Jag går trots allt in i igen. Slår bort tankarna och spelar avtrubbad. Låtsas att detta är ännu en i raden av fullständigt normala dagar på torpet, att allt är precis som det ska vara. Jag borstar tänderna till ljudet av den vilt vrålande vattenpumpen på toaletten. Mamma, som var här för någon vecka sedan, har meddelat att hon bäddat med rena lakan i pappas gamla sovrum på övervåningen och att jag kan sova där. Jag går långsamt upp för trapporna och öppnar dörren till det välbekanta rummet. Jag tänder en lampa och tittar försiktigt in. Jag ser pappas skrivmaskin på arbetsbordet vid fönstret. Det sitter ett papper i den, men ingenting är skrivet på det. Det fanns en ansats att skriva här, men något hände och det blev för sent.
Plötsligt slamrar minnena över mig där jag står. De rasar mot mig i stötvisa attacker och jag anstränger mig för att bli av med dem. Måste tänka på annat. Jag slår undan dem i panik, men så fort jag blir kvitt ett minne, blir jag attackerad av nästa. Som att gå på stadens zoo om natten. Man ställer sig vid ett galler och plötsligt flyger det upp en apa mot gallret. Den visar tänderna, för oväsen och försvinner snabbt in i mörkret igen. Man står chockad och paralyserad kvar vid gallret och så dyker nästa apa upp och grinar alldeles vid ens ansikte. Minne efter minne kastar sig emot mig, som apor vid gallret på ett zoo.
Pappa sitter och tittar på teve i sin fåtölj här på torpet. Han försöker tända en cigarill, men missbedömer avståndet mellan cigarill och tändsticka. Han suger på cigarillen, men lågan når inte fram. Till slut rycker han till när tändstickslågan nått ner till fingrarna och väser ”helvete”. Jag tänder en tändsticka och när jag för den mot hans cigarill mumlar han ”tack” genom mungipan. Minnet av dysterheten i att konstatera att pappa inte kan tända sin egen cigarill.
Pappa på väg ner till bastun på torpet. Han bär smutsiga jeans och en blå t-shirt av märket Puma som mamma flera gånger krävt att han ska kasta i sopen. Den där tröjan smet åt kring hans stora mage på sådant sätt att man kunde se hans navel genom den. Minnet av pappa som sa ”Äsch, den kan man ha här på torpet.”
Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa ”ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker ”MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: ”Om du ser lite mjölk på vägen så behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.
Vi sitter i en bastu i Gröndal. Pappa har lagt benen i kors, som han brukar göra i bastun. Jag sneglar åt hans håll och upptäcker att hans pung håller på att sprängas mellan låren. Det ser ut så i alla fall. När han lutar sig fram för att hälla vatten över stenarna så spänner det ännu mer. Jag vill inte att pappas pungkulor ska sprängas, men jag vågar inte säga något. Jag tittar bort. Minnet av den skräcken.
Pappa sitter på en stol i köket. Han har ryggstödet mot magen, pannan begravd i stödets överkant och gråter hejdlöst.
”De vill inte ha mig”, säger han mellan de vilda andhämtningarna. Pappa var nypensionerad, men ville fortsätta arbeta på SVT. Samma dag hade han varit på möte med SVT-chefen och fått dåliga besked. Hans tjänster var inte längre önskvärda. Och nu sitter han här och gråter.
Jag och Calle står bredvid honom, handfallna. Oförmögna att göra någonting.
”De vill inte ha mig …” Minnet av den hjälplösheten.
Jag fyller elva år, det är tidig morgon och jag ligger vaken i sängen och väntar. Utanför hörs ljudet av gräddvispar, prassel som uppstår då paket slås in i stor hast och någons hyschande när Calle slamrar för mycket med assietterna som han ställer fram på bordet. Jag hör hur de viskar och väser och till sist uppfattar jag att det hasande ljudet av pappas tofflor mot parkettgolvet kommer närmare. Jag ligger med kaninpuls och sover räv och låtsas vara yrvaken när dörren öppnas. ”Var är min pojke, var är min födelsedagspojk?” säger pappa och leder in mig till köket, där hela familjen står uppradad framför en tårta med gnistrande ljus. Jag öppnar paket och sparar det största till sist. Det är mitt livs första stereo. Dubbla kassettdäck och dynamic bass booster i högtalarsystemet. Minnet av min glädje, men framför allt: minnet av pappas glädje, hans lysande ögon och öppna famn när jag kramar honom.
På något sätt lyckas jag släcka lampan i pappas gamla sovrum och ta mig därifrån.
Jag flyr in i gästrummet som ligger vägg i vägg med köket. Det är svårt att vara här på torpet, men omöjligt att gå in i pappas rum.
Min bror Calle har gett mig några sömntabletter, men jag har ändå svårt att somna. Jag ligger i det rum som en gång var mitt och Calles sovrum. Ett inramat foto alldeles över sängen skingrar tankarna. Det föreställer en gammal man, han har stort svart skägg och grinar som en dåre mot kameran. Mamma sa en gång att han hette Joar, att han var smed och att det var min farfars farfars farfar och jag tyckte det var så fantastiskt att det faktiskt existerade ett foto på honom. Mamma tog aldrig upp det där mer och det var först långt senare som jag förstod att hon bara hade skojat. Det mesta från barndomen är annars bortstädat och nu finns det bara en säng, ett nattygsbord och en lampa i rummet.
Jag har legat sömnlös här många gånger förut, särskilt under tidiga sommarmorgnar. Torpet vaknade oftast i samma turordning. Först pappa och sedan jag. En stund senare Calle i sängen intill mig. Jag väckte honom oftast för att jag var uttråkad. Sedan Niklas och sist mamma. Någon gång hände det att jag vaknade först av alla och jag minns hur jag brukade ligga i den här sängen och vänta på att få höra de dova dunsarna när pappa gick från sitt sovrum och nedför trätrapporna. Långsamma, tunga steg som innebar att det var okej att gå upp. Jag sprang upp för att möta honom. ”Hej, min pojke”, sa han när han fick syn på mig, och så gjorde vi frukost tillsammans i köket.
En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: ”Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvungna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.
Jag vänder på mig än en gång i den smala tältsängen.