När allt kommer omkring så går allting på ett eller annat sätt, även om många tidvis tvivlar på det. Och människans drömmar går i uppfyllelse, alldeles särskilt om hon inte har gjort något speciellt för att det ska ske; där får bonden de första cementlassen hemkörda till gården innan han vet ordet av. Det är en allmän uppfattning att när människan har blivit värdig att bo i ett bättre hus, då får hon ett bättre hus, det växer nästan automatiskt upp ur jorden åt henne, livet spelar individen allt det i händer som han har gjort sig förtjänt av, och detsamma gäller folket i dess helhet. Kriget gjorde att mångas anseende växte, liksom några nationers, det är till och med mycket ovisst om framstående politiker kan åstadkomma mer för det isländska folket än vad ett krig med ett tillräckligt intensivt slaktande av människor i andra länder kan uträtta. Efter att Bjartur hade blivit en betydande man kunde även han tillstå att de ibland hade haft det knapert i Sommarhus förr i tiden, ingen får något gratis, men vi åt i alla fall aldrig andras bröd. Andras bröd är det värsta gift som en fri och självständig människa kan äta, andras bröd är det enda som kan ta ifrån henne självständigheten och den verkliga friheten. Det var en tid då man tänkte skänka honom en ko, men han tog inte emot gåvor av sina fiender. När han slaktade kon året därpå, så var det på grund av att han hade siktet inställt på ett avlägset mål för sitt jordbruk, eller som han hade sagt till folk på den tiden, han visste mycket väl vad han skulle göra med sina pengar senare, kanske tänkte han bygga sig ett slott för dem. Så sa han också nu i den kooperativa föreningen: något annat kommer inte på fråga än att bygga stort, två våningar och den tredje med gavelspetsar. Trots det lyckades man övertyga honom om att det var bättre att bygga en ordentlig källare och en våning mindre, det blev tre våningar i alla fall, markplan, undervåning, övervåning. Han tog ett lån i sparkassan. Marken utan hus ansågs visserligen inte vara tillräcklig säkerhet för ett så långfristigt lån, därför beviljades det bara för ett år i taget. Det ansågs lämpligt att låna trettio procent mot första inteckning i egendomen, men bara under den förutsättningen att den kooperativa föreningen gick i borgen. Föreningen gick genast i borgen för detta mot en andra inteckning i jorden. Däremot förklarade sig sparkassan inte ovillig att bevilja ett nytt lån till hösten, då huset var färdigbyggt, och ta byggnaden och marken i pant igen. Med hjälp av detta nya lån kunde den kooperativa föreningen få betalt för det lån som hade tagits där till byggnadsmaterialet. Sådan är den högre ekonomin, och ovanpå allt detta röstade bonden på Ingólfur Arnarson Jónsson så att denne fick fullmakt från honom att lösa nationens problem i alltinget, och därmed kunde konsumtionsföreningens föreståndare återta sin plats i alltinget och köpmännens makt på det området var bruten. Nu skattade alla de sig lyckliga som hade valt konsumtionsföreningens föreståndare till tinget, men de som hade röstat på bankdirektören förargade sig över detta, för banken stod på svaga fötter och riskerade att försättas i konkurs när som helst. Dessutom hade de visat öppen fiendskap mot folket på Rödsmyr, och vart skulle de nu vända sig? För till allt detta kom att man i utlandet inte bekvämade sig till att fortsätta kriget åtminstone i ett år till, och därför kunde värdet av böndernas produkter minska precis när som helst. Grunden till huset grävdes i kanten av kullen, strax söder om den gamla gården, och därefter kom betongarbetarna och snickarna och började gjuta källaren, och det blev en praktfull källare, sedan gjorde de uppehåll i en vecka och tog därefter itu med undervåningen på allvar, den skulle rymma fyra rum och ett kök. Ja, nu fattades det sannerligen barn, små och nyfikna, som kunde glädjas åt gården, som den gången då fårhuset uppfördes, för nu var det så mycket som hände, det doftade trä och betong, det hördes hammarslag och betongblandarskrammel, det vimlade av byggnadsarbetare, vagnar och hästar, det rök om sand och makadam. Vid den tidpunkten hade man ännu inte börjat gjuta dubbla väggar som var armerade, det fick räcka med enkla, men man gjorde dem tjocka. Vid mitten av höbärgningstiden saknades ännu övervåningen och yttertaket, men då var också alla pengarna slut och då begav sig Bjartur ner till bygden för att låna mer pengar i sparkassan, men Ingólfur
