Jag har missat någon gång då det har dykt upp saker, men nu träffar jag Leo för femte gången på hans mottagning på Sveavägen.
”Jag vet att du kommer tycka att det låter banalt, Alex, men jag har en känsla av att du är rädd för att visa dina känslor.”
”Har jag? Jag vet inte … Jag försöker säga vad jag tycker.”
”Men vad du känner.”
”Ja. Det också.”
”När grät du senast?”
”När grät jag senast? För några månader sedan. Men innan dess minns jag inte.”
”Grät du när din pappa dog?”
”Det minns jag inte.”
”Grät du på hans begravning?”
”Jag …Jag vet inte. Det gjorde jag säkert.”
”Gjorde du verkligen det?”
”Men Leo, gör du det inte lite lätt för dig nu? Man behöver inte gråta för att uttrycka sina känslor.”
”Nej, det är sant. Men det är viktigt att gråta ibland. Det är inte bra om man lever ett liv och plötsligt inser att den sista gången man grät var när man var tolv år gammal och att det då berodde på fysisk smärta, att man snavade i en trappa eller liknande.”
”Jag är allvarlig.”
Tystnad.
”Jag har träffat dig alldeles för lite, men en tes som vi skulle kunna arbeta efter är att saker som hänt i din barndom har skapat sår som finns kvar än idag.”
”Saker som hänt i min barndom?”
”Ja. Eller saker som inte har hänt.”
”Vad är det för sår?”
”Återigen, jag har träffat dig för få gånger. Men det finns skäl att tro att du idag har ett ganska djupt narcissistiskt sår som är sprunget ur din barndom.”
”Narcissistiskt sår, det låter verkligen fruktansvärt.”
”Det är det inte.”
”Vad är det som har hänt i min barndom, menar du?”
”Det vet jag inte. Och det kommer vi kanske inte att få reda på heller. Men vi kan göra ett litet experiment. Om du försöker dra dig till minnes, kan du komma ihåg ditt första barndomsminne?”
”Mitt första barndomsminne?”
”Ja. Var var du, vad gjorde du, vad hände?”
”Men det är ju nonsensminnen. Ingenting som över huvud taget kan ha någon betydelse.”
”Berätta, bara. Ett väldigt tidigt minne ur din barndom.”
”Okej. Pappa klippte sina tånaglar. Det var när vi bodde i Skåne.”
”Ja?”
”Han använde ett kniptångsliknande verktyg som påminde om det som elektriker använder för att knipsa kablar. Jag har aldrig sett tjockare tånaglar än pappas. De böjde sig som scampiskal över tårna. Pappa satt på toaletten med öppen dörr och knipsade av nagel efter nagel. Jag stod i dörröppningen och tittade på. Han började med lilltån, fortsatte uppåt och avslutade med stortån som uppenbarligen var en stor utmaning. Stortånageln ville inte ge vika hur som helst, inte utan strid. Pappa pulade länge med positioneringen av tången, hittade till slut rätt läge och tog sen i så att han kisade med hela ansiktet. Några sekunders dallrande tystnad, sen brast den med en skarp smäll. Den oerhörda nagelbiten flög iväg och jag kunde höra när den landade på parkettgolvet i hallen. Så började han med andra foten. Jag minns att mamma gick förbi oss. ’Men Allan, du kan väl sitta någon annanstans och göra det där. Nu ligger det naglar i hela hallen. Det är så äckligt.’ Pappa sa ingenting, för han var i ett viktigt skede. Tången låg där den skulle och han tog åter i så att han slutade andas. Och så ven ännu en nagel förbi mig och mamma.”
Jag tystnar och Leo tittar begrundande på mig. Jag skrattar till. Pappas tånaglar är mitt tidigaste starka barndomsminne.
”Berätta om ett annat tidigt minne.”
”Okej”, säger jag och tänker efter en stund. ”Vi bodde i Spanien under en period. Jag var fyra år, skulle jag tro. Jag minns att jag och pappa skulle gå och köpa frukostfrallor tillsammans. Vi gick till ett bageri med en klocka som plingade när man öppnade dörren och en gammal tant i kassan. Det var kö. Framför oss stod en medelålders man som tycktes ha mycket bråttom. När det var hans tur att beställa, pekade han på en av brödkorgarna och sa något rappt på spanska. ’Äsch’, sa pappa och suckade. Jag frågade vad som hände och pappa svarade: ’Han sa att han ville ha alla bröden i den där korgen.’ Jag frågade pappa varför han suckade och han förklarade att mannen hade tagit precis de bröden som vi skulle ha. Jag insåg problematiken och frågade vad vi skulle ta oss till. Pappa sa att det inte var någon fara. ’Vi tar några andra bröd istället’, sa han. Det blev vår tur och vi valde andra bröd, lite större frallor som låg i korgen intill. Pappa betalade och vi gick vi därifrån. Där har vi det.”
”Det var ditt minne?”
”Ja. Vi skulle köpa frallor, en gubbe tog våra frallor och vi köpte ett par andra frallor istället. Varför minns jag det? Jag undrar vad det kan bero på. Det var en episod helt utan starka intryck. En trivialitet. Ändå minns jag alla konturer, dofter och detaljer. Är inte det underligt?”
”Jo.”
”Framför allt undrar jag: Hur tänkte du att de här minnena ska förklara mina narcissistiska sår?”
Leo lutar sig tillbaka i stolen.
”Minnen av nagelklippning och bageribesök, hjälper de dig i ditt arbete? Kommer du närmare kärnan nu?” frågar jag. Leo märker att jag tråkar honom, men ler vänligt mot mig. Vi kommer inte längre idag.