28

I närheten av Kennebunkport, Maine

7:45, östamerikansk sommartid

27 augusti

Jag älskar storskarvar, sa Lizzie medan hon lunkade längs den smala stigen. Jag kan titta på dem hur länge som helst.

De två männen teg. Myles Fletcher höll sig kvar bredvid henne, trots att det innebar att han ibland måste vika av från stigen ut på de vassa klipporna. Den andre mannen, tystlåten och inte lika vältränad, gick några steg framför dem. Båda männen var beväpnade med 9-millimeterspistoler. Fletcher bar sitt vapen i hölstret vid midjan; hans partner höll sitt i höger hand.

Lizzie hade inte så mycket som en smörkniv med sig. Vid ett tillfälle hade hon försökt sträcka sig efter en knytnävsstor sten, men då hade Fletcher lugnt rört vid hennes axel och skakat på huvudet, vilket effektivt hade fått henne att ändra sig.

Hon nickade mot havet, som låg blankt och grått i dimman. – Visst är det vackert här? Jag vet att man inte kan se särskilt mycket i dag. Min farmor och jag brukade gå längs den här stigen.

Lizzie försökte lägga sig till med samma gemytliga jargong hon haft med Norman; hon spelade småkorkad och flamsig, som om hon inte hade något emot att bli eskorterad av beväpnade vakter och definitivt inte skulle kunna skicka information anonymt till FBI.

– Hon brukade säga att om hon fick som hon ville skulle hon dö här medan hon såg storskarvarna dyka efter föda.

Fletcher klev över en blottad granrot. – Gjorde hon det?

– Nej. Hon dog på sjukhuset.

Fletcher drog sig tillbaka in på stigen. Han var frånvarande men helt klart på helspänn. – Du saknar henne.

– Ja. Men det gör inget. Nog skulle man väl vilja bli saknad om man dog?

– Det vet jag inte om jag skulle vilja, gullet.

Han och hans partner måste ha sett Will och Simon på verandan. Åtminstone Fletcher måste veta att han hade en SAS-officer och en FBI-agent efter sig. Lizzie skulle koncentrera sig på att hitta Abigail Browning och ge dem en chans att agera. Hennes pappa hade varnat henne för att vara försiktig. ”Var djärv. Var beslutsam. Särskilt om liv står på spel.”

Hon lade märke till att mannen framför dem hade ökat takten. Hon såg upp på Fletcher. – Rätt stor skillnad mellan att vara här och i Las Vegas, eller hur?

Han sneglade ner på henne. – Rätt så.

– Letade du upp Norman i Las Vegas och erbjöd dina tjänster? Visste du att han var på väg att bli gripen?

– Håll farten, sa Fletcher.

– Inga problem. Är Norman här eller på en båt? Han kom hit i somras med en yacht som han hade leasat. Urläcker. Vi åt middag tillsammans ombord. Snacka om att den var ett snäpp upp från min kajak. Lizzie klev på en vass klippa men återfick balansen innan Fletcher hann ta tag i hennes arm. – Hur mycket har du fått av Norman för att skapa de senaste dagarnas kaos?

– Han är rik.

Lizzie motstod impulsen att fälla en slagfärdig kommentar och höll sig till sin roll. – Norman visste att jag skulle komma, och nu har jag kommit. Vi borde skynda oss. Hon gjorde en gest tillbaka mot sitt lilla hus. – Du och Will har väl känt varandra länge.

Det glimtade till i Fletchers grå ögon. – Det är därför jag håller mig ur skottlinjen för honom.

– Han är inte beväpnad.

Fletcher skrattade. – Lord Davenport är en man med många talanger.

Stigen slingrade sig uppför kullen längs kanten av en brant klippa. Nedanför på klipporna trängdes fiskmåsar. Deras välbekanta skrianden och tidvattnets rytmiska svall hjälpte Lizzie att behärska sin andning. Om hon började hyperventilera skulle Norman och hans män genomskåda henne. Hon hade gått längs stigen hundratals gånger sedan hon var barn. Hennes farmor brukade peka ut landmärken, växter, fåglar, enstaka sälar, delfiner och valar. Edna Whitcomb Rush hade inte varit mycket för att visa känslor – inga pussar och kramar från henne – men hon hade varit kärleksfull på sitt sätt.

