Helgen hade varit över all förväntan och Johan kände sig bättre än på länge när han kom till jobbet på måndagsmorgonen. Han och Emma hade bara tagit det lugnt, gått långa promenader, lagat goda middagar och slappat framför TV:n. Precis som en vanlig familj. Mest hade han njutit av att få umgås med Elin dygnet runt. Vaknat med henne på morgonen, matat henne, klätt på och av, bytt blöjor. Han insåg hur mycket han saknat att få ta hand om sin dotter och samtidigt som han njutit av helgen skulle den komma att innebära nya krav från hans sida. Han gick inte med på att stängas ute längre. Om Emma inte ville att han skulle flytta in i huset fick hon acceptera att han lånade med sig Elin då och då.
En bidragande orsak till att han kände sig stärkt efter helgen var att den första kvällen med Sara hade gått så pass bra. Ett nytt hopp hade tänts hos honom att han kanske kunde fungera som plastpappa. Han såg fram emot att få träffa både Sara och Filip igen.
Som vanligt började han dagen med att prata med Grenfors i Stockholm och för ovanlighetens skull tyckte redaktören att Johan kunde ta det lugnt om det inte hände något speciellt.
Han började med att rensa sitt överbelamrade skrivbord.
Pia passade på att åka iväg och tvätta och serva bilen. Han gick igenom högarna, slängde det mesta och satte in det viktiga i en pärm. Dammet yrde, det behövde städas.
Hans blick fastnade på ett tidningsurklipp från Gotlands Allehanda som handlade om den fräcka stölden på Fornsalen några veckor tidigare. De båda mordfallen hade gjort att det som annars varit en stor händelse nästan fallit i glömska.
Han ringde upp polisen, bad att få tala med den ansvarige utredaren, blev kopplad till en Erik Larsson och framförde sitt ärende.
– Vi arbetar med stölden, men det vore synd att säga att vi har kommit någon vidare vart, sa polismannen bekymrat.
– Finns det någon misstänkt?
– Det kan jag inte påstå.
– Några spår?
– Ingenting som har gjort att vi har kunnat gripa tjuven.
– Den här typen av stölder – har det förekommit tidigare?
– Inte från Fornsalen, nej.
– Vad kan gärningsmannen göra med den där guldringen han stal? Det borde vara svårt att sälja sådana saker.
– Antingen behåller han den själv, men det är väl mindre troligt, eller så säljer han den vidare. Vi tror att det rör sig om ett beställningsjobb, alltså att han redan hade en köpare. Det kan vara en samlare, kanske utomlands. Vi vet att det säljs gotländska fornfynd ute på den internationella marknaden.
– Vad kan en sådan här armring vara värd?
– Omöjligt att säga. En samlare kan nog betala nästan vad som helst. När det gäller mynt så brukar man säga att ett ovanligt silvermynt i välbevarat skick från vikingatiden är värt omkring tiotusen kronor. Tänk dig då vad man kan få för en hel skatt med hundratals mynt. Vi vet att det finns outgrävda silverskatter kvar. Fortfarande hittas i genomsnitt en silverskatt om året på Gotland.
– Men varför görs så lite åt de här stölderna? frågade Johan förvånat. Det är ju inte klokt att det försvinner en massa grejer härifrån och ingen reagerar!
– Visst försöker vi komma åt dem som stjäl fornfynd men det är svårt. Och ärligt talat tror jag att en sak som bidrar till polisens passivitet är att förövarna, om det mot all förmodan går så långt som till rättegång, får straff som knappt är kännbara. De döms nämligen enligt kulturminneslagen och straffen är så låga att polisen inte tycker det är värt att ödsla en massa energi på att sätta dit brottslingar som ändå är ute efter några månader igen.
– Gäller det dig också?
– Det har jag inte sagt, men det är svårt att få fast de här tjuvarna, om man inte tar dem på bar gärning.
Johan tackade för sig och avslutade samtalet. Han blev lovad en intervju någon av de kommande dagarna. Han ville hinna kolla upp stölderna mer innan han gjorde ett inslag. Han ringde upp polishusets växel och bad att få alla polisanmälningar som gjorts gällande fornfynd eller arkeologiska fynd det senaste året. Registratorn lovade att faxa över anmälningarna så fort som möjligt. Hon trodde inte att det rörde sig om fler än högst tio stycken.
Medan han väntade bryggde han kaffe. Han funderade över den lättvindighet med vilken polisen hanterade stölderna. Själv tyckte han att det var förfärligt att kulturhistoriska skatter bjöds ut på en lukrativ marknad och försvann, inte bara från Gotland utan från Sverige.
När faxen började rassla skyndade han dit. Det var bara sju anmälningar. En gällde den senaste stölden från Fornsalen och de övriga handlade om dylika från Fornsalens magasin och utgrävningarna.
En anmälan fångade hans intresse. Ett halssmycke hade försvunnit vid utgrävningen i Fröjel. Polisanmälan var daterad torsdagen den tjugonionde juni. Det stulna var ett smycke i bärnsten med silverinfattningar som anmälaren själv hittat i jorden dagen före. Hon hade lagt smycket i en påse som placerats i en låda i en av vagnarna som stod uppställda en bit ifrån själva utgrävningsplatsen, där arkeologerna förvarade fynd, en dator och diverse redskap och instrument. När anmälaren dagen efter ville titta på sitt fynd igen var det borta. Ingen kunde förklara hur det kom sig. Vagnen hade varit låst under natten, men ingen åverkan fanns på låset.
Anmälaren hette Katja Rönngren. Johan tyckte sig känna igen namnet och letade bland sina papper. Han hittade listan över de personer som deltagit i samma utgrävningskurs som Martina och mycket riktigt fanns namnet där.
Katja Rönngren var en av dem som avbrutit kursen efter Martinas död.
Hon bodde i Göteborg och via nummerupplysningen fick han tag i hennes hemnummer och han ringde upp direkt, presenterade sig och förklarade sitt ärende.
– Det är hennes mamma du talar med, Katja är inte här.
– Det är ganska viktigt, var kan jag få tag på henne?
– Katja är på Gotland.
– Hon lämnade ju kursen för flera veckor sedan?
– Hon var bara hemma ett par dagar. Sedan åkte hon tillbaka för att försöka slutföra den ändå.
– Har du hört av henne sedan dess?
– Flera gånger. Hon sa att hon inte kunde bo på vandrarhemmet bara, det var redan fullbelagt, så hon sover hos några vänner i Visby. Du kan ringa henne på mobilen – vill du ha numret?