Jag hade just börjat röka inför mamma. Det var ingen avslappnad aktivitet, men jag gjorde det. Jag höll cigaretten gömd under bordet, i förhoppning om att det inte skulle märkas lika mycket, tog ett snabbt bloss i ett obevakat ögonblick och sänkte sedan cigaretten igen. Jag satt i vardagsrumssoffan i Farsta och mamma bjöd på kaffe så starkt att det tog andan ur en.

Mamma stod bredvid mig och talade i telefon med pappas läkare. Jag lyssnade på samtalet och bedrev den typen av detektivarbete som man alltid gör när man lyssnar på bara den ena rösten i ett samtal mellan två.

”Och vad visade den?”

Pappas gång oroade oss allt mer. Det hade börjat med att han haltade lite lätt på vänsterbenet. Det syntes knappt om dagarna, men om kvällarna när han blev trött såg vi att han släpade vänsterbenet efter sig. Vi frågade om han hade ont i benet, och pappa svarade som vanligt, muntert avfärdande: ”Nej, nej. Jag är lite trött, bara.” Vi frågade honom om han hade slagit sig illa någon av de gånger då han hade ramlat, men då snäste han bara. ”Jag mår okej.”

Vi påtalade ändå detta för hans läkare. Berättade om hans många fall och hur han plötsligt inte riktigt kunde gå normalt. Läkaren undersökte pappas ben, men upptäckte inga oegentligheter. Det var hans formulering. ”Det finns inga oegentligheter.” Det var inte svullet över huvud taget och det fanns ingen anledning att misstänka några benbrott, sa han. Skulle man inte ta en röntgenbild av benet för säkerhets skull, undrade vi. Nej, läkaren kunde lova att det vore lönlöst. Det fanns inga oegentligheter.

”Du beskriver något som vi anat i flera veckors tid, men du har inte velat lyssna. Det var ju redan i maj som jag första gången ringde dig och berättade att Allan haltade och att det borde kollas upp. Jag kan tycka att det är anmärkningsvärt hur du bara struntade i det, med tanke på vad du säger till mig nu.”

Det blev värre. Han sa inte ett ord om det och visade inga tecken på smärta i ansiktet, men släpandet av benet tilltog. Till slut lyfte han det knappt från marken när han gick. Vi talade återigen med läkaren. Varskodde honom om att pappa knappt kunde gå längre. Till sist gick läkaren motvilligt med på att röntga pappa.

”Och vad innebär det i klarspråk?”

Ett av pappas fall hade sannolikt tagit värre än vad pappa velat erkänna. Vi borde så klart ha insett det tidigare. Vi borde ha förstått bättre. Under alla år, från att jag var ett litet barn, har jag aldrig sett pappa uttrycka smärta. Inte ens den där gången när han skulle lära Calle använda kastspö för första gången och kroken fastnade så djupt i pappas vad att han fick åka till sjukhuset och operera bort den. Vi borde naturligtvis agerat tidigare. Vi borde ha förstått att pappa faktiskt hade skadat sig.

”Var exakt sitter lårbenshalsen?”

Kanske hade han bara fått en liten spricka någonstans i benet. Möjligen skulle den läka av sig själv, bara pappa inte rörde på sig så mycket. Han fick åka runt i rullstol i några veckor och sedan skulle han vara uppe på benen igen. Pappa hade ju viljan och viljan är viktigast av allt. En kropp läker fortare om kroppens ägare verkligen vill att den ska läka.

”När sker operationen?”

Mamma viftade med fingrarna och jag sträckte henne en penna och en bit papper. Hon fixerade telefonluren vid hakan och gjorde några anteckningar med en handstil som var så vacker att den kändes rent artonhundratalsmässig. Fyllde i datumet och tiden några gånger med bläckpennan medan hon lyssnade vidare. Det blev tyst på andra sidan. Mamma strök under informationen med ett kraftfullt streck.

”Är det farligt? Jag menar … Kan han dö?”

Mamma bet på en nagel och tittade ut över Farsta Centrums söndagstomma torg. Hon var målad i ansiktet och bar en svart kjol och en vit blus. Hon gick fram och tillbaka och trasslade in sig i den där telefonsladden som vi dragit i så många gånger under barndomen att den förlorat all sin spänst. Mamma lyssnade noga på läkaren som tydligen inte kunde ge ett klart besked. Han verkade föra långa resonemang på andra sidan luren, tycktes ha mycket att diskutera rörande pappas chanser till fortsatt liv. Mamma nickade och sa något för att bekräfta att hon hade förstått. Så avslutades samtalet.

Mamma satte sig ner bredvid mig. Hon gjorde sig beredd att återge samtalet för mig, men det behövdes inte, för jag förstod de stora dragen och just då var det den enda information som jag var beredd att ta in.