Personer som passerade byggnaden utanför anade ingenting. Den såg ut som vilken trist lagerlokal som helst i grå korrugerad plåt med några parkeringsrutor bredvid den oansenliga entrén. Ingen kunde föreställa sig att innanför väggarna rymdes ofattbara skatter som legat nergrävda och bortglömda i tusentals år och som använts av människor i en annan tid, ett annat liv. Så väsensskilt från allt vad dagens moderna människor kände till.

Han brukade komma dit sent på kvällen när han var säker på att alla anställda gått hem. Då hade han hela utrymmet för sig själv. Samma andäktighet omslöt honom varje gång han låste upp dörren och steg in i det första rummet.

Här kunde han vandra fram och tillbaka i gångarna i timtal. Dra isär en arkivvägg här och där, plocka ut något på måfå, ett djurben, en pärla, en spjutspets eller en spik. Det spelade ingen roll. För honom var inget fornfynd mer värt än något annat. Ibland blev han sittande på golvet med ett eller flera föremål i händerna. Allt omkring honom flöt bort och skatten han höll i handen blev det centrala. Den talade till honom, viskade. Han tyckte sig höra röster, ekon från det förflutna. Det var samma magiska upplevelse varje gång. Ibland hade han försökt försätta sig i samma tillstånd hemma, vilket inte fungerat alls. Denna plats hade något särskilt, kanske för att den rymde så mycket historia från så lång tid tillbaka.

Att det fanns andar som bodde i tingen var han säker på. Här inne kände han också kontakten med gudarna som lyssnade till honom och han hörde deras röster. De berättade för honom vad han skulle göra, gav tröst och stöd när han behövde och var inte sena att ge beröm när han gjort något som föll dem i smaken. Han fick vägledning av dem – utan deras hjälp visste han inte hur han skulle klara sig. De talade om vad de önskade åt sig själva och vilka saker de tyckte han skulle lägga beslag på för egen del. Med glädje gjorde han dem till viljes och utlovades belöning när tiden var mogen. Deras relation var dualistisk, förhållandet gick ut på ett givande och ett tagande, som i vilken mänsklig relation som helst.

Några föremål förvarade han hemma och andra sålde han vidare. Det var en nödvändighet. Han hade ett ansvar och tvekade inte att ta det. Allt det gömda som grävts upp ur jorden tillhörde honom och hans anförvanter, det hade han känt starkare och starkare med åren. Det var bättre att han tog hand om fornfynden än att de hamnade i en monter på något museum i Stockholm. Skulle de försvinna från ön kunde han lika gärna bestämma vart de skulle. Han drog smeksamt med fingertopparna utefter hyllorna i gångarna. De var prydligt märkta med klisterlappar och nummer, ändå var det sällan någon gick in och kontrollerade att lådorna verkligen innehöll vad som angavs på etiketten. Därför kunde han fortsätta obemärkt. Han hade börjat så smått för flera år sedan och sedan fortsatt. Detta var hans värld och den kunde ingen ta ifrån honom. Han skulle aldrig släppa taget.

För första gången i sitt liv kände han att han verkligen hade något viktigt att uträtta. En uppgift som han tog på fullaste allvar.