69 När man inte är gift

Man hinner tröttna på ett hus innan det är färdigbyggt, det är konstigt att människan måste vara i ett hus, i stället för att låta sig nöja med önskningarnas hus. Vad nytt kan berättas om det mångomtalade hus som Bjartur i Sommarhus planerade att bo i? Det hade som sagt förekommit jordbävningar i Korea, men låt oss inte tala om det, vad spelade det för roll, här hade det satts in fönster, och rutor i fönstren, det hade likaså kommit tak på huset och skorsten upp genom taket, en spis med tre eldstadsöppningar, till förmånligt pris. Till sist göts det till och med en hög trappa upp till förstugan, så att det var möjligt att ta sig in i huset, fem trappsteg hög. Sedan kom förstugan, för naturligtvis hade huset förstuga. Tanken var att man skulle flytta in i huset på hösten. Det största rummet på undervåningen var beklätt med panel; någon föreslog att panelen skulle målas, en annan att man skulle klistra upp utländska tidningar innanför panelen för att bättra på väggarna som man gjorde i städerna, men Bjartur ville inte bättra på någonting, han ville inte ha något onödigt i sitt hus. Men så började det blåsa tidigt på hösten, den ena stormen efter den andra, ihållande hårda ostliga vindar, och då visade det sig att det var lika blåsigt inne i huset som utanför det. Vad berodde det på? Det berodde på att man hade glömt att sätta dörrar i huset, ingen hade haft en tanke på att beställa sådant i tid, och nu var det i otid, det tar nämligen lång tid att tillverka dörrar, och snickarna i Fjorden hade fullt upp med att utföra brådskande arbeten åt folk före vintern.

Äsch, det är väl bara att banka ihop några jävla brädor, sa Bjartur. Men snickaren förklarade att det var meningslöst att sätta simpla dörrar i stenhus, vinden går hårt åt stenen, däremot erbjöd sig snickaren att göra förstklassiga trösklar i huset innan han gav sig i väg, men uppriktigt sagt är det bara förstklassiga dörrar som passar till sådana trösklar, dörrar av ett särskilt träslag, dörrar på riktiga gångjärn.

Å, det tar väl inte så lång tid om jag ber en smed att bulta till några beslag, sa Bjartur.

Nej, svarade snickaren, här duger det rakt inte med några enkla beslag. Här måste det vara gångjärn, förstklassiga gångjärn. När det är goda tider måste allting vara på gångjärn.

Ja ja, då får det väl vara ett jävla helvete utan dörrar, sa Bjartur, för han hade blivit förargad över hur mycket denna gapande stenkoloss redan hade kostat honom.

Men det var i alla fall en sak som var ännu värre än bristen på dörrar. Huset hade visserligen fått tak, men trots det saknades allt det som måste finnas i ett hus för att det ska kunna kallas ett hus. I bondens ägo fanns inte en endaste säng. Sängplatserna på gården hade ursprungligen byggts fast i den gamla stugan, det gick inte att flytta dem. Detsamma gällde bordet. Bordet i den gamla byggnaden hade på sin tid spikats ihop av några dåligt hyvlade plankor och fästs med spikar i fönsterkarmen, nu hade tiden visserligen hyvlat dem släta för länge sedan, men tiden hade gjort mer, den hade slitit på dem och gjort dem murkna, i själva verket hade det aldrig varit ett bord utan en träskiva. Det fanns inte heller något flyttbart skåp, de gamla hyllorna hade varit fästa i väggen och ruttnat tillsammans med den. Det fanns inte heller någon stol, det hade aldrig funnits några stolar i Sommarhus, inte bänkar heller; än mindre något överflöd av prydnadsföremål, så som gardiner, Herren välsigne hemmet, Hallgrímur Péturssons porträtt, ryske tsaren, porslinshundar. Kort sagt, i Sommarhus hade det under alla dessa år aldrig existerat någon sak som kunde pryda ett vardagsrum eller som över huvud taget var användbar i ett hem. Så många problem dyker det upp när människan har nått kulturens höjdpunkt och ska börja bo i ett riktigt hus. Det är inte bara dörrarna som fattas. Därför beslutade Bjartur att tillbringa ännu en vinter i den gamla gården, inte minst för att vintern verkade komma tidigt. Han lät spika luckor för dörröppningarna. Sedan reste sig huset där på gärdet närmast gårdsplanen som ett slags bekräftelse på de goda år som hade kommit jordbruket till del, en underlig fasad.

