Samtalet kom just när Knutas nickat till i solstolen i trädgården. Han hade varit på jobbet hela förmiddagen utan att ha kommit någon vart. Vid lunchtid gav han upp och gick hem. Han lagade en omelett och satte sig sedan på uteplatsen, där han slumrade in. Han hade nog bara hunnit sova i fem minuter när det ringde. Yrvaket plockade han upp telefonen.
– Hej, det är Jonsson här ute på flygplatsen.
– Ja?
– Jo vi är här ute, Ek och jag, för att möta Gunnar Ambjörnsson. Hans fästmö är också här.
– Ja?
Knutas hörde själv hur otålig han lät.
– Han är inte här.
– Vad?
– Han var inte med planet från Stockholm som han skulle.
– Är ni säkra på att ni inte har missat honom?
– Vi har stått här alla tre, det är uteslutet att han skulle ha smitit förbi oss.
– Planet från Marrakech då, var han ombord på det?
– Det vet vi inte, vi har inte kollat.
– Se till att göra det då – ögonblickligen – och ring mig omedelbart när ni har fått besked.
Knutas reste sig och gick ut i badrummet och blaskade av ansiktet med kallt vatten. Var i helsike höll Ambjörnsson hus? Hade han bestämt sig för att stanna i Marocko?
När han kom ut igen ringde telefonen. Jonsson hade varit föredömligt snabb.
– Han var med planet från Marrakech, han checkade in och gick igenom gaten och visade upp sitt boarding-pass så vi kan vara fullständigt övertygade om att han faktiskt var ombord. Han måste ha försvunnit någonstans på vägen mellan ut- och inrikesterminalerna på Arlanda. Han checkade nämligen aldrig ens in till Visbyflyget.
– Är du säker?
– Jajamensan, jag har kollat med flygplatspersonalen.
– Hur kunde han försvinna där emellan?
– Han ändrade väl sina planer, sådant händer.
Knutas lutade sig bakåt i stolen och funderade. Hade Gunnar Ambjörnsson plötsligt bestämt sig för att stanna i Stockholm?
Det kunde han mycket väl ha gjort i och för sig. Kanske hade han träffat någon på resan som gjorde att han ville vara kvar i huvudstaden. Fast med tanke på allt som hänt var det oroande att mannen var försvunnen.
Knutas slog numret till Stockholmspolisen.