Boston, Massachusetts
7:02, östamerikansk sommartid
27 augusti
Bob satt mitt emot John March vid ett fönsterbord på Morrigan’s. Puben hade ännu inte öppnat för dagen, men Jeremiah Rush, som tycktes vara i tjänst dygnet runt, hade inte hindrat dem från att gå nerför trappan. March hade suttit ensam där när Bob kom dit. Han hade skakat av sig sin skyddsstyrka, bett dem att flyga och fara, hotat med att skjuta dem – Bob visste inte vad.
Ingen av dem hade sovit en blund på hela natten. Varken han, March, Lucas Jones eller Tom Yarborough. Var Simon befann sig visste ingen.
– Det är för tidigt på morgonen för att dricka, påpekade Bob. Ta åtminstone en kopp kaffe.
– Jag ville bara vara ensam några minuter. På det här stället, där … March harklade sig utan att avsluta tankegången.
– Vi är aldrig ensamma, John. Våra spöken är alltid med oss.
I Marchs ögon fanns en rädsla som ingen borde behöva uppleva. – Lizzie Rush. Abigail … Han suckade tungt och nickade mot den tomma puben. – Det var här allting började för trettio år sedan.
Bob visste inte vad det skulle tjäna till att återbesöka det förflutna. – Vi har gjort framsteg de senaste timmarna. Inga stora, men ändå.
– Du borde inte ha kommit hit, Bob. March reste sig tvärt. – Följ inte efter mig, befallde han och började gå mot halvtrappan.
Bobs huvud bultade. John March hade aldrig gjort livet lätt för någon. Det var frestande att sitta kvar där och vänta på att puben skulle öppna, beställa irländsk whisky och inte röra sig ur fläcken under resten av dagen. Men Bob motstod frestelsen och tvingade sig själv på fötter.
March hade ingen makt över honom utan att bryta mot federala lagar.
Han följde efter FBI-chefen uppför trappan. Med tanke på vad Lizzie visste om sin mammas död hade hon goda skäl att avsky honom, eller åtminstone vara besatt av honom. Hon stod högt upp på listan som en högintressant person, eventuellt i maskopi med Norman Estabrook och skyldig som tusan.
Enda felet var att ingen egentligen trodde på det.
Jeremiah Rush stod bakom receptionsdisken och beskrev vägen till Freedom Trail för ett medelålders par. Utan att bryta ögonkontakten med paret gav han Bob en diskret nick mot en korridor bakom honom.
Två sekunder senare rusade Bob nerför hotellets baktrappa och hamnade i en smal gränd, där March stod och betraktade en glänsande mörkblå BMW.
Bob gjorde en gest mot bilen. – Tänker du stjäla den?
– Jag vill ta hennes plats. March mötte inte Bobs blick. Det var det enda tecknet på att dotterns kidnappning tärde på honom. – Låt Estabrook tortera mig i stället.
– Kom igen, sa Bob och höll nästan på att knuffa omkull en kruka med pelargoner på nedersta trappsteget. – Ge mig en chans. Om jag tappar bort chefen för FBI i Boston går min pension upp i rök.
March slokade med axlarna, men ögonblicket därpå rätade han på sig igen. Inte ens nu, efter att ha hört sin kidnappade dotter skrika av smärta, låg ett enda hårstrå på fel plats. Men den som trodde att han var oberörd hade fel, det visste Bob.
March släppte ut ett långt andetag mot den mulna himlen. – Det var jobbigt nog att skaka av sig skyddsstyrkan. Men du, O’Reilly … Jäklar, vad du är ihärdig. Han sneglade på sin gamle vän. – Berätta vad som har hänt.
Bob var lättad över att känslopratet var överstökat. – Döingen, Bassette, var härifrån trakten. Det vet du redan. Han anlitade ett par killar från Chicago, Estabrooks gamla tillhåll. En av dem måste ha smugit in i vår trädgård och placerat bomben på Abigails veranda. Snutar, va. Man tror att man är säker, men man kan inte gardera sig. De kunde bara ha slängt bomben över staketet och dödat Scoop och Fiona på fläcken.
– Bob …
– Du behöver inte Estabrook för att plåga dig. Du plågar dig själv. Jag vet. Jag har gjort samma sak. Jag har gett mig själv skulden för att Fiona var tvungen att sitta där och bli nedblodad av Scoop. Bob böjde sig fram och rättade till blomkrukan. Han visste inte varför han gjorde det. Han suckade. – Skuldkänslorna leder oss ingenvart.
– Jag är ledsen, Bob. För Fionas skull. Hon är en bra tjej.
– Varför är du ledsen? Vad har du gjort henne?