– Estabrook låter oss ta itu med FBI och eventuella andra som dyker upp, ropade Fletcher till sin partner. Hur låter det?

Gorillan stannade upp och ryckte på axlarna. – Jag tänker inte stanna här och vänta på insatsstyrkan, men vi gör vad vi måste göra. Han var amerikan, runt trettio. Han gjorde en åtbörd med pistolen mot Lizzie. – Jag tycker vi dödar henne och snuten och sticker. De kommer bara att sinka oss.

Lizzie var noga med att inte reagera på informationen, men nu visste hon: Abigail Browning var här, och hon var vid liv.

Fletcher såg ut som om han inte brydde sig det minsta om vad som hände med henne eller Lizzie. – Tror du att Estabrook har en flyktplan? frågade han sin partner. En där vi inte ingår?

– Han betalar mig innan han sticker. Det är allt jag vet. Jag skiter i vad han gör efter det.

– Okej. Då är vi på samma våglängd.

Gorillan ökade på sitt försprång. De vek av från stigen in i den vildvuxna trädgården till huset som Lizzies farfar Harlan hade byggt. Han hade dött när Lizzie var liten, men hon hade ett vagt minne av när han tog med henne ut i en eka och rodde längs stranden medan han berättade historier för henne. Han hade älskat havet.

”Ta ifrån honom allt annat”, hade hennes farmor sagt. ”Om Harlan bara får komma till havet är han en lycklig man.”

Det hade gjort henne förbryllad när deras äldste son, sin pappas namne, valde att flytta till Las Vegas torra öken. Men det fanns skäl till det, tänkte Lizzie.

Hon såg på Fletcher. – Will trodde på dig, eller hur?

Den före detta SAS-officeren mötte inte hennes blick. – Will tror på ära och plikt.

– Och det gör inte du?

De fortsatte genom det höga, våta gräset förbi en tät rad stockrosor som var sammanväxta med vindlande björnbärsrankor. Fletcher svarade inte.

– Jag vet vad jag gör och varför, fortsatte Lizzie. Vet du detsamma om dig själv?

– Hör på, gullet. Fletcher lade armen över hennes axlar och lutade sig nära henne. – Jag skulle gärna småprata med dig, men inte just nu. Okej?

– Varför dödade du den där mannen i Boston?

Han såg på henne ett ögonblick längre än vad som var behagligt. – För att det var nödvändigt.

Lizzie drog efter andan. – Han skulle döda Fiona O’Reilly, eller hur?

Fletcher höll armen om henne medan de korsade gräsmattan till stentrappan som ledde uppför kullen till framsidan av huset. Hans partner hade gått i förväg.

– Du ger visst inte upp? sa han humorlöst. Jag hade inget annat val. Vilken sida jag än står på, så är det ett faktum.

– Norman anlitade honom. Han fick honom att jobba på hans dödslista utan att du visste om det.

– Som du vet är mr Estabrook en mycket självständig man.

– Du skrämde halvt ihjäl Fiona.

– Visst. Okej. Jag skrämde henne. Men hon har väl gått med på polisbeskydd nu? Han lät armen falla ner från Lizzies axlar. – Hur är det med lord Davenport nuförtiden?

– Han är stilig. Det är något med de där föränderliga ögonen han har. Lizzie gick före Fletcher och började gå uppför trappan, men han kom ikapp henne. – Jag tror att han kan vara min drömprins.

Det ryckte i Fletchers mungipor. – Han kommer att hitta dig. Jag tror att Will har letat efter dig hela livet.

Lizzies hjärta hoppade till. – Är du …

– Om du vill ta Abigail Browning och dig själv levande härifrån måste du göra precis som jag säger. Förstår du?

– Du vill att jag ska lita på dig.

– Jag skiter väl i om du litar på mig. Jag vill att du ska göra som jag säger.

Lizzie tvekade. Hon försökte föreställa sig honom och Will på hemligt uppdrag tillsammans. Nu förstod hon hur mycket Will hade litat på honom. Hur chockerande det måste ha varit för honom att tro att han blivit förrådd. Just nu, i dimman ovanför det stundande tidvattnet, ville hon bara lägga sitt liv i Myles Fletchers händer.

