikan sitt slut, men den röda hatten förhöll sig stilla, lutade sig bara en smula bakåt, för flickan såg oavbrutet upp på prästen, insöp varje ord från hans läppar, som om hon var fast besluten att leva efter dem i fortsättningen, medan Gvendur bara hörde en och annan lösryckt mening, det svartnade alltmer för hans inre syn – och bergen klövs, kära kristna syskon, ja, då var det inte mycket som stod emot. Och templets förlåt rämnade uppifrån och ner, ja, det allra mesta rämnade. Och det var mörker både på himlen och på jorden, ja, då var det inte ljust –
Nej, det var sannerligen inte ljust, och nu var predikan snart slut och så tog den slut. Till sist sjöngs ännu en psalm. Då hade pojken för länge sedan slutat att höra och se. Folk reste sig. Han reste sig också. Skulle han vänta tills hon kom förbi, eller skulle han gå ut innan? Han väntade. Skulle han nu göra ett försök att titta på henne i samma ögonblick som hon passerade, och sända henne den där strömmen, för han trodde på kärlekens strömstöt, eller skulle han slå ner blicken i uppgivenhet och rådvillhet? Han tittade på henne med kärlekens ström. Och då såg han att det inte alls var hon, det var en helt annan flicka, det var ett bastant stycke nerifrån bygden, som till och med hade fått barn med en man, det var mellersta dottern till Thórir på Klyftteg med en ful röd hatt på huvudet. Därför kunde pojken andas naturligt igen. Men då tyckte han också att allt hade blivit så tomt i och kring hans hjärta, han hade suttit i kyrkan till ingen nytta hela denna tid, och hans plågor under psalmsången och predikan hade varit onödiga.
Efter gudstjänstens slut begav sig folk raskt till mötet. Det stod en blänkande bil på gårdsplanen utanför fjärdingsmannens vardagsrumsfönster. Gästerna samlades nyfikna kring den glänsande tingesten och undersökte den från alla håll och kanter. De knackade med knogarna på rutorna och tryckte på däcken med fingrarna för att känna hur hårda de var. Gvendur gjorde likadant. Alltingsmannen hade anlänt under gudstjänsten och satt inne i vardagsrummet hos sina föräldrar. Just då kom bankdirektören åkande med sitt följe från Viken, de steg ut öster om gärdet. Fjärdingsmannen kom gående emot dem för att hälsa dem välkomna. Han hade på sig en kavaj, som var så luggsliten och smutsig att det verkade som om tiken hade sovit på den sedan i fjol och att den nu hade fått komma till heders igen. Det satt en säkerhetsnål i halsöppningen. Han hade strumporna utanpå byxbenen, strumporna hade omstickad fot. Inget hade varit naturligare än om de fina och aktningsvärda herrarna i rock och fadermördare hade känt sig benägna att ge honom en tjugofemöring då han hälsade dem välkomna. Mötesdeltagarna blev tillsagda att ta plats borta i församlingshuset, valkandidaterna kom så snart de hade druckit kaffet färdigt. Gvendur slog sig ner på en bänk i ett hörn med mössan i knäet och fick en pris snus av en man och nös. Därefter kom kandidaterna. Gvendur i Sommarhus såg bara sin kandidat. Ingólfur Arnarson Jónsson, ingen var hans like. Hans elegans överträffade alla föreställningar. Lång, axelbred och ljushyllt hade han låtit bygga ordentliga vägar till skuldtyngda människor i avsides liggande dalar, hans ansikte med den imposanta blicken bakom glasögonen sken som en sol över utmärglade småbönder, och han tog till orda med fyllig, obesvärad röst och rörde de små manschettomgivna händerna så elegant att man inte ens behövde höra vad han sa, det räckte med att titta på hans händer. Pojken i Sommarhus var förvånad över att inte alla var övertygade om att han hade rätt, och tänkte med bävande hjärta på att han hade älskat denne mans dotter, var hon nu kunde befinna sig: i själva verket var denne mäktige man, med sin bil utanför fönstret, hans svärfar.
