22

Boston, Massachusetts

19:15, östamerikansk sommartid

26 augusti

Fiona verkade stressad och härjad men också lättad över att vara tillbaka i sitt rätta element. Bob såg på medan hon och hennes vänner riggade upp i baren på familjen Rushs butikshotell på Charles Street. Såvitt han kunde bedöma betydde ”butikshotell” att det var litet och dyrt. Han hade skojat med Fiona om att de säkert sålde fina kläder där också, men hon var inte redo för skoj. Däremot för musik. Musik hade varit både hennes tillflykt och hennes passion alltsedan hon klättrade upp på en pianopall för första gången som liten flicka.

Bob hade lämnat brottsplatsen på Beacon, men den var i goda händer. Nu behövde han sitta här ett tag och suga på ett glas isvatten vid bordet där en mördare hade suttit mitt emot hans dotter.

Lucas och Yarborough hade frågat ut Fiona grundligt. Efteråt hade Lucas sagt till Bob: ”Jag borde ha frågat henne när hon senast pratade med Abigail.” Och Yarborough hade svarat: ”Hon borde ha berättat för oss att hon såg Abigail.”

Det var typiskt för de två kriminalarna. Bob hade känt misstänksamheten sväva över dem som ett levande väsen. Yarborough hade till och med sagt högt att han trodde att Bob dolde något för dem.

Vilket han också gjorde. Det mesta av sitt samtal med lord Davenport hade han behållit för sig själv. Bob tyckte inte om att bryta mot regler, men han hade lärt sig att lita på sin magkänsla och tänja på reglerna när det behövdes. Just nu hade de en jäkla röra på halsen, inte ett spår av Abigail och inte ett ord – eller den minsta gnutta hopp – från kidnapparna.

I sju år hade Abigail letat efter sin makes mördare, samtidigt som hon levde sitt liv på sparlåga. Men så, förra sommaren, blev hon och Owen kära i varandra. De hade en del knivigheter att lösa – hus, familjer, barn, karriärer – men det var ingen tvekan om att det var äkta kärlek.

Och så hände detta.

Bob ruskade av sig olustkänslan. Alla Fionas vänner var lika unga som hon. Branden och mordet hade gjort dem nervösa, men ändå var de fast beslutna att spela och ställa upp för Fionas skull.

– Kan ni spela ”Johnny, I hardly knew you”? hojtade Bob till dem. Den brukade jag sjunga som grabb.

– Sjung den med oss, pappa, föreslog Fiona. Hennes kinder var mer rosiga nu, även om det bara berodde på ansträngningen av att rigga upp.

Hon hade tjatat på honom att sjunga med bandet alltsedan hon upptäckte att han hade bra röst. Han hade inte hemlighållit den, han var bara inte mycket för att sjunga. När spelningen började lät han dem avverka några låtar själva, sedan klev han upp och sjöng med dem. Den exklusiva publiken verkade tycka att det var något genuint över det hela – Bostonpolisen med irländskt påbrå som sjöng en irländsk låt. Hur som helst applåderade och jublade de som galna.

När bandet tog en paus satte sig Fiona hos honom. – Jag är ledsen för det här, pappa.

– Jag sätter skydd på dig. Det får du acceptera.

Hon nickade. Varken fogligt eller underdånigt, bara accepterande. Som om hon visste att han hade rätt.

Lättad bläddrade Bob i en av sin dotters resebroschyrer. Han hoppades att saker och ting skulle ha återgått till det normala i december när de skulle resa till Irland. På sistone hade de dragit till sig problem som magneter. Theresa hade rätt, tänkte han. När Fiona var sex år gammal hade han haft mer kontroll. Hans syster hade sagt åt honom att han måste låta sina döttrar växa upp. Som om han hade något val?

Han noterade att broschyren var från familjen Rushs hotell i Dublin. – Min farmor brukade göra fruktpaj vid jul. Den smälte i munnen. Bob log mot sin dotter, kanske hans första uppriktiga leende sedan bomben exploderade. – De kanske serverar fruktpaj vid tedags i Dublin.

– Hotellet serverar te på julafton, sa Fiona ivrigt. Och det ligger på promenadavstånd från Brown Thomas.

– Vad är det?

– Ett lyxigt varuhus på Grafton Street.

– Har du memorerat kartor över Dublin?

Fiona rodnade. – Man lever bara en gång, pappa.

