Boston, Massachusetts
22:00, östamerikansk sommartid
26 augusti
Fiona hade lämnat sin stora klassiska harpa i ett hörn av salongen i Garrisonhuset, framför Keiras skiss av fönsterlådan i Dublin. Bob gick fram och knäppte på en sträng. Den gav ifrån sig ett dallrande ”doing”. Inte alls som det fylliga ljud Fiona kunde frambringa. Han hade promenerat från Charles Street. Inom kort skulle arbetsgruppen ha möte i Bostonpolisens högkvarter, och han skulle vara med. De gjorde framsteg, men Abigail och hennes kidnappare var ännu spårlöst försvunna.
Yarborough dök upp i dörren till foajén. – Inspektören?
Bob vände sig bort från harpan. – Vad är det? Till och med han själv kunde höra hur trött han lät.
Yarborough hade varit dyster hela kvällen. Nu lät han nästan munter. – Vi har fått fram den dödes identitet. En gangster från södra Boston. Walter Bassette. Lucas och ett par lokala kriminalare är på väg till hans lägenhet.
Bassette. Bob gillade att ha ett namn. Det var något konkret. – Bra jobbat, Yarborough.
– Jag hade inget med saken att göra. Jag framför bara nyheten.
Äras den som äras bör. Han var ambitiös, men också rättvis.
– Vi kollar upp om Bassette var på Irland nyligen. Om han ringde dit, eller träffade någon därifrån. Att ha något att gå på … Yarborough ryckte på axlarna. – Det underlättar.
– Bomberna var inte särskilt avancerade, men de jävlarna måste ha fått tag på materialet någonstans. Bob betraktade Keiras skiss. – Någon måste ha lejt Michael Murphy. Om det var Bassette … Han avbröt sig med en suck och såg på Yarborough igen. – Vem har Abigail nu? Vad gjorde Bassette i gränden?
Yarborough kliade sig på näsan men svarade inte. Bob kände igen knepet. Den yngre polisen försökte ge honom tid.
Bob kände en ilning i maggropen. – Bassette visste att Fiona såg honom. Han hade pratat med henne. Han kom hit för att döda henne.
– Tänk inte på det nu. Han är borta ur bilden, och hon har polisbeskydd. Ingen kommer nära henne. Yarborough klev in i den tomma salongen. – Abigail har tillbringat mycket tid här i sommar. Jag tror att hon provar på stället för att se om det är stort nog för henne och Owen. Hon vill göra om det till bostad igen. Hon brukar komma hit och göra pappersarbete medan Owen gör det han gör. Ibland är hon och hennes vänner här och övar.
– Tom?
Han rodnade en smula. – Jag vet inte. Vi har kanske missat något här.
– Jag kollar upp det, sa Bob.
Under den arroganta ytan kunde Bob se att Yarborough var orolig, men ingen av dem ville prata om det. Bob var känslomässigt hämmad och trivdes med det, och han visste att Yarborough var likadan.
– Vi ses på högkvarteret, sa Yarborough kort.
– Får du någon sömn?
– Det finns tid för sådant senare. Han gav Bob ett hastigt leende. – Vi ungdomar kan klara oss några dagar utan sömn.
– Stick och brinn, Yarborough.
– Behöver du skjuts? Jag kan stanna …
– Nä. Jag klarar mig. Iväg med dig.
När Yarborough hade gått gick Bob av och an med ekande steg över trägolvet. Specialteam hade sökt igenom Abigails skrivbord hos Bostonpolisen, hennes dator, hennes bil, det som fanns kvar av hennes lägenhet. De hade bara svept Garrisonhuset efter bomber, inte finkammat det.
Han gick uppför trappan till stiftelsens kontor på andra våningen. Stiftelsen var inriktad på trädgårdar och hav, det som Owens syster Dorothy hade älskat mest. Bob kunde inte föreställa sig hur fruktansvärt det måste vara att förlora en dotter, oavsett i vilken ålder, men vid fjorton?
Han letade efter mappar eller akter som Abigail kunde tänkas ha lämnat där. Undanstoppad på en bokhylla hittade han en laptop märkt med hennes namn.