Nu ska det sägas några ord om hushållerskor. Det är svårt att ha hushållerska. Hushållerskor är olika gifta kvinnor i så måtto att de vill bestämma i sådana sammanhang där gifta kvinnor ska lyda. Hushållerskor begär oavbrutet saker och ting, medan gifta kvinnor måste hålla till godo med att inte få någonting alls. Hushållerskor saknar alltid medel till allt, medan gifta kvinnor inte behöver någonting alls och finner sig i det. Hushållerskor anser att det mesta är under deras värdighet, men vem svarar en gift kvinna om hon börjar knota? Det går mest ut över henne själv. Och då har det ändå inte sagts något om surmulenheten, jag tror att käften glappar på dem vad som än går dem emot, och det är hårt att behöva gifta sig med en kvinna för att ha laglig rätt att säga åt henne att hålla käft. Jag hade hellre varit gift med tre kvinnor på en gång än att ha en enda hushållerska, sa Bjartur, men trots det var han inkonsekvent i det avseendet och fortsatte att gräla med främmande ragator år efter år.

De första tre åren hade han tre hushållerskor, en för varje år, en ung, en medelålders, en äldre. Den unga var hemsk, den i mitten värre, den gamla värst. Till sist fick han tag i en utan ålder, och hon var bäst, hon hette Brynhildur, kallades Brynja. Hon hade nu varit kvar i två år trots allt. Hon hade den fördelen framför de andra att hon ville gården väl. Hon hade inte heller för vana, som den unga, att ta undan allt det bästa åt drängen, eller störa hans sömn på nätterna genom att sitta uppe och kallprata med honom så att han var alldeles urlakad på morgnarna, låg inte med epileptiska anfall förorsakade av upphetsning över Gud och människor, som hon i mitten, jämförde inte oavbrutet läckorna i Sommarhus med sin ungdoms giktfria lyckodagar hos prästen för att skämma ut Bjartur, som den gamla, utan behandlade alla lika och beskyllde aldrig husbonden för något. Men hon var absolut inte fri från kvinnokönets smågnäll för den sakens skull, för hon tyckte precis som alla andra kvinnor att hon inte hade fått ta ut allt det som hon hade innestående hos Gud, och alla missförstod henne, i alla fall ansåg hon att hon alltid blev beskylld för stöld och oegentligheter, och alla beskyllningar var lika felaktiga, och därför försvarade hon sig ständigt mot angrepp. Såvitt jag vet var det kalven som fick kaffesumpen, sa hon när Bjartur begärde påfyllning mot törsten. Såvitt jag vet går jag inte omkring här och stjäl, sa hon om Bjartur artigt frågade efter fiskresterna som han hade lämnat kvar på morgonen. Någon tror visst att jag ligger i sängen och stryker mig över kroppen som en annan hemmadotter, sa hon om det hände att Bjartur tyckte hon kom sent till slåttermarken efter morgonmjölkningen. Hon hade aldrig gift sig. Det påstods att hon i sin ungdom möjligen hade haft ett förhållande med en man, några sa att han hade varit gift och att hon inte kunde glömma det. Hon hade arbetat mot betalning hela livet och satt in lönen i sparkassan och påstods vara förmögen. Hon ägde vidare en gammal röd märr, som aldrig hade blivit tämjd, och älskade den. Dessutom hade hon en tillgång som höjde henne över samhällets bredare lager i hela landet, hon hade skaffat sig en säng. Det var en fristående säng, den kunde tas isär och sättas ihop efter behag och flyttas från det ena stället till det andra. Det var helt enkelt en möbel, och hon hade sin egen madrass, som hon vädrade på den första sommardagen, liksom bolster och täcke stoppade med finaste fjäder, två uppsättningar linnelakan och ett ljuvligt örngott på vilket det var broderat God natt. Det här var i själva verket en pålitlig och präktig kvinna, jättelik till växten och lika duktig som en karl, och trots att hon var renlig som en katt och alltid hade rätt, så var hon inget våp och ingen vekling som drog sig för att bära gödsel vare sig natt eller dag om så behövdes, med händer stora som skinkor och kanske inte helt fria från resterna av gamla frostknölar, i en åtsittande vardagströja men utan livstycke, så att hon verkade jämntjock som en stark travare, och hennes väderbitna kinder hade en tilltalande ungdomlig rodnad, men man kunde nog se spår av jättekvinnornas blå ansiktsfärg när hon frös, och hon hade ett illusionslöst drag kring ögonen och ett starkt vederhäftigt drag kring munnen, fritt från all modern småaktighet i tankar och känslor. Hon talade vanligtvis med spänd röst och i kylig ton, inte olikt en oskyldig person inför rätta, alltid lite förorättad innerst inne och därför med luft i näsan.

