Genomfördes Ingólfur Arnarson Jónssons idéer ingenstans då? Jo, förvisso. De genomfördes överallt. På alla områden. Jordbrukslagen trädde i kraft och folk fick stora bidrag för att odla upp vidsträckta områden, ja, till och med några kronor för en liten plätt. Folk fick bidrag för att bygga präktiga ladugårdar och hölador av betong, och tillskott för att köpa dyra lantbruksmaskiner, traktorer, plogar, harvar, slåttermaskiner, räfsmaskiner, ända ner till stickmaskiner. Gödselstadssaken fick ett lyckligt slut, folk fick bidrag för att bygga ordentliga gödselstäder och gödselbrunnar av betong. En särskild låneavdelning för byggprojekt på landsbygden inrättades i samband med den nya riksbankens tillkomst. Många alltingsmän fick sina mandat tack vare att de hade stött denna sak, och under försöken att göra låneinrättningen populär lyckades man genomdriva att ett av villkoren för att få lån från denna institution skulle vara att den som ansökte om lån var skyldig att ha skriftligt på att han var insolvent, det vill säga att han var oförmögen att betala sina skulder. Men när det skulle tillämpas i praktiken gjorde man avsteg från denna grundläggande princip, några påstod efter påtryckningar från London. Hur som helst erbjöds bönderna här långfristiga lån med låg ränta och små amorteringar, men bara för att bygga moderna ändamålsenliga boningshus på gårdarna, låneavdelningens reglemente föreskrev dubbla ytterväggar av armerad betong, plywood i skiljeväggarna och linoleummattor på golven, vattenledning, avlopp, centralvärme och helst elektricitet; bara de fullkomligaste förstklassiga hus kunde komma i betraktande, för erfarenheten hade visat att det är farligt nu och framdeles att bygga billiga hus av sämre kvalitet. Till sist stiftade man en lag om systematiska lättnader för böndernas samtliga stora skulder, därför log lyckan mot alla dem som hade haft tillräckligt vidsträckta egendomar för att kunna sätta sig i tillräckligt monstruös skuld. Och de kooperativa föreningarna blomstrade, denna broderskapets handelsorganisation, vari mellanhänder och andra av producenternas hemliga utsugare saknar inflytande. De gav bönderna kompensation för produktvärdet under goda år, alltifrån några kronor till tusentals, beroende på hur mycket man hade satt in i föreningen. Ersättningen till fjärdingsmannen på Uterödsmyr uppgick till tusentals kronor. Han fick stora bidrag till lantbruket, eftersom han förvandlade vidsträckta arealer till odlingsbar mark och lät bygga hypermoderna kostallar. Han fick också bidrag ur fonden för inköp av arbetsredskap för att skaffa sig en traktor, moderna plogar, moderna harvar, en modern slåttermaskin, en modern räfsmaskin och andra dyrbara jordbruksmaskiner, till och med en stickmaskin. Han fick också stöd ur gödselstadsfonden och byggde en av distriktets gedignaste gödselstäder. Därefter visade det sig att hans boningshus hade blivit murket och han tog ett stort lån hos avdelningen för nybyggnation på landsbygden, och byggde enligt avdelningens reglemente ett solitt, förstklassigt stort hus, källare, två våningar och den tredje med trägavlar, alltihop i armerad betong med dubbla ytterväggar, innerväggar med kryssfaner, golven med linoleummattor, badrum åt frun, centralvärme, varmt och kallt vatten, elektriskt ljus. Sådana män är nationens hedersmän, likaså skojaren som räddade fjällkungen, det var inte sant att han var en skojare, han var bara en modern finansman som hade slagit sig på lantbruk, det var bara fjällkungen som alltid hade varit en dålig lantbrukare och aldrig kunnat hålla måtta, trots att han så ofta talade om medelvägen, han hade aldrig varit någon ekonom och hade därför nu på äldre dagar blivit grovarbetare i staden och klarade livhanken med hjälp av svärsonen, nej, den nye mannen på fjällkungens jord var verkligen ingen svindlare, han blev genast invald i kommunalnämnden, han fick ögonblickligen bidrag till att köpa moderna lantbruksmaskiner, han byggde gedigna stallar och fick tillskott, han fick gödselstadsbidrag, han fick enorm kompensation för andelarna i konsumtionsföreningen, han elektrifierade hela fjällkungens hus, världskriget hade inte utbrutit i onödan när det gällde en sådan man.
