När Martina fortfarande inte kommit hem morgonen därpå bestämde sig Eva för att ringa utgrävningsledaren Staffan Mellgren, trots att klockan inte var mer än sex. Hon struntade i om hon väckte honom. Hon hade legat vaken större delen av natten och gripits av en tilltagande ångest. Staffan svarade sömndrucket efter ett tiotal signaler. Han vaknade till snabbt när han hörde att en av hans studenter var försvunnen.
– Har hon varit borta sedan i lördags natt? frågade han uppbragt.
– Ja.
Eva ångrade att hon inte ringt Staffan tidigare.
– Vi hade varit på konserten och så var vi ett gäng som satt ute på pensionatets veranda efteråt. Martina skulle gå på toa och sedan kom hon aldrig tillbaka. Vi trodde att hon hade gått och lagt sig.
– Vad var klockan då?
– Ett kanske, eller två. Jag tittade inte på klockan.
– Vad gjorde ni andra?
– Vi satt kvar och pratade.
– Var det ingen som gick efter henne när ni märkte att hon inte kom tillbaka?
– Nej.
– Hur länge satt ni kvar efter att hon hade gått?
– En timme, kanske två.
– Såg någon av er henne efter det?
– Nej, ingen av oss som satt där i alla fall.
– Martina har alltså inte hört av sig sedan dess?
– Nej.
– Är du säker på att hon inte sovit i sin säng på två nätter?
– Ja, självklart, sa hon med en röst som började darra. Hon kunde inte hålla gråten borta längre.
Hon skrämdes av att han lät så allvarlig. Hans reaktion bekräftade hennes egna känslor, att oron var befogad.
– Vi måste ringa polisen, det är det enda raka.
– Tror du?
– Absolut. Något måste ha hänt, annars skulle hon ha hört av sig. Har du pratat med receptionen?
– Nej.
– Gör det, så ringer jag polisen under tiden.
På skakiga ben sprang hon bort till receptionen som låg inrymd i huvudbyggnaden. Receptionisten visste vem Martina var, men hade inte sett henne. Beredvilligt erbjöd hon sig att under morgonen höra sig för bland de andra i personalen. Eva sjönk ner på en stol. Hon knappade in väninnans nummer på mobiltelefonen, men möttes inte längre av telefonsvararen, utan av en uttryckslös röst som meddelade: ”Just nu går det inte att nå den du söker.”