Bob beundrade hennes förmåga till återhämtning, men han visste att hon behövde smälta de senaste dygnens prövningar. Och de var inte över än. Abigail var fortfarande försvunnen. Scoop låg söndertrasad på sjukhuset men skulle repa sig. Keira hade polisbeskydd. Och Marchs fru. Och Bobs egen familj.

Men skurkarna var oidentifierade och på fri fot.

– Har ni identifierat mannen som … Fiona bleknade igen.

Bob förstod vad hon menade. – Inte än.

– Jag såg såret på hans arm. Han var en av dem som kidnappade Abigail, eller hur? Fiona ryckte till som om hon hade fått ett slag. – Förlåt. Lucas och Yarborough sa att jag inte fick säga det högt.

– Det gör inget, gumman.

– Tänk om han lämnade henne bunden någonstans?

– Han jobbar säkert inte ensam.

– Förlåt att jag inte berättade att jag träffade henne här.

– Abigail sa inte heller något om det. Vad hon än var orolig för kan hon inte ha trott att det var så allvarligt. Åtminstone inget som var så allvarligt att det kunde få någon att placera en bomb på hennes veranda.

Men hade Abigail kommit hit bara för att säga åt Fiona att sluta spela på hotellet.

I så fall varför?

Han hade tusen frågor, och han misstänkte att vartenda svar inkluderade Lizzie Rush. Hon hade kommit till stadsdelen Jamaica Plain eftermiddagen före Abigails kvällsbesök på Whitcomb Hotel och Morrigan’s. Dagen därpå hade hon och Keira ringt från Irland om bomberna.

Fiona rynkade pannan. – Om mannen som blev mördad var med och kidnappade Abigail, varför dödade engelsmannen honom? Om han också är en skurk, menar jag?

– Vi kan sitta här och bocka av alla möjligheter. De kan ha haft ett gräl. Engelsmannen insåg att den andre killen var helt hänsynslös. Engelsmannen blev girig och ville ha den andre killens andel.

– Det var kanske inte han som dödade honom.

– Min poäng är att vi inte vet. Det är därför vi knogar vidare för att hitta fakta och bevis.

– Simons vän Will måste ha …

– Kan ni ”Whiskey in the jar”?

Fiona himlade med ögonen på ett sätt som påminde om hennes mamma. – Självklart. Du har hört mig spela den hundra gånger.

– Men jag har aldrig sjungit den med dig.

Men Fiona tänkte inte ge upp. – Engelsmannen kan ha dödat mannen i självförsvar. Eller hur?

– Ja. Och vad som än hände var det inte ditt fel.

– Men jag är mitt uppe i det.

– Inte länge till.

För en gångs skull sa Fiona inte emot. – Hur mår Keira?

– Jag pratade med henne så sent som några minuter innan du ringde mig. Hon tycker lika illa om polisbeskydd som du, men hon vet att det behövs. Simon måste kunna fokusera på att göra sitt jobb.

– Scoop … det var jobbigt att träffa honom i morse.

– Det var modigt av dig att åka till sjukhuset. Han kommer att repa sig. Bob försökte låta len på rösten, men förtroliga samtal var inte hans starka sida. – Scoop är en bra kille. Men han är mycket äldre än du. Om fem år är skillnaden inte lika stor, men just nu bör du hålla dig till killar i din egen ålder. Fiolspelaren i bandet, till exempel. Han är väl inte så pjåkig?

Fiona gjorde en grimas. – Scoop är bara en kompis.

– Jaså? Men fiolspelaren, då?

– Han också. Dessutom är Scoop betuttad i Keira.

– Du ser för mycket. Gå och spela din musik nu.

Hon återvände till sina vänner på scenen och plockade upp harpan. Trion hade minst ett halvdussin olika instrument, som de bytte mellan sig beroende på låt. Alla tre kunde sjunga.

Efter en stund gick Bob ut till receptionen och Lizzies kusin Jeremiah. Yarborough och Lucas hade redan förhört honom. De sa att han var klipsk och påhittig. För påhittig, knorrade Yarborough som var övertygad om att grabben visste mer än han låtsades om. Det var inte så att han ljög, han valde bara sina svar med omsorg – något som Yarborough alltid tog som en utmaning.

– Berätta om Abigail Browning, sa Bob till den unge Rush.

Jeremiah svepte upp en trave kuvert. – Hon var här i förra veckan, och en gång till i förrgår kväll.

– ”Hon”? Inte ”de”?

