9

Så, hur går det med hustrujakten?” frågade Ossian medan han drack sin konjak i små klunkar och blickade ut över balsalen. Ljusen i kandelabrarna och kristallkronorna var nästan nedbrunna och tjänstefolk arbetade med att tända nya ljus, plocka undan porslin och fylla på glas. ”Har du någon kandidat?”

Trots att det var sent och en del gäster redan hade börjat dra sig tillbaka för kvällen var dansgolvet fortfarande fullt av dansande par. Orkestern spelade oförtröttligt och stämningen var hög. Venus virvlade förbi och Gabriel följde förstrött hennes blonda uppenbarelse med blicken. Hon var ung och söt och skulle med all säkerhet bli en perfekt grevinna. Överhuvudtaget mindes Gabriel inte när han senast hört ordet perfekt nämnas så ofta i samband med en kvinna.

”Jag misstänker att min mor redan valt ut den rätta åt mig”, svarade han torrt. ”Jag tvivlar på att jag kommer att ha något att säga till om. Särskilt inte om min mor har mina systrar på sin sida.”

Gabriel log åt förvåningen i Ossians ansikte.

”Hon är säkert ytterst lämplig på alla sätt och vis”, fortsatte Gabriel. Vem som helst kunde se att fröken Venus var en extraordinär skönhet. Dessutom verkade hon rar och det faktum att han inte hade någon som helst aning om vad man pratade med en sextonåring om behövde inte spela någon roll. Han planerade att inte umgås med sin hustru mer än absolut nödvändigt. Gabriel svängde runt med glaset i handen, drack en munfull och välkomnade hur alkoholen bedövade honom. Beslutet att dra ned på drickandet kändes allt onödigare ju längre tid han befann sig på Wadenstierna. Hela den här greve-söker-fru-charaden fungerade som allra bäst när han var en aning påverkad.

Joel Skyhielm, mannen med det ständigt insinuanta leendet, som anslutit sig någon gång under den senaste halvtimmen log och höjde sitt glas till skål: ”Skål för en snar förlovning i så fall.” Fler män anslöt sig, skålade och drack.

”Jag är då glad att jag inte tillhör aristokratin”, sa Ossian lågt.

Gabriel kunde känna sympati med vännens inställning. Ossian kom förvisso från en välbärgad familj. Hans far ägde gods och gårdar men de var inte adel. Gabriel visste att han själv var lyckligt lottad men det fanns något oändligt betungande med att ha ansvar för alla dessa blåblodiga anor som måste föras vidare. Han hade inte fostrats till den här rollen och han tvivlade på att det skulle komma en dag då han inte längtade tillbaka till havet. Han till och med föredrog att stå böjd över lårar och sortera böcker uppe i sitt bibliotek framför att stå här i sin överfulla balsal med alla dessa människor. Herregud, han visste inte ens vad de flesta här inne hette.

”Är du säker?” frågade han med ett flin åt både Ossian och männen som följde samtalet. ”För annars kan jag be min mor börja leta efter en hustru åt dig också.” Gabriel visade med handen över bal­salen. ”Jag har ju trots allt hela huset fullt av lämpliga blivande hustrur. Och tro mig, om det är något kvinnorna i min familj tycker om så är det att lägga sig i andra människors liv.”

”Tack, men om jag ska bestämma mig för att tillbringa resten av livet med någon så väljer jag henne helst själv”, sa Ossian och ignorerade de andra männens skratt och gliringar.

”Hm”, sa Gabriel. Han hade verkligen svårt att uppbåda någon som helst entusiasm för hustruanskaffandet. Säga vad man ville om modern, men Gabriel hyste ändå en viss respekt för hennes omdöme, åtminstone när det gällde unga damers börd och lämplighet. Oavsett hur illa modern tyckte om honom, sin yngste son, var det ingen tvekan om att hon skulle göra sitt yttersta för att finna den bästa grevinnan åt honom och ätten.

”Hon är verkligen förtjusande”, sa Joel Skyhielm.

”Vem?” frågade Gabriel.

Skyhielm skrockade. ”Jag ser ju att ni inte kan släppa henne med blicken. Friherrinnan.”