– Jag ska göra som du säger. Men om jag begår ett misstag och du inte …

– Det kommer inte att spela någon roll. Då kommer du och Abigail att vara döda. Fletcher log och blinkade mot henne. – Du är bra, gullet. Men jag är bättre.

– Jag följde med dig bara för att jag kan hjälpa till.

Hans ögon glimmade till. – Jag vet.

Lizzie kände en ilning längs ryggraden medan de följde trädgårdsgången runt till sidoentrén. – Hur länge har du vetat om det?

– Du är dotter till Harlan Rush.

– Sedan vi träffades i Las Vegas, alltså, sa hon försiktigt. Du försökte varna mig.

– Och du märkte det inte. Fletcher var inte den som lät sig distraheras av det förflutna. Han höll sig tätt intill henne. – Estabrook vill veta namnet på John Marchs källa. Jag har pekat honom i riktning mot en person i hans finansimperium. Dig är han fortfarande helt förtrollad av.

– På grund av min mamma, sa Lizzie halvt för sig själv.

– Du och Browning får inte ge er av med honom. Vad som än händer. Uppfattat?

Lizzie nickade. – Var finns Abigail nu?

– Inlåst i gillestugan.

– Få in mig där, sa hon och gav honom ett hastigt leende. Det finns inte ett rum här i huset som mina kusiner och jag inte kan ta oss ut ur.

– Var du ett busfrö?

– Vi är en påhittig familj.

Fletchers ögon var halvslutna. – Du måste ändå göra som jag säger.

– Norman har en reservplan. Det har han alltid. Jag kan ta reda på vad den är.

– Du kan gömma dig själv och Abigail Browning medan jag gör mitt jobb.

– Låt Will och Simon hjälpa dig …

– Nu går vi. Utan att vänta på svar grep han henne om armbågen och knuffade henne uppför trappan. – Mr Estabrook! Gör dig klar. Vi måste härifrån nu. Simon Cahill och Will Davenport är här. Fletcher behöll greppet om Lizzie medan de klev in i tamburen. – Jag har med mig din rika värdinna.

Norman dök upp i dörröppningen. Han gned med tummen över de svullna knogarna på höger hand. – Bra, sa han belåtet men utan att ens snegla på Lizzie. Då kan vi göra motstånd nu.

Utan att släppa taget om Lizzies arm skakade Fletcher på huvudet. – De kommer att ha kallat in insatsstyrkan.

– Då får vi väl ta itu med Simon och Davenport innan insatsstyrkan kommer. Jag vill ha dem båda. Specialagent Cahill och hans furstlige vän.

– De vet vad de gör. De kommer inte att låta oss träffa dem. Än mindre få in en träff på dem. Fletchers tonfall var sakligt men ändå en smula underlägset. – Mitt råd är att lämna Rush och Browning och sticka härifrån.

– Jag vet också vad jag gör, svarade Norman grinigt. Han flyttade blicken till Lizzie och erkände till sist hennes närvaro. – Trevligt att se dig, Lizzie. Jag visste att du skulle komma till Maine. Det här huset … Han gjorde en svepande gest som tycktes omfatta hela egendomen. – Själva väggarna skriker ut vad som kunde ha varit om inte John March hade orsakat din mammas död.

– Var är Abigail? frågade Lizzie och vred sig ur Fletchers grepp. Jag kan inte hjälpa det, Norman. Hon hade det liv som jag inte hade. En pappa och en mamma.

– Det är vi som har henne nu, Lizzie.

Hon såg en glimt av avsky – av hat – i Fletchers ögon innan hans likgiltiga mask på nytt föll på plats.

– Jag vill se henne, framhärdade Lizzie.

– Jag tar med miss Rush ner, sa Fletcher. Hon och Browning kan prata om hennes pappa medan vi tar itu med Cahill och Davenport. Säg inte emot, mr Estabrook. Antingen gör vi på mitt sätt eller så går jag härifrån.

– Nåväl. Lås in Lizzie tillsammans med vår lilla kriminalare. Norman log och strök henne över kinden med fingertopparna. – Browning måste förstå vilket inflytande din pappa har haft över ditt liv. Berätta för henne. Få henne att förstå att det som har hänt är hans fel.