Arnarson var i huvudstaden och sparkassans möjligheter begränsade, men Bjartur fick i alla fall löfte om mer pengar till hösten, och det fanns inte heller mer takplåt hos den kooperativa föreningen för tillfället, och inte mycket fönsterglas, det var så många som byggde just då, men man räknade med att få hem fönsterglas senare på sommaren och takplåt till hösten. Nu får vi se vad det blir för pris på lammen i höst, sa de. Så låg Bjarturs hus där hela sommaren utan att vara färdigbyggt, det såg förskräckligt ut, resande som kastade en blick på det saknade den gamla vänliga gården med sitt torvtak, den låg nu skymd av denna formlösa, ofärdiga byggnad, som såg ut som om en naturkatastrof hade ägt rum. Om någon till äventyrs hade inbillat sig att Bjarturs i Sommarhus nya gård aldrig skulle bli något annat än detta åbäke, så var det verkligen tecken på den största dårskap. För till hösten visade det sig att stridslyckan fortsatte när det gällde priserna, trots att själva kriget hade upphört för nästan ett år sedan. Aldrig hade liknande noteringar förekommit på Island, och frun från Rödsmyr yttrade också följande bevingade ord på husmodersföreningarnas riksmöte nere i Reykjavík den hösten: Island är ett himmelskt land. Lammen hade nämligen kommit upp i femtio kronor per styck, och följaktligen fanns det inga ord i språket som var tillräckligt starka för att i huvudstadspressen prisa bondekulturens förträfflighet i gammal och ny tid. Bondeklassens förtjänster stod över alla andra förtjänster. Bjartur fick mer pengar i sparkassan och därefter både virke och rutor och takplåt och byggnadsarbetare, och på hösten hade det nya huset fått tak. Men då man skulle gjuta övervåningen upptäckte byggfolket att källaren hade börjat spricka, och byggmästaren och gjutaren tillkallades, och de ansåg att sprickorna måste bero på de jordskalv som hade förekommit under sommaren. Bjartur förklarade att ingen hade lagt märke till några jordskalv den sommaren, i alla fall inte i jordens yta.
Det var jordbävning i Korea, sa byggmästaren, och sprickorna visade sig också vara förhållandevis små och det var lätt att fylla i dem med murbruk, och trots dem var det även möjligt att med tillförsikt se framtiden an, och Bjartur tittade mycket på huset och muttrade både det ena och det andra.
Efter fårskiljningen begav sig far och son ner till bygden med två kärror, för ännu var det många småsaker till huset som de måste ha hem. Bjartur sa inte ett ord förrän fjällheden hade börjat slutta mot öster. Då tog han till orda.
Du berättade för mig i våras, sa han, att Asta Sollilja hade sagt till dig ungefär som så att mina dikter inte var något annat än andefattiga, konstlade rim.
Ja, svarade Gvendur, något åt det hållet var det visst hon sa.
Och att hennes vänner nere i bygden sysslade med modern diktning?
Ja, sa Gvendur, hon är förlovad med en man som är en nutida poet. Å, det är faktiskt ingen större svårighet att dikta som de där nutidspoeterna, sa Bjartur. Det är som rännskita. Tunna, tomma rim sprutar ur dem. Men Gvendur kunde inte dikta och hade inte mycket sakligt att anföra. Efter en stunds tystnad sa fadern:
Om du skulle råka på Asta Sollilja därnere den här gången, så tänker jag läsa upp tre moderna verser för dig för att ingen ska tro att jag går bet på att krysta fram den sortens rim, om det skulle behövas.
Bara jag kan lära mig dem utantill, sa Gvendur.
Avslöja inte för någon att du är så ynklig att du inte kan lära dig tre verser utantill på stående fot.
Han satt och muttrade för sig själv en stund och sa sedan: Det är tre verser om kriget.
Jag har hört att tio miljoner man
har mördats för ro skull i andra land,
skjutits och mosats som flugor och löss,
jag sörjer dem inte, säger bara ajöss.
Däremot inleddes en annan strid
av en naken klippa i gammal tid,
en kamp för en enda blommas skull,
som växte i skydd men slets ur sin mull.
Och därför blev sedan min vers så stel,
och tomt tycks mig allt som kom mig till del,
för vad är rikedom, makt och hus,
om ingen blomma står i ditt krus?
Ska du inte hellre ta och söka upp henne själv? frågade Gvendur.
Jag? frågade fadern förvånad. Nej. Jag har inget att säga de människorna.
Vad då för människor?
De personer som har missbrukat mitt förtroende. Det är inte jag som ska be någon om förlåtelse. De som har missbrukat mitt förtroende kan komma till mig och be om förlåtelse. Jag ber ingen förlåta mig något. Dessutom, tillade han, är jag inte alls släkt med henne.