Men hur gick det för Bjartur i Sommarhus och hans vänner?
Den förste som ska omnämnas är Thórir på Klyftteg, far till ett antal gladlynta döttrar som under en period hade varit svaga för långa tunna strumpor. Nej, det gick inte alls så illa som det såg ut att göra ett tag, den yngsta var till och med gift med en ganska välsituerad man i staden. Och Thórir hade inte tillräckligt stora skulder för att kunna bli en stor man på grund av det, och inte heller så små att det över huvud taget diskuterades att han skulle få kompensation. Han hade blivit en medelstor bonde efter krigets slut. Han utsågs till traktens fjällkung. Hundlaxeringen föll på hans lott med tillhörande ansvar och gratifikationer. Han valdes till klockare åt prästen. Han höll sig väl med båda sidor, beklagade sig inte längre över kvinnokönets stridbarhet, och påstods inte vara helt främmande för att ta plats i kommunalnämnden, om det skulle bli aktuellt. Märkligt nog var det som räddade honom i dessa tider, då det var så dyrt med lejd arbetskraft, just hans förtappade döttrar som hade blivit kvar hemma av speciella orsaker, och arbetade för honom under hela kriget och som till och med hade vuxna barn som arbetade hemma. Han hade inte heller gett sig på att bygga nytt åt familjen, bara åt djuren, och det kommer att visa sig hos de flesta att det är fördelaktigast för den ekonomiska ställningen att göra så lite för människorna som möjligt.
Och de andra? De slet och släpade som förut, gick på knäna på grund av kommunalskatten, inköpen av kraftfoder, masksjukdomarna, skulderna för mat och utsäde, den dåliga hälsan och dödsfallen, samtidigt som Ingólfur Arnarson Jónssons idéer förverkligades och privilegier och fördelaktiga villkor regnade över storbönderna. Ólafur i Ytterdal hade köpt sin lilla gård men bodde alltjämt i samma jordkoja som hade lett till döden för hans hustru och barn; det är ju så en gång för alla att människolivet inte är tillräckligt långt för att småbonden ska hinna bli förmögen, det står visst till och med i en vetenskaplig bok av en man i utlandet. Och Hrollaugur på Kärr hade länge brukat en arrendegård som tillhörde Uterödsmyr, mot slutet av stridslyckan köpte han den och hade nu jämnt sjå med att betala räntekostnaderna, men han hade inte kunnat bygga nytt, det får vänta till nästa krig, kanske har fjärdingsmannen då tagit ifrån honom gården igen på grund av förfallna ränteskulder, men det får gå som det vill med det; Hrollaugur, som aldrig lärde sig att skilja mellan det naturliga och det övernaturliga utan alltid redogjorde för dem i tur och ordning, han får ta en sak i sänder i det avseendet också, om det skulle gå dit hän. Och Einar i Underlid hade lyckats amortera något litet på sina gamla skulder i ett år eller två, men varken blivit ägare till sitt lilla ställe eller rustat upp några byggnader, nu hade skulderna för länge sedan börjat växa igen, det fick betraktas som bra om överskottet räckte till skatteskulder och kraftfodersinköp, det fick anstå med skulderna för medicin ett tag, likaså för sekunda fisk, ett människoliv är ett människoliv, men han fortsatte att skriva vackra minnesdikter varenda gång någon gick bort, och väntade sig bestämt att Herren skulle vara välvilligare mot bönderna i det tillkommande livet än i detta och låta dem få njuta av att de hade en odödlig själ.
