Knutas upphörde aldrig att förvånas över hur snabbt en nyhet spreds. Journalister från både lokalradion, TV och tidningarna hörde av sig till honom och ville veta vad som hänt. Nyhetsvärdet i att en häst halshuggits var stort på Gotland. Erfarenheten hade lärt honom att ingenting upprörde allmänheten så mycket som illdåd mot djur.

Han hade inte mer än hunnit tänka tanken förrän organisationen ”Djurens vänner” var på tråden, och flera djurrättsorganisationer skulle säkerligen komma att ringa. Polisens presstalesman Lars Norrby var bortrest på semester så Knutas fick ta hand om journalisterna ensam. Han formulerade ett kort pressmeddelande och talade om för växeln att han skulle vara onåbar några timmar framöver.

Tillbaka på kriminalavdelningen efter morgonens utflykt till Petesviken köpte han en smörgås från automaten i fikarummet, lunch var inte att tänka på. Knutas hade kallat sina närmaste medarbetare till möte klockan ett. Sohlman skulle kunna komma ifrån undersökningen ute vid brottsplatsen för att delta tack vare att de numera var två kriminaltekniker vid polisen.

De samlades i den ljusa, öppna lokalen som hade ett stort bord i mitten. Polishuset hade nyligen renoverats och nya möbler i enkel skandinavisk design hade införskaffats. Knutas hade trivts bättre med deras gamla nötta furumöbler. Utsikten var i varje fall densamma, panoramafönstren bjöd på både Coop Forums parkering, ringmuren och havet.

– Det är ett riktigt otäckt dåd som har begåtts, började Knutas och berättade om vilken syn som mött dem ute i Petesviken. Själva hagen och området runt omkring har spärrats av, fortsatte han. Det finns en bilväg förbi hagen och där söker vi spår efter eventuella fordon. Om den eller de som gjort det här har tagit med sig hästhuvudet borde de rimligtvis ha haft bil. Grannar och folk i området håller på att förhöras så får vi se vad som kommer fram under dagen.

– Hur har hästen dödats? frågade Karin.

– Det kan Erik berätta mer om.

Knutas vände sig till kriminalteknikern.

– Vi ska se några bilder på hästen. Pass på Karin, sa Sohlman, det kan bli ganska obehagligt. Han sa detta till just Karin, inte främst för att hon var den känsligaste av dem när det gällde blod, utan för att hon var en hängiven djurvän.

Han klickade fram bilderna på den illa tilltygade kroppen.

– Som ni ser har halsen slitits av, eller rättare sagt, skurits och huggits av. En veterinär, Åke Tornsjö, har redan hunnit titta på hästen, han ska göra en grundligare undersökning senare, men han kunde säga hur han tror att det hela har gått till. Enligt honom har gärningsmannen, om det nu är en persons verk, antagligen först gjort hästen medvetslös genom att slå den med ett kraftigt slag i pannan, troligtvis med en hammare, slägga eller yxa. När hästen förlorat medvetandet har han med hjälp av en större kniv, typ slaktarkniv, skurit av halsen och det är det som har dödat den, alltså blodförlusten. För att skilja huvudet från kotorna har han slagit sönder dem. Vi har hittat krossade benrester och jag skulle gissa på att det är gjort med en yxa. Spår i marken tyder på att hästen har levt ett tag efter det första slaget. Den har legat och sparkat här i sin dödskamp, gräset har slitits upp och jorden är uppluckrad. Det är trasigt och sörjigt kring halsen, vilket tyder på att gärningsmannen har hållit på ett tag – han har haft ganska bra koll på hur han ska gå tillväga, men saknar djupare kunskaper om hästens anatomi.

– Vad bra, då kan vi utesluta alla veterinärer, muttrade Wittberg.

– Det är en sak som jag inte får att gå ihop, fortsatte Sohlman oberört. När halspulsådern skars av så borde hästen ha förlorat en jäkla massa blod. Och visserligen kan man se att det har runnit utefter halsen och kroppen, men på marken finns bara en liten ansamling. Nästan ingenting. Även om blodet sjunkit ner i jorden borde det vara mer.

De andra tittade frågande på teknikern.

– Hur ska man förklara det? sa Karin.

– Det enda jag kan komma på är att gärningsmannen har samlat upp blodet.

– Varför skulle han eller hon vilja göra något sådant? invände Wittberg.

– Ingen som helst aning. Sohlman strök sig fundersamt över hakan. Ägaren såg till hästen sista gången vid elvatiden i går kväll. Veterinären bedömer att den hade varit död i minst fem, sex timmar när tjejerna hittade den, alltså begicks dådet troligen någon gång kring midnatt eller timmarna därefter. När det gäller hagen och området runt omkring så genomsöks det med hundar för att försöka hitta huvudet, hittills har det inte gett något resultat. Vi fortsätter att leta i ett vidare område.

Karin gjorde en grimas.

– Vad vidrigt. Gärningsmannen har alltså tagit med sig både huvudet och blod, sa hon. Vad vet vi om hästen?

Knutas såg ner i sina papper.

– Ett russ, femton år gammalt, kastrerat – en valack alltså. Snäll, vänlig kuse som inte är känd av polisen sedan tidigare.

Wittberg flinade. Karin var inte lika road.

– Ägaren då?

– Han heter Jörgen Larsson, gift trebarnsfar som tog över gården tillsammans med sin bror för tio år sedan. Det är deras barndomshem alltså, föräldrarna bor kvar i en av flygelbyggnaderna. Gården är rätt stor, de har ett fyrtiotal kor och en massa kalvar. Det verkar inte finnas några konstigheter inom familjen, de har skött sitt jordbruk i lugn och ro i alla år. Varken Jörgen Larsson eller någon annan familjemedlem förekommer i brottsregistret.