– Det stämmer. Hon var ensam båda gångerna.

– Hade ni livemusik?

– Det har vi varje kväll, men hennes första besök var på eftermiddagen. Hon drack te.

– Och din kusin?

– Min kusin?

Han spelar dum, tänkte Bob. – Lizzie. Hon som precis hittade ett lik längre upp på gatan.

Jeremiah behöll fattningen. – Hon är ofta i Boston. Vi har vårt huvudkontor här.

– Okej. Hur mycket har hon varit i stan sedan i juni?

– Av och till. Inte så mycket i juli. Nästan konstant i augusti. Hon jobbade på att ta fram nya utflykter, det är hennes expertområde. Men hon tillbringade mycket tid på egen hand.

– Spionerade hon på Abigail?

Jeremiah bleknade och lade ifrån sig kuverthögen. – Det sa jag inte.

– Tillbaka till Abigail. Hur kände du igen henne?

– Garrisons har bott här. De brukar boka rum på hotellet för årsmöten och olika högtidligheter inom Dorothy Garrison-stiftelsen och Fast Rescue. Abigail har varit här på dem, men hon är även John Marchs dotter.

Jeremiah hejdade sig plötsligt, som om han förstod att han gått för långt.

Bob lutade huvudet bakåt. Det var något med hur Jeremiah hade sagt Marchs namn. – Känner du March?

– Inte jag. Inte personligen.

– Men du har träffat honom, sa Bob och förstod nu vad Yarborough menade med hur det var att handskas med Jeremiah Rush. Om alla i familjen var som han skulle Bob bli galen. – När?

– Han kommer hit en gång om året. Det är en gammal tradition.

– Hur så? Gifte han sig på Whitcomb eller nåt? Äter han och hans fru bröllopsmiddag här varje år?

– Nej. Jeremiah såg ut att önska att han hade hållit tyst. – Han tar ett glas på Morrigan’s.

– Kommer han ensam?

– Ja, alltid.

– När?

– I slutet av augusti. Vid den här tiden på året, alltså.

– Hur länge har det pågått?

Jeremiah sneglade mot receptionsdisken. – Jag borde återgå till arbetet. Journalisterna har ringt …

– Och de kommer att fortsätta ringa. Hur länge?

– Jag borde inte ha sagt något.

– Men det gjorde du. Hur länge, mr Rush?

Han slickade sig om läpparna. – Åtminstone trettio år. Sedan innan jag föddes.

För trettio år sedan var March hos Bostonpolisen och Bob var en tjugoårig polisson som inte ville något hellre än att bli mordutredare. – Vad handlar hans tradition om?

– Jag vet inte, men jag är säker på att det är privat.

– Har det något att göra med Lizzie eller hennes pappa?

Jeremiah gnuggade på en fläck på disken.

Bob tänkte inte backa undan. – Du har en aning om vad det kan vara.

– En aning är inte ett faktum.

– Berättar ni i familjen Rush någonsin hela sanningen?

Jeremiah log ett påklistrat leende. – Fiona ser fram emot att resa till Irland. Min pappa vill ordna något speciellt för henne, beroende på vad hon vill göra.

– Shoppa, lyssna på musik och dricka te. Det är väl ungefär det. Har hon pratat med Lizzie om Irland?

– Lite. Kanske. Jag vet inte.

Bob gjorde en gest mot Morrigan’s. – När jag var liten var det ett borgarställe där nere. När bestämde ni er för att göra om det till en irländsk pub?

Jeremiah såg ut att vilja sjunka genom golvet. Han gav upp hoppet om att få bort fläcken. – Det var efter att Lizzies mamma dog. Hon hette Morrigan.

– Vad hände med henne?

Nu ryggade grabben inte tillbaka. Han verkade inse att han lika gärna kunde avslöja resten. – Hon halkade på en kullersten i Dublin. Det var en olycka.

Innan Bob hann ställa följdfrågor kom John March in i lobbyn, flankerad av FBI-agenter.

Bob såg sammanbitet på Jeremiah. – Har ni ett tyst rum där March och jag kan prata i enrum?

– Ja. Poliserna som bevakar din dotter …

– De ska ingenstans. Med tanke på allt som händer här ser nog folk gärna att polisen är på plats. Det skadar inte affärerna.

– Allt vi vill är att Fiona och hennes vänner ska vara i säkerhet.

