Larmet kom till polisen kvart över nio på kvällen. En skärrad Gunnar Ambjörnsson berättade osammanhängande för vakthavande om hästhuvudet i boden. Denne kontaktade omgående Anders Knutas som i sin tur ringde upp Karin. Eftersom hon bodde på gångavstånd från Norra Murgatan stämde de träff där.

När Knutas kom dit väntade hon redan utanför planket. De hittade Ambjörnsson, som Knutas var ytligt bekant med, insvept i en filt på en stol inne på gården. Han pratade upprört med en kvinnlig polis. När han fick syn på Knutas reste han sig.

– Anders, det här är vanvett. Kom får ni se.

Han gick före poliserna bort till boden i ena hörnet av tomten.

Karin tog upp en näsduk för att förbereda sig på synen som väntade och tryckte den mot munnen.

Ändå vände det sig i magen på henne när hon upptäckte vad som mött Ambjörnsson någon timme tidigare. Ett uppsvällt blodigt hästhuvud satt fast på en kraftig träpåle som stod lutad mot dörren. Pålen hade skjutits in underifrån och upp genom svalget. Munnen var vidöppen och ögonen stirrade glasartat mot de båda poliserna. Några sekunder förflöt innan någon av dem yttrade ett ord.

– Ser du vad jag ser? frågade Knutas tonlöst.

Karin nickade långsamt bakom sin stora näsduk. Hon kunde knappt titta.

– Vadå?

Ambjörnsson såg vettskrämd ut.

De båda poliserna såg allvarligt på honom.

– Du vet hästen som hittades halshuggen tidigare i somras?

Han nickade tyst.

– Det här huvudet, sa Knutas. Det tillhör inte samma häst.