”Ja, jag antar det”, svarade han förstrött. Venus dansade inte längre utan stod och samtalade med fröken Swärd, och hans blickar drogs dit. När fröken Swärd la huvudet på sned och lyssnade på det där viset såg hon klok och trygg ut. Han undrade vad de pratade om, de såg mycket koncentrerade ut. Det hade varit roligt att retas med henne förut. Hon var lång och han hade alltid tyckt om långa kvinnor. Man slapp böja sig så långt ned när man pratade med dem. Men han begrep ändå inte varför hans blickar drogs dit hela tiden. Egentligen var hon en argbigga – vad det nu var – och de där bedrövliga kläderna …

”Är brunt ens en färg?” frågade han Ossian och studerade fröken Swärds fotsida klänning.

”Har jag fel eller verkar ni fascinerad av sällskapsdamen?” frågade Joel Skyhielm. Hans ton retade Gabriel. Han var inte fascinerad. Bara tanken att han skulle bry sig om den där kvinnan var löjeväckande. Hon var mer som ett gruskorn i skon. Oviktig men irriterande som tusan.

”Vem pratar ni om?” frågade Ossian förvirrat.

”Hon heter fröken Swärd”, svarade Gabriel kort, ”ett väldigt bestämt fruntimmer”, tillade han just som fröken Swärd strök en hårslinga bakom örat med ett långt slankt pekfinger. Det var fördelen med långa kvinnor. De hade långa fingrar. Och långa ben. Slanka, starka ben.

”Jag ser inte”, sa Ossian.

Gabriel nickade. ”Den långa där borta. Bistert ansiktsuttryck och bruna kläder.”

Några av männen skrattade till.

”Jag förstår inte”, sa Ossian förbryllat. ”Är det kvinnan din mor valt ut?”

Gabriel himlade med ögonen.

Joel Skyhielm log. ”Det skulle fröken Swärd nog tycka om.” Han korsade armarna. Ögonen lyste av spefullhet. ”Visste ni att hon lyckades förlova sig med en adelsman förut?” sa han lätt. ”Som dock sägs vara mycket lättad att han klarade sig ur hennes garn.”

”Känner ni henne?” frågade en av männen. Han var så berusad att han sluddrade.

”Jag känner den före detta fästmannen”, sa Skyhielm. ”Det var rena turen att han inte strök med på grund av henne. Jag blev faktiskt förvånad över att se henne här.” Joel Skyhielm strök sig fundersamt över kinden: ”Tydligen var hon helt galen.”

”Galen?” sa Gabriel mycket skeptiskt. Det fanns mycket man skulle kunna kalla fröken Swärd, men inte galen. Det var länge sedan han sett en så intelligent blick.

”Obalanserad”, fortsatte Joel Skyhielm. Han sänkte rösten. ”Man vill ju inte sprida rykten, men det är allmänt känt att hon skämde ut sig rejält.”

”Det är ju tur för henne att du inte vill sprida rykten”, sa Gabriel torrt.

Skyhielm slog ut med händerna och ursäktade sig: ”Som sagt. Jag blev förvånad över att hon vågade visa sig här.”

Gabriel tittade bort mot kvinnan de diskuterade. Venus var ute på dansgolvet igen och fröken Swärd samtalade med en av de andra anonyma kvinnorna som stod längs med väggarna. Och plötsligt insåg Gabriel att han hade hela rummet fullt med sådana fruntimmer. Han hade aldrig tänkt på det förut. Men nu såg han dem. Allvarsamma kvinnor som stod längs med väggarna och vakade över de dansande flickorna. Det slog honom att han inte sett fröken Swärd skratta en enda gång. Övriga gäster skrattade och log och roade sig men hon såg evigt allvarlig ut. Kanske hon var en person som ansåg det som slöseri att skratta.

Kanske hade livet inte gett henne många anledningar att skratta.

”Fast det finns så många andra kvinnor här”, sa ännu en man som Gabriel inte kände. Han var ung med glansiga ögon.

Gabriel orkade inte lyssna på männens allt mer berusade prat och började undra vart Marie tagit vägen. Han hade inte sett älskarinnan på ett tag. Faktum var att de inte setts på tu man hand överhuvudtaget sedan den där incidenten i det gyllene rummet.

”Ni, herr greve, ni kan väl få vilken kvinna ni vill?” sa en av männen med en avundsjuk underton.