– Veterinären tror att dådet begåtts av en person som är uppvuxen på en gård eller har haft kontakt med slakt eller avlivning av djur tidigare, sa Sohlman. Han säger att en sådan här sak gör man inte rakt av. Det krävs både noggrann planering, mod och målmedvetenhet – och därtill muskelstyrka. Man måste drämma till ordentligt för att få hästen medvetslös och även veta var man ska slå. Hjärnan sitter ganska högt upp i pannan. Enligt Åke Tornsjö bör gärningsmannen ha varit med förr.

Alla runt bordet lyssnade intresserat.

– Har bonden eller någon annan i familjen varit utsatt för hot? frågade Wittberg när Sohlman tystnade.

– Nej, inte vad vi vet.

– Man kan ju undra om det är riktat mot bonden personligen eller om det är en vettvilling som kände för att gå lös på ett djur, sa Karin.

– Kan det röra sig om ett pojkstreck?

Wittberg kastade ut frågan.

– Med slaktarkniv och yxa och möjlighet att frakta bort huvudet? sa Karin. Aldrig i livet. Däremot undrar jag vad vi har för kända psykpatienter som är ute.

– Det har vi faktiskt redan hunnit kolla upp, sa Knutas. Kommer ni ihåg Gustav Persson, han som strök omkring i hagar och slog in spikar i hästars hovar? Han hamrade i en liten bit och när hästen sedan trampade ner hoven så åkte spiken längre och längre in. Han nöjde sig inte med en hov utan spikade i flera så hästen inte kunde hålla sig uppe till slut. Han gäckade polisen i flera veckor innan han åkte fast. Då hade han hunnit skada ett tiotal djur. Sedan har vi Bingeby-Anna. Hon slog ihjäl alla katter hon såg och hängde upp dem på staketet.

– Fast hon är ju så superliten och tunn, invände Karin. Hon skulle aldrig orka genomföra en sådan här sak, åtminstone inte ensam. Jag är en elefant bredvid henne, hon kan inte väga mer än fyrtio kilo.

Knutas höjde på ögonbrynen åt överdriften. Karin själv var finlemmad och mätte endast omkring 160 centimeter.

– Jag tror inte alls att det handlar om ett ögonblicks verk av någon psyksjuk, protesterade Wittberg. Dådet är för uttänkt. Att begå ett sådant brott, i ljusaste sommartid med folk och bebyggelse i närheten måste, precis som Sohlman säger, ha föregåtts av noggrann planering. Jag fattar inte att han vågade när han löpte en sådan stor risk att bli sedd. Bilvägen till hagen går precis utanför gårdarna, det är näst intill som att köra direkt på deras gårdsplan. Vem som helst som vaknat hade kunnat se och höra bilen.

– Visst, men vi har upptäckt att det går att nå hagen från andra hållet, sa Sohlman. Han klickade fram kartbilder över området. Vägen tar ju slut och delar sig i två när man kommer fram till Petesviken. Istället för att ta höger där och köra förbi gårdarna så kör man vänster. Ett kort stycke längre fram finns en traktorväg utefter åkern som rundar hela området och går förbi hagen på andra sidan. Om gärningsmannen valde den vägen, vilket jag är övertygad om att han gjorde, så undvek han att bli sedd från gårdarna och kunde i lugn och ro ta sig fram och tillbaka till hagen utan risk för upptäckt. Från gårdarna i Petesviken ser man nämligen inte om en bil kör på den vägen. Vi har kollat. Nu undersöker vi bilspår där, men det är svårt eftersom det är så torrt i marken.

– Bra, sa Knutas. Vi håller på att förhöra grannar och andra som rör sig i området, så får vi hoppas att det kommer ut något av det. Gärningsmannen borde haft bil. Han hade både yxa och kniv, kanske andra redskap och ett hästhuvud att släpa på.

– Antagligen har han blivit ordentlig nerblodad själv, fyllde Sohlman i.

– Han kanske tog ett dopp och tvättade av sig – havet ligger ju alldeles nära, föreslog Karin.

– Vore inte det lite väl dumdristigt? Wittberg såg tvivlande på henne. Skulle han ge sig till att bada, med en påtaglig risk att bli upptäckt? Även om dådet begicks på natten. Sådana här ljusa sommarnätter tar ju folk sig ett dopp vid alla tider på dygnet. Särskilt som det har varit så varmt.

– Å andra sidan är området relativt isolerat, inflikade Knutas. Det är väl inte mer än tre, fyra familjer som bor i gårdarna som rör sig där och kanske en och annan från husen längre bort på vägen. Det är inget område man strosar förbi direkt. Nåväl, vi får söka mer i bondfamiljens bakgrund. Antingen har det betydelse att det just är Larssons djur som dödats eller också har det skett av en slump. Vi måste ändå undersöka alla möjligheter.

– Tror du att den skyldige finns inom familjen? undrade Karin. Frun som hämnas på mannen eller tvärtom?

– Det verkar kanske långsökt, sa Knutas. Man måste vara bra sjuk för att begå ett brott av den här typen. Men utesluta det kan vi inte, vi har blivit förvånade förr. Vi måste prata med bonden igen. Han är snacksalig som få, men vi var ju bara där som hastigast. Jag tycker någon ska åka ut igen. Flickorna som hittade hästen måste förhöras så fort som möjligt.

– Jag kan dra på direkten. Wittberg var redan på väg att resa sig.

– Jag följer med, sa Karin. Om det inte är något annat du tycker jag ska göra?

– Åk ni, sa Knutas. Jag stannar här och tar hand om pressen.