– Jag trodde att jag dolde det för dig … sa Lizzie långsamt. Hur mycket jag hatar John March.

Norman skrattade överlägset. – Du kan aldrig dölja något för mig. Du är uppfriskande genomskinlig. Jag kommer och hämtar dig sedan. Han föste en hårslinga bakom hennes öra på ett dominant men inte det minsta erotiskt sätt. – Du är speciell för mig, Lizzie. Det har du varit ända från början.

– Samma här, Norman. Du är speciell för mig också. Hennes mun hade plötsligt blivit kruttorr, men hon låtsades inte om det. – Du har förändrat mitt liv.

Fletcher tog henne i armen och ledde henne nerför källartrappan. Hans partner låste upp dörren till gillestugan och väntade i hallen medan Fletcher förde in henne i rummet.

Abigail satt på golvet med ryggen mot väggen. Hennes ansikte, särskilt munnen och vänstra kinden, var svullet och blodigt. Sårskorpor höll på att bildas över de djupaste såren. Lizzie kvävde en flämtning. Hon vände sig mot Fletcher och grep honom om handleden.

– Säg till Norman att han har klargjort sin ståndpunkt, sa hon dämpat. Han vinner inget på att döda Abigail nu. Om han lämnar henne kommer han att få ännu mer makt över March. Han kommer för alltid att veta vad Norman kunde ha gjort. Att han hade makten att göra mer.

– Makt genom återhållsamhet.

– Exakt.

– Det ska jag hälsa honom. Fletcher blinkade åt henne. – Men jag tänker snarare sätta en kula i hans huvud så fort jag får chansen.

– Men du behöver honom, sa Lizzie. Varför? Om du tillhör MI6 …

– Det är rena påhittet.

– Termen ”MI6”, ja. Men den hemliga underrättelsetjänsten är inget påhitt. Inte Special Air Service heller. Även om du frilansar så jobbar du på någons uppdrag. Du försvann i Afghanistan. Letar du efter en koppling mellan knarkbossar och terrorister?

Hans ögon mörknade till skiffergrått. – Jag måste gå. En båt är på väg till den gamla kajen här nere. Den får inte bli ivägskrämd av skottlossning. Jag ska försöka hindra Simon och Will att komma till din undsättning alltför snart. Göm er under tiden. Han sneglade på Abigail och blinkade sedan på nytt åt Lizzie. – Sköt dig, gullet.

När dörrlåset klickade igen efter honom lät Abigail höra ett dämpat stön av smärta och rätade på sig. – Jag ser värre ut än jag mår.

– Det hoppas jag.

– Det är du som är Lizzie Rush. Abigail kämpade för att fokusera. Ena ögat var påtagligt mindre svullet än det andra. – Min pappa utredde din mammas dödsfall. Det klassades som en olycka.

– Det var det inte, sa Lizzie.

Abigail nickade. – Nej, det var det inte.

Lizzie gjorde som Fletcher hade sagt åt henne. Snabbt riktade hon in sig på det överhängande problemet och förklarade situationen för Abigail. – Jag sa till Myles att jag kan få ut oss härifrån, tillade hon.

– Myles … Abigail svalde hårt. – Fletcher. Han är en intressant typ. Det finns åtminstone två andra män här utöver honom och Estabrook. En tredje … Jag tror att han är död.

– Det stämmer. Fiona O’Reilly och jag hittade honom i går. Det är en lång historia. Nu koncentrerar vi oss på att komma härifrån innan Norman hälsar på. Kan du stå upp?

Abigail nickade och lät Lizzie hjälpa henne upp. – Du har tydligen en plan.

Lizzie log. – När vi var små brukade jag och mina kusiner låtsas att vi var fångar på ett piratskepp.

– Och det här rummet var alltså skeppet? Finns det en utgång?

– Något liknande. Hon drog undan den sjabbiga soffan från väggen och pekade mot en dörr i knähöjd. – Den leder under trappan till tvättstugan. Mina kusiner och jag brukade … Vi gillade våra äventyr. Du blir tvungen att krypa.

– Inga problem. Jag borde ha hittat den själv. Tvättstugan … Det finns en utgång alldeles utanför dörren, eller hur?

– Den leder rakt in i min farmors hortensior.