”Jag har hört att flera mödrar varnar sina döttrar för honom”, teaterviskade någon. ”Det sägs att …”

Men nu hade Gabriel definitivt fått nog av drucket pladder. Hur snart skulle han kunna lämna Wadenstierna igen? Om han förlovade sig med Venus, hur snart skulle de kunna gifta sig? Skulle han hinna iväg igen innan hamnarna frös? Det kändes som om han höll på att kvävas inne i det varma stimmiga rummet.

”Vad är er erfarenhet, greve Gripklo?”

Det var Joel Skyhielm som ställt frågan.

”Om vad?” frågade Gabriel. Han hade inte lyssnat på dem och uppriktigt sagt var han inte intresserad. Han funderade på om han inte borde gå och lägga sig. Han hade med sig det nya sjökortet som han gärna skulle studera närmare. Och en trave böcker som …

”Att det finns kvinnor som inte kan förföras”, sa Joel Skyhielm. ”Som är så dygdiga att de inte faller för någonting. Som helgon.”

”Det finns inga helgon”, svarade Gabriel kort. ”Alla kvinnor kan förföras.”

”Men inte anständiga kvinnor väl?” invände en av männen och vinglade till.

Gabriel ställde ifrån sig sitt tomma glas och sa säkert: ”Alla kvinnor.”

Särskilt de anständiga och dygdiga, om någon frågade honom.

Joel Skyhielm nickade bort mot fröken Swärd som stod vid väggen och såg ut som om hon försökte smälta samman med Wadenstiernas brysseltapeter. ”Vad tror ni om henne?” sa han. Tonen var nonchalant, ett leende lekte, men det var något som fick honom att likna ett rovdjur som fått vittring på ett skadat byte. ”Säger ni att jag skulle kunna förföra henne?”

”Nej”, sa Gabriel kyligt. Av någon anledning ogillade han tanken på att se dem tillsammans. Fröken Swärd var visserligen ett förfärligt fruntimmer, men till och med hon förtjänade bättre än att bli förledd av sprätten Joel Skyhielm!

De andra männen skrattade högt. Som om det var ett roligt skämt.

Joel log ännu ett av sina menande leenden och Gabriel visste att något höll på att hända, att han höll på att gå rakt in i en fälla. Hade han inte druckit så mycket skulle han ha märkt det innan. Nu undrade han om det inte höll på att bli för sent.

Joel tittade på fröken Swärd igen och sedan på de övriga männen i gruppen. Deras blickar lyste av förväntan, helt klart hade de också fått upp vittringen på något. ”Nej, jag klarar det nog inte, det har ni alldeles rätt i”, sa Joel Skyhielm långsamt. ”Hon är alldeles för mycket kvinna för mig.” Han skrattade till. Och sedan, som om det just slog honom: ”Tror greve Gripklo att han själv skulle klara det?”

Ah. Gabriel ogillade förvisso att bli manipulerad på det här viset, men om Joel Skyhielm trodde att han kunde göra honom till åtlöje så var mannen en idiot. Det var hur uppenbart som helst att den här Joel Skyhielm inte tyckte om fröken Swärd.

”Vad handlar detta om egentligen?” frågade Gabriel kyligt.

Joel Skyhielm studerade sin ena hand. Fortfarande med ett leende i mungipan. Det var omöjligt att avgöra vad han tänkte. Det enda Gabriel var helt säker på var att han av någon anledning lekte med fröken Swärds rykte.

”Jag ser att ni har betänkligheter. Det var inte min mening att göra er illa till mods”, sa Skyhielm med lätt ton. Han tog emot ett glas champagne från en bricka som en av tjänsteflickorna bar omkring på.

Betänkligheter? Gabriel mindes inte när han skulle ha haft betänkligheter sist. Och hur fan hade han hamnat i det här samtalet?

”Jag är inte illa till mods”, snäppte Gabriel. ”Jag tycker bara att det här är en opassande konversation.”

Någon skrattade till. ”Jag som trodde att det opassande var er specialitet.”

”Men att förföra fröken Magdalena Swärd ligger utanför er förmåga?” vidhöll Joel Skyhielm.

Magdalena. Han smakade på namnet. Han tyckte om det.

”Ni verkar väldigt angelägen”, sa Gabriel. Mot bättre vetande tog han också emot ännu ett glas vin. Han nästan tömde det och ignorerade Ossians varnande blick. Det här var hans värld. ”Att smutsa ned en kvinnas rykte. Vad vinner ni på det? Och vad är ni villig att förlora? Vad skulle ni satsa?”

