Lokalen där presskonferensen skulle hållas surrade av liv. Reportrarna höll på att sätta sig i stolsraderna, mikrofoner monterades upp längst fram på podiet. Både gotländsk och rikstäckande press fanns på plats. Polisen hade inte velat uttala sig alls hittills så nyfikenheten var stor inför vad man skulle få veta om mordet på den unga arkeologistudenten.

Sorlet tystnade automatiskt när Anders Knutas och Lars Norrby intog sina platser längst fram.

– Välkomna hit till den här presskonferensen, började Knutas. Den kvinna som varit försvunnen sedan i lördags natt, Martina Flochten, född 1983, har hittats död ute vid Vivesholm, som ligger strax utanför Klintehamn, alltså cirka tre mil söder om Visby på den västra kusten. Det råder ingen tvekan om att hon har bragts om livet.

Han tittade ner i sina papper.

– Kroppen hittades klockan 05.45 av en person som var ute och promenerade i området. Flera av er vet kanske redan att Martina är född och uppvuxen i Holland, men att hennes mamma kom från Hemse här på Gotland. Mamman är död sedan flera år tillbaka. Martina har bott i Holland hela sitt liv och hon kom hit i början av juni för att delta i en kurs i arkeologisk utgrävning som högskolan håller i. Hon hade varit på Gotland i en månad innan hon försvann från en konsertkväll på Warfsholm den tredje juli. Då är det fritt för frågor.

– Kan du säga någonting om hur hon har mördats?

– Nej.

– Varför inte?

– Av hänsyn till utredningen.

– Har något vapen använts?

– Ja, men jag tänker inte uttala mig mer om den saken.

– Har hon utsatts för sexuellt våld?

– Det vet vi inte förrän kroppen genomgått en rättsmedicinsk undersökning.

– När sker den?

– Kroppen har undersökts av rättsläkare på plats under dagen. Den transporteras i kväll till Rättsmedicinska avdelningen i Solna. Obduktionen sker inom de närmaste dagarna.

– Vet man hur länge hon har varit död?

– Inte än, det får obduktionsrapporten visa.

– Ni måste ändå kunna säga någonting om hur länge hon hade varit död när hon hittades. Handlar det om en timme eller ända sedan hon försvann?

– Jag kan säga så mycket som att det antagligen är minst ett dygn.

– Rör det sig om en eller flera gärningsmän?

– Det vet vi inte i nuläget.

– Det kan alltså vara flera?

– Javisst.

– Har ni någon misstänkt?

– Inte just nu, nej.

– Finns några vittnen?

– Dörrknackning har pågått under hela dagen och de vittnesuppgifterna bearbetas.

– Martina Flochten var ju halvgotländska. Vad kan det ha för betydelse?

– Självklart arbetar vi på bred front och följer upp alla tänkbara spår.

– Hade hon några släktingar här på Gotland?

– Nej. De enda var morföräldrarna som också är avlidna sedan ganska många år.

– Är området där ute avspärrat?

– Skogsområdet där kroppen hittades är avspärrat.

– Hur länge?

– Tills den tekniska undersökningen är avslutad.

– Hur mycket kontakt hade hon med Gotland?

– Hon brukade semestra här en gång om året.

– Vilka tänkbara motiv kan finnas till mordet?

– Det är alldeles för tidigt att spekulera om motiv nu, bet Knutas av.

– Var Martina Flochten känd av den holländska eller svenska polisen?

– Inte vad vi vet, nej.

– Hon har ju varit försvunnen i flera dygn– varför har inte Vivesholm genomsökts av polisen tidigare? Det ligger ju så nära Warfsholm.

– Det har vi inte sett någon anledning till. Polisen måste beta av ett område i taget och då börjar man där personen senast sågs och sedan letar man sig gradvis utåt från den platsen.

– Har ni några spår efter mördaren?

– En gärningsman lämnar alltid spår, vilka de är kan jag inte gå in på av hänsyn till utredningen.