Du borde söka upp henne i alla fall, sa pojken. Jag är säker på att hon ofta har det svårt. Och det var du som du körde bort henne när hon var med barn.
Det angår inte dig vem jag kör bort, du ska vara tacksam så länge jag inte kör bort dig också, men det kommer jag snart att göra om du fortsätter att käfta emot på det där viset.
Jag är övertygad om att Sola skulle bli så glad, om du hälsade på henne.
Då gav Bjartur hästen ett hårt rapp och svarade: Nej, jag kommer aldrig att träffa henne så länge jag lever, tillade sedan efter en stund, samtidigt som han vände sig om och såg på sonen: Men om jag dör får du gärna hälsa henne från mig och säga att hon kan svepa mitt lik.
Asta Sollilja hade nyligen flyttat in i fästmannens hus på näset längre ut i fjorden. Det var ett litet hus. I själva verket var det inget hus i vanlig bemärkelse, det var ett skjul av grästorv med rostig plåt på taket, förmodligen var negrernas hyddor i Centralafrika rena konstverken i jämförelse med det. Det stod två rostiga bleckburkar i fönstret, de var fyllda med jord och ur den ena stack det upp en växtstjälk av något slag som gjorde ett försök att leva. Två sängar, den ena åt Asta Sollilja och hennes fästman, på andra sidan sov fästmannens mor och det var hon som ägde kojan. Fästmannen var på arbete. Asta Sollilja hälsade inte ovänligt på sin bror, även om det vänstra ögat var mycket mer framträdande än det högra. Hon var blek och oigenkännlig och hon hade fått den maskfrätta tanden utdragen och det var en glugg efter den. Annars sa hon inte så mycket till brodern, nämnde inte ens hans inställda Amerikaresa, tyckte uppenbarligen inte att det var så märkligt att han inte hade rest, trodde inte på Amerika i våras, inte heller nu i höst. Han såg genast att hon var med barn och betraktade hennes händer med de långa lederna, som avslöjade att de hade upplevt massor av mänsklig verklighet, och hennes armar som var för magra; hon hade en torr hosta.
Är du förkyld, sa han.
Hon förnekade det men sa i alla fall att hon alltid hostade, det kom lite blod på morgnarna. Då frågade han om hon tänkte gifta sig, men hon såg inte fram emot äktenskapet med samma stolthet som i våras, då hon talade om för sonen till Bjartur i Sommarhus att hon hade en fästman som till på köpet var en modern poet – angår det förresten er däruppe vad jag gör, sa hon.
Pappa lärde mig tre verser i morse, sa Gvendur. De handlar om kriget, de är verser om samtiden. Ska jag läsa upp dem för dig?
Nej, sa hon, jag har ingen lust att höra dem.
Jag tänker läsa upp dem i alla fall, sa han och gjorde det.
Hon lyssnade på dem och gjorde stora ögon då hon hörde dikten, hennes anletsdrag löstes upp som till gråt eller vrede, men hon sa inget, eller rättare sagt hon avstod från allt hon hade tänkt säga och vände sig bort.
Nu är det tak på det nya huset, sa han. Vi tänker flytta in i höst. Jaså, sa hon. Vad angår det mig?
Det är nog som det står i dikten, pappa har sina avsikter med huset. Jag är säker på att han skulle ge dig ett stort rum som du kunde ha helt för dig själv, om du kom hem.
Jag, svarade hon då och knyckte stolt på nacken, jag är förlovad med en ung, begåvad pojke som älskar mig.
Du borde komma i alla fall, sa Gvendur.
Tror du att jag, jag, någonsin överger en man som älskar mig?
Då kunde gumman inte hålla tyst längre utan svarade borta från eldstaden: Då borde du vara lite vänligare mot den stackars mannen, han får ju aldrig vara i fred för dig när han är hemma.
Det är lögn, sa Asta Sollilja upprörd och vände sig mot den gamla kvinnan. Jag älskar honom, ja, mest av allt i världen, och du har ingen rätt att tala om för främlingar att jag inte är snäll mot honom, jag är åtminstone dubbelt så snäll mot honom som han förtjänar, eller bär jag kanske inte hans barn under mitt hjärta? Och även om Bjartur i Sommarhus själv kom krypande på alla fyra hit in för att be mig om förlåtelse för allt han har gjort mig sedan jag föddes, så skulle jag inte vilja höra talas om hans hus, än mindre skulle det falla mig in ett endaste ögonblick att ta ett steg emot honom, och det ska du säga honom från mig: levande kommer jag aldrig till Bjartur i Sommarhus, men han får gärna begrava mitt kadaver.