Så var mötet i full gång, alla det mänskliga livets viktiga frågor var på tapeten, och många på en gång, de kooperativa föreningarna och bondeklassen, köpmännens välde och mellanhändernas förtjänster, bankskandalerna, rederiförlusterna, böndernas lånevillkor, lagförslaget rörande jordbruket, fonden för inköp av redskap, frågan om gödselstäder, försäljningen av jordbruksprodukter, vägar, broar och telefonledningar, nyodlingsfrågan, skolfrågor, byggfrågor, landsbygdens elektrifiering. Och Ingólfur Arnarson reste sig gång på gång och spände ut bröstet och rörde händerna gracilt och pekade på sin motståndare och påvisade att han hade varit den omedelbara orsaken till bankernas storförluster, då folkets sparkapital slösades bort av spekulanter, till rederibranschens ekonomiska skandaler, till det ständigt växande antalet tuberkulosfall bland de hemlösa, till kronans kursfall, vilket var stöld direkt ur fickan på varje arbetande människa i landet, till den kulturpolitik som syftade till att få ner folket på samma nivå som negrernas i centrala Afrika; nu hade den mannen gjort uppror mot de sammanslutningar som tillvaratog böndernas intressen och hade för avsikt att trampa ner i dyn den klass som hade burit nationen på sina axlar genom eld och is och farsoter i tusen år och bevarat den kultur som fanns i landet –
Gvendur instämde i allt som Ingólfur Arnarson sa, därför att han tyckte att han var hans svärson, och beundrade gränslöst detta snille som inte enbart nöjde sig med att bygga vägar och broar åt folk, utan också ville låta dem bo i hus, och han begrep inte alls varför någon över huvud taget lyssnade på vad motståndaren sa, en liten tjock karl som hade svårt för att uttrycka sig och var oförskämt lugn, trots alla sina brott, han log till och med, det var verkligen förvånande att han inte hade hamnat i fängelse för länge sedan. Till slut hade de båda förklarat, var och en på sitt sätt, hur de tänkte lösa nationens problem, och de orkade inte käbbla mer och förklarade mötet avslutat och lämnade lokalen sida vid sida, ställde sig ute på gårdsplanen och skrattade hjärtligt, som om de aldrig hade varit bättre vänner än nu, många hade haft roligt, en del hade roat sig kungligt, de båda herrarna troligen mest av alla. Folk följde dem med blicken och förstod inte hur det kunde komma sig att de inte rök i luven på varann. De sa adjö till varandra med ett underfundigt ögonkast därute, som ett hemligt kärlekspar, och bankdirektören åkte sin väg och folk kliade sig i huvudet.
Strax därpå gjorde sig mötesdeltagarna också beredda att ta sig hem, hämtade sina hästar i fållan och red i väg i små grupper. Gvendur gick omkring och snokade, gjorde sig ett ärende bakom huset och kikade genom fönstren, han funderade till och med på att knacka på köksdörren och be att få låna hammare och vedkubbe för att fästa skosulan, eller om en klunk vatten att dricka. Men det var säkert en köksa som skulle öppna och då var det kokta fläsket stekt. Till sist föll det honom in att gömma piskan i muren vid fållan och låtsas att han hade tappat den. Därefter tänkte han vända om uppe på åsen, knacka på och be husets folk att ta hand om piskan om de hittade den, han hade tappat bort den. Då skulle det kanske sprida sig i huset att han hade varit där, kanske skulle hans namn nämnas i huset, kanske skulle någon i all hemlighet gå ut och leta efter piskan, kanske skulle hon hitta den. Han stack in piskan mellan några stenar i muren och red i väg. När han hade kommit halvvägs upp på åsen vände han om och red tillbaka till Uterödsmyr för att be folket där ta hand om piskan om de skulle hitta den. Då han kom tillbaka var fållan tom och alla borta. Han satt av och började gå bort mot huset. Men i samma ögonblick öppnades dörren till förstugan och Ingólfur Arnarson klev iförd