Ett sus av förväntan spred sig bland männen som lyssnade på dem och Gabriel tänkte att han måste vara mer berusad än han trodde. Det kändes som en lysande idé att prata om detta, men samtidigt hade han en gnagande misstanke om att det redan imorgon kanske skulle kännas helt annorlunda.

”Har ni hört talas om Galileo Galileis kikare?” sa Joel med lätt röst. ”Den han tillverkade åt hertigen av Toscana?”

”Ni kan inte mena allvar?” Mot sin vilja blev Gabriel intresserad. ”Gick inte den förlorad?” Det han hört var att den praktfulla kikaren med guld- och silverinläggningar, tillverkad av den italienska vetenskapsmannen själv, försvunnit i slaget vid Prag.

”Jag ärvde ett hus efter en kusin”, förklarade Joel Skyhielm. ”Hans far deltog i kriget och tog hem mängder av krigsbyten. Kikaren dök upp i ett förråd. Den är äkta, det har man lovat mig.” Han log. ”Och den är mycket vacker.”

Gabriel skulle nästan kunna mörda för att äga ett sådant föremål. ”Galileo Galilei var ett geni”, sa han med något som kändes som vördnad.

”Är greven intresserad?” frågade Joel Skyhielm nonchalant.

Om han var.

”Om jag får kvinnan i säng skulle ni ge mig den?”

”Om ni lyckas med det, inom två veckor, är den er.”

”Och hur vet vi om jag lyckas?”

”Vi är båda gentlemän”, sa Joel Skyhielm och de andra männen nickade ivrigt. ”Jag litar på ert ord. Vad satsar ni emot min kikare?”

”Om jag skulle misslyckas?” Gabriel ryckte på axlarna. Han hade inte tänkt så noga, det hela var fortfarande en lek. ”Vad vill ni ha?”

Skyhielm höll ut sin hand och studerade sina naglar igen. Han sa lent: ”Ni kom med Delfinen, eller hur?”

Det tog ett tag innan Gabriel begrep vad han hört. Larmklockor började ljuda och de andra männen viskade upphetsat. ”Ni kan inte mena att jag skulle satsa mitt finaste skepp på ett sådant vad?” frågade Gabriel. Delfinen var värd tjugo sådana kikare.

”Inte om ni är rädd för att förlora förstås”, svarade Joel Skyhielm.

”Jag är inte rädd”, sa Gabriel.

”Ni sa själv att det var omöjligt, så jag förstår om ni inte vill. Om ni har ändrat er och vill dra er ur.”

De andra männen studerade honom med varierande grad av intresse. De vädrade blod. Ossian skakade varnande på huvudet.

Gabriel visste att han hade sjunkit lågt – till och med för att vara han – som ens funderade över att slå vad om en sådan här sak, en oskyldig kvinnas heder.

”Vad säger ni, greven?” ropade någon. ”Ert skepp mot Skyhielms kikare?”

Han borde verkligen gå därifrån. Gabriel mötte Skyhielms ironiska leende. Men Galileo Galilei var helt unik. Att få hålla vetenskapsmannens kikare i sin hand … Gabriel kunde lura männen men han var för gammal för att lura sig själv. Fröken Swärd hade något som lockade honom. Han skulle kunna svära på att det under den där anskrämliga klädseln fanns en vacker kvinna. Och enligt hans rika erfarenhet, så var det nuckorna som kunde vara de mest passionerade i sängen.

Så, ackompanjerad av en allt mer uttröttad orkester, gästernas berusade sorl och en handfull mäns jubel och liderliga kommentarer sträckte Gabriel ut handen och beseglade vadet om att förföra sin blivande fästmös sällskapsdam. Gabriel var inte mer berusad än att han kunde konstatera att det var lågt, till och med för att vara han. Men det var fördelen med att ha ett dåligt rykte. Ingen förväntade sig något annat. Utom möjligen Ossian, som trodde gott om allt och alla och som nu såg på honom med en djupt chockerad blick.

Gabriel knyckte på axlarna. De kunde alla dra åt fanders. Han ställde ifrån sig det tomma glaset.

