32

Boston, Massachusetts

9:30, östamerikansk sommartid

28 augusti

Läkarna hade slängt ut Scoop tidigare än väntat. Bob hittade honom på baksidan av det utbrända trevåningshuset, där han stod och undersökte sin trädgård. Han bar bandage och hade uppenbara smärtor, men ändå stod han upprätt och fingrade på en mosad tomat.

– De jäkla brandmännen trampade ner mina tomater. Det var väl onödigt.

– Det hände väl när de släpade ut dig bakom komposttunnan.

Scoop suckade. – Min lägenhet är så rök- och vattenskadad att den måste totalrenoveras.

– Det gäller hela byggnaden.

– Du kan väl ha lite uppsikt under tiden. Var ska du bo?

– Keiras lägenhet för tillfället, svarade Bob. Spetsgardinerna får lov att ryka. Jag struntar i om det är irländsk spets.

– Hon själv, då?

– Hon har andra planer.

Scoop stod tyst ett ögonblick. – Simon.

Bob ryste till inombords. Vilken idiot han hade varit. Fiona hade försökt berätta för honom att det inte var hon. Det var hans systerdotter. – Scoop …

– De är ett bra par.

Trots att Scoop inte var direkt upplagd för det kunde inget hindra honom från att följa med Bob till Morrigan’s Bar på Whitcomb Hotel på Charles Street. Simon hade redan gett sig av till Irland. Jeremiah Rush och några andra ur familjen Rush var där, bland annat Jeremiahs pappa Bradley och hans farbror Harlan, spionen.

Lizzie dök upp sent. Ingen visste var engelsmannen höll hus. Åtminstone var det ingen som sa något.

Fiona var rosig om kinderna och spelade glatt sina irländska låtar med tre av sina musikervänner. När hon mötte Scoops blick rodnade hon, och Bobs hjärta smälte.

John March visade sig på trappan i några sekunder innan han vände sig om och gick tillbaka till lobbyn. Lizzie reste sig och följde efter honom under tystnad. Hennes pappa satt kvar.

Att sluta fred med det förflutna var inte det lättaste att göra. Det visste Bob av egen erfarenhet.

Theresa kom dit tillsammans med Maddie och Jayne. – Vi klarade oss igenom det här, sa hans exfru och tryckte Bobs hand. Tack.

– Jag gjorde inte mycket.

– Du blev inte dödad.

– Det hör ju till.

De satt tillsammans i ett bås. Bob hade sänkt garden under den bråkdels sekund som förde honom tillbaka till det förflutna. Han såg vad han kunde ha haft än i dag om han inte hade varit en sådan idiot. Men Theresa och flickorna såg lyckliga ut, och han tänkte att det minsta han kunde göra var att inte belasta dem med sin ånger.

I en paus gjorde Fiona dem sällskap. Hon bar på fler broschyrer och utskrifter om Irland. – Familjen Rushs hotell i Dublin finns nu officiellt med på vår resplan för jul. Jag har redan bokat tesupé åt oss där på julafton. Det är dyrt.

– Vilken överraskning, sa Bob lakoniskt.

– Jeremiahs bror bor i Dublin. Han heter Justin. Han är bara tjugotvå år.

– Så länge de serverar sådana där smöriga små fruktpajer som min farmor brukade göra så är jag nöjd. Och sjunger julsånger. Bob log medan Jayne lutade sig mot honom. – Jag tycker mycket om julsånger.

*

Lizzie fann John March sittande ensam vid ett tyst bord i Whitcomb Hotels eleganta restaurang på andra våningen. Han hade en flaska bra irländsk whisky vid sin sida. Han hällde upp ett glas åt henne medan hon satte sig mitt emot honom.

– Det var här jag träffade din mamma innan du föddes. Innan hon träffade din pappa. Jag var en ung polis. Hon var en söt irländsk flicka som råkade känna en del riktigt dåliga människor. Hon bodde här.

– Hon hade bra smak, sa Lizzie lättsamt, men hennes mun var torr som krut och händerna darrade som asplöv. Hon hade vågat sätta sig upp mot Norman Estabrook och hans lejda mördare, men det här – att prata med en plågad man om den mamma hon aldrig hade känt – var nästan för mycket för henne.

– Hon jobbade med turism, sa March. Fast det gjorde hon förstås inte alls.

– Det var en bra täckmantel för hennes arbete inom underrättelsetjänsten.

– Hon visste vad hon gjorde, Lizzie. Hon trotsade många väldigt hängivna och väldigt dåliga människor. John March vände bort blicken. – Jag önskar att jag hade kunnat rädda henne. Om du hatar mig så …

– Det gör jag inte. Det har jag aldrig gjort. Inte ens när jag började misstänka att jag inte visste allt om hennes död. Jag hade gärna velat känna min mamma, och jag skulle gärna vilja ha henne vid min sida om jag någonsin gifter mig och får egna barn …

– Lizzie … Hans mörka ögon, som påminde så mycket om hans egen dotters, fylldes av tårar. – Jag är så ledsen.

