14

Jaha, då hade hon överlevt sin första ”lektion” som greven valt att kalla den senaste förnedringsorgien. Han var en gräslig man. Elak och självupptagen. Magdalena skyndade sig nedför trappan, hon stod inte ut med att vara inomhus längre. Det hade varit förfärligt att tvingas lyssna till hur i stort sett allt hon gjorde och var tydligen var fel.

Och ändå.

Magdalena saktade ned stegen. Under ett ögonblick hade något skett mellan dem. Det var inte inbillning, hon var helt säker. Någon sorts samförstånd, kanske till och med attraktion, hur omöjligt det än verkade, hade förekommit mellan henne och honom. Som om de inte var anställd och greve, utan kvinna och man.

Omöjligt.

Men ändå.

Det var som om hela världen hade ställts på ända. Och plötsligt, tänkte Magdalena, medan hon passerade en springbrunn och kom ut i fruktträdgården, så var ändå den mest påtagliga känslan av alla en enorm lust att leva. Hon mindes inte när hon sist kände sig så här, nästan jublande. Tänk om det här skulle gå vägen? Tänk om hon skulle få den här möjligheten till upprättelse?

Fortfarande begrep hon sig inte på greven. Det verkade roa honom att utan omskrivning påpeka hennes fel och brister. Men – högst motvilligt – måste Magdalena tillstå att greve Gripklo ändå verkade veta vad han talade om. Han var insatt i en nästan overklig mängd ämnen från högt till lågt, från kvinnors kläder till gamla filosofer. Och oavsett hur mycket han raljerade så hade hon börjat misstänka att han var en av de intelligentaste män hon mött.

Och i ytterligare ett avseende kunde Magdalena inte lura sig själv ens lite grann. Hon skulle få vackra kläder och hon längtade.

”En kaka till?”

”Tack.” Magdalena sträckte ut handen mot kakfatet som en livréklädd tjänare höll fram mot henne. Hon valde en fyrkantig lila kakbit med en kanderad blomma ovanpå glasyren och tackade igen. När hon bet i den glansiga ytan var hon nära att sucka av förtjusning. Det sades att grevens franske dessertkock hade kommit direkt från Versailles och bakverken som serverades på slottet var små underverk. Om hon inte var försiktig skulle väl greven få anledning att börja anmärka på hennes vikt också. Men kakorna var ljuvliga och all den friska luften och havsbrisen och promenaderna i parken gjorde henne hungrig och någon måste ju äta dem. Så, hon slöt ögonen och tuggade i sig bakverket i små njutningsfulla munsbitar.

Grevens mor, änkegrevinnan, som satt mittemot Magdalena, drack kaffe serverat ur en silverkanna. Magdalena, som hade svårt för den nymodiga beska drycken, drack istället te med mängder av socker och en skiva citron.

”Det är så vackert här”, sa Magdalena och blickade ut över det glittrande vattnet. Båtar guppade, väl förtöjda vid bryggor och stenpirar. Precis nedanför dem låg Delfinen förtöjd och varje gång som skeppet rörde sig i vågorna blänkte dess förgyllda dekor till i solen. Längst ute på en av stenpirarna drog en fiskare upp en sprattlande fisk och ännu längre ut seglade måsar lojt på vindarna.

”Det är en underbar plats”, höll änkegrevinnan med om.

De satt på den stenlagda terrassen ovanför sjögården, i skuggan under en uppspänd brokadhimmel. Flera små bord stod på stenplattorna runt dem och Magdalena och änkegrevinnan var omgivna av unga kvinnor som fördrev de soliga timmarna med handarbete, läsning eller stillsamt kortspel. Sjögården var en separat byggnad en bit nedanför slottet. De damer som så önskat hade nyss fått sig en rundtur därinne, där det fanns bibliotek och sällskapsrum och tydligen till och med ett romerskinspirerat bad. Själv hade Magdalena väntat häruppe, på taket till sjögården, tillsammans med änkegrevinnan. Eftersom greve Gripklo inte behagat visa sig under rundturen hade de flesta av damerna tröttnat rätt snabbt. Istället hade de också förflyttat sig hit upp till terrassen, till änkegrevinnan och sjöutsikten. Ingen sa det rätt ut – naturligtvis – men möjligheten att greven kunde dyka upp låg som en nästan synbar förväntan över sällskapet.