Jeremiah Rush verkade fullständigt uppriktig. Han nickade och pekade mot trappan som krökte sig upp till andra våningen. – Ni får gärna använda Frostrummet.

– Uppkallat efter en släkting eller efter vädret?

– Efter poeten.

Medan March väntade föreslog Bob att FBI-chefens följe skulle gå upp och söka efter bomber, dolda mikrofoner, spioner och gud vet vad. Sedan gick han halvtrappan ner till Fiona och berättade för henne och poliserna i skyddsstyrkan var han skulle befinna sig. En trappa upp med March, var allt han sa. Han berättade inte att han skulle tvinga fram sanningen ur en gammal vän som var van att knipa igen.

Han återvände till lobbyn, och strax därpå gick han och March upp till Frostrummet. Det var elegant, antikt och försett med träpanel. Möblerna såg ut att ha forslats upp från den gamla baren. På hyllor stod dammiga luntor och tennkärl som kunde ha tillverkats på 1700-talet. På väggarna hängde mörka oljeporträtt av bistra män.

Bob vände sig mot sin gamle vän, som stod under en vapensköld. Han gick rakt på sak. – Du har inte varit ärlig mot mig, John.

– Jag har berättat det jag vet.

– Nej. Det gör du aldrig. Du har berättat det du tyckte var relevant. Du har inte frågat särskilt mycket om Will Davenport. Du känner honom.

– Jag vet att han och Simon är vänner, men jag har aldrig träffat honom.

Ett försiktigt svar. – Han är lord. Son till en brittisk adelsman … en markis eller något. Det låter som om det borde vara en kvinna, eller hur? Som ”aktris”?

March log avmätt. Hans mörka ögon uttryckte smärta. – Säg bara vad jag kan göra för att hitta Abigail. Säg vad du tror att jag kan berätta.

– Vi är båda på helspänn, sa Bob med ett visst medlidande. Kan Davenport hitta Abigail?

– Han kommer att göra allt han kan för att hjälpa till. För hennes skull och för Simons.

– Inte för din.

FBI-chefens blick var stadig. – Nej. Han tror nog att jag personligen undanhöll information som slutade i tragedi för hans män.

– Och den andre engelsmannen?

– Jag vet inte vem han är.

– Slugt svar, John. Men jag kan läsa mellan raderna. Du vet inte, men du har en aning.

– Mina spekulationer hjälper dig inte.

March lämnade vapenskölden och gick fram till en väggfast bokhylla. Flera volymer var samlingar med Robert Frosts poesi. Bob noterade att FBI-chefens kostym var dyr och prydligt pressad, men mannen i den tycktes försvinna in i vecken.

– Vissa dagar skulle jag vilja bli poet, sa March och vände sig bort från hyllan. Har du sådana dagar, Bob?

– Nej. Jag gillar att vara snut och ställa tuffa frågor. Vad vet du om Lizzie Rush?

– Vi ska ge hela familjen Rush polisbeskydd.

Det var ett indirekt men ändå betydelsefullt svar. – Hur länge har hon varit din källa?

– Jag visste inte att det var hon förrän i dag.

– För att du inte ville veta. Hur länge?

– Ett år.

Bob lät höra en dämpad vissling. – Anonym?

– Hon är skicklig och ville inte bli hittad. Hon hittade på en historia och övertygade mig om att det vore farligt för henne om jag forskade i hennes identitet. Hennes hjälp var avgörande, men jag hade inte bett om den. Jag trodde att hon var proffs.

– Bara inte ett av dina.

– Vi skulle inte känna till hennes identitet om hon inte hade räddat Keira och varnat dig i går.

– Abigail kollade upp Estabrooks umgänge i Boston. Hon gillade inte att han hotade dig och Simon. Och Simons relation till hennes pappa hade slagit henne med häpnad, men det tänkte Bob inte gå in på. – Lizzie Rush är inte här, tillade han.

– Jag vet inte vart hon tog vägen. Hon ringde mig efter att hon och din dotter …

– Frågade du vart hon skulle och vad hon hade för plan? Bob suckade. Han visste redan svaret. – Ni människor ger mig huvudvärk. Jag ska hitta din dotter, John. Jag vill veta varför den där typen som nu ligger död på Beacon Street tog henne i stället för att låta henne sprängas i bitar. Om det har något att göra med ditt förhållande till familjen Rush så måste du berätta det för mig.

March låtsades som om han inte hört honom. – Håll mig underrättad.

