Det finns ett femtontal VHS-band i pappas arkiv. Det är mest program som pappa producerat. Jag upptäcker att en av kassetterna har titeln ”Schulman i tv” och en stund senare sitter återstoden av familjen Schulman och tittar på innehållet framför teven. Det är en samling av olika klipp från sextio-, sjuttio- och åttiotalen där pappa synts i teverutan. Ofta fladdrar han bara förbi i bakgrunden. Han är utklädd till cowboy under någon insamlingsgala i ett klipp och han förklarar kort reglerna i ett nytt lotteri i ett annat. Det mesta är Aktuellt- och Rapportinslag i samband med de teveproduktioner pappa var inblandad i. Jag slås av hur obekväm han ser ut med en kamera riktad mot sig. Han pratar med blicken riktad på en fast punkt i golvet. Det bodde aldrig någon teaterapa där. Pappa trivdes alldeles tydligt bäst bakom kameran.

I ett av klippen från sextiotalet sitter pappa tillsammans med Lennart Hyland i en studio. De har just gjort klart säsongens sista Hörna och en reporter gör ett eftersnack. Pappa har på sig en stickad tröja och Hyland bär kostym. Reportern frågar om det blir en nästa säsong av Hylands Hörna, men det vill ingen av dem svara på. ”Det är inte vårt beslut”, säger pappa. ”Men vill ni göra en säsong till?” frågar reportern. Pappa ler förvirrat, Hyland också, det blir tyst. Tydligen finns det en politik kring detta som är snårig. Reportern byter ämne och frågar pappa om säsongen varit besvärlig. Pappa tittar ner i golvet och säger att nej, det riktigt tuffa jobbet har Hyland haft här nere. ”Jag har bara försökt styra produktionen på enklast möjliga sätt.” Och Hyland inflikar en liten lustighet och pappa ler, men han döljer leendet med en pärm som han trycker mot sina läppar och så försvinner han bort, tycks tänka på helt andra saker.

Det är mest Hyland som pratar, pappa sitter där med pärmen mot läpparna och ler vänligt och nickar, men han är inte riktigt närvarande. Intervjun lider mot sitt slut, Hyland gör en hylandskt elegant retorisk avslutning och just när han tystnar tittar pappa upp mot reportern och sträcker på sig för att också säga något avslutande. Reportern uppfattar det inte eller så bryr han sig inte om det. Kanske har tiden runnit ut. Han halar in sin mick och säger: ”Tack för att ni tog er tid.” Jag ser hur pappa snabbt ger upp tanken på att säga något, han fäller åter ner blicken i golvet och sedan blir det svart i rutan.

Det isar i min kropp när jag ser det. På något banalt sätt känns det där rent ödesmättat. Det som han just där och då ville säga fick han aldrig sagt. Och nu är det för sent. Den där reportern som inte ville låta pappa prata ger mig dåligt samvete, för jag känner igen mig och alla de gånger då jag i irritation snoppat av honom eller inte lyssnat på saker och ting som han velat berätta. Då jag kom hem från skolan och pappa låg i sängen och ropade ”kom” för att han ville berätta om den bok han läste just nu. Hur otåligt jag lyssnade och stampade med fötterna, väntande på att få komma därifrån. Allt det där som han ville säga till oss, men som vi aldrig ville lyssna på. Och nu är det för sent.

Det var en av vår åldersskillnads stora förbannelser. Jag var ung och intresserade mig för saker som tillhörde ungdomen. Pappa var gammal och förtjust i ett anekdotberättande som krävde tålamod och referenser. Vi möttes aldrig riktigt där, någonsin. Pappa försökte väl, men han förstod aldrig musiken jag lyssnade på, fotbollsmatcherna jag tittade på. Och jag förstod aldrig tjusningen i Zarah Leander och dråpligheter rörande hennes relation med pappa. Det är först nu jag känner mig redo att lyssna på det han hade att säga och det är först nu det dåliga samvetet över att jag aldrig gjorde det slår till mot mig.

Den där reportern i det där gamla klippet som ouppmärksamt och ointresserat vecklar tillbaka sin mick och säger ”tack så mycket”, det är lika mycket jag.