en väldig överrock ut på trappan i sällskap med sin mor. Han kysste henne, öppnade dörren till sin bil och steg in. Så kom det en ung flicka i blå klänning, med ljusa lockar och kappan över armen, hon kastade sig om halsen på sin farfar och kysste honom till avsked. På ett ögonblick hade hon svävat nerför trappan och satt sig bredvid sin far, hon vinkade till farfar och farmor med sin ljusa hand, och han såg hennes leende lysa bakom glas, det var livets magi. Så hade motorn gått i gång med ett brummande ljud, dämpat och mjukt. Hon log mot fadern då bilen susade i väg, solen strålade genom en springa mellan molnen på den glänsande lacken i samma ögonblick som den for förbi pojken, och han kände en förtrollande doft av bensin i näsan, ingen av dem hade lagt märke till honom. Han såg det blänkande självgående fordonet avlägsna sig och stod ensam kvar på den tomma platsen vid kyrkan. Han hade aldrig upplevt något så oerhört tomt, hämtade piskan mellan stenarna i muren runt fållan, satt upp, red i väg. Bilen hade försvunnit bakom ett backkrön, ett par minuter senare skymtade den uppe på åsens topp. Vilket idiotiskt infall att fundera på att skänka henne en häst. Han satte hälarna i ljumskarna på hästen och den frustade till, antagligen var det här ett ök, ja ja, en värdelös hästkrake, han bestämde sig för att försöka sälja den igen, om någon ville ha den.
*
Vänta här lite, älskling, sa alltingsmannen, jag tänker bara stanna till på den lilla gården och byta några ord med bonden – han körde ut till vägkanten, trampade på bromsen och stannade motorn – men du vill kanske följa med?
Nej, sa hon. Jag blir lerig om skorna. Hon följde fadern med blicken då han gick i väg, energisk och axelbred i sin tjocka rock med skärpet flaxande.
Bjartur gick och mötte konsumtionsföreningens föreståndare nere på gärdet, sa Ingi lille och bjöd in honom. Men Ingólfur Arnarson hade bråttom, ville bara hälsa på sin gamle vän och fosterbror och dunka honom i ryggen och klappa honom på axeln. Han frågade varför han inte hade varit på mötet, men Bjartur hade inte orkat gå och lyssna på deras förbannade trätande.
Ni bönder blir i alla fall lite bättre orienterade när ni får höra livsfrågorna diskuteras, sa alltingsmannen.
Å, inte kallar jag det att diskutera livsfrågor när ni ber varandra dra åt helvete på en söndag med fint väder, så som stormännen gör nu för tiden. Sådant hade inte kallats för diskussioner förr i tiden, då det fanns män med verklig resning som utmanade varandra till envig, eller samlade trupper och inlät sig i regelrätta strider och lämnade högar av lik efter sig.
Men alltingsmannen hade inte lust att lyssna på episk politik, däremot hade han hört att bonden i Sommarhus tänkte sätta i gång att bygga och om det var så, när tänkte han börja?
Å, jag börjar väl när jag tycker att det är dags, sa Bjartur.
Ja, om du tänker bygga nu i sommar, så är det bäst att vi bestämmer det med detsamma, för jag reser till Reykjavík om några dagar och kommer antagligen inte tillbaka förrän efter valet.
Du vet väl att jag kanske kan få bättre villkor på annat håll, Ingi lille, sa Bjartur.
Det är ett missförstånd att jag erbjuder några speciella villkor, sa konsumtionsföreningens föreståndare. Den kooperativa föreningen sysslar inte med något schackrande och lockar inte folk med fördelaktiga erbjudanden som handelsmännen gör. Konsumtionsföreningen är din egen affär, karl, där är det du som bestämmer dina egna villkor. Där finns inga ovidkommande personer som lägger avgifter på cementen eller virket. Och inte heller någon som kräver betalning av dig, utom du själv. Jag frågar bara: Vilka befallningar ger du mig. Jag är din tjänare. När vill du ha byggnadsmaterialet? Och ska jag räkna ut åt dig hur mycket du behöver låna i sparkassan, eller vill du göra det själv?