Yarborough var inte lätt att ha att göra med, men han hade i alla fall bra instinkter. Bob gick uppför ännu en trappa till Keiras lägenhet. Hon och Abigail höll just på att lära känna varandra. Simon hade gett henne och Owen en för tidig bröllopspresent i form av en av Keiras målningar, som Abigail älskade.
Och nu visste de inte ens om hon levde.
Han sköt bort tanken innan den fick fäste. Då såg han att dörren till Keiras lägenhet stod på glänt.
Simon stod i dörröppningen med sin Glock i ena handen. – Hej, Bob.
– Jag är glad att jag slapp skjuta dig, sa Bob torrt. Sedan suckade han. – För mycket tid bakom skrivbordet. Jag börjar bli ringrostig. Men hjärnan jobbar mer än musklerna nuförtiden. Är du här ensam?
Det ryckte i Simons ena mungipa. – Jag tror det.
Alltså hade Simon skakat av sig sin skyddsstyrka. – Då är väl dina FBI-vänner missbelåtna? Bob klev förbi honom in i den lilla lägenheten. – Du har en stor måltavla målad på ryggen. Håll dig en bit ifrån mig, okej?
– Jag ska inte stanna.
– Har du hört något från Owen?
Simon stoppade tillbaka sin Glock i hölstret. – De har utvidgat sökandet efter Norman. Owen är fokuserad på sitt uppdrag. Han nickade mot laptopen under Bobs arm. – Vad finns i den där?
Bob ryckte på axlarna. – Säkert en massa Googlesökningar efter brudklänningar.
– Vi tar en titt.
De sköt böcker om folklore och en låda med konstnärsmaterial åt sidan och öppnade laptopen på Keiras bord. Inte ens Bob med sina begränsade datakunskaper hade några svårigheter att hitta ett dokument märkt ”Rush” på skrivbordet. Han klickade på det. Fram poppade Abigails anteckningar, länkar och nedladdade beskrivningar av familjen Rushs femton butikshotell.
Simons ögon smalnade av. – Abigail var visst Lizzie Rush på spåren.
Bob klickade vidare. Inget var lösenordsskyddat. Han hittade en kopia av en gammal artikel i Boston Globe om Harlan Rushs fru Shauna Morrigan, som hade omkommit i Dublin när deras dotter bara var en bebis.
Simon lutade sig fram och ögnade igenom artikeln. – John March flög till Dublin och frågade ut de irländska utredarna om vad som hände. Han är citerad om vilken tragedi Shaunas död innebar.
Bob klickade på ett annat dokument och lät höra en dämpad vissling. Det var ännu en artikel ur Boston Globe. – Titta här, Simon.
Artikeln handlade om hur Shauna Morrigans föräldrar och bror hade dött i en bilolycka på väg för att identifiera hennes kropp. Tydligen var de så upprörda att de missade en kurva och körde utför ett stup.
– Ännu en ”tragedi”, sa Simon dämpat.
Bob förstod att han måste beslagta datorn. – Följ med mig till Bostonpolisen. Vi öppnar alla dokumenten. Jag vet att Estabrook vill se dig död, men du är svår att ta död på. Jag är nog säker tillsammans med dig.
– Nej, invände Simon. Åk du.
Bob förstod vad Simon hade i åtanke och skakade på huvudet. – Gör det inte.
– Jag har inte sagt vad jag tänker göra.
– Ett enmansuppdrag blir din död, Simon.
Men Bob hindrade honom inte. I stället gick han tillbaka nerför trapporna och ut i sommarnatten. Han såg upp mot den mörka himlen och tänkte på Abigail förra sommaren, när hon rev sönder de dagböcker hon fört i sju långa år efter sin makes död och brände dem på kolgrillen i trädgården.
Väl framme hos Bostonpolisen undvek Bob alla kolleger och gick in på sitt kontor, där han klickade fram dokumentet om Shauna Morrigan Rush. Hon hade dött i augusti, två månader efter att Deirdre McCarthys kropp till slut hade spolats i land i Boston. Det hade varit en svår tid i staden. Mörka och våldsamma dagar. Marchs jobb med att krossa maffian hade bidragit till att ge honom den position han nu hade.