Kom då ingen av alla dessa företrädesrättigheter och förmåner vanligt folk till del när idéerna förverkligades? Vad ska man säga? Det är nu en gång för alla så att det inte spelar så stor roll om fattiga personer får erbjudande om stöd från staten för att köpa traktorer och nymodiga slåttermaskiner. Eller lån på fyrtio år för att bygga ett dubbelt stenhus med kryssfaner, linoleum och elektricitet. Eller kompensation för insatta medel. Eller bidrag för att odla upp stora landområden. Eller en storartad gödselstad för att ta emot spillningen från en eller halvannan ko. Eller att få stora skulder efterskänkta medan de samtidigt är tvungna att arbeta sexton till arton timmar per dygn för att dra på sig större och större matskulder. Det tjänar nämligen ingenting till att erbjuda någon goda villkor om han inte är rik, rika personer är de enda som har nytta av goda villkor. Att vara fattig innebär just att befinna sig i den egendomliga mänskliga belägenheten att inte kunna tillgodogöra sig fördelar. Att vara fattig bonde betyder att aldrig komma i åtnjutande av de förmåner som politikerna erbjuder eller lovar, samt att vara prisgiven åt de idéer som bara gör de rika rikare och de fattiga fattigare.
Så bodde Bjartur den vintern och följande sommar i det hus han hade låtit bygga. Det var världens sämsta hus och otroligt kallt. Före advent slutade den gamla kvinnan att stiga upp och klä på sig på grund av kylan, utan att hon dog för det, därför beslutade Bjartur att flytta ner hennes säng i det tomma båset i stallet, eftersom hon i alla fall inte kunde dö av kyla. Kylan inomhus påverkade till och med Bjartur själv så mycket att han blev rädd för att han hade börjat åldras på allvar, men det tröstade honom åtminstone att sonen, som var i blomman av sin ålder, inte heller stod ut med den. Väggarna i rummet dröp av fukt, det bildades is inomhus när det frös ute, fönstren var inte täta, vinden drog rakt igenom huset, det snöade in på loftet. Far och son skötte själva matlagningen under vintern, utan större glädje, det förekom inte ens några missnöjesyttringar på gården, ingen tycktes längre ha behov av att få sista ordet i en sak.
På sommaren lejde Bjartur daglönare igen och bärgade hö åt sina isländska får, trots att ingen konsument någonstans i världen ville ha isländskt fårkött, med undantag av räven och lungmasken, priserna på lantbruksprodukter fortsatte att falla på hösten, ingen har användning för isländska får och har aldrig haft det, regeringen var tvungen att offra folkets förstfödslorätt för landets viktigaste rikedom, fiskebankarna, mot att en annan nation tog emot några tunnor vidrigt saltat kött, som sedan fick stå och ruttna i främmande land och till sist kastades i sjön. Alla djur som Bjartur ansåg sig kunna avstå till slakt gick till löneutbetalningar och kommunalskatt, och inget blev kvar till räntor och amorteringar på lånen – även om han hade lämnat ifrån sig alla sina kreatur skulle det inte heller ha förslagit särskilt långt. Han gjorde ett försök att få anstånd med skulden i sparkassan, men den ende som kunde svara honom där var ett lungsiktigt, utmärglat mähä till karl, som slog upp i böckerna och förklarade att han inte var bemyndigad att underhandla om någonting, man hade nämligen beslutat att öppna en filial till riksbanken i Viken kommande höst, och Fjordens sparkassa skulle inkorporeras med den filialen. Alltingsmannen, tillika bankdirektören, Ingólfur Arnarson var den ende som för närvarande kunde ge tillåtelse till förhandlingar om skulder till sparkassan, och tjänstemannen gav oengagerat Bjartur rådet att resa till huvudstaden och söka upp honom där och försöka få en uppgörelse till stånd. Bjartur begav sig därför hem och tänkte igenom saken. Kanske tänkte han inte ens igenom saken, det spelar ingen roll om man tänker eller inte tänker, de var tjuvar allihop. Men medan han tänkte spriddes nyheten över hela landet att Ingólfur Arnarson Jónsson hade lämnat riksbankens direktion för en tid: han hade utnämnts till Islands statsminister.