– Vad gör polisen nu?

– Som jag sa arbetar vi för fullt med förhör och vittnesuppgifter. Polisen vill gärna ha in tips från allmänheten, både från dem som befann sig på Warfsholms pensionat den aktuella kvällen då Eldkvarn höll konsert och andra som kanske har sett Martina tillsammans med någon person som kan vara intressant för utredningen. Vi vill vädja till allmänheten om tips, det är särskilt viktigt så här i inledningsskedet.

Knutas reste sig för att markera att presskonferensen var avslutad. Han ignorerade den skur av frågor som östes över honom. Olika journalister började dra i honom för enskilda intervjuer.

En timme senare var spektaklet äntligen över och han flydde in på sitt rum. I alla år hade han tyckt att det var påfrestande att hantera pressen vid större händelser. Det var en balansgång att berätta tillräckligt utan att vara för detaljrik så att utredningen skadades.

När han kom in på sitt rum ringde rättsläkaren som avslutat sin undersökning av kroppen ute på plats.

– Jag måste säga att jag aldrig har sett något liknande, vi har med en väldigt avvikande gärningsman att göra.

– Det har vi redan förstått.

– Jag har ju gjort en ytterst preliminär undersökning och det går inte att dra några bestämda slutsatser men en del går att utläsa.

– Låt höra.

– Jag skulle tro att hon har varit död i minst tre, fyra dygn.

– Man kan alltså tänka sig att hon mördades samma natt som hon försvann?

– Så kan det mycket väl vara. Hon har utsatts för flera typer av våld och helt övertygad om dödsorsaken kan jag inte vara förrän hon har obducerats. Som skadorna ser ut skulle jag gissa att hon inte har dött av knivhugget i buken.

– Det misstänkte Sohlman också.

– Däremot finns tecken på att hon har dött av drunkning.

– Jaså?

– Jag har hittat rester av något som kallas skumboll. Det sitter kring munnen och påminner om hårt vispad äggvita. När offret dränks så piskas det upp ett skum i luftstrupen. Förutom detta har hon spår av tång och sand i håret och under naglarna vilket tyder på att han har pressat ner hennes huvud under havsvattnet vid en strandkant. När hon kämpade emot så borrades naglarna ner i botten, därav resterna. Hon har dessutom grepp- och nagelmärken i nacken och på överarmarna. Jag har hittat sand och dy från botten i munnen och mycket små punktblödningar finns i ögonen som hon kan ha fått när hon kämpat emot eller av syrebrist. Jag vågar, som sagt, inte uttala mig i definitiva ordalag om dödsorsaken ännu, men av allt att döma var hon död innan hon hängdes upp i snaran. Det troligaste är alltså att han först har dränkt henne genom att hålla ner hennes huvud i grunt vatten. Rimligtvis borde hon ha dränkts på en annan plats. Sedan har kroppen forslats ut till Vivesholm.

– Varför tror du att hon har mördats någon annanstans?

– Helt enkelt därför att det inte finns den typen av sand ute vid Vivesholm.

– Hon har dödats vid en sandstrand alltså?

– Inte nödvändigtvis, men botten har varit av sand. Ute vid fågeludden där hon hittades är det mest sten. Hon skulle ha haft andra skador på händerna om hon dränkts där.

– På så vis.

Knutas antecknade flitigt. Han imponerades över hur mycket information en rättsläkare kunde utläsa från ett lik.

– En sak jag undrar över är hur gärningsmannen har orkat hänga upp kroppen, han måste ha hissat upp henne på något sätt eller så har han inte utfört detta på egen hand, fortsatte rättsläkaren. Hon ser ut att väga sextio, sextiofem kilo i alla fall och så många lealösa kilon är svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att få upp ensam.

– Du tror alltså att de var flera?

– Antingen det eller så är det fråga om en fysiskt stark karl med en snillrik upphängningsmetod.

