Leo är terapeut och har sin praktik på Sveavägen, vid Wennergrens Center. Han tar emot mig vid dörren med ett leende som är så subtilt att det nästan inte existerar. Han säger ”hej, hej”, men han tar inte i hand. Kanske är han rädd för hudkontakt, kanske är det något han lärt sig under utbildningen: Ta aldrig en patient i hand! Leo har stor mage och vänliga drag. Han står framåtböjd och påminner därmed om en butler i sin hållning. ”Kom in”, säger han och vänder tillbaka in i rummet och slår sig ner i sin fåtölj. Jag sätter mig i en likadan fåtölj framför honom. Mellan oss står ett litet bord med den typen av saker man kan tänka sig finna hos en psykolog. En karaff med vatten och ett glas. En hög med pappersservetter. ”Är det meningen att man ska gråta här?” frågar jag vänligt och pekar på näsdukarna. ”Ibland händer det att patienter börjar gråta och då kan de där vara bra att ha”, svarar han. Sedan sitter vi tysta.
På en av väggarna finns en bokhylla fylld av böcker om psykologi. På golvet nedanför ligger två dockor, den ena har bokstaven A på bröstet och den andra har bokstaven B. Jag antar att Leo använder dem till någon sorts rollspelsövning, där patienten gestaltar personer med hjälp av dockorna. På andra väggen hänger en tavla utan motiv. Det är mest kladd och kludd med pensel. Obestämbara mönster som skapar förvirring och som säkert anses vara psykoanalytiskt mästerliga i vissa kretsar. Andra skulle kanske säga att en schimpans kunde göra det bättre.
”Varför har du hängt den där tavlan där?”
”Måste det finnas ett skäl till allting?”
”Nej, nej. Men det är ju intressant. En tavla med kludd. Man undrar varför.”
”Vad säger den där tavlan dig?”
”Den säger mig ingenting.”
”Men den berör dig.”
”Nej.”
”Men du frågade ju varför jag hängt den där?”
”Ja. Men tavlan berör mig inte. Det är det faktum att du hängt den där som berör mig.”
”Varför det?”
”Därför att det är så typiskt för en psykolog att hänga en tavla av det slaget på väggen.”
”Tycker du det?”
”Ja. Och då vill man ju veta varför du hängt den där.”
”Man behöver inte ha ett skäl till allting. Jag tyckte den var fin. ”
Och så tystnad i fem sekunder. Han fortsätter.
”Vet du vad jag slås av, Alex?”
”Vad?”
”Att du säger ’man’ hela tiden.”
”Vadå?”
”Du säger inte ’jag’. Under hela vårt samtal har du sagt ’man’ när du talat om dig själv.”
”Har jag?”
”Ja. Du har inte sagt ’jag’ en enda gång.”
”Det har jag inte tänkt på.”
”Nej.”
”Är det intressant?”
”Tycker inte du det?”
”Jag vet inte.”
Samtalet är inte avslappnat, men det blir bättre. Vi småpratar. Känner på varandra, som en inbollning inför en viktig tennismatch. Leo är golfare och vi talar om det, var han gjorde senaste rundan och hur mycket han gick över par. Jag uttrycker min besvikelse över AIK:s sena poängtapp i matchen igår. Leo ber mig berätta om min familj och jag berättar mest om Calle, som står mig närmast.
”Hur viktig är familjen för dig?”
”Jo, den är viktig. Den är … Man ställer upp för varandra och försöker vara lojal.”
”Hur menar du då, lojal?”
”Ja, om det är bråk mellan en i familjen och någon utomstående så tar man parti.”
”Är det ofta bråk?”
”Det är alltid bråk. Det finns alltid någon som bråkar med någon.”
”Hur visar du din lojalitet?”
”På alla möjliga sätt. Jag har ju mina mediala kanaler att ta till också. Men det händer inte så ofta att det blir frontalkollisioner. Det var mer förr, när pappa levde.”
”Var han bråkig?”
”Nej, nej. Jag menade att hela den här familjegrejen, den här familjeenheten … Den var viktigare när pappa levde. Det var han som höll ihop oss. Han var den som gjorde att vi alla kämpade för familjen. Och när han dog, så dog hela familjekänslan litegrann. När jag numera skriver om min familj i krönikor eller så, brukar jag beskriva den som ’resterna av den familj jag en gång hade’. Det är ju överdrivet och lite koketterande, men så känns det ibland. Att den här familjen bara är en ruin av något som en gång i tiden var stort och fint och som höll samman. Och kittet var pappa. Sen föll allt ihop.”