Ljudet av låga röster och det svaga klirret av tunt porslin var sövande och Magdalena skulle inte haft något emot att sluta ögonen en minut. Nätterna här på Wadenstierna blev sena och dagarna var långa för en sällskapsdam som förväntades vakna först och somna sist. Ikväll skulle det tydligen bli dans igen och egentligen vore det skönt att vila en stund. Men änkegrevinnan hade visat sig oväntat pratsjuk och Magdalena lyssnade hövligt.

”Min son har verkligen låtit rusta upp slottet”, sa änkegrevinnan förtroligt och med en låg röst som bara Magdalena skulle höra. ”Jag tror att han planerar att bosätta sig här när han bildar familj”, fortsatte hon med längtan i rösten och Magdalena log åt den universella önskan att ha sina barn nära. Båda kvinnorna tittade bort mot fem vitklädda och renskrubbade flickor som satt på miniatyrstolar vid miniatyrbord och övervakades av barnflickor medan de åt sina kakor. ”Min dotter Amelie har välsignats med underbara barn. Och jag har fått ynnesten att få bli mormor flera gånger.” Änkegrevinnan log stolt.

”De är förtjusande”, höll Magdalena med om.

”Ni var vän med Sally van der Meer?” frågade änkegrevinnan.

”Ja, jag bodde hos henne ett tag. Innan hon dog. Hon var mycket god mot mig.”

”Jag träffade Sally flera gånger”, sa änkegrevinnan. ”Era föräldrar?”

”De är döda. Min mor var dotter till en lågadlig godsägare. Min far var präst. De var goda människor”, sa Magdalena.

”Och nu försörjer ni er som sällskapsdam?”

”Ja. Båda mina föräldrar var noga med att jag skulle läsa flitigt som barn. Efter deras död hade jag turen att få studera tillsammans med barnen i de olika familjer jag bodde hos.” Magdalena tystnade. Hon antog att det hade funnits fördelar med att hon aldrig fick stanna särskilt länge någonstans. I alla fall hade hon fått lära sig en mängd olika saker. Matematik. Filosofi. Efter moderns död hade hon flyttat – flyttats – runt flera gånger. Några månader här, ett halvår där, innan hon av en eller annan anledning inte längre kunde erbjudas husrum och skickades vidare till nästa motvilliga bekant eller ytterst avlägsna släkting. Det hade varit lärorika men mycket hårda år.

Änkegrevinnan log och lämnade finkänsligt ämnet. ”Det är något speciellt med söner”, sa hon istället. ”Och jag skulle gärna vilja få uppleva att min ende son fick barn.”

”Det förstår jag”, svarade Magdalena lågt.

Änkegrevinnan gav henne en vänlig blick. ”Ni är inte för gammal för att gifta er än”, sa hon mjukt, som om hon läst Magdalenas tankar.

”Det får bli som det blir”, svarade Magdalena avvärjande.

”Ja”, sa änkegrevinnan och skymde sedan blicken med handen. Hon tittade bort mot sin dotter, Nora, som just anslutit sig till dem på terrassen.

Venus reste sig upp och hälsade på Nora med ett strålande leende. Nora log trevande tillbaka och Venus visade med handen på stolen bredvid sin. De slog sig ned tillsammans, bara de två, i en liten bubbla av nyfunnen vänskap. Venus vinkade till sig en tjänare, tog kaffekannan och serverade själv Nora med ännu ett strålande leende.

”Er protegé är verkligen en förtjusande flicka”, sa änkegrevinnan nöjt. ”Hon är så snäll och omtänksam. Jag minns faktiskt inte när jag såg Nora le senast.”

Nora, som nu tagit av sig den svarta slöjan och lagt den på stolen bredvid sig, smålog mot Venus, smuttade på sitt kaffe och sa något som fick Venus att brista ut i ett pärlande skratt.