Var passade en irländsk kvinna som var gift med en rik hotellägare från Boston in i Marchs uppgång?
Bob tänkte på hur March brukade sitta ensam på Morrigan’s varje år i augusti. En gammal ritual.
Plötsligt blev han medveten om att March stod i dörröppningen. Han tittade upp från datorn. – Johnny, sa han och lutade sig tillbaka. Det är nog dags att du berättar allt du vet om Shauna Morrigan Rush och varför hennes dotter är som besatt av dig.
*
Simon strök med handen över Keiras färgpennor och penslar. Beröringen förde henne närmare honom. Han såg henne framför sig …
Då ringde Owen från Montana och bröt förtrollningen. – Vi har hittat Estabrooks plan. Han kraschade inte. Han landade på en privat landningsbana på en ensligt belägen ranch som tillhör en av hans investerare.
– Var är du?
– Jag står på landningsbanan. Det är ingen annan här. Någon verkar ha mött honom och gett honom skjuts härifrån. FBI är på väg. De kan få upp spåret. Owens röst var yrkesmässig, men han drog efter andan. – Estabrook hade hjälp, Simon. Han hade planerat det här. Allt han behövde göra var att trycka på knappen.
– Så gör han med allt. Han knyter inte ens skorna på morgonen utan att ha en plan.
– Vid det här laget kan han vara var som helst. Han har pengarna och kontakterna, och uppenbarligen viljan.
Det var inte utmattning Simon hörde i sin väns röst, utan återhållen rädsla och ilska. – Vi märkte det förra sommaren när vi började utreda hans aktiviteter. Av den anledningen gick jag på djupet. Norman vill åt John och mig. Abigail är bara en bricka i spelet.
– Hon har varit bekymrad de senaste veckorna. Jag trodde att det berodde på seriemördaren. Men jag har varit borta från stan på sistone. Owen tystnade ett ögonblick. – Det kan inte fortsätta så. Det kommer inte att fortsätta så.
– Du och Ab kommer att reda ut det när ni är tillsammans igen. Ni är livskamrater. Simon visste inte om han försökte lugna Owen eller sig själv. – Ingen av oss kommer att vila förrän vi hittar henne.
När de hade lagt på gick Simon ut. Mörkrets inbrott hade jagat undan hettan från luften. Lucas Jones vinkade till honom från en civil polisbil. Simon tvekade, sedan gick han fram till den nervevade rutan på förarsidan.
– Walter Bassette flög till Irland för två veckor sedan, sa Lucas. Hoppa in. Jag vet vad du tänker, men att sticka iväg på egen hand just nu kommer inte att hjälpa någon. Du kan göra mer nytta om du samarbetar med oss.
– Om den saken förändras sticker jag.
– Om den saken förändras kan du ta nycklarna till min bil. Lucas fick fram ett leende. – Jag såg till att tanka fullt innan jag kom hit.
*
Alla var samlade i Bostonpolisens stora konferensrum när samtalet kom till Marchs privata mobiltelefon några minuter före fem på morgonen. FBI-chefen följde Norman Estabrooks instruktioner och satte samtalet på högtalartelefon.
– Ni hittar henne aldrig. Norman lät självbelåten men också en smula nervös, som om han visste att han pratade med män och kvinnor som var bättre än han någonsin skulle kunna bli. – Inte om jag inte bestämmer mig för att överlämna henne till er.
– Säg vad vi kan göra för dig, sa March med klar och stadig röst.
– Ni kan lyssna. Lyssna på er dotter. Här, säg hej till din pappa.
En paus uppstod innan en annan röst kom på tråden. – Det här är Abigail Browning …
– Pappa! skrek Norman i bakgrunden. Säg ”hej, pappa”!
Simon stod mitt emot March och föreställde sig att alla i rummet bara ville kasta sig genom telefonen och döda Norman Estabrook. Han visste i alla fall att han själv ville det.