Rättsläkaren harklade sig.

– En annan sak gör mig konfunderad. Det är det här med snittet hon har på buken och blodet från det.

– Jaså?

– Snittet ser ut att vara tillräckligt djupt för att ha skadat kroppspulsådern, vilket resulterar i en massa blod. Ansamlingen av blod på marken under kroppen borde ha varit större. Man skulle kunna tro att gärningsmannen har samlat upp en del av blodet.

– Menar du det? Sohlman sa samma sak om ett annat fall nyligen. Du känner väl till hästen som halshöggs för en dryg vecka sedan?

– Javisst.

– Där hade gärningsmannen gjort likadant.

– Det har jag inte hört.

Rättsläkaren lät förvånad.

– Jo, men så var det. Enligt veterinären som undersökte hästen hade blod samlats upp. När kan vi få en preliminär obduktionsrapport?

– Kroppen är på väg till rättsläkarstationen nu. Jag ska försöka hinna bli klar med hela obduktionen i morgon, så faxar jag över en preliminär rapport till dig i morgon kväll.

– Det vore toppen, sa Knutas tacksamt. En sak till – har du kunnat se om det finns tecken på sexuellt våld?

– Hon har inga yttre skador som tyder på det. Om hon har haft samlag får vi förhoppningsvis veta i morgon.

Knutas tackade och lade på luren. Han lutade sig tillbaka i stolen. En gärningsman som dödar hästar och kvinnor och tömmer dem på blod. En ritualmördare.

Det sved i honom när han tänkte på Martina Flochten. Hela livet hade hon haft framför sig. En arkeologiintresserad student som kommit till Gotland för att hjälpa till med utgrävningar av öns kulturskatter. Och här hade hon mött sitt grymma öde.

Patrick Flochten hade brutit ihop när polisen lämnat beskedet om dotterns död. Knutas skulle besöka honom senare på dagen och han bävade inför mötet. Att ta hand om anhöriga var bland det svåraste i jobbet, han vande sig aldrig. Och när det gällde unga människor var det allra värst.

Eventuella samband mellan den halshuggna hästen och mordet på Martina hade börjat undersökas. Man kunde fråga sig vilken typ av människa som tömde sina offer på blod.

Polisen måste börja med att leta i kretsen kring Martina, vilket innefattade kursdeltagarna och lärarna de haft. Knutas hade gått igenom listan på studenterna och det rörde sig till största delen om yngre människor, nästan lika många utlänningar som svenskar.

Han betraktade namnen med adresser och födelsedatum. Nästan alla var i åldern mellan tjugo och tjugofem med några avvikelser. En göteborgska var bara nitton, den brittiska kvinnan fyrtioett och en av amerikanerna så pass gammal som femtiotre. Han snurrade sakta på stolen.

Vilka människor fanns i Martinas närhet under tiden hon var här? Kursdeltagarna, lärarna, personalen på Warfsholms pensionat och vandrarhem. Så många andra kunde hon knappast ha träffat. Det var där de måste börja. Beta av en efter en så fort som möjligt, samt undersöka vilka hon mött under teoriveckorna i Visby. Knutas suckade. Han insåg att den förestående semestern skulle skjutas på framtiden. Line hade nog redan insett det. Han visste att hon hade svårt att ändra på sin semester så hon och barnen fick väl åka själva på den planerade resan till Danmark. Han kunde komma efter om fallet löstes snabbt. Även om det för ögonblicket tycktes hur komplicerat som helst så kunde man alltid hoppas på mirakel.

Det var lika bra att kontakta rikskriminalen med en gång, de skulle ha bruk av den hjälpen. Han tänkte på Kihlgård. Även om rikskriminalkommissarien hade sina sidor kände de varandra så pass väl vid det här laget att det nog blev enklast med honom i alla fall. Han lyfte luren och slog Martin Kihlgårds direktnummer. Lättnaden han kände när han hörde kollegans röst i andra änden förvånade honom.