– Åk tillbaka till Washington. Håll dig borta från min utredning.

– Du borde vila, Bob. Var sov du i natt?

– Keiras lägenhet.

– Har du hört av henne?

– Ja visst. En liten älva flög in genom mitt fönster i natt och viskade i mitt öra.

March log inte ens.

Bob hötte med fingret mot honom. – Du har för många hemligheter.

– De ingår i yrket.

– Inte alla.

*

Bob pussade Fiona farväl och lämnade Whitcomb Hotel i samma stund som Theresa kom dit. Hon bevärdigade honom inte ens med en blick. Hon och alla tre flickorna skulle åka till hennes hus i Lexington och stanna där, med polisbeskydd, tills de visste mer om vad som pågick.

Han grabbade en näve pistagenötter ur en skål på väg ut och körde sedan tillbaka till sjukhuset. Han var ensam. Ingen skyddsstyrka. Ingen misstänksamt blängande Yarborough.

Scoop hade kvar sin morfindosa men verkade mer alert.

– Den svarthåriga kvinnan heter Lizzie Rush, berättade Bob. Sa Abigail något om henne medan du drog upp ogräs och pratade om komposten?

Scoop tänkte efter. – Nej.

– Berättade Fiona att hon brukar spela på hotellet på Charles Street?

– Ja. Det slog mig aldrig att det var olämpligt.

– Det borde det inte ha gjort. Varför visste jag inte om det? Jag kunde ha gått dit och lyssnat på dem. Jag jobbar för mycket. Men jag är ingen skitstövel. Jag gillar att veta vad mina ungar gör.

Scoops trötta ögon smalnade av. – Mår du bra, Bob?

– Javisst. Jag behöver bara få ordning på mitt liv. Som vanligt. Inget att oroa sig för. Koncentrera dig på att tillfriskna, du.

Men Scoop var lyhörd för människor. – Fiona menade inte att hålla dig utanför. Hon brukar inte vilja ha sin familj i publiken.

– Glöm det, Scoop. Det är lugnt. Bob skämdes för att han låtit en skadad man dopad av morfin se honom brista, om än bara en smula. – Sa Abigail något om Fiona, Morrigan’s eller familjen Rush?

– Inte ett ord. Vet hon ens om det? Fiona berättar saker för mig som hon inte berättar för er två.

– Skojar du. Ja, hon vet om det.

– Abigail var något på spåren och höll tyst om det.

Bob grymtade till. – Det är väl inget nytt.

– Det var annorlunda den här gången. Vad tusan är det som pågår egentligen? Med stor möda bytte Scoop ställning. – Släpp ut mig härifrån.

– Läkarna slänger ut dig så fort du kan gå utan att bloda ner hela golvet. Fram till dess …

Men Scoop hade redan glidit in i dimman. Bob betraktade honom medan han sov. Han var van att bolla idéer med Scoop och Abigail, och nu hade han ingen av dem.

Innan han blev alltför patetisk körde han till Bostonpolisen i Roxbury. Där skulle han samla sig och gå igenom utredningen, se vad kriminalarna hade för information om Abigail, bomberna och den döde killen. Arbetsgruppen hade inrättat sig i ett konferensrum med kartor, dataskärmar, diagram och tidslinjer.

Ingen pratade med honom. Han såg väl inte direkt ut att inbjuda till det.

Tom Yarborough stod i ett hörn med en kopp kaffe. Han gick fram till honom. – Säg inget. Lyssna bara. Du måste undersöka Norman Estabrooks umgänge i Boston.

– Familjen Rush?

Bob suckade. Yarborough låg alltid steget före. – Är du redan igång?

– Jag har bara skummat på ytan. Jag undrar vad som skulle hända om vi matade in ”Harlan Rush” i datorn. Han är Lizzies pappa och en förtappad pokerspelare i Las Vegas … förutom när han inte är det.

– Tror du att FBI skulle storma byggnaden om vi kom för nära honom?

– Kanske inte FBI.

CIA, alltså. Strålande. Fler Washingtontyper som lade sig i hans utredning. – Skulle vi få besök av humorlösa kufar med stora handbojor?

– Jag vill inte göra honom förbannad. Harlan Rush är fortfarande med i spelet.

Tydligen var Lizzie pappa upp i dagen. – Du har pratat med honom, konstaterade Bob.

Yarborough nickade.

– Bra jobbat.

– Ja. Men jag vet inte om det för oss närmare Abigail.