Susanna Mellgren verkade medtagen när hon på förmiddagen steg in i Knutas rum. Hon satte sig med händerna sedesamt knäppta i knäet och blicken nedslagen som om hon var på väg att be en bön.

– Jag beklagar sorgen, började Knutas.

Hon nickade svagt.

– När träffade du senast din man?

– Det var i söndags kväll, då jag bestämde mig för att åka hem till mina föräldrar.

– Varför då?

– Jag tyckte att det var så otäckt med hästhuvudet. Jag ville inte utsätta mig själv eller barnen för fara.

– Varför trodde du att det skulle vara farligt att stanna kvar i huset?

– Det kändes som om någon hotade oss. Det har man väl läst och sett på TV också för den delen, jag menar, hästhuvuden och så …

– Varför skulle någon vilja hota er?

– Ingen aning, sa hon och skakade på huvudet.

– Din man då?

– Jag vet inte varför någon skulle vilja göra honom illa heller, sa hon och mötte Knutas blick. Han hade inga fiender såvitt jag vet.

– Hur verkade han då, på kvällen? Hur var stämningen mellan er?

– Som jag har sagt tidigare verkade han så kall och likgiltig. Han sa att det inte var något att oroa sig för, det där med hästen.

– Frågade du honom varför han inte brydde sig?

– Jag försökte, men han blev bara irriterad. Han sa att det inte var något att ta på allvar och att vi skulle låtsas som ingenting och fortsätta som vanligt. Jag är övertygad om att han inte berättade sanningen. Till slut blev jag arg eftersom jag var rädd för barnens skull om inte annat, men han slog ifrån sig och hävdade att det bara gällde honom. Alltså avslöjade han sig själv, han visste säkert vad det handlade om.

– Menar du att han kände till vem som hotade honom?

– Jag tror att han förstod vem som placerat ut hästhuvudet, men han verkade ju inte uppleva det som ett hot. Hur som helst så slutade det med att jag packade ihop våra saker och tog med mig barnen och åkte hem till mina föräldrar. Och se nu hur det gick – nu är han död. Och det sista vi gjorde var att gräla. Om jag inte hade åkt iväg kanske han fortfarande hade varit i livet.

Hon brast i gråt. Knutas reste sig och klappade tafatt om henne.

Han hämtade servetter och ett glas vatten och avvaktade en stund för att Susanna Mellgren skulle få en chans att lugna ner sig.

– Vilken tid åkte du och barnen till dina föräldrar i söndags? fortsatte han försiktigt.

– Det var efter det att ni hade varit hemma hos oss. Staffan kom hem vid sjutiden och då var vi ju kvar. Vi kanske åkte vid åtta, svarade hon och snöt sig ljudligt.

– Vad gjorde ni när ni kom dit?

– Vi installerade oss i gäststugan som de har på tomten. Sedan tittade vi lite på TV och gick och lade oss.

– Och dagen efter?

– Då gick vi till stranden och var där hela dagen, jag, mamma och barnen. Det var så fint väder.

– Och på kvällen?

– Vi grillade och satt ute och drack lite vin. Barnen och mina föräldrar såg en film efter maten, de ville inte följa med ner till puben. Där spelade ”Smaklösa”, ett av mina favoritband. Jag tyckte att det kunde vara en skön avkoppling efter allt som hänt.

– Så du gick dit ensam?

– Ja.

– Kan någon intyga att du har varit där?

– Jag vet inte. Bartendern kanske, honom har jag träffat förr.

– Vet du vad han heter?

Susanna Mellgren funderade i några sekunder.

– Stefan heter han.

– Efternamn?

Hon skakade på huvudet.

– Hur länge stannade du?

– Jag lyssnade på bandet och de spelade i säkert två timmar, det var en väldigt god stämning och folk började önska låtar. Sedan satt jag ute en stund och drack ett glas vin efteråt, det var en sådan varm kväll och jag kände att jag behövde vara ensam. Jag blev nog kvar där i tre timmar.

– Vilken tid var du tillbaka?

– Tja, vad kan hon ha varit? Tio, elva kanske.

– Och sedan gick du hem ensam?

– Ja.

– Den här frågan kanske verkar konstig, men vilken skostorlek har du?

Susanna tittade förvånat på Knutas.

– Jag har storlek trettionio.