Knutas, Erik Sohlman och Karin gjorde sällskap i bilen upp till Lärbro.

Gården låg ett par kilometer utanför själva samhället, och utgjordes av ett boningshus, en mindre träbyggnad som verkade vara någon sorts verkstad och en lada. Ett tjugotal höns spatserade omkring och pickade i det gulnade sommargräset.

Susanna Mellgren öppnade dörren efter första påringningen. Hon var en storvuxen kvinna med kortklippt, svart hår, klädd i jeans och T-shirt. Knutas tänkte på att hon var vacker med sina mörka ögon och sin olivfärgade hy. Hon kan inte vara helsvensk, hann han tänka innan hon sträckte fram handen och hälsade.

– Kan du visa oss var ni hittade pålen med hästhuvudet? bad han.

– Visst, det är här borta.

Hon gick före bort mot ladan. Hönsen kacklade och skockade sig runt henne.

– Det var precis här bredvid dörren till hönshuset, sa hon och pekade på väggen.

– Och ni har inte sett om någon okänd människa har rört sig i närheten på sistone?

– Nej, varken jag eller Staffan. Jag har frågat barnen, lite försiktigt förstås eftersom de faktiskt inte har en aning om vad som hänt, men de verkar inte heller ha lagt märke till något ovanligt. Den som placerade ut hästhuvudet måste ha gjort det någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Strax före åtta hämtade jag in barnen som var ute och lekte och då fanns det inget här. Sedan kom Staffan hem strax efter nio.

– Bra, sa Knutas uppmuntrande och antecknade i sitt block. Ju snävare tidsram, desto lättare blir det för oss. En sak vill jag säga på en gång. Berätta inte om detta för någon, det är viktigt att det inte kommer ut. Inte minst för barnens skull.

– Javisst, sa Susanna Mellgren osäkert. Fast min mamma …

– Det gör inget, bara hon behåller det för sig själv. Var har vi då det här hästhuvudet?

– Det är en bit att gå, sa hon.

– Vi får nog köra, vi kommer att ta med oss huvudet, sa Sohlman.

– Jaha?

Hon såg tveksam ut och fick en ny oro i ögonen.

– Javisst, det måste undersökas ordentligt. När vi jämför prover från huvudet med den avhuggna hästkroppen så kan vi i bästa fall få hjälp med lösningen av fallet, förklarade Sohlman pedagogiskt.

– Innan vi åker iväg vill jag bara se mig om i ert hus om det går för sig? frågade Knutas.

– Jo, javisst.

Susanna Mellgren visade dem in. Huset hade en gammaldags prägel med såpade trägolv, avlutade möbler och en inredning som mest gick i vitt. Det gav ett ljust och hemtrevligt intryck. De breda fönsterbänkarna var täckta av lerkrukor och trä- och keramikskulpturer i olika storlekar. Kläder, bollar och leksaker låg strödda lite överallt. I köket satt en äldre dam med ett barn i knäet och läste ur en sagobok. Hon tittade upp och hälsade med en vänlig nick när de tre poliserna uppenbarade sig i dörröppningen.

– Ja, det här är mormor, förklarade Susanna. Hon är här och hjälper mig med barnen i dag.

De tog två bilar. Karin åkte med Susanna i den första och Sohlman och Knutas följde efter i den andra.

Efter någon kilometer på den asfalterade vägen som ledde ännu längre bort från Lärbro tog de av in på en skumpig traktorstig. Susanna stannade bilen intill en åker och en samling träd vid vägen, kantad av ett dike.

Hon klev ner i diket och började plocka bort gräs och kvistar.

Knutas och Sohlman var inte sena att följa efter och hjälpa henne. Karin valde att stå vid vägkanten och se på. Hon hade svårt att stå ut med åsynen av döda kroppar, vare sig det gällde djur eller människor. I sin enfald hade hon trott att hon skulle vänja sig så småningom, men det hade snarare blivit värre med åren. Ju mer hon såg, desto mer outhärdligt tyckte hon att det var.

När huvudet var blottlagt reste de sig ur diket och ställde sig på vägen och betraktade det.

– Det är väl ingen tvekan, eller vad säger ni? sa Knutas.

– Att det är ett russ är ju klart och det ser definitivt ut att tillhöra hästkroppen ute vid Petesviken, sa Sohlman.

– Det är ju väldigt välbevarat, mumlade Karin i näsduken hon tryckte för munnen. Och det luktar inte så mycket va?

– Nej, det här har varit fryst, precis som huvudet hos Ambjörnsson.