5x5.jpg

En halvtimme senare hade Gabriel nyktrat till så pass att han insåg att det han gått med på var ren galenskap. Det spelade ingen roll hur mycket han gillade Magdalena Swärds skära läppar och långa kropp. Hon var en respektabel kvinna. En anställd. Inte ens han hade sjunkit så lågt att han gav sig på en sådan som hon. Helvete också. Inte nog med att han måste umgås med sin familj, nu skulle han bli tvungen att offra Delfinen också. Och det sved som satan. Delfinen var hans första skepp, hans snabbaste. Men han kunde inte förmå sig till att fullfölja vadet.

Irriterad svängde han om ett hörn.

Och naturligtvis var det henne han krockade med. För vem annars smög omkring i korridorer där hon inte hade något att göra? Förbaskade fruntimmer.

Fröken Swärd gav ifrån sig ett lågt förvånat ljud. Hon samlade sig dock snabbt, knäppte händerna framför sig och knep ihop munnen till ett streck.

”Greve Gripklo, jag såg inte att det var ni som vinglade omkring.”

”Det är mina korridorer”, svarade Gabriel. ”Jag vinglar i dem precis hur mycket jag vill.”

”Naturligtvis.” Hon böjde på huvudet och började gå därifrån. Men Gabriel hade börjat tröttna på hennes avoghet. Hade han inte just beslutat att låta henne behålla både mödom och ära? Hade hon inte just kostat honom hans bästa skepp, kanske det enda han älskade i hela världen? Det minsta han kunde få i gengäld var lite vanlig, normal hövlighet.

”Varför så bråttom, fröken Swärd? Ligger det fler nakna män och väntar på er någonstans?”

”Greve Gripklo”, sa hon svalt. ”Jag är säker på att vi båda är överens om att det bästa vore att glömma det där.”

Hon var på väg att försöka passera honom men Gabriel tog henne i armen.

”Är ni säker på att vi är överens om det?” frågade han viskande.

Hon försökte dra undan sin arm men han släppte den inte.

Hon gav upp och stod bara där rak i ryggen, fast i hans grepp. ”Jag har redan lagt det bakom mig”, sa hon. ”Det borde ni också göra. Inte ska ni låta mig störa. Säkert har ni något viktigare att ägna er åt. En halsduk att vika. Eller skor att välja.”

”Var inte fånig. Jag har tjänare som viker mina halsdukar”, sa han. ”En av dem väljer mina skor också, när jag tänker efter.”

Hon gjorde det där tandmalande ljudet igen samtidigt som hon började dra i sin arm igen. ”Var så god och släpp mig nu”, bad hon.

Istället för att göra som hon bad strök Gabriel med fingret över hennes arm. Det bruna tyget var strävt under fingrarna. Genom tyget anade han varm hud. ”Men har ni inte hört?”, mumlade han. ”Jag är inte god. Jag är dålig. Farlig.”

Magdalena Swärd höjde på ett ögonbryn. Hon såg inte det minsta rädd ut. Som om det var helt omöjligt att något skulle kunna hända mellan dem. Och kanske det var omöjligt, men hennes lugn gjorde Gabriel irriterad. Hon var kvinna, han var man, för sin egen skull borde hon vara försiktigare. Som för att demonstrera drog han henne till sig.

Hennes båda ögonbryn flög upp mot hårfästet. ”Vad tar ni er till?” Fortfarande såg hon inte direkt rädd ut men han hade hunnit skymta något som liknade oro i ögonen. De var häpnadsväckande klart blå för övrigt, klara och kloka. Fast just nu såg de faktiskt mest förbryllade ut. Kvinnor brukade inte se förbryllade ut när han tog i dem. De flesta brukade darra av förväntan.

”Kanske jag blir omtumlad av er närhet”, sa han, bara till hälften på skämt. Faktum var att hennes närhet och de små lösryckta hårslingorna som smekte hennes långa hals var vagt erotiskt.

Hon fnös igen. Ljudet började irritera honom omåttligt.

”Er typ är så tröttsam”, sa hon.

”Min typ? Jag hade ingen aning om att jag var någon sorts typ.” Han flinade. ”Jag trodde jag var unik.”

Hon hade slutat försöka dra sig ur hans grepp. Han tänkte att om hon inte pratade så mycket, inte hade så fula kläder och inte hela tiden kritiserade honom så skulle han inte ha något emot att stå så här och smeka en stark arm och känna doften av … Han rynkade pannan. Hon luktade bara tvål egentligen. Tvål och varm hud.

