Passagerarlistorna från Destination Gotland hade kollats utan resultat. Ambjörnsson hade uppenbarligen inte ändrat sig och valt båten istället för inrikesflyget.

Ett stort antal förhör hade gjorts men ledde dem inte vidare. Kollegerna från rikskriminalen var erkänt skickliga, men de kom inte heller fram till något nytt. Agneta Larsvik hade återigen varit tvungen att ta sig an ett annat fall i Stockholm.

Efter åttamötet bestämde Knutas sig för att lämna polishuset och ge sig av ensam i mördarens fotspår. Han meddelade växeln att han skulle bli borta några timmar, satte sig i sin gamla merca och puttrade i väg. Vädret hade blivit ostadigare. Det hade regnat under natten och molnen tornade upp sig i mörka, hotfulla sjok på himlen när han körde kustvägen söderut. Strax före Klintehamn svängde han av vid Warfsholm och parkerade vid pensionatet. Det var ganska tomt, turisterna sökte sig väl in till Visby nu när vädret var dåligt.

Han gick ut på pensionatets veranda och slog sig ner vid samma bord där Martina och hennes vänner suttit en dryg månad tidigare. Det blåste småkallt och duggade. Vattnet var grått och från hamnen hördes maskiner bröla. Långt ifrån det semesterparadis han upplevde när han var här senast med Karin. Han reste sig och tittade bort mot stigen som ledde till vandrarhemmet. Där mötte den unga Martina Flochten troligen sin baneman. Varför just där?

Han promenerade gångvägen i samma riktning som Martina gått, och stannade mitt på vägen där pilträden på ömse sidor bildade en tunnel. De skyddade mot både vind och regn. Någonstans här hade hon blivit överfallen. Sedan måste han ha släpat henne över parkeringen bort till gräsmattan med enbuskarna och så till vattnet där ringen hittats. Knutas fortsatte samma väg som han trodde gärningsmannen hade tagit. Från strandkanten på den här sidan var man helt skyddad från insyn. Här var han alltså helt ifred. När han dränkt henne måste han ha stuvat in kroppen i bilen och kört därifrån. Knutas blev stående och betraktade området en stund. Hade de avtalat möte? Hade Martina en hemlighet som inte var kopplad till hennes kärleksförbindelse? Under sina besök i Sverige kanske hon lärt känna någon som ingen visste om?

Spaningsledningen hade uttömt alla möjligheter kring utgrävarkursen och högskolan – det måste finnas något mer, något dolt.

Nästa anhalt blev Vivesholm och han promenerade igenom skogsområdet bort till fågeltornet. Vid platsen där Martina hängt stannade han upp. Synen som mött honom den där morgonen skulle han aldrig glömma.

Han vandrade längst ut på udden. Landskapet var vilt och kargt och påminde om hedarna på Nordirland där han och familjen varit på bilsemester några år tidigare. Vinden tvingade honom att kisa och duggregnet blötte ner ansiktet när han vände upp det mot himlen. Det gråkalla vädret gjorde att det kändes som höst. Han såg bort mot sjöbodarna vid Kovik. Det ensamma lilla kapellet som han visste låg där kunde han knappt urskilja i regndiset. Begravningsceremonin för en av hans bästa vänner hade hållits i kapellet bara ett halvår tidigare. Det var ett litet kalkstenshus som stod för sig självt med små fönstergluggar ut mot havet. Många sjömän hade begravts där under årens lopp.

Djupt inne i hans undermedvetna var det något som vaknade till när han stod där i blåsten och regnet. Han begrundade vad Agneta Larsvik sagt om mördarens tillvägagångssätt. Plötsligt visste han precis vad han skulle göra.