Sparkassan har dåliga lånevillkor. Bankerna är bättre.
Ja, Bjartur, de är så hyggliga att det inte skulle förvåna mig om vår fjällkung kommer att ha förlorat sin jord till jul och flyttat in till stan, där han hör hemma, och förmodligen är lagerföreståndare hos svärsonen, som jag kan skicka i fängelse precis när jag vill. Det blir jag som kommer att bestämma Nationalbankens vidare öden innan sommaren har gått, sanna mina ord. Och det där jävla svindlarpacket ska försättas i konkurs. Och då ska de inte behöva slicka sina sår som trodde på svindlarna och satte sin lit till dem. Däremot är vår sparkassa en trygg inrättning, käre Bjartur, och trots att den kanske inte ger särskilt långfristiga lån så är det inte mycket att klaga över, för jord som har ställts som pant för ett långfristigt hypotekslån är inte ens egendom utom på papperet.
Det här var ekonomi av den högre skolan, och Bjartur blev betänksam. Han var bara en enkel småbrukare och hade kämpat mot naturen och landets vidunder med blotta händerna, och hela sin bildning hade han från gamla dikter och berättelser, där folk slogs med varandra utan några längre ordväxlingar, högg ner varandra och lämnade efter sig högar med lik; det var den enda politik han förstod.
Vårt byggnadsmaterial är nästan en tredjedel billigare än byggnadsmaterialet i Viken, fortsatte konsumtionsföreningens föreståndare. I somras fick vi en hel skeppslast cement till de kooperativa föreningarna direkt från utlandet. Detta tillfälle kommer kanske aldrig tillbaka. Och nu verkar det dessutom som om lammen kommer att ge upp till femtio kronor per styck hos oss.
Det är tråkigt att inte kunna avgöra när ni ljuger och när ni talar sanning, sa Bjartur. Jag tror faktiskt att ni alltid ljuger. Då klappade alltingsmannen honom på axeln och skrattade. Därefter gjorde han sig beredd att säga adjö.
Då kan jag alltså skicka dig den första bilen med cement i morgon, sa han. Resten kommer automatiskt. Du kan titta på byggnadsritningar hos min fullmäktige. Och när det gäller att snickra och gjuta, så har vi tillräckligt med folk som är knutna till föreningen. Vad beträffar lånet i sparkassan så vet vi på ett ungefär vad du behöver. Kom ner till oss i morgon eller övermorgon, så får vi diskutera det lite bättre.
Bilen stod stilla på vägen nedanför Sommarhusgården och kapplöpningshästen var mycket rädd, blev istadig och lade öronen bakåt, ryttaren gjorde allt för att få den att fortsätta. Till sist var han tvungen att sitta av och leda hästen vid tygeln. Fordonet blänkte i kvällssolens sken, ett främmande föremål i landskapet, övernaturligt, trots det ledde han hästen ända fram till det. Blå rök ringlade sig ut genom det öppna bilfönstret i stiltjen, där satt dottern ensam i framsätet med en cigarrett, han tittade på hennes axel, på den vita halsen, på de guldgula lockarna, på kinden. Hon såg inte på honom trots att han närmade sig, utan röken fortsatte att beskriva graciösa bågar genom luften. Han gick ända fram till bilen och sa god kväll. Hon blev en aning förvirrad och gömde snabbt cigarretten, så stack hon in den mellan läpparna igen.
Varför skräms du? frågade hon med sin sjungande, lite nasala röst. Jag ville gärna visa dig hästen, sa han och log bondskt.
Häst? sa hon oengagerat och verkade inte veta vad det var för djur. Ja, sa han och pekade på hästen och nämnde vad den hade kostat, det var en av de dyraste hästarna i trakten.