”Om Nora fattar tycke för fröken Venus så kommer det inte vara till nackdel för någon av oss”, sa änkegrevinnan belåtet. ”En hustru måste trots allt komma överens med sin makes familj, håller ni inte med?”

Magdalena nickade medhållande. ”Familjen är viktigare än allt annat”, sa hon med stor känsla.

Faktum var att få av de andra unga damerna hade vågat närma sig Nora, särskilt inte efter det att hon med hög röst liknat ett par av de pastellfärgade flickorna vid ”smaklösa smilfinkar”. Egentligen var det bara Venus som inte låtit sig avskräckas av den ständigt småberusade Nora. Venus skrattade igen, la en hand på Noras knä och häpet insåg Magdalena att det osannolika paret faktiskt verkade ha funnit varandra.

”Nora var mycket skicklig på pärlbroderi”, sa den vithåriga änkegrevinnan vemodigt. ”Jag har flera utsökta små väskor och tavlor som hon har gjort. Men hon slutade med det när hennes man dog.” Hon såg på Magdalena. ”De hade inte varit gifta särskilt länge och Nora fastnade i sin sorg.” Hon svalde. ”Men nu …” Änkegrevinnan nickade mot de båda kvinnorna som hade skjutit ihop sina stolar och satt och fnissade. Venus visade sitt broderi för Nora som tittade intresserat och strök med fingrarna över pärlorna.

”Fröken Venus är duktig på det mesta som en dam av hennes börd behöver kunna”, berättade Magdalena uppriktigt. ”Trots att hon är så ung”, tillade hon. Själv var Magdalena usel på handarbete och hon hade inte ens förmått sig till att simulera att hon tyckte om att sy eller brodera. Det var en av de ytterst få fördelarna med att inte längre anses gångbar på äktenskapsmarknaden – man slapp hand­arbeta.

Men det är en sällsam känsla, tänkte Magdalena och plockade upp en liten kaksmula. Att de hade en hemlig pakt, greven, som varenda kvinna på Wadenstierna ville ha, och hon.

”Det är ett enormt ansvar att ta hand om ett hushåll av den kaliber som min son greven har”, fortsatte änkegrevinnan och avbröt Magdalenas funderingar. ”Ni har ju själv sett hur stort det är.”

Magdalena nickade hastigt. ”Jag är säker att fröken Venus har alla kvalifikationer som behövs”, sa hon och kände sedan en våg av skuld över vad hon sysslade med bakom ryggen på alla.

De andra unga fröknarna satt allt tystare runt dem och Magdalena såg hur de försökte tjuvlyssna på vad änkegrevinnan och hon pratade om. Egentligen var det sorgligt att så många kvinnor fyllde sina dagar med att tråna efter den självgode greven.

”Jag hoppas så att allt det här” – änkegrevinnan visade diffust med handen över terrassen, slottet och skeppet – ”ska leda till att vår familj blir hel igen.”

Magdalena visste inte vad hon skulle svara. Hela slottet sjöd av rykten om greven. Hur han gått till sjöss utan att berätta det för familjen. Hur länge de varit som främlingar för varandra. Sprickan mellan greven och de andra. Men det hade gått så många år. Borde inte medlemmar inom en familj försöka förlåta varandra? ”Det hoppas jag också”, sa hon tyst.

”Tack”, sa änkegrevinnan och det blänkte till i hennes ljusa ögon. ”Ni skulle ha sett Gabriel som barn. Han var en så vacker pojke. Känslig.”

Känslig?

”Idag verkar han mycket – eh – robust”, valde Magdalena.

”Gabriel var så liten”, sa änkegrevinnan. Hon talade med låg röst och med blicken fäst i fjärran. ”Han fick mycket stryk. Man gjorde ju så med pojkar, men jag vet inte …”, fortsatte hon och såg med ens trött och osäker ut.

Magdalena hade absolut ingen aning om vad hon skulle säga. Det var en ovälkommen bild änkegrevinnan målat upp. En späd, känslig pojke som fick stryk. Som numera hatade sin familj.

