Dagen därpå blev Staffan Mellgren kvar länge vid utgrävningsplatsen. Det hade blivit sent kvällen före. Han var bakfull och trött men föredrog arbetet framför att tvingas förklara för Susanna varför han sovit över i stan. Även om han misstänkte att hon förstod vad han höll på med och inte brydde sig det minsta om att han träffade andra, var det som om hon njöt av att låtsas att så inte var fallet. Hon spelade rollen av den godtrogna, förfördelade hustrun bara för tillfredsställelsen att se honom våndas.
I bilen på vägen hem ringde han Susanna som efter den obligatoriska diskussionen godtog hans förklaring om övertidsjobb och förorättat gjorde honom uppmärksam på att det var tredje gången den senaste veckan som han missat middagen. Han spelade med i hennes teater och förklarade att det var mycket jobb under själva grävtiden på kurserna. Något som för övrigt var helt sant. Särskilt den här gången eftersom utgrävningen försenats på grund av Martina Flochtens död och den chock och förstämning som det skapade bland kursdeltagarna. Några hade valt att avbryta, men de flesta var kvar och det var han tacksam för. Det hade gått tre veckor sedan mordet och fortfarande påmindes de oupphörligen om saken. Att ingen gärnings man var gripen förbättrade inte direkt situationen. Detta försökte Mellgren förklara för sin hustru, men det bet inte på henne, utan hon anklagade honom för att strunta i familjen. För vilken gång i ordningen visste han inte. Han ångrade att han hade ringt överhuvudtaget och försökte blidka henne genom att erbjuda sig att mata hönsen när han kom hem.
De bodde i Lärbro några mil norr om Visby, så det var en bit att köra. Han skruvade upp stereon på max och njöt av musiken. Den hjälpte honom att koppla av.
Han undrade när kärleken dem emellan hade tagit slut. Själv mindes han inte när han senast såg någon värme i hennes blick. Han levde i ett känslofattigt skenäktenskap där skrattet fastnat i halsen för länge sedan. Kanske var en skilsmässa oundviklig, men han var för feg för att ta första steget.
Barnen höll honom kvar. De var så små än, den äldsta var bara tio år gammal. Han hade varken ork eller lust att bryta sig ur äktenskapet just nu. Det måste vänta. Under tiden fick han göra vad han kunde för att stå ut. Och det gjorde han.
När han svängde in på gårdsplanen var det tyst. Ungarna sov säkert vid det här laget. Lika bra att gå ut i hönshuset med detsamma.
Deras gård hade utsikt över hagar och åkrar. Han betraktade det vitputsade kalkstenshuset, de blåmålade fönstren med gardiner och blomkrukor och förstukvisten med sin snirkliga snickarglädje. På ena sidan låg ateljén där hans hustru drejade sina krukor, hon hade till och med en egen brännugn. Vad han hade beundrat henne för det tidigare. När talade de senast om hennes krukor?
Den nergångna ladan som de planerat att måla till sommaren stod där den stod. Hittills hade inget blivit av planerna. Vad skulle de måla för? Vad hade de att bygga på? Ingenting.
Han greps av en plötslig melankoli och satte sig på bänken utanför drejstugan och lutade huvudet i händerna. Strax skulle han ge hönsen mat, han måste bara samla kraft först. Halva ladugårdsbyggnaden hade de gjort om till hönshus. Vad nu det skulle vara bra för. När de var nykära och flyttade ut från Visby för att bo på landet kändes det romantiskt med höns, tyckte de båda två. Sedan hade åren gått, romantiken flytt sin kos och hönsen blivit kvar.
Han kände hur livet höll på att rinna förbi medan han stod bredvid och såg på. Dagarna kom och gick utan att något hände. Han och hustrun ägnade sig åt sitt vanliga smågnabb, sexlivet var i stort sett obefintligt och rutinerna avlöste varandra i en aldrig sinande ström.
Nu var det ett bra tag sedan de hade haft ett riktigt gräl, inte ens bråk fanns det tillräckligt engagemang för. Bara denna surhet och ett ständigt avståndstagande. Inte för att han ville ha hennes närhet. Inte nu längre.
Han reste sig och släntrade över gårdsplanen bort mot hönshuset. Kvällen var stilla och vacker. Doften av jasmin från buskarna framför huset blandades med lukten av hönsgödsel.
Hönsen struttade runt på gårdsplanen, pickade här och där och skrockade lågmält. De var ovanligt tysta i kväll.
Plötsligt fick han syn på något som stack ut ovanför den uppställda ladugårdsdörren. Han var för långt ifrån för att kunna urskilja vad, men något fanns där, helt klart. Då och då skymtade det fram bakom lönnens svajande grenar som sträckte sig över byggnaden på den här sidan.
Utan att begripa varför blev han obeslutsam och stannade till. Osäkert tittade han sig omkring men kunde inte upptäcka någon. Med ens vilade en otäck stämning över gårdsplanen.
När han kom tillräckligt nära greps han av fasa. Vid första anblicken hade han svårt att ta in vad det var han såg. Sakta klarnade det och tankarna i huvudet bildade så småningom ett sammanhang.
Åsynen av det blodiga hästhuvudet chockade honom först, men det dröjde inte länge förrän han förstod exakt vad det hela handlade om.