– Om Estabrook eller hans män får tag i oss …

– Då hamnar vi här inne igen och spelar kort, sa Lizzie muntert.

Abigail försökte le. – Min optimism fick stryk tillsammans med mitt ansikte. Hon betraktade dörren en stund. – Jag går först. Om jag stöter på problem, ta dig tillbaka hit och skyll på mig.

Lizzie sa inte emot utan gick ner på huk för att öppna dörren. – Jag undrar om inte de vuxna i våra liv visste att dörren fanns här och ville uppmuntra kreativitet och upprorsanda hos mina kusiner och mig. Hon tittade upp på Abigail. – Jag kan inte lova att vi inte stöter på möss. Döda eller levande.

– Jag hörde möss krypa i väggarna. Abigail hukade och plirade in i den beckmörka krypgrunden. Hon log skevt. – Men de är bättre sällskap än råttorna där uppe.

Hon gick ner på alla fyra och försvann in genom den lilla öppningen. Lizzie drog tillbaka soffan så nära väggen hon kunde. Men det räckte inte: Norman och hans män skulle ändå förstå precis vad som hänt i samma ögonblick som de kom in i rummet. Ändå stängde hon dörren efter sig medan hon kröp in i krypgrunden. Hon andades in damm, och i mörkret tyckte hon sig faktiskt höra en mus kila förbi. Men hon rörde sig fort och var snart framme vid en annan liten dörr, som Abigail hade lämnat öppen.

Hon kom ut i tvättstugan. Den var utrustad med en gammal tvättmaskin och ett torkskåp, en frysbox och en vägg med klädhängare och hyllor. Abigail, flämtande och askgrå, stod och höll i en rostig trädgårdssax.

– Jag skulle hellre ha min Glock, men den här får duga. Håll dig bakom mig, Lizzie. Låt mig … Abigail rynkade pannan när Lizzie greppade sin farmors gamla promenadkäpp. – Vad gör du?

Lizzie höll käppen vid sidan och kände dess nötta, lena trä. Hennes ögon blev dimmiga. – Gamla farmor … Jag kan se henne framför mig, på promenad i trädgården. Hon var så stolt över sina riddarsporrar. Lizzie skakade av sig minnena. – Jag är rätt händig med en bo.

– Kan du kampsport?

– Jag kan Harlan Rush-sport, svarade Lizzie med ett litet leende.

– Vi kan säkert göra en del skada med en trädgårdssax och en promenadkäpp, men de har automatvapen. Inga galenskaper, okej?

De smög ut i hallen. Lizzie öppnade försiktigt dörren och grimaserade när den knarrade. De slank ut i dimman och pressade sig längs kanten av de meterhöga hortensiorna som växte på sluttningen. Lizzie stängde dörren bestämt efter sig.

Abigail var utmattad. Färskt blod sipprade från ett sår på kinden. Lizzie kände hortensiorna dofta i den fuktiga luften och motstod en impuls att krypa in och gömma sig under deras tjocka grenar. Hon visste vad hon måste göra.

– Du är skadad, sa hon mjukt. Låt mig göra det här, Abigail. Norman tror att jag är på hans sida …

– Nej, protesterade Abigail. Vi håller ihop.

Lizzie rörde vid hennes axel. – Fletcher vill ha något av Norman. Det är viktigt, och jag kan få det. Om han kommer undan nu hittar vi honom aldrig. Då vinner han. Då blir han din pappas ärkefiende.

– Jag kan inte låta dig …

– Jag tänker i alla fall vinna tid åt er alla. Lugn, jag tar inga onödiga risker. Lizzie pekade mot en gammal träbänk som var dold bland hortensiorna. – Jag visste att det fanns en anledning till att jag lät bli att klippa ner buskarna. Sätt dig där. De håller dig gömd.

Abigail sjönk ner på bänken. – Stanna här hos mig.

– Fletcher klarar det inte ensam. Norman litar på mig. Om jag inte gör vad jag kan nu … Lizzie avslutade inte meningen. – Berätta för Will och Simon att Fletcher är en av de goda. Ännu ett skäl för dig att stanna kvar. Vi vill inte att någon dödas av den egna sidan.