Hon tittade ned i knäet och blinkade. Herregud, vad hade hon gett sig in i?

”Ingen i hennes familj har lyckats få barn, ska du veta. Det måste vara något fel. Och visst, de är rika, men de är så fula.” Marie rös till och avgjorde bestämt: ”Så där oattraktiva människor borde egentligen inte få vistas ute bland folk.”

Gabriel synade sin älskarinna, som vanligt utsökt klädd enligt det senaste franska modet. Det mörka håret var lockat kring ansiktet och i halsgropen låg en pärla stor som ett duvägg. ”Men tänk om de är vackra eller åtminstone intressanta, på insidan”, skrattade han och synade sedan föremålet för Maries kritik, en ung grevinna med långt ansikte och gulaktig hy.

Men Marie skakade bestämt på huvudet. ”Nej, då skulle det synas på utsidan”, svarade hon. ”Ingen som ser ut så där kan ha något som helst attraktivt inre. Non, hon borde ha gjort sig själv en tjänst och aldrig kommit hit. Det finns inget så oattraktivt som en kvinna utan självinsikt.”

Gabriel lät blicken vandra och fann fröken Swärd. Hon var inte heller en kvinna som Marie skulle finna attraktiv, misstänkte han, men hon hade ändå något avgjort tilltalande över sig. Han nickade nonchalant bort mot fröken Swärd. ”Jag pratade lite med henne förut”, sa han. ”Hon har studerat Machiavelli.”

”Hon är inte fullt så frånstötande som jag tyckte första gången”, avgjorde Marie nådigt. ”Men det där är ju ingen som rör sig i våra kretsar. Det var inte tjänstefolk vi talade om, vi talade om vanliga människor.”

”Jag böjer mig för din visdom”, sa Gabriel ironiskt.

Marie studerade honom misstänksamt. ”Du böjer dig aldrig för min visdom”, sa hon. ”Men berätta nu. Om man får tro skvallret så är du redan förlovad med den där lilla blonda friherrinnan. Stämmer det?”

”Inte än. Jag vill gärna utbyta åtminstone ett par fullständiga meningar med kvinnan jag ska äkta”, sa Gabriel torrt. ”Men det lutar åt det hållet”, tillade han.

”Hon är faktiskt mycket söt”, tillstod Marie. ”En del svenskor är olyckligt lika små grisar med sin skära hy och små uppnäsor, men din friherrinna har en bra benstomme. Även om hon har en olycklig förkärlek för rosa. Jag har aldrig tyckt att rosa är en särskilt intressant färg på kvinnor.” Marie strök med handen över sin egen olivgröna klänning. ”Men är hon inte lite väl ung för dig?”

”Hon är sexton, tror jag. Men tack för att du får mig att känna mig antik.”

”Jag var sjutton när jag gifte mig med Dicke. Arton när jag fick mitt första barn.”

Gabriel sa inget. Marie talade sällan om sina tre barn och faktum var att han aldrig hade mött någon som var mindre intresserad av moderskapet än hon. Han måste prata med Venus om det där. För han var egoistisk nog att vilja att hans eventuella barn skulle ha en mer engagerad mor än Maries barn hade. Gabriel insåg att det någonstans i det resonemanget fanns en viss moralisk diskrepans men han sköt det åt sidan. Om han kunde påverka något så var det åtminstone valet av sina framtida barns mor. Hans barn skulle inte behöva ha det som han haft det.

”Så, vad väntar du på?” undrade Marie.

”Jag vill prata med henne, höra hur hon ser på saker och ting. Jag vill ha en grevinna som tar ansvar för de sina”, sa Gabriel uppriktigt.

Marie gav honom en så chockerad blick att han inte kunde låta bli att skratta. Han tyckte om Marie. Hon var på sitt sätt en av de ärligaste människor han kände. Med henne hade han alltid kunnat ha vettiga konversationer och hon var en fantasifull sängkamrat även om de inte hade haft sex på flera dagar. Inte sedan säng-incidenten faktiskt. På något sätt hade annat kommit emellan och han hade inte prioriterat att söka upp henne. Och nu hade han dessutom händerna fulla med Magdalena Swärd.