Jaha, sa hon utan att titta på hästen. Vad har jag med det att göra? Känner du inte igen mig då? frågade han.
Det kommer jag inte ihåg, sa hon uttryckslöst och tittade rakt fram på vägen genom vindrutan på sin fars bil, med cigarretten behagfullt mellan fingrarna. Han fortsatte att stirra på henne. Till sist såg hon högmodigt på honom och frågade, som om han hade förorättat henne: Varför är du inte i Amerika?
Jag kom för sent till båten den där natten, sa han.
Varför reste du inte med nästa båt då?
Jag ville hellre ha en hä-häst.
Häst?
Då morskade han upp sig och sa: Jag kände att jag kunde bli något här hemma sedan jag hade lärt kä-känna dig.
Ynkrygg, sa hon.
Då repade han ytterligare lite mod, han rodnade också, och leendet förvandlades till en darrande överläpp – jag är ingen ynkrygg, sa han. Det ska jag minsann visa dig. Förr eller senare ska du få se det.
Den sortens pojkar som planerar något och därefter ger upp allting, dem kallar jag ynkryggar. Jag kallar dem riktiga ynkryggar och stackare. Jag kallar dem ynkryggar och stackare och mähän. Ja, just mähän. Jag skäms, skäms över att ha träffat dem och till och med pratat med dem.
Han tog ett steg bakåt och svarade som om han tänkte skälla ut henne, och det blänkte till i hans ögon: Det kan mycket väl hända att vi bygger lika stort som ni på Rödsmyr. Eller större.
Hon skrattade bara föraktfullt genom näsan.
Ni på Uterödsmyr, sa han, ni har alltid trott att ni kunde trampa på oss, ja, det har ni alltid trott – och tog ett steg närmare igen och hötte med näven åt henne. Men jag ska allt visa er!
Jag pratar över huvud taget inte med dig, sa hon. Varför kan du inte låta mig vara i fred?
Om några år kommer jag att vara ägare till Sommarhus och jag kommer att ha blivit en lika stor bonde som din farfar, kanske större. Du ska få se.
Hon släppte ut röken i ett stort moln samtidigt som hon kisade med ögonen och mätte honom med blicken.
Pappa bestämmer snart över hela landet, sa hon. Därefter öppnade hon ögonen och böjde sig framåt mot honom och spände blicken i honom som för att hota honom: Över hela Island, sa hon. Hela.
Då kände han sig förödmjukad igen och tittade ner i marken. Så frågade han:
Varför är du så elak mot mig nu? Du som vet att det bara var för din skull som jag lät bli att resa till Amerika. Jag trodde att du tyckte om mig.
Idiot, sa hon, jo, kanske om du hade rest din väg, lite grann – och kom på något kvickt och var tvungen att lägga till kvickheten: Och alldeles särskilt om du aldrig hade kommit tillbaka – då kanske. Nej, där kommer pappa – och kastade genast cigarrettstumpen i diket.
Jaså, älskling, du har träffat någon att prata med, sa Ingólfur Arnarson Jónsson. Det var ju bra.
Han satte sig i bilen och tände en cigarr.
Det är bara en bondpojke, sa hon. Det var han som skulle till Amerika.
Jaså, är det han, sa alltingsmannen och vred om nyckeln i tändningslåset och lossade handbromsen.
Det var alldeles rätt av dig, min vän, att låta bli att resa till Amerika. Vi måste ta upp kampen mot svårigheterna här hemma och besegra dem. Tro på sitt fosterland, det lönar sig. Allt för Island. Hur gammal är du, förresten?
Men ynglingen var bara sjutton år gammal och hade inte rösträtt ännu.
Därefter lade alltingsmannen in ettans växel utan att bry sig om honom mer och förde tankspritt ett finger till hattbrättet, som till avskedshälsning, i samma ögonblick som bilen rullade i väg; kanske rättade han bara till hatten.
Så åkte de sin väg. Det låg bara lite damm kvar på vägen, det virvlade upp, sedan var det inte mer damm på vägen.