Så inträffade det i slutet av oktober att vädret slog om till tö och störtregn efter en frostperiod; man hade inte lagt ner någon omsorg på underhållet av den gamla gården under sommaren, därför att tanken var att man skulle flytta in i den nya, och nu började det läcka in så kolossalt i stugan att Bjartur måste flytta ner i stallet, men den gamla kvinnan ville inte flytta ner, för hon var vanebunden, hon lät i stället breda säckar över sig och låg kvar i sängen tills det slutade regna. Så sitter Bjartur en kväll nere i stallet och hushållerskan sätter fram gröt åt honom och han börjar äta. Hon kastar en sidoblick på honom medan han äter, han sitter med skålen i knäet och slevar i sig, och när han nästan har ätit färdigt börjar hon tala och vänder samtidigt ryggen åt honom, som hon brukar göra då hon talar med honom, det är som om hon grälar på väggen.

Det tjänar inte mycket till att låta bygga ett stort bra hus för att sedan fortsätta att sitta och trycka i det gamla rucklet som läcker som ett såll, tänk om jag hade skött hushållet på det viset.

Jag tycker inte det spelar någon större roll om det läcker in en vinter. Det som läcker in genom taket är inte farligt. Det är ju inte heller mitt fel att dörrarna inte är färdiga.

Jag skulle minsann inte ha väntat med att sätta in en dörr till min kammare, om jag hade blivit ombedd att göra det i tid.

Jag hade faktiskt tänkt mig att låta sätta in dörrar på min bekostnad i mitt eget hus, sa Bjartur. Men det var ju inte bara dörrarna som fattades. Jag hann inte heller köpa möbler till en så stor byggnad innan vintern kom.

Såvitt jag vet har det gått bra utan möbler hittills, svarade hon. Men det är inte där skon klämmer heller, jag hade kunnat köpa två stolar för mina pengar om så hade behövts. Och min säng hade jag kunnat låna ut, eller i alla fall dela den med en annan, om det hade varit möjligt att komma överens med någon levande själ.

Hå, sa Bjartur och betraktade henne där hon stod. Vem kunde bestrida att den kvinnan hade ett ståtligt utseende, eller var samvetsgrann i sitt arbete, eller hade ett gott förstånd, och prålsjuk var hon inte. Det kunde väl hända att han borde gifta sig med henne så att han fick lov att säga åt henne att tiga, eller åtminstone sova hos henne, vilket hon ju erbjöd honom själv på sitt kantiga sätt. Han kände att han inte alls kunde vara elak mot denna fjällhöga flicka, som åren inte hade påverkat ett dugg, eller ge henne ett oförskämt svar, vilket låg närmast till hands, och han erkände för sig själv att han var både oekonomisk och tjurskallig som gick och betalade henne lön hela tiden i stället för att helt sonika krypa ner hos henne i den där fantastiska sängen, en av de bästa sängarna i hela socknen; själv hade han aldrig sovit i en sådan säng, och dessutom hade hon pengar på banken.

Det var faktiskt inte penningbrist, kära Brynja, som gjorde att jag inte flyttade in i det nya huset nu i höst. Jag hade kunnat köpa tillräckligt med dörrar, sängar och stolar, om jag hade velat. Och kanske konterfej av både Gud och Rysslands kejsare att hänga upp på väggarna.

Jag behöver inte fråga vad det var, sa hon, och tillade muttrande till väggen: Man går och gör vers om dem som varken har läggning eller förstånd till att begripa det, men säger aldrig ett vänligt ord till andra. Andra får bara takdroppet.

Det takdropp som kommer utifrån skadar ingen, upprepade han. Inomhusdroppet är värst.

När man inte är gift måste man i förtäckta ordalag befalla folk att tiga.