”Är du lycklig med Dicke?” frågade han impulsivt.

Han hann se smärtan i de vackra ögonen innan hon hastigt vände sig bort. ”Du kan väl ändå inte på allvar mena att du planerar att vara trogen när du gifter dig?” kontrade hon. ”År ut och år in? Ingen gör så, det vet du.” Hon hade samlat sig och hennes vanliga småleende lekte i mungiporna.

Men Gabriel kunde inte låta bli att undra hur det skulle kännas att vara gift på riktigt, att vara varandra trogna och att hjälpas åt. ”Jag vet faktiskt inte”, svarade han uppriktigt.

Marie himlade med ögonen. ”Du är obegripligt naiv ibland.”

”Jag hade ett intressant samtal med fröken Swärd”, började han. ”Hon menar att …”

”Det är andra gången du nämner fröken Swärd ikväll”, avbröt Marie. Hon höjde ett frågande ögonbryn mot honom. ”Vad i hela friden är det med henne som gör att du måste föra in henne i vår konversation?”

”Inget speciellt. Inget.”

”Jag har svårt att se vad som skulle vara så intressant med henne.” Marie synade fröken Swärd. ”Hon är ovanligt lång och hon ser väldigt bister ut. Om hon ska gå omkring med den där minen kommer hon snart ha permanenta rynkor. Inget är så oattraktivt på en kvinna som rynkor i förtid.”

”Nyss var det brist på självinsikt”, påpekade Gabriel.

”Och hon ser alldeles för gammal ut”, svarade Marie och ignorerade hans kommentar.

”Hon är tjugofem.”

Nu försvann Maries ögonbryn upp i hårfästet.

”Vad är det som står på? Hur kan du veta, eller ens tycka att det är viktigt att veta, hur gammal den där kvinnan vad hon nu heter är?” Marie gav Gabriel en skeptisk blick. ”Vad håller du på med?”

”Det är inte som du tror. Om jag berättar så måste du behålla det för dig själv.”

”Évidemment.”

Så Gabriel berättade om vadet och överenskommelsen. Han hade tänkt att det skulle bli som ett skämt mellan dem men det enda han kände när Marie skrattade sitt pärlande skratt var skuld över att ha lämnat ut fröken Swärd. Han strök med handen över kravatten som Teodor tillbringat nästan löjligt lång tid med att få exakt rätt och insåg att han ångrade att han sagt något.

”Du är verkligen underbart ondskefull”, skrattade Marie. ”Ett litet tag blev jag orolig att du utvecklat någon sorts beundran för henne. Men detta är ju djävulskt till och med för att vara du.” Hon smuttade på sitt vin och sneglade bort mot ungmöerna bland vilka Magdalena stod. ”Vem är mannen hon hoppas snärja?”

Gabriel hade berättat om vadet på impuls. På något sätt hade han tänkt att det skulle skapa lite distans till Magdalena. Placera henne där hon hörde hemma och inte låta henne komma för nära. För bara tanken på att han skulle ha börjat fatta tycke för Magdalena Swärd var helt befängd. Att han blivit berörd när hon berättade om sin ensamma situation betydde inte att han tyckte om henne. Varför skulle han inte berätta om sitt vad för sin älskarinna om han hade lust med det? Fröken Swärd betydde inget för honom. Men nu önskade Gabriel ändå att han inte sagt något. Han följde Maries blick bort mot Magdalena Swärd, som i sin tur stod och tittade på när Venus dansade. Hennes fötter rörde sig i takt till musiken. Kunde hon dansa? Och skulle hon i så fall vara klumpig och tafatt? Eller skulle hon vara graciös med sina långa ben och sin raka rygg?

Gabriel fick en plötslig vision av sig själv och fröken Swärd, tätt omslingrade i en långsam sensuell dans. Och där och då insåg Gabriel att han faktiskt såg fram emot att få veta mer om vem Magdalena Swärd var, att lära känna henne.

Och var inte det den konstigaste av känslor?