– Jag hade en underbar och intressant uppväxt med en familj som verkligen älskade mig. Min mamma har förblivit en fantasifigur för mig, men de val jag har stått inför det senaste året, och de beslut jag har fattat, har fört mig närmare henne och hjälpt mig att förstå henne bättre.

– Hon älskade dig och din pappa av hela sitt hjärta.

– Dig, då?

March ryggade inte tillbaka inför hennes fråga. – Jag kunde mycket väl ha blivit kär i henne. Det blev jag kanske till och med. Vi träffades precis innan Kathryn och jag blev ett par. Men då stötte den vackra, svarthåriga, grönögda Shauna Morrigan på Harlan Rush här på Whitcomb Hotel … och så var det med den saken.

– Visste min pappa att hon var spion?

– Han visste inte allt om vad hon gjorde. Hon hade IRA-kontakter i Boston. Det var så jag kom i kontakt med henne. När du föddes lade hon av. Men då var det redan för sent.

– Vem dödade henne och hennes familj?

– En FBI-agent som hade kopplingar till Bostons irländska maffia låg bakom morden. Jag hade skuggat honom. Din mamma förde mig närmare honom. Han fick reda på det och trodde att jag skulle hålla mig borta från honom om han dödade henne. Han lämnade över henne åt hennes fiender på Irland. Det spelade ingen roll att hon redan hade lagt av. De dödade henne och hennes familj. March drack mer av sin whisky. – Vi samarbetade med irländarna för att rädda liv.

– Det var därför deras dödsfall klassades som olyckor. Vad hände med den korrumperade FBI-agenten?

– Han dog i en eldstrid i södra Boston. Skytten hittades aldrig. John March svepte sin whisky och ställde bestämt ner glaset på bordet. – Allt jämnar ut sig i slutändan. Det var våldsamma och oroliga tider, Lizzie. Vi satte dit de jävlarna, men det kom snart andra och tog deras plats.

– Tror du att hon förstod att hon blev mördad? Lizzie tittade ner på den bärnstensfärgade vätskan i glaset. – Eller trodde hon att hon föll?

– Jag tror att hon älskade dig och din pappa. Resten skulle jag inte ens fundera på.

– Jag ville så gärna att du skulle ha svar.

– Det vill man. Du är inte ensam. Men ju äldre jag blir, desto färre svar har jag. Jag önskar att jag hade känt till att din mamma var i fara. Jag önskar att jag hade kunnat rädda henne. Efter hennes död ville alla bara rädda dig, hennes lilla barn som hon hade älskat så mycket.

– Jag visste att jag inte kände till hela sanningen. Lizzie försökte le genom tårarna. – Snubblade på en kullersten utanför en irländsk pub … Ha! Och hur var det med Simons pappa?

– Brendan Cahill var en god vän till mig. Han blev dödad tio år efter din mamma.

– Ringar på vattnet, sa Lizzie tankfullt och såg länge på mannen mitt emot. Du har många hemligheter, John March.

– Ja, det har jag.

– Tack för att du ställt upp för mig det senaste året.

– Lizzie … Han suckade, men nu lät han mindre plågad. – Abigail och Owen vill gärna att du kommer på deras bröllop. Det ska hållas i Skottland om fem dagar, på slottet Davenport.

– Will säger att det är ett hus.

– Du kan berätta för mig vad du tycker när du själv får se det. I min värld är det ett slott.

– Menar du att du har varit där?

Han ryckte på axlarna. Ännu en hemlighet. – Du borde få din pappa att börja prata någon gång. Han har mycket att berätta om engelska adelsmän.

Lizzie skrattade. – Ja, det har han säkert.

– Han älskade din mamma, och hon älskade honom. Framför allt älskade de båda dig. Vad övrigt är spelar kanske ingen roll längre. Lev ditt liv, Lizzie. Sätt det inte på sparlåga på grund av det förflutna. March lutade sig tillbaka och betraktade henne medan hon reste sig. – Och hör av dig.

På väg ut från restaurangen fick hon syn på ett inramat fotografi som hon aldrig hade sett förut. Fotot föreställde hennes föräldrar hand i hand på klipporna i Maine. Hennes mamma var tydligt gravid, och båda log medan de blickade ut mot havet.

– Din pappa hängde upp det där i morse, förklarade Jeremiah bredvid henne.

– Var är han nu?

Jeremiah log snett. – Det är ju farbror Harlan. Vem vet?