”När dog din pappa?”
”För fem år sen.”
”Hur ofta tänker du på honom?”
”Jag skulle inte säga att jag tänker på honom. Men han finns med mig hela tiden.”
”Hur menar du?”
”Det är inte så att jag går runt på stan och tänker på pappa. Jag har valt att inte göra det. De gånger då jag kommer att tänka på honom viftar jag bort tankarna. Jag tvingar mig själv, oftast brutalt, att tänka på annat. När jag tänker på pappa gör det ont och jag vill inte ha ont. Så jag väljer bort det.”
”Du väljer bort det?”
”Ja. Och jag har blivit allt skickligare på det genom åren.”
”Har tanken slagit dig att det kanske vore bra att tänka på honom. Bra för dig själv i ditt sorgearbete?”
”Men du förstår inte. Jag pratar nästan aldrig om pappa. Men saknaden efter honom visar sig hela tiden. Jag signalerar den, kan man säga.”
”Hur då?”
”Ett exempel. Pappa talade i regel tyst. Han mumlade nästan. Men när han bad om tjänster så viskade han. När vi satt och åt middag kunde pappa böja sig fram mot oss, peka längs bordet och försiktigt viska: ’Kan du räcka mig saltet.’ Ju svårare tjänsterna han bad om var, desto tystare blev han. De riktigt besvärliga förfrågningarna i stort sett mimade han. En gång bad han oss att sortera hans arkiv. Det där arkivet, det var fruktansvärt stort. Sju stora skåp som sträckte sig från golv till tak, där fanns alla papper som någonsin kommit i pappas väg under hela hans liv. Allt från det första körschemat för hans första radioprogram i Sverige på femtiotalet till anteckningar om hur lång tid det tar att åka från Farsta till Arlanda i snömodd. Allting var noga datummärkt och placerat i mappar. Han donade med det där arkivet hela tiden, men när han blev äldre klarade han inte att sätta tillbaka mapparna i rätt ordning. Årtalen hamnade fel och det blev till slut väldigt rörigt. Han blev olycklig av att inte kunna hitta i det som förr. När han bad oss att gå igenom mapparna och placera dem rätt igen, ett arbete som skulle ta oss över en dag, så talade han så tyst att vi fick böja oss fram. Förstår du?”
”Ja.”
”Jag och Calle har aldrig talat med varandra om det här, men när vi ber varandra om tjänster idag så viskar vi alltid. Vad det än rör sig om, så böjer vi oss mot varandra och viskar. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men så är det.”
”Jag förstår.”
”Ett annat exempel. Pappa var rastlös, framför allt de sista åren när han hade ont i kroppen. Han orkade inte delta i några längre middagssamtal. Han ville hellre gå och lägga sig. Men när vi hade gäster kunde han inte bara lägga ifrån sig efterrättsskeden och gå och sova. Då fick han snällt sitta kvar och konversera. Men han ogillade det. När gästerna satt kvar lite för länge med avecen, började pappa trumma försiktigt med handflatan mot bordet. Jag minns exakt hur det lät när hans vigselring slog mot bordsskivan. Jag och Calle lärde oss snabbt den där signalen. Pappa ville gå och lägga sig. Så fort jag och Calle idag hamnar i sociala situationer som vi vill ta oss ur så börjar vi trumma på det där sättet. Alltså, jag menar att vi gör det precis på det sättet.”
”Okej.”
”Ju längre tid som gått efter pappas död, desto mer har jag och Calle på något sätt blivit som pappa. Och det här manifesteras hela tiden. Pappa använde ibland underliga uttryck. Dem använder vi idag. Allihop. När jag råkar tappa något i golvet så väser jag ’äsch’ för mig själv. Precis som pappa. När jag talar om Jeopardy så uttalar jag det ’joppardi’, fastän jag vet att det är fel. För så sa pappa. Jag säger inte ’arton’, jag säger ’aderton’, precis om pappa. Eller uttrycket ’Var det här bra nu då?’ Alltid när pappa hade gjort något fint för oss. Köpt kräftor, eller gått med oss till Gröna Lund eller när vi kommit fram till något fint hotell på semestern och vi drack läsk på balkongen, så sa pappa: ’Var det här bra nu då?’ Och då svarade vi alltid: ’Ja, det här var bra.’ Och nu säger jag och Calle det hela tiden. När vi har beställt in en pizza på Hamnkrogen nere i Frihamnen och den äntligen kommer in och ser helt ljuvlig ut, då säger antingen jag till Calle eller Calle till mig: ’Var det här bra nu då?’ Och då får den andra alltid svara: ’Ja, det här var bra.’ Förstår du?”