FBI-chefen log knappt. Plötsligt mindes Bob att de hade stått på en gata i södra Boston flera år tidigare. March hade varit i farten, och unge Bob, son till en polis, hade hoppats att hans vän på samma gata inte var död. Varje kväll hade han bett till Gud att Deirdre McCarthy skulle komma hem välbehållen till sin mamma. Så hade det inte blivit. Nu, trettio år senare, sträckte sig fortfarande den heta, våldsamma sommaren mot honom och March, och sög tillbaka dem till en tid och en värld de båda hade försökt glömma.
Bob var härjad, han höll på att tappa kontrollen. Men han var fast besluten att klara av dagen. Göra sitt jobb. Hitta Abigail. Gripa hennes kidnappare.
March såg ut som om han skulle gå i bitar om någon snuddade vid honom.
– Vet du att Abigail vill gifta sig? Bob grävde fram ett nytt paket tuggummi ur fickan. – Hon tänker inte vänta längre. Hon vill gifta sig med sin rike Garrison. Jag kommer att bli inbjuden till bröllopet, var det nu ska hållas.
– Owen är en bra man, sa March entonigt.
– Han har inte vuxit upp på samma sätt som vi. Det har ingen av dem. Bob tryckte ut ett tuggummi ur paketet. – Och så har vi Keira. Jag sätter tio mot ett på att hon och Simon kommer att gifta sig. Redan nu ska hon släpa med mig på den där julresan till Irland. För helsike, John. Kvinnorna ruinerar mig.
March hade tårar i sina mörka ögon. – Har du slutit fred med ditt förflutna, Bob?
Bob flinade mot honom. – Aldrig.
– Jag kan fortfarande höra henne skrika.
– Jag vet. Det kan vi alla. Men det är värst för dig. Var glad att det inte var hennes mamma som fick samtalet. Bob skalade av folien och stoppade tuggummit i munnen. – Eftersom jag är din vän ska jag berätta en sak för dig. Kathryn vill ta med dig på spa.
– Spa? Vad pratar du om?
Han tuggade intensivt. – Hon sa det till Abigail under sitt senaste besök i Boston. Jag var på verandan och råkade höra dem prata nere i Scoops trädgård. Festligt. Jag kan verkligen se dig sitta i morgonrock och dricka örtte medan du väntar på din massage …
– Nu räcker det. March suckade och såg upp mot himlen igen. – Vi är inte så unga längre.
– Än sen? Vi vet vad vi gör nu. Eller hur?
– Vet man någonsin …
– Du ger mig huvudvärk, John. Jag skulle tro att vi har max tio minuter på oss innan träskallen Yarborough kommer hit. Du vet mycket väl att han är hack i häl på oss. Han tänker inte låta oss lämna Beacon Hill.
March pressade fram ett matt leende. – Vems jobb får han först? Ditt eller mitt?
– Han kan få mitt, så flyttar jag till Irland och börjar sjunga på pubar. Nu insåg Bob vad han och March måste göra. Kanske hade March redan insett det. Kanske hade han bara låtit den yngre kriminalinspektören dra samma slutsats på egen hand. – Lizzie Rushs pappa tränade henne väl. Men nu letar vi upp henne och hennes nye vän lord Davenport. Du och jag.
Hotellets bakdörr öppnades. En medelålders man kom gående nerför trappan i skrynkliga kakibyxor. Helt klart tillhörde han familjen Rush. Han såg på de två männen i gränden som om han visste precis vilka de var.
– Lizzie är sin mammas dotter, sa han.
Nykomlingens hud var solbränd och läderartad. Hans tonfall var kyligt och behärskat. Men han utstrålade en intensitet som vittnade om att också han hade en älskling som var i fara.
– Jag tog nattflyget från Las Vegas. Jag hatar att flyga. Berätta nu vad som har hänt. Eller ska jag behöva kidnappa Bostons bäste mordutredare och självaste chefen för FBI?
Harlan Rush, Lizzies pappa, kunde också spelet. Bob rullade ihop omslagsfolien och stack den i fickan medan han vände blicken till March.
– John?
March tvekade inte. – Kom så går vi.
Men Harlan dinglade med en nyckelknippa. – Min brorson sa att vi kunde låna hans pappas bil. Det är den som står där. Vilken tur, va? Ni behöver inte stjäla den trots allt.
– Har du licens för att bära dolda vapen? undrade Bob.
Harlan gick förbi honom till BMW:n. – Jag har licens för att bära en kryssningsrobot som jag ska köra upp i Norman Estabrooks feta arsle.
Bob var inte den som tänkte säga emot.
Han klev in i det läderklädda baksätet. Harlan Rush satte sig vid ratten, och bredvid honom satte sig den före detta Bostonpolisen som utrett hans hustrus död.
– När vi väl kommer till Maine, sa Bob medan Harlan startade bilen, hoppas jag vi får besked om att Abigail är välbehållen. Då går vi raka vägen till en restaurang och dricker öl och äter friterade musslor.
De två männen i framsätet hade ingen kommentar.
– Okej, andades Bob. Då åker vi.