– Hej, pappa, sa Abigail tonlöst. Hur …
Ljudet av ett hårt slag avbröt henne.
Abigail drog tvärt efter andan. – Din jävel.
Ännu ett slag.
March knöt nävarna. – Okej. Du har klargjort vad du menar. Nu pratar vi. Vad kan vi göra för dig?
Estabrook skrattade. – Vad ni kan göra för mig? Du kan lida, John March. Du kan lida och lida och lida.
Han slog Abigail igen. Helt klart ett hårdare slag. Den här gången skrek hon. – Be honom! befallde Norman. Be din pappa att komma och rädda dig.
I andra änden av bordet tog Tom Yarborough fram sin fällkniv och började peta naglarna. Hans käkmuskler var spända. Lucas Jones stod bredvid honom med tårar i ögonen.
Bob tuggade tuggummi. Tystnad rådde i rummet.
Abigail löd sin kidnappares befallning. Snyftande bönföll hon sin pappa att komma och rädda henne.
John March lutade sig fram till telefonen. – Jag kommer, hjärtat. Jag ska inte svika dig. Jag kommer nu. Låt mig ta din plats …
– Så där ja. Det var Estabrook igen, snörvlande och andfådd. – Jävlar vad det gör ont i handen. Jag har aldrig slagit någon så hårt förut. Det var uppfriskande.
March höll blicken riktad mot telefonen. – Säg vad du vill ha.
– Jag vill ha Simon Cahill. Jag vill ha dig. Estabrook lät självbelåten och arrogant igen. – Och jag vill ha din källa. Jag vet att du har en. Vem är det?
– Jag har ingen aning. Han eller hon vill vara anonym.
– Lögner, fräste Estabrook. Lögner, lögner, lögner. Du ljuger så mycket att du inte vet när du ska sluta.
– Hur kan vi få tag i dig?
– Jag får tag i er.
March sneglade på Simon. Han nickade, och som på givet tecken började han prata. – Hej, Norman. Det var länge sedan. Vi borde ses och prata. Du och jag. Öga mot öga.
Estabrook fnös. – Jag vill att March ska leva och lida och tänka på mig varje minut i resten av sitt liv. Men när det gäller dig, Simon … så har inget förändrats. Jag vill se dig död. Död, död, död.
Han lade på.
Rummet var tyst.
Till slut sa March: – Okej. Abigail lever. Vi har samtalet inspelat.
– Skriken var taktiska, påpekade Lucas. Estabrook gjorde henne visserligen illa, men hon spelade över. Hon ville få honom att sluta innan han slog ännu hårdare.
Yarborough fällde ihop sin kniv. – Jag hörde en fiskmås i bakgrunden. Var det någon annan som hörde den? Det är visserligen inte mycket att gå på. De jäkla fiskmåsarna finns överallt.
Ingen svarade.
Simon gick ut i korridoren. March följde efter. – Lizzie Rush är din källa, sa Simon. Du kände hennes mamma. Vad tusan är det som pågår? Tror Lizzie att du tystade ner mordet på hennes mamma?
– Gjorde du det? frågade Bob som hade kommit ut i korridoren.
March såg storögt på honom. – Nej.
Bob ryckte på axlarna. – Förlåt, John, men jag var tvungen att …
– Jag vet. Marchs röst var plågad men behärskad. – Jag vet inte vad Lizzie känner inför mig, men jag tror att hon litar på mig. Vi måste i alla fall lita på henne.
– Och skydda henne, tillade Simon.
March nickade bistert. – Tyvärr gör hon det inte lätt.
– Hon tror att hon är en av oss, inflikade Bob.
– Enligt Will har hon färdigheter och instinkter som ett proffs, anmärkte Simon.
– Men det gör henne inte till proffs. Bob flyttade blicken från Simon till March innan han fortsatte. – Om Estabrook får reda på vad hon har gjort kommer han att döda henne.
Det fanns inget kvar att säga. Simon mindes plötsligt att han hade Lucas Jones bilnycklar i fickan. Utan ett ord gick han längs korridoren och ut ur byggnaden.
Ingen stoppade honom.