”Ja.”
”Eller att sätta ljudet saktare! Varje lördagseftermiddag hade mamma och pappa siesta. Vi tyckte så klart att det var ofattbart tråkigt. Vi satt där och väntade på att de skulle gå upp igen så att vi kunde äta lördagsgodis och mysa. Under tiden tittade vi på teve. Det var någon tecknad film som väsnades så mycket att pappa vaknade och lufsade ut till oss och sa: ’Snälla, sätt teven lite saktare.’ Vi fnissade till varandra och upprepade: ’Absolut. Vi ska sätta teven saktare.’ Och fnissade ännu mer. Pappa stod där tyst och tittade på våra nackar. Sedan sa han: ’Tror ni inte att jag förstår att det är mig ni skrattar åt.’ Och så lufsade han tillbaka till sovrummet och stängde långsamt dörren efter sig. Vi satt tysta kvar vid teven. Det var ju inte så. Jag menar, det var inte menat som något hånfullt mot honom.”
”Hur kände du då?”
”Jag blev ledsen. Det kändes misslyckat.”
”Talade du med pappa om det sen?”
”Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg. Men vad jag skulle komma till …”
”Vad?”
”Idag använder jag och Calle alltid ordet saktare när vi menar tystare.”
”Och det där förstår ju ingen. Men oss emellan …Det är så vi tänker på pappa, jag och Calle. Och det gör vi ju om och om igen. Tio gånger om dagen. Tjugo gånger om dagen.”
”Jag förstår.”
”Så man kan ju säga att jag tänker på honom hela tiden.”
”Ja. Eller så kan man säga att du tänker på honom …aldrig.”
Jag vänder upp blicken mot honom.
”Ja. Det kan man också säga.”
Leo dricker lite vatten. Sedan frågar han: ”Varför är du här?” Jag sitter tyst en stund innan jag berättar om min resa till torpet, vad som föregick den och hur jag stod utanför pappas rum och tittade in, att jag inte ens kunde förmå mig att kliva in i rummet och hur jag sedan åkte hem i förtid.
Leo tittar på mig och jag tittar ut i rummet. ”Okej”, säger han. ”För att sammanfatta, jag har alltid ett samtal av den här typen med eventuella klienter för att ta reda på om jag över huvud taget kan hjälpa dem. Och nu kan jag ärligt säga till dig – jag kan hjälpa dig.”
Jag fylls av en lättnad som nästan är löjlig. Som om han vore ett orakel och jag skulle vara lycklig att han över huvud taget intresserar sig.
”Jag vill gärna att du kommer hit en gång i veckan. Det finns inte många regler här inne, men de som finns är viktiga. För det första: Du får aldrig skada dig själv fysiskt här inne. För det andra: Du får aldrig skada mig fysiskt här inne. För det tredje: Du får skada saker i rummet, men om du gör det så får du betala för dem. Är vi överens om det?”
Jag stirrar häpet på Leo. Jag hade hoppats på en analys, en diagnos eller åtminstone ett formulerande av en problematik.
”Men du. Det är väl inte Exorcisten, det här”, säger jag.
”Vad menar du?”
”Du talar om att skada varandra. Du är väl inte prästen som ska ta fram satan i mig?”
”Nej. Men jag har upptäckt att det är bra att göra klart de här reglerna innan man sätter igång.”
”Tror du att jag ska slå ner dig, eller vad?”
”Jag säger bara att det har hänt.”
”Du behöver inte oroa dig för mig.”
”Det låter ju väldigt bra. Jag ville bara göra klart de här reglerna. Nu behöver vi inte prata mer om det.”
”Herregud.”
”Fungerar fredagar klockan nio?”
”Ja, det funkar.”
”Vad fint. Vi ses på fredag.”