Knutas och Karin beslutade sig för att åka ut till Warfsholm eftersom Martina Flochten varit borta mer än ett dygn och ingen människa tycktes veta vart hon tagit vägen. Hon hade inte kontaktat vare sig familjen eller pojkvännen hemma i Holland.

De hade heller inget vettigare för sig. Sommartorkan hade satt in och utredningen om den halshuggna hästen gick på lågvarv. Vem som begått dådet och var det försvunna huvudet fanns var fortfarande ett mysterium.

Först kontrollerade de med receptionen om Martinas värdesaker fanns kvar. De förvarades i ett kassaskåp i huvudbyggnaden. Allt var där: pass, VISA-kort och försäkringshandlingar. Hon hade alltså inte lämnat landet, åtminstone inte frivilligt.

De träffade Martinas rumskamrat Eva Svensson på trappan till huvudbyggnaden. Hon hade axellångt cendréfärgat hår och var klädd i vitt bomullslinne, kjol och sandaler. Medan hon ledsagade dem bort mot vandrarhemmet pratade de om Martina.

– Har hon någon pojkvän? frågade Karin.

– Hon är ihop med en kille i Holland, eller var det åtminstone när hon åkte hemifrån. Jag tror faktiskt att hon har träffat någon annan här på Gotland.

– Varför tror du det?

– Hon har varit borta mycket och smiter iväg ibland utan förklaring.

– Då är det inte ovanligt alltså – att hon är försvunnen?

– Skillnaden nu är att hon inte har hört av sig. Det brukar hon alltid göra.

– Hur väl känner du Martina?

Knutas betraktade uppmärksamt den unga kvinnan.

– Ganska bra. Vi fann varandra direkt och hade jättekul ihop i början. Kursen började med två veckors teori på högskolan i Visby och då var vi i stan hela tiden. Sedan började Martina sticka iväg själv på kvällarna. Den andra veckan såg jag knappt röken av henne.

– Bodde ni tillsammans i Visby också?

– Nej, alla hade varsin studentlägenhet, därför hade vi inte samma koll på varandra. Och sedan vi kom hit till Warfsholm har hon ofta stuckit iväg ensam. Hon har skyllt på olika ärenden eller att hon ska meditera fast det tror jag inte på. Hon är liksom inte den typen.

– Har hon varit borta en hel natt tidigare?

– I förra veckan sov hon borta en natt. Hon påstod att hon skulle träffa vänner till familjen i Visby. De brukar ju åka hit på semester.

– Vet du vilka de är? Vännerna?

– Nej, det har jag faktiskt inte frågat om och hon har inte berättat heller. Jag är ju inte härifrån så jag skulle ändå inte veta vilka de är.

– Kan det inte vara så nu då – att hon är hos dem helt enkelt?

– Jag tror inte det. Hon skulle ha ringt.

– Om hon har en pojkvän här, vem skulle det kunna vara? undrade Karin.

– Ingen aning faktiskt. Jag har försökt luska ut det under kursen för att se om det är något mellan henne och någon i gruppen, men det är så svårt att säga eftersom hon pratar och skojar med alla.

– Varför har du inte frågat henne?

– Jag har försökt, men hon byter samtalsämne direkt om man kommer med minsta antydan.

– Vem skulle hon ha möjlighet att träffa, förutom kursdeltagarna? Ni lever väl rätt isolerat?

– Ja, fast det bor ju andra gäster på pensionatet och på campingplatsen som ligger nära. Och så kan det vara någon som hon lärde känna i Visby tidigare.

När de steg in i vandrarhemmets entré kände de med en gång att byggnaden var anrik, fast den hade renoverats. I hallen hängde en anslagstavla med förhållningsorder om allt från fester till fisketurer och tvättstugan. Från övervåningen kom en doft av rostat bröd och dämpade röster hördes därifrån. Rummet där Eva och Martina bodde låg i bottenvåningen, nästan längst bort i korridoren. Det var långsmalt och trångt med ett fönster på ena kortväggen. En oansenlig tvåvåningssäng i järn stod på var sida och det fanns knappt gångutrymme emellan. I ena väggen satt ett handfat fastmonterat med en spegel ovanför. Vartenda skrymsle var överbelamrat med prylar; en bandspelare stod på fönstrets breda fönsterbänk tillsammans med hårsprayflaskor, sminkväskor, parfym, nagellack, chipspåsar och CD-skivor. Kläder låg kringströdda eller hängde på översängens gavlar. Några böcker om vikingatiden avslöjade att det var arkeologistudenter som huserade där. Knutas gav upp redan i dörröppningen när han såg röran och lät Karin leta igenom rummet en sam. De fick ändå inte plats bägge två.

Han satte sig utanför, tände för ovanlighetens skull pipan och ringde en del samtal för att kolla att avspärrningen satt igång. Han pratade med Erik Sohlman som ville vänta med att göra en teknisk undersökning av Martinas rum. Än så länge hade de inga belägg för att ett brott begåtts.

Under tiden sökte Karin igenom rummet på egen hand. Eva hade berättat vilken sida som var Martinas och Karin började systematiskt gå igenom hennes saker. Necessären stod där, med tandborste och en p-pillerkarta som avslöjade att Martina inte tagit något piller sedan fredagen, alltså den andra juli – flera dagar tidigare. Om hon gett sig av frivilligt hade hon tagit med sig necessären, tänkte Karin och öppnade resväskan som låg inskjuten under sängen. Där fanns förutom kläder en del böcker, en öppnad limpa cigaretter och sminkattiraljer. I ett fack hittade hon ett fotografi av en ung man med mörkt hår och bruna ögon. Karin vände på kortet men inget var noterat på baksidan.

Hon stoppade på sig fotot för att kunna fråga Eva senare och såg sig omkring i det trånga rummet. Det fanns inte mycket mer att undersöka. Förutom sängen förstås. Hon tog försiktigt av det småblommiga täcket. Det prasslade till och under kudden hittade hon en urriven tidningssida. Hon satte sig på sängkanten och vecklade upp den ihopvikta sidan. Det var en artikel från Gotlands Allehanda som gjort ett reportage om sommarens första utgrävningskurs. Artikeln handlade om vad deltagarna skulle ägna sig åt och var de kom ifrån. En bild visade utgrävningsledaren Staffan Mellgren och några kursdeltagare i aktion ute på fältet. Förundrat granskade hon artikeln. Varför förvarade Martina denna under huvudkudden?

Där lade man väl sådant man höll väldigt kärt, kanske i hemlighet?

Staffan Mellgren log brett mot kameran, de övriga syntes i bakgrunden. Han måste vara dubbelt så gammal som Martina. Hon visste att Mellgren var gift och hade barn. Han var en känd profil på Gotland genom sitt arbete på högskolan och de arkeologiska utgrävningarna. Hade de något ihop? Var han inblandad i hennes försvinnande?

Hon skyndade sig ut för att leta reda på Knutas.