– Nej, men …

Lizzie höjde promenadkäppen och log. – Tvinga mig inte att knocka dig. Jag litar på att du och sagoprinsen, drömprinsen och den mörke lorden kommer och räddar mig.

– Simon, Davenport och Fletcher. Hon log avmätt. – Mycket lustigt. Ta min trädgårdssax.

– Se dig omkring bland allt det här vildvuxna. Tror du att jag är bra på att hantera en trädgårdssax?

Utan att vänta på svar klev Lizzie ut från hortensiornas skydd och gick mot stentrappan. Hon kunde inte se någon genom dimman och fortsatte nerför sluttningen. Hon övervägde att ropa på Norman, men då fick hon syn på honom. Han stod för sig själv bland björnbären och rosorna ovanför klipporna.

Lizzie vinkade och sprang mot honom. – Norman! Abigail dödade mig nästan! Hon tog mig som gisslan … Jag stack. Jag visste inte vad jag skulle göra annars.

– Var är hon?

– Hon har gått en trappa upp. Hon letar efter dig. Hon tror att hon kan övermanna dina män.

– Hon ska få lära sig att hon har fel.

– Norman … Lizzie hämtade andan. – Det här är på riktigt, eller hur?

Hans ögon var kalla, och små svettpärlor glimmade på överläppen. – Helt klart, sa han. Och oavsett om du ljuger eller inte, Lizzie, så är du min nu.

*

Dimman svepte in hela kustlinjen i ett grått täcke. Abigail darrade medan hon smög i riktning mot havet, hela tiden i skydd av övervuxna buskar och knotiga, slokande vintergrönor. Hon hade ont och mådde illa men skulle göra vad hon kunde för att avleda Estabrook och hans män. Allt för att hjälpa Lizzie Rush.

Hennes tänder skallrade.

Simon dök upp ur dimman. Han sänkte sin pistol när han fick syn på henne. Vid hans sida gick en lång, ljushårig man. Även han var beväpnad. Simons brittiske vän, Will Davenport.

Lizzies drömprins.

Abigail kämpade mot en våg av känslor. – Estabrook har Lizzie Rush.

Simon svepte snabbt med blicken över henne för att bedöma hennes skador. – Vi tar hand om henne nu, Ab.

Hennes svullna läpp sprack upp när hon gav honom ett leende. – ”Ab.” För helsike, Simon … Hon skärpte sig och beskrev situationen för de två männen. – Lizzie försöker uppehålla Estabrook. Hon tror att Fletcher behöver information från honom. Han är … Jag vet inte vad han håller på med. Estabrook har två andra män. Lejda mördare.

Will kisade ut över vattnet och tycktes utkämpa en inre strid. Sedan vände han sig mot Abigail. – Myles har varit ensam länge nog. Lizzie är lika envis och självständig som han är.

Abigail slog armarna om sig själv. Den fuktiga luften fick det att värka ännu mer i kroppen. – Jag är ledsen att jag inte kunde hindra henne.

– Ingen har lyckats hindra henne på ett år, sa Simon.

Will såg på honom. – Jag måste gå.

Simon rätade på sig. – Will … för tusan. Fletcher är brittisk agent, eller hur?

– Nu. Ja. Jag visste inte det.

– Ni två kan väl åtminstone försöka att inte döda någon annan på amerikansk mark.

Utan att svara gick Will tillbaka förbi vintergrönan ner mot vattnet, där han försvann i dimman.

Abigail sträckte ut en hand mot Simon. – Ge mig en pistol. Jag tänker inte ge mig på dem med en trädgårdssax, fnös hon och slängde redskapet på marken.

Simon log bistert medan han räckte henne sin pistol och drog fram en annan ur hölstret.

Med en pistol i handen kände sig Abigail en smula tryggare. – Vi måste undvika eldgivning så länge vi kan. Om Norman tror att spelet är förlorat … Hon visste att hon inte behövde avsluta meningen. Hon sneglade mot vattnet, som nu var nästan osynligt i dimman. – Simon … kan du åtminstone ge mig en ledtråd om vad det här handlar om?

– Afghanistan, svarade han.

Det var tillräckligt. Knark, terrorism. Oavsett detaljerna var engelsmännen något på spåren.

Tveklöst också hennes pappa.

Och Lizzie Rush.