”Ni pratar om sex hela tiden”, sa hon. ”Liderliga anspelningar och insinuationer i varje mening. Tröttnar ni aldrig?”

”På sex?” frågade han och missförstod henne med flit. ”Nej.” Han drog på munnen och påpekade det uppenbara: ”Och ni verkade varken trött eller ointresserad när vi möttes första gången.”

”Ni menar när jag fann er i säng med er älskarinna?”

”Ni är alldeles för gammal för att spela pryd”, sa han. ”Fru Dicke och jag har en diskret överenskommelse. Den skadar ingen.”

”Utom hennes man.”

”Allra minst hennes man. Det är tydligt att ni inte träffat greve Dicke.” Han studerade henne. ”Vem vet, det kanske skulle göra er gott.”

”Nu gör ni det igen”, sa hon. ”Pratar om sex som om det är lösningen på alla problem.”

”Är det inte det?” sa han med spelad förvåning. Han kunde inte låta bli att fortsätta provocera henne. Hon var roligare när hon var arg, när hon visade känslor.

”Ni är förskräckligt omoralisk”, sa hon bistert. ”Hon är ju gift.”

Han kunde inte låta bli att skratta. ”Men min bästa fröken Swärd, har ni inte hört vad som sägs om mig? Jag är omoralisk. Och jag njuter av det. Som ni såg.”

Hon viftade med den fria handens fingrar. Naglarna var korta och rena. Hon bar inget ansiktssmink, inga smycken, ingenting. Gabriel mindes inte när han sett en mer felfri hy.

”Det finns viktigare saker i livet än njutning”, sa hon.

Han skrattade till. ”Verkligen? Det måste ha gått mig helt förbi. Vad vet en sådan som ni om njutning förresten?” Frågan ställdes helt lätt men han var bra nyfiken på vad en kvinna som Magdalena Swärd kände till om det. Hennes bröst hävdes upp och ner när hon andades häftigt och hennes hy hade fått färg. Han skulle gissa att det fanns mycket glöd innanför det där hårt snörda bröstet och att hon alldeles för sällan fick utlopp för det. Han drog henne tätt intill sig.

Hon snubblade till och de hamnade bröst mot bröst. En våg av upphetsning genomfor honom. Rodnad fläckade hennes hals. ”Jag vet att jag hellre skulle dö än bete mig så omoraliskt”, sa hon dramatiskt och sköt ut hakan.

”Dö?” sa Gabriel. Han inbillade sig att han hörde slagen av hennes hjärta. Och han kände definitivt hennes mjuka bröst. ”Så väldigt teatralt. Menar ni att ni hellre skulle än gå till sängs med en man?”

Hennes blick smalnade till två blå strimmor. På väggen bakom henne brann en kandelaber och det fladdrande skenet fick skuggor att spela över hennes ansikte. Gabriel lät sin mun snudda vid hennes. Hon drog häftigt efter andan. Han snuddade igen. Mjuka lena läppar under hans.

”Med en omoralisk man”, sa hon sammanbitet under hans mun. Hennes läppar rörde sig, men inte i en besvarande kyss. ”Jag skulle hellre dö än att bete mig så.”

Och med de orden hade Magdalena Swärd avgjort saken. Gabriel skulle förföra henne. Han var inte direkt attraherad av henne, inte på riktigt. Det spelade ingen roll hur lena läppar och mjuka kurvor hon hade. Hon stod ändå för allt det han avskydde. Hon var fördömande och självrättfärdig och argsint. Så Gabriel skulle frångå sina principer om att hålla sig borta från oskulder och anställda. Förmodligen skulle han tycka illa om sig själv efteråt, men antagligen inte alls så mycket som han borde. Han skulle göra det, för Magdalena Swärd hade utmanat honom där hon stod så självsäker och överlägsen. Hon hade på alldeles egen hand beseglat sitt eget öde. Han släppte henne och lät henne undkomma.

Han skulle förföra henne och han skulle vinna vadet och den åtrådda kikaren från den motbjudande Joel Skyhielm.

Jag kanske borde avsky mig själv, tänkte Gabriel långt senare när han avklädd la sig i sängen, korsade armarna bakom huvudet och mindes den motsträviga kyssen. Men det gjorde han